Visar inlägg med etikett sommarlagård. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sommarlagård. Visa alla inlägg

15 mars 2022

Fårad mark

Den 9:e mars lyssnade jag till ett webbinarium anordnat av Sveriges Hembygdsförbund. Där berättade Niklas ­Cserhalmi berätta hur man kan tolka landskapet med hjälp av äldre kartor. Kristofer Jupiter, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, talade om hur man gör kartöverlägg.

Niklas ­Cserhalmi är författare till boken Fårad mark som jag använder sedan inköpet 2002. Webinariet spelades in och kan ses på Youtube:: http://youtu.be/vbG1C3Q5LSs

Boken beskriver bland annat hur man gör för att tolka tidigare generationers markanvändning, sådant där som intresserar mig. Passar på att nämna att där kan markberedning i samband med kalhyggen, av det som nu är skogsmark, vara helt förödande för förståelsen och tolkningen av ett landskap. Det gäller att förstå detta, och bry sig, inte bara lyssna till skogsbolagens i sammanhanget begränsade kunskaper som endast ser till sin egen ekonomi. Egen analys, insikt och undersökningar samt vetgirighet behövs om man bryr sig. Mod kan ibland också krävas.

Annars försvinner kulturhistorien alltför lätt på ett väldigt ociviliserat sätt.

En hemfäbod som finns i byns gemensamma ägo hade odling för både åker och vall, för människoföda (säd) och djurfoder (hö). För den vetgirige kan boken Fårad mark och webbinariet rekommenderas när det gäller hur man tolkar ett landskap.

8 juli 2021

Sommarladugårdarna

”Sommarfähus undantages i trenne serskildta ställen nemligen den ena utmed sandtaget å såkallade ”Löthen”, den andra utmed Holmgrens Enkas gård och den tredje vester om Hörnstens bohlstad, de twenne sistnemnde der platserne förr äro belägna.”

De här tre platserna bestämdes som bygemensamma vid laga skiftet här i byn. De var hagmark, inte odlingsbar mark.

 Denna sommarladugård stod på den nordligaste av de tre platserna.

Där fanns sommarladugårdar under den tid då korna varje dag släpptes ut på skogen och betade sommartid, efter att byns fäbod övergetts. Längs skogsbrynet löpte längs hela byn en fastbandhage, en trägärdesgård, som hindrade att kreaturen tog sig in på vall (lägdor) och åkermark där korn eller havre odlades. Jag minns vår egen sommarlagård men har inget rejält foto av den, endast en skymt. men jag minns den väldigt väl och kan rita upp planlösning och fasader ur minnet.

De tre platserna finns markerade på laga skifteskartan men en av platserna där flera sommarladugårdar stod, är friköpt. Det är fritt fram att ta bort resterna/ fragmenten av kulturhistorien, ta bort grundstenarna som fortfarande vid köpet för ett fåtal år sedan fanns kvar. Så kan det mycket väl bli när förståelsen för vår gemensamma kulturhistoria är så utarmad som här i denna by. Här försvinner allt peu om peu. Personligen funderar jag ibland över varför inte hemmansägarna är stolta över sina förfäders id och verk och varför det saknas insikt i vår gemensamma kulturhistoria. Att intresset att bevara är lågt står klart.

Här finns en enkel sommarladugård i Norrbotten beskriven.

*

Portalen "Hålla hus" beskriver sommarladugårdens  funktion. Konstruktionen stämmer inte med  vår sommarladugård som inte var timrad och inte hade gödsellucka:

"På sommaren gick djuren ute på bete. Betesmarkerna kunde vara i anslutning till gården, men de kunde också ligga en god bit bort. I anslutning till betesmarkerna satte man ofta upp en enkel sommarladugård, där korna togs in och mjölkades. Under betesperioden passade man också på att rengöra i den vanliga ladugården. Sommarladugården var vanligtvis en timrad, fyrknutad byggnad med ingång på ena gaveln och en gödsellucka på den andra. Golvet av trä låg direkt på marken och en enkel inredning i trä fanns för kobåsen. De sommarladugårdar som idag finns kvar är oftast i dåligt skick, skadade av markfukt och av de biologiska aktiviteter som frodas där kogödsel samlats. Det är därför värdefullt att rädda de som kan bevaras."

7 september 2020

Inhägnader runt en by

Foto från en fäbodvall i Dalarna där en trägärsgård/fastbandhage/skihage skiljer skogen från den kultiverade vallen.

Så här som på fotot ovan kan det ha sett ut längs stigen som löpte mellan byns åkermark och skog, alltså i skogsbrynet i väster. Stigen fanns på skogssidan av den gärsgård/fastbandhage som var uppsatt längs hela den långa sträckan. I min hemby kallar vi det fätået. Stigen kom bort vid tre hemmansägares kalhuggning 1996.

Idag finns i hembyn en drygt 60 meter lång fastbandhage längs skogsbrynet, längs fätået.

Förr i tiden fanns det i de flesta socknar en så kallad tå, en byallmänning. Fätået här i byn finns längs den gemensamma fästigen som löpte längs gärsgården eller som jag gärna säger på min dialekt: fastbandhagan. Inhägnaden höll kreaturen, som sommartid betade fritt på skogen, borta från den odlade åkermarken och hölägdorna.

I augusti, på väg söderut, letade vi upp en by i Attmars socken i Medelpad. Jag har kört genom byn tidigare och sett den långa fastbandhagen men inte lagt på minnet var den finns. Och att rekapitulera är ganska omöjligt, så många småvägar jag/vi brukar köra. Så läste jag en kulturbroschyr under semestern och se där stod det om inhägnaden i denna by. Självfallet åkte vi dit.

Man kan se en rätt förfallen gärsgård med en del nygjord till vänster i bild. Det är himla vackert med den där gränslinjen. På ytorna där stenar/odlingsrösen ligger brukas marken genom hackslått.

Den här byn är belägen på sjöns nordöstra sida och odlingslandskapet har ett välbevarat traditionellt utseende med äldre gårdar, ängslador och odlingsrösen. Ängsmarken utgörs av ett 600 meter långt sydexponerat bryn mellan åker och skog och avgränsas av en trägärsgård. Området har kontinuerligt hävdats under en lång tid av markägarna.

Ängen är mycket art- och individrik med bland annat låsbräken, stagg, brudsporre, tvåblad och fältgentiana. Delar av detta ingår i ett Natura 2000-område sedan tidigt 1990-tal.

Landskapets skönhet är påfallande. Förr var landskapen underskönta "bara" av människors id och kroppsarbete för att få ihop till levebröd. Något vi idag kallar naturligt kretslopp. Kan man annat än beundra de människor som en gång levde och verkade på landsbygden. Idag finns flera hot mot en sådan här kulturmiljö.

Det mörkgröna är det 600 meter långa Natura 2000-området. Skogsbryn med gärsgård/fastbandhage, hölador och odlingsrösen. Detalj av informationstavla vid skogsbrynet.

Så här såg det i princip ut i min hemby också en gång i tiden. En långsmal uppodlad markyta med korn och vall (lägdor), skogen i bakgrunden västerut, hölador (flera än här) och gamm´vägen, Kustlandsvägen, som ett grusband från söder till norr. Och längst i söder Aspfjärdens glitter.

2010 uppfördes 100 meter fastbandhage/gärdesgård vid skogsbrynet på min fastighet varav drygt 60 meter mot fätået. Det var med tanke på hur det sett ut en gång i tiden jag såg till att den byggdes.

Där bakom inhägnaden är fätået där stigen löper i nord-sydlig ritning längs skogsbrynet. Den flyttade ängsladan, mellanskottsladan, står idag där sommarladugåden stod fram till ca 1990. Sedan gammalt kallar vi i familjen platsen för "hägna".


Från sommarladugården släpptes korna ut på skogen en gång i tiden. Några tiotal meter härifrån ligger "Löta" där de övriga bönderna i byns södra del hade sina sommarladugårdar samlade i grupp.

För mig är de kulturhistoriska minnena viktigare än en hel del annat i omgivningarna. Etnologi (läran om folk) är studiet av människor som kulturvarelser i grupp. Det är både en förskräcklig och mvcket vacker vetenskap. 

Kanske intresserar jag mig för detta på grund av att jag flyttade ifrån min hembygd för länge sedan och inte ser på företeelserna i byn på samma sätt som om jag bott kvar. Plus att min barndom var fylld av berättelser om "föritin" och en pappa som förklarade gammalt hantverk och vad föremålen använts till. Han samlade mindre föremål av äldre ursprung. Inte alls märkligt att min inriktning kom att bli äldre byggnadstradition och en kärlek till kulturmiljöer.

.

16 juli 2017

Golv till höladan

Höladan, ängsladan, vid sommarstugan ôppe hägna har fått ett brädgolv. Sedan den flyttades hit har här endast varit jordgolv vilket inte är passande för en lada som det förvaras hö i.

Höladan är en mellanskottslada från 1878, enkelt timrad av rundtimmer utan noggrann passning mellan stockarna, precis vad som krävdes för ventilationens skull och för att snabbt och utan extravaganser timra den. Innan höladan kom hit stod sommarlagår´n på samma plats.

Golvbrädor som blev över från lagårdsporten återanvändes, enbart en ny bräda behövdes utnyttjas ur förrådet med sågade dito. Trästegar får också vila där.

Här, där timringen är "grest", är det god ventilation vilket är bra för höet.

Tänk att vi fick till det trots att vi är slowstarters och trots att det inte var ett direkt planerat sommarjobb. "Slåttannan" gick väldigt bra i år också - inget regn prognoserna till trots.
.
.

12 juli 2017

Skogskovall

Lieslåttern vid sommarstugan utfördes igår, tisdag. En eftermiddag med två timmars lunch tog det för två personer med liar att slå gräset. Vilken idioti tänker säkert flera som ser oss slå. Gräset ligger där det föll och ska sen vändas minst två gånger i strängar för att torka. Blir det regn tar det så klart längre tid. Eftersom höet inte ska användas som kreatursfoder är det inte lika viktigt att det torkar snabbt, i annat fall hade det varit gott för kvalitén att hässja det.
I år är blomningen lite senare för de flesta örter och ängsblommor, det kan vara därför som jag hittade nya arter som jag inte sett förr där uppe i hagen, "hägna". Kan det vara så att idogt arbete har gett resultat i än mer varierad flora?

Skogskovallen kommer dock år efter år. Varje gång jag ser dem tänker jag på den tid korna släpptes på skogen. Kossor lär vara väldigt förtjust i just den växten, enligt mamma, vilket även hörs på namnet.

För övrigt sprider sig här i byn en flora som trivs i ohävdad mark. Det är inte ett landskap som för en landskapsälskande besökare är vackert att cruisa genom. För Västerbottens del måste man norr om Umeå för att uppleva ett sådant hävdat jordbrukslandskap.
.
.

25 mars 2017

Fritzl-fångenskap eller befriande sommarliv

Min då nya granne frågade mej ganska snart efter inflyttningen, om det var sant att Kalle och Hildur, som byggde huset hon köpt, lät de tre barnen i leva i källaren under somrarna. Frågan var ställd med ett sådant tonfall att tanken fördes på ett Fritzel-fall här i byn på 1940-talet stod klar.

Grannen, i 35-års åldern, född och uppväxt i bygden, upplevde berättelsen som hon hade fått den beskriven för sig av någon, som grym. Trots uppväxten här kände varken hon eller den som berättade det hela för henne, till levnadssättet här på västerbottniska landsbygden för två generationer sen.

Hemmansägarna hade på 1800-talet en bagarstuga/bryggstuga (här sa man bröjstu) som familjen flyttade ut till under sommaren. I samband med det städade man mangårdsbyggnaden, skurade trägolven, kritade spiselkransen, tvättade trasmattorna. Korna flyttades till sommarladugården och fick gå på skogen under dagtid.

https://morfarshus.blogspot.se/2009/03/flygfotohistoria.html
Kalle & Hildurs hus och lagård syns på flygfotot från 1957 längst upp mot vänster. 
Det ligger mellan bäcken och gamla landsvägen.

Det där levnadssättet fortsatte även när de klassiskt traditionella byggnaderna inte längre uppfördes efter att nya hemmansklyvningar gjorts. Kalle och Hildur byggde sitt hus och lagård 1935 i samband med giftermålet. Då gällde inte timmerbyggnadstekniken utan huset uppfördes med regelstomme, det var ett av många s.k. Per-Albintorp som byggdes. Under huset byggdes en källarvåning med ingång både utifrån och inifrån. I källaren murades också en stor bakugn. Bakugn ville man inte vara utan trots att det gamla levnadssättet var på upphällningen. Det finns många fler exempel på detta med bakugn i källaren i hus från första halvan av 1900-talet här i byn. Matförvaring hade man förstås också i källaren och jag tror att tvättgungan fanns där, den där ljusgröna saken som tant Hildur använde vid tvätt sommartid då den flyttades ut intill bäcken.

Jomen, källaren var sval och skön sommartid och därför flyttade de tre barnens sängplatser dit precis som folk flyttat ut till bröjstun tidigare. Morfarsfars familj flyttade ut till bröjstun berättade mamma. Traditioner och välfungerande levnadssätt upphör inte så lätt - min mamma (f 1921) och hennes syster (f 1926) flyttade ut och upp på "bovinn" under sommarmånaderna som barn. Ett helt analogt levnadssätt som Kalles och Hildurs ett decennium senare. "Bovinn" finns kvar och har pappspända väggar och tak som målats med vit limfärg.

Har man inte fått kunskapen om bagarstugorna och de där berättelserna om hur livet levdes förr i bygden, är det lätt att tro att barnens sommarflytt till källaren var ett Fritzl-liknande skräckscenario istället för en befriande sommartillvaro.

 http://www.samlaren.org/karlsborg/a28.htm

Att kunna sin hembygdshistoria, att ha hört äldre människors berättelser, gör skillnad. Men jag gissar att i vissa familjer menar man att det var ett fattigt liv och det kan finnas en ovilja att påminnas om det som var.

För mig personligen innebär kunskapen om hur livet levdes förr en fördjupad känsla för hembygden.
.
.

14 februari 2017

Grejat 2010

På våren 2010 sågade vi ner en stor hägg för att förbereda stängslingen med fastbandhage senare under sommaren. Vi hade redan sommaren innan kontaktat några gärdsgårdsbyggare och fastnade båda för en firma i Bjästa. Vi fick ett skriftligt meterpris från dem på gärsgårdar och gjort en skriftlig beställning. Vi hade även åkt och tittat på referensobjekt. Företaget verkade kunna sin sak.

Under tre dagar i juli byggde "Höga Kusten gärdsgård" drygt 100 meter fastbandhage / gärdsgård vid sommarstugan - ôppe hägna som morfar och föräldrarna sa. Så klart att en sådan yta mot skogen ska ha ett hägn. Där bakom gick tidigare fätået, den gräns som byns kreatur inte fick komma igenom då de släpptes på skogen. De skulle utestängas från den odlade grödan. Längs stängslet gick då en stig som är borta sedan 1996 då skogen kalhöggs.

Det var även av de duktiga gärsgårdsbyggarna vi fick tips om liekursen i Överhörnäs samma sommar. Vi anmälde oss och kom med på kort varsel på en mycket bra kurs i liehantering och lieslåtter som länsstyrelsen i Västernorrland ordnade helt gratis eftersom man önskar att jordbrukslandskapet i länet ska hållas öppet. Vi var härligt många intresserade deltagare.

Där borta skymtar inhägnaden som löper längs skogsbrynet igen. Ängsladan är flyttad hit 1991, till den plats sommarladugården stod. Denna revs utan min vetskap flera år tidigare. Tänk, jag hann tyvärr inte dokumentera den. Byns platser för sommarlagårdar  ligger i skogsbrynen där åker och skog möts. Ôppa löta, till vänster utanför bild låg byns södra ställe för sommarladugårdar. Genom platsen går en bygemensam väg och några stengrunder finns kvar.

De här resterna av en fastbandhage, som morfar byggt, fanns kvar på tidigt 70-tal då jag fotograferade den.

 
 Sommaren 2010 rödfärgade jag sommarstugan. Ett lättsamt arbete.

Rökbastun flyttades ett par meter denna sommar, och marken runt jämnades till i augusti. Där inne lade vi ett nytt golv.

 
Statusen på lagårdsportens golv undersöktes sommaren 2010. Det såg inte alls bra ut och vi anande storjobb. Vi fick genom släktingar kontakt med en man i norra Ångermanland som åtog sig att såga till bräder och träbjälkar av de dimensioner och längder vi angav. Han lovade även att ställa upp och hjälpa oss med arbetet att få träbjälkarna på plats. Mot ersättning förstås. Vi kände oss lättade av att ha bokat in Per-Erik till nästa sommarsemester.

I början av januari 2011 byttes all el på övervåningen. Den var från 1950. Det var behövligt och gick förhållandevis snabbt och lätt, som alltid då rätt kunskap och utrustning finns till hands. Det enda lite krångliga var att få de nya jordade uttagen att sitta kvar i väggkonstruktionen eftersom de gamla infällda dosorna lämnades kvar och de nya uttagen ska skruvas fast, inte snäppas fast.

Efter att denna bild togs sattes de gamla doslocken av plåt på plats igen. De snäpps fast med "klor" och fungerar bra i masoniteväggen. Tror ni jag tog någon bild av ett löst doslock innan det monterades tillbaka. Nej, det är inte alltid jag hinner med att dokumentera :-)
.
.

19 september 2016

Kännedom om ett tidigare liv

De här två, på den tiden, små jäntorna, fick en sommar vara med och hässja hö med sin morfar. Jag ansåg det viktigt att de, som inte är landsbygdsbor, skulle få en inblick i hur deras förfäder en gång levt sitt liv. Visst är det väldigt viktigt att förstå sin bakgrund även om man som vuxen kommer att syssla med något som ligger långt från jordbrukande.

Den äldsta skrev till och med dagbok och lärde sig stava till hässja, räfsa, slåttanna och de lärde sig dessutom skillnaden mellan gräs och hö. Bara det!
Linhässjan är klar och en halvdag med annorlunda innehåll gick mot sitt slut.

Efter att en av jäntorna hade ramlat ner från hölasset på det låga cykelkärran (cykelkärre´som vi säger) ville båda bära cykelhjälm :-)  Ja, livet förr var inte alltid lätt och arbetsmiljön hade inte det skydd som man är van idag. Bara det var en erfarenhet att ta med sig in i vuxenlivet.
.
.

13 augusti 2013

Ôppe hägna

Det finns bara en enda bild där vår sommarlagård skymtar vad jag vet. Det är den här:
Det torde vara 40-tal och morfar och blivande svärsonen vandrar upp mot hägna. Morfar med gevär över axeln, pappa med ryggsäck. En jägare och ett sällskap. Småvilt/fågel var väl tanken att fälla kan jag tro. Där till höger syns en skymt av sommarlagår´n med gaveln mot byns bebyggelse. Det fanns en dörr mitt på vardera gaveln. Korna kom, efter en dag i skogen, in från skogssidan. Mjölkerskan gick in genom dörren som skymtar. Bås fanns på båda sidor om mittgången. Lagården var uppförd som en regelkonstruktion och inte lika långlivad som en timmerbyggnad. Den revs i slutet av 80-talet för att ge plats åt en flyttad mellanskottslada. Jag dokumenterade aldrig, visste inte om föräldrarnas planer. Kan någon annan än en byggnadsvårdande kulturhistoriker vara ledsen över den missade dokumentationen? Nä.... trodde väl det :-)  Jag bodde just då utomlands och förärades ett brev med ett nytaget fotografi på den flyttade ladan med de stolta "byggnadsvårdarna" framför.

Vad mer kan man se på fotot ovan? Jo, att en fastbandhage löper nedom hägna, mot åkermarken. Sommarstugan är ännu inte byggd, den stod där först 1956.
På 60-talet hade hägnet mot lägdorna bytts ut till en typ av "hästhage" men på de andra tre sidorna fanns morfars hembygge, fastbandhagen. När vi var små gick kossorna här och betade minns mina kusiner som bodde i sommarstugan i samband med slåttannan.
Här är två av mina kusiner, Lasse och "Majan", på besök vintertid och poserar på skaren framför fastbandhagen som gränsar mot skogen. Det är morfars bygge som då fortfarande står kvar. Ni ser att den inte är byggd enbart med runda störar utan även kluvna och jag minns att virade ståltrådar höll ihop den. Där bakom går fätåe med stigar som nu är helt borta eller försvinnande på grund av kalhyggen.
Dagens fastbandhage, gärdsgård av trä, lät vi bygga för tre år sedan. Den byggdes då av runda granstörar med svedd nederdel och vridna granvidjor. Den ser väl perfekt ut tycker jag då jag jämför.
 
Det finns ingen som livnär sig på att bygga gärdsgårdar här i kommunen. Den vi kontaktade hade varken material eller utrustning att genomföra bygget av 100 löpmeter. Så vi var vände oss söderut mot Ångermanland och Bjästa. Det som inte blev traditionellt var stöttornas infästning - kan ni tänka er: där användes skruv... Så HÄR  är det traditionella sättet att fästa stöttorna/stagen till hägnaden.
Mellanskottsladan flyttad från Aspänget till sommarladugårdens plats, var avsedd för hö då den byggdes 1878 och lagrar hö även nu.
Hagmark färdig för slåtter. Höet blir oändligt mjukt och väldoftande.
.
Lite mer om den nya hägnet/gärsgården/gärdesgården/fastbandhagen:
Fastbandhage
Tydlig gräns
Allt på den här bloggen om inhägnader
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

29 april 2013

Sista fysiska påminnelsen

Det här är det sista minnet av en tid i jordbrukets historia då byns kor släpptes på skogen under sommaren. Den period som följde då fäbodkulturen tog slut och som varade fram till andra världskriget så där.
 
Vad är väl detta mot Roms ruiner? 
Jo, denna träruin är viktig för mig eftersom jag vill förstå och påminnas om min bakgrund och byns historia.
.
Det här är resterna av den sista sommarladugården i byn. Absolut inte märkvärdig utan en mycket enkel konstruktion - ändå ser jag intresse i träruinen. Sommarladugården var inte timrad utan bestod/består av en regelkonstruktion med brädväggar. Brädväggar hade även vår sommarlagård, konstruktionen borde ha varit densamma men då den revs var jag för liten för att minnas. Det är intressant att den här kulturen levde kvar här så länge. Detta beroende på att skogsbetet krävdes för att kunna hålla det djurantal som behövdes för att få hushållen att gå runt på de små gårdarna där få människor utvandrade till Amerikat. 
Den här träruinen står på en av byns allmänningar nära Degemyrbäcken. Byns sommarladugårdar var grupperade på två platser, den här hör till den södra. Jag skulle gärna se att den rustades och bevarades för den gemensamma historien, men vem är väl jag att plantera in en sådan idé som troligen betraktas som egendomlig här i byn. Det här med bakgrund i jordbrukarlivet är jag stolt över. Vem mer? Att ta tillvara det gamla, minnas och lyfta fram, är inget som går stick i stäv med modernt tänkande, vilket många tror. Sommarlagården har förfallit ännu mera sen sist jag fotade den. Den hör till den näst siste bonden i byn, han som blev tvungen att ge upp mjölkkorna i början av 2000-talet.

Då denna sommarlagård var i användning kom korna tillbaka på kvällen för att mjölkas efter att ha ätit sig mätta av det skogen bjöd. Ingen antibiotika behövdes, naturen gav det som krävdes för att hålla kossorna friska. God mjölk och utmärkt kött blev resultatet.

Skällkon kom först, sen de övriga kossorna och kvigorna. Kan ni föreställa er ljudet då skogen var levande? Numera förekommer det att koskällorna är pikanta och romantiska inslag i inredningar. Är det drömmen om livet som var som visas i detta???
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

27 april 2013

Igelkottar

Ett vykort från 70-talet i min samling.
Vilka älskvärda djur igelkottar är, riktiga urtidsdjur som överlevt till vårt millennium.
Men så få de har blivit. Minns igelkottafamiljer som levde här då jag var barn och ung. En unge som fick namnet Kalle Igelkott, spatserade mellan gårdsplanen och sommarstugan vid skogsbrynet. Första natten efter att vi hittat honom alldeles ensam, fick han bo i en kartong med hö. Kalle kom tillbaka till oss några år i rad. Men en julimorgon hittade vi honom i sommarladugården - enbart som ett skinn. Det var för sorgligt. Teorin var att en räv tagit honom som munsbit. Kalle Igelkott fick en grav med gravsten mellan stugan och sommarladugården.

Vi tränger undan naturen mer och mer, vårt levnadssätt ger vissa djur problem. Reservat och djurparker blir så krystade lösningar.

Att hålla en igelkott i sin hand är en fin upplevelse, vilka fina känsliga nosar de har, vilka söta små ansikten. Nu är det länge sedan någon dök upp i min väg. Saknar.

2013 börjar Svenska Naturskyddsföreningen med en undersökning med hjälp av oss medborgare angående antal igelkottar och var de finns: Efterlysning - har du sett en igelkott?
Det ser ut som de ökar i städerna (villaområden) och minskar på landsbygden.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

28 september 2012

Byalagets funktion

Föritin"förr i tiden", då jordbruket fortfarande var huvudnäringen i landet, var byastämman reglerande, numera är den förvaltande. Detta fungerar si och så med kunskapen om förvaltning och gemensamt ägande här i byn idag.

Samfällighetslagen kom1973 då jordbruket mist sin centrala roll bland landets befolkning. Byalagen är numera reglerade genom lag, förordningar och regler som handhas av kommun, länsstyrelse och andra rättsliga instanser. Det finns gammeldags delägarförvaltningar som hänger kvar och modernare föreningsförvaltningar, samfällighetsföreningar. I delägarförvaltningar gäller att besluten tas i konsensus, alla ska vara överens för att något ska kunna beslutas och i samfällighetsföreningar gäller beslut med enkel majoritet. Vårt byalag ombildades till samfällighetsförening hösten 2007.

Tänk er, att jag varit med före 70-talets urbanisering då här var levande jordbruksbygd. Att mina föräldrar drev ett litet jordbruk, att jag har kvar minnen, har hushållets loggböcker att titta i och förstå det livets vedermödor, förhållningssätt och arbetsglädje samt behov av samarbete människor emellan. Ibland har jag svårt att fatta att jag varit med om detta, ty idag lever jag ett liv så fullständigt annorlunda, med så olika villkor mot då.
Flottning i Aspan, ett bygemensamt vattendrag.

Boken Stad och land: svenska samhällen och livsformer från medeltid till nutid gavs ut första gången 1972. Precis i brytningstiden. Författare var Mats Hellspong och Orvar Löfgren, båda etnologer. Boken används visst fortfarande som lärobok vid universitetsstudier i etnologi, folklivsforskning. Jag kan verkligen rekommendera den. De flesta unga människor som aldrig varit med under den tid då näringarna var jordbruk, fiske och olika hantverksyrken var i full gång, inser antagligen inte hur annorlunda liv som levdes föritin. Det märks ibland på bloggar och i min omgivning. Måhända är det därför jag är intresserad av historia - jag förstår mej själv och min situation så bra om jag vet hur det var förr. Mitt liv är inplacerat i historien och är inte lösryckt ur sitt sammanhang och vissa varför kan få ett analytiskt svar. Jorå!

I före detta bondbyar är det inte ovanligt att man har svårt att samarbeta. Tidigare var alla hemmansägare konkurrenter om mark och skog. Konflikter och frågetecken skulle tas upp och lösas på den årliga stämman i maj. Allt för att få de ekonomiska enheterna att fungera så smärtfritt som möjligt, ingen skulle sko sig på någon annan. Byastämman med samtliga hemmansägare reglerade ägandet bönderna emellan. Torpare, tjänstehjon och inhyses fick inte vara med att bestämma. Då jordbruket miste sin ekonomiska grund blir byastämman, byalaget, istället förvaltare av den gemensamma egendom och vatten som under 1800-talets skiftesreformer utstakats. Då gäller det förstås att vilka markytor som ägs gemensamt. Det som kvarstår av den forna byastämman, byalaget, kan kanske vara svårigheterna med samarbete :-)

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

24 maj 2011

Trumma

En gammal trumma över ett litet dike. Trumman består av stensatta sidor och ett par flata stenar på  ovansidan. Hela härligheten är täckt med grässvål.

Trumman från andra sidan.
Till och med en sådan här liten struntsak tycker jag är intressant att spara. Jag förmodar att det är morfar Manfred som åstadkommit det hela. Här uppemot skogen låg tidigare sommarladugården som jag minns som barn. Nu står här en mellanskottsklada för hö, timrad 1878 och hiflyttad av mina föräldrar från Aspänget 1990. Jag minns att jag fick ett foto i ett brev till Rom, där jag då bodde, med två glada byggnadsvårdare poserande framför den flyttade ladan.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

13 augusti 2009

Sommarlagårdar


Fotot visar en sommarlagård i norra delen av byn, troligtvis på 1940-talet. En enkel regelkonstruktion med panelade gråa väggar och spåntak. Jag tycker väldigt mycket om bilden på sommarlagårn som jag aldrig sett i verkligheten!

Här i byn har vi en fäbodvall några kilometer upp i skogen som jag tidigare berättat. När kreaturen slutade föras till fäbodarna varje sommar har jag kvar att forska fram men fäbodstugorna ser ut att ha varit i bruk vid laga skiftet på 1860-talet.

Så småningom kom i alla fall kreaturhållningen att förändras. Varje bonde kom att ha korna på skogen nära byn under sommaren för att dryga ut betet. Men gemensamhetsarbetet med fäbodjäntor som mjölkade, ystade och tjärnade smör ersattes av sommarlagårdar i nära anslutning till byn. De var huvudsakligen placerade på tre platser där åker och skog möttes, angivna i laga skiftesprotokollet. Varje hemman hade nu sin egen sommarlagård där korna var under natten och mjölkades två gånger per dag. Det här tror jag pågick i normal omfattning in på 1930-talet, kanske till efter 2:dra världskriget. Min mamma berättade att hon hade korna på skogen då hon kom hem 1948 för att överta jordbruket. Det gick inte så länge eftersom de gamla fastbandhagarna inte var i bra skick och korna kunde ta sig in på lägdor och kornåkrar.

Vår sommarlagård minns jag. Den fanns vid skogsbrynet uppe vid sommarstugan från 1956. En enkel byggnad med dörrar mitt på båda gavlarna och jag tror tre bås. Golvet var av trä med gödselränna.

Så här ser resterna ut av den enda kvarvarande sommarlagården i byn (som jag känner till). Regelkonstruktionen är lite "pecklitt" jämfört med en timrad lagård och därför försvinner de här lagårdarna (och ladorna) relativt snabbt om ingen vårdar dem. Den ligger på den sydligaste av byns sommarlagårdsplatser. Hur många vet om att det varit en sommarlagård, tro?