29 mars 2019

Nedsläckt gård


Under Jordens timme, 

lördag 30 mars 2019, kl 20:30-21:30, 

släcker jag och njuter.

https://www.wwf.se/earth-hour/sa-kan-du-delta-i-earth-hour/

Eftersom jag verkligen gillar mörker är det lätt att släcka alla elektriska lampor jag har makt över under den timmen. Och låta de elektriska apparaterna få stå oanvända. Precis som telefonen. Istället satsa på lugnet, att äta gott tillsammans med kompisar i stearinljusens, fotogenlampans och braskaminens sken. Ja, kanske eldar vi även i vedspisar och kakelugn. Med de möjligheterna är hushållet förberett även på ett verkligt strömavbrott. 

Men den 30 mars släcker jag ner för skönhetens, stjärnhimlens, naturens, solidaritetens och planetens skull.

 

Här är mina tidigare skrivningar om Earth Hour.

Earth hour 2010
Jordens timme 2011
Ljusnedskräpning och mörkerförstörelse 2012
Det goda mörkret 2013
Earth Hour 2018

Fint foto ur Vandrande by med text av Elly Jannes och fotograf Anna Riwkin-Brick.
En bok jag fick som tvååring.

Njutning av brasans sken i öppna spisen grundlades redan som barn.

På satellitbilden ser man att Europa konsumerar mycket energi.
.
.

15 mars 2019

Naturhänsyn - kulturhänsyn

Jag var på ännu en endagskurs i skogsbruk som Skogsstyrelsen anordnade.
I en privatägd skog i Sörmland.
Denna gång visades hur skogsägaren valde att ta naturvårdshänsyn.
Andra utbildningar jag deltagit i har handlat om kulturvårdshänsyn.
Där togs en inventerings om jag utfört för länsstyrelsens räkning upp som gott exempel.

En annan utbildningsdag berörde upphandling av skogliga tjänster.
Skogsstyrelsen i Mellansverige har varit aktiv under mitt liv som skogsägare.

Jag skulle önska att fler sådana här hänsyn tas i byn där jag har min skog.
Medvetenhet om fornminnen och kulturminnen verkar saknas där vill jag påstå.

Om hänsynstagande skulle medvetandegöras skulle fornminnet Fäbodarna kanske slippa markberedas vilket beslutades på senaste årsmötet.
När jag ifrågasatte den förstörelsen av fornminnet möttes jag av total oförståelse.
Hela styrelsen var eniga om att markberedning ska ske.
Ingen medlem utom jag sade något.
Hela årsmötet ansåg att markberedning måste utföras.
Jag blev självfallet nerröstad.
.
.
.
.
Samma dag som jag publicerade detta inlägg om natur- och kulturhänsyn blev även DETTA publicerat av en myndighet. Ett sammanträffande.
.
.

13 mars 2019

Källkritikens dag

Idag är det källkritikens dag ser jag.

Frågan är om jag inte ska läsa Tara Westovers (f. 1986) självbiografi "Allt jag fått lära mig" som kom ut nu i dagarna. Apropå källkritisk hållning och utbildning - en klassresa om man så vill. Och livsval. Om självständighet. Om vad det kan kosta att ifrågasätta sin tillvaro. Att vara källkritisk.

 Bild härifrån.

På en gård i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. Familjen lever avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy eller Martin Luther King.

I en recension jag läst berättas att Westover skildrar både sin modiga, envisa, ensamma kamp för att förstå sig på världen och hur hon slits sönder av lojalitetskonflikter. Hon kan inte ta avstånd från allt hon vuxit upp med, hela sin familj. I vid bemärkelse handlar boken med andra ord om vad det innebär att tillhöra en grupp med stränga övertygelser, att vara fattig och utsatt, att våga bryta sig ut och det höga priset för det. Hur mycket måste vi ge upp för att passa in i en familj, i en grupp?

När hon ser sin bror krascha med sin motorcykel och skadas lyder hon inte sin far som säger att hon ska köra hem brodern till mammans örtmedicinbehandling. Hon väljer istället att köra brodern till sjukhuset. När hon väljer att gå i skola innebär det att delar av familjen tar helt avstånd från henne och betraktar henne som farlig. Hon har förändrats som person. Westover skriver att: 
"Man kan kalla detta nya jag för många saker. Förvandling. Metamorfos. Falskhet. Svek. Jag kallar det utbildning."

Med hjälp av vidsynta och hjälpsamma lärare blir hon erbjuden studier vid Cambridge. Hon är en forskarnatur men hör inte heller hemma i den världen. Hon hör inte hemma någonstans. Hon doktorerade i idéhistoria vid universitetet i Cambridge 2014.
.
.

12 mars 2019

Hoppa twist

Det här med att hoppa twist var en lek som blev populär på 1960-talet. Ta ett resårband, klipp det lagom långt och knyt sedan ihop det. Resårbandet ryms i en ficka och kan tas med överallt.

Två barn står bredbenta och håller ut resårbandet medans en tredje gör olika hopp och snurrar bandet på olika sätt med fötter eller händer och med bandet allt högre nivå på de bredbent ståendes ben. Man kan vara hur många som helst som leker/tävlar. Utöver de tre som håller på för stunden står alla andra i kö för att få hoppa och visa sina konster som skulle utföras i en viss ordning, svårare allt eftersom. Kanske kan man kalla det för ett analogt spel med olika levlar (svårighetsgrader). Som vi skolflickor i låg- och mellanstadiet hoppade twist! På skolgården i Lögd´. På gamm´vägen hemmavid, på gårdsplanerna. Kul hade vi.

Men på högstadiet betraktades det där som alltför barnsligt  :-)
.
.

10 mars 2019

Vägtrummor av huggen sten

När Trafikverket nyligen uppdaterade vägstandarden på gamla Riks13 genom byarna fanns möjlighet för alla brukarna/sakägare att inkomma med synpunkter. Förstås, vi lever i en demokrati och detta är då tillvägagångssättet. 🚜🚗🚚 🚴

Arbetena skulle innebära att stenbalktrummor längs vägsträckan i byn skulle gå till spillo, de huggna stenarna skulle bli  bortgrävda och bortforslade för att ersättas med plasttrummor som är det som anses gångbart och modernt idag. Stenbalktrummorna är lika gamla som riksvägen som invigdes 1942.

 
Bygge av stenbalktrumma av kilad sten i kallmur någonstans i Sverige.

Det är där de kommer in, de osynliga.
För vilka var det som forslade fyllning ner från Hallberget till vägbygget? Om de även bröt stenen ska jag låta vara osagt. Jo, två av människorna här i byn, nu döda. Men tänkte jag, finns de estetiskt tilltalande och välbyggda trummorna kvar, finns ett litet hopp om att de där människorna finns kvar någonstans i det kollektiva minnet. Det är ju inte endast kända personer, välbeställda och med höga positioner i samhället som bör bli ihågkomna långt efter att de är borta. Man måste inte bli känd för stora insatser för fosterlandet eller världen för att eventuellt få finnas kvar i en bys kollektiva minne.

Så borde inte minnet av arbetsinsatsen som bröderna Hjalmar och Egon gjorde få finnas kvar i form av dessa vägtrummor och brofästen? När försvinner minnet av en människa???

Nu var det inte de två som byggde trummorna och brofästena, för det behövdes rätt hantverkskompetens, men de var dessa två som förde ner material till väg- och brobygget med hjälp av decauville-räls, byns enda järnväg för en kort period. Om detta kan läsas i byaboken.

Förutom tre stenbalktrummor under Riks13 så användes huggna stenar till två brofästen längs Riks 13. Därutöver till de två brofästena längs gamla Kustlandsvägen genom byn. Det är i sanning mycket vackra och gedigna stenarbeten.

Dessutom användes granit till en stenbalktrumma av kilad sten i kallmur under Kustlandsvägen. Den trumman klassades år 2001 i Värdefulla vägmiljöer som ett av kulturobjekten i Nordmalings kommun av dåvarande Vägverket Region Norr, Länsstyrelsen i Västerbotten samt Länsstyrelsen i Norrbotten. Just den vägtrumman skadades rejält under 00-talet av bäckens vårflod och lagades - i mitt tycke - lite bristfälligt av vägsamfälligheten. En annan trumma längre söderut under Riks 13 byttes för några år sedan ut mot en dito i plast.


I samrådsredogörelsen, daterad 2014-06-19, som TRV sammanställde, fanns inte de synpunkter jag framfört angående stenbalktrummorna medtagna. Det krävdes ett antal telefonsamtal till TRV och rätt mycket tid gick åt innan jag fick veta att länsstyrelsen gått på samma linje och hade den antikvariska kontrollen över att stenbalktrummorna skulle bli kvar.


Så, stenbalktrummorna är kvar, de blev inte ersatta av plasttrummor som på övriga ställen. Kulturhistorisk insikt och förståelse för hantverkskunnande är anledningen till att de finns kvar. Och viljan att bevara ett minne i byns historia.

Jag har sen fått höra att de där stenbalktrummorna knappast är funktionella. Eftersom det var bysamfällighetens ol´förare som uttryckte detta förstår jag att alla andra byinnevånare menar att bevarandet av de gamla vägtrummorna har satt käppar i hjulet för moderniteten. Vem vågar tycka annorlunda?

Så olika kan man se på verkligheten.
.
.

8 mars 2019

Föregångskvinnor att minnas

1920-talet var en omvälvande tid.

Lagförslaget om rösträtt för kvinnor röstades igenom 1919. I år är det 100 år sedan! Valet 1921 blev det fösta val i Sverige där allmän rösträtt genomfördes. Det var samma år som min mamma föddes.

Ett kvinnocentrum vid denna tid blev Fogelstadgruppen som bildades 1921 på godset Fogelstad i Julita socken, Södermanlands län. I gruppen ingick kvinnor som Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren. Knutna till gruppen var även Emilia Fogelklou, Hagar Olsson, Alexandra Kollontay, Siri Derkert. Det var framåttänkande kvinnor med yrken som författare, journalister, läkare, pedagoger och politiker. Högutbildade kvinnor som tog strid för att förbättra situationen för alla kvinnor.

Fogelstadgruppen med stående från vänster Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Elin Wägner. Sittande: Kerstin Hesselgren. Foto härifrån.

Fogelstadgruppen startade tidskriften Tidevarvet  som gavs ut en gång i veckan under åren 1923–1936. På bilden syns redaktionen 1935. Längst till vänster står ansvariga utgivaren Ada Nilsson och vid ett av borden sitter Honorine Hermelin. Foto härifrån.

Suffragett, kvinnosakskvinna, feminist - det är några benämningar på de som kämpat för kvinnors rätt till samma människovärde och rättigheter som männen. Jag brukar undra över vilka kvinnor som offentligt propagerade för kvinnors rätt i Nordmaling vid denna tid och framåt? Fanns dom?


Sedan 1978 är den 8 mars av FN avsatt som den Internationella kvinnodagen. Dagen är numera opolitisk i motsats till vid dess instiftande år 1910.

Tidigare skriverier på Internationella kvinnodagen kan läsas HÄR.
.
.

7 mars 2019

Att motionera

Man skriver en motion.
Den lämnas in i tid enligt vad som står i stadgarna.
Motionen är välformulerad och genomtänkt.
Kallelse till årsmötet kommer.
Motionen finns inte medsänd i kallelsen.
Medlemmarna kan alltså inte läsa motionen.
Innehållet i motionen är istället mycket kort och felaktigt omformulerad i kallelsen.
Av styrelsen.
Den lämnas inte heller ut på årsmötet.
Medlemmarna har ingen aning om vad som stod i originalversionen.
I styrelsen sitter människor med olika utbildningsnivåer.
Samtliga måste väl anse att detta är rätt sätt att utöva styrelsearbete.



(Att skriva är att arkivera och lämna.) Nordmalings landsbygd.

5 mars 2019

Telefonmöten (så kallade)

Numera är det mera kutym än undantag att i verksamhetsberättelser i byns samfällighetsföreningar att skriva att man haft styrelsemöten i form av telefonmöten.

Det jag vet är att dessa telefonmöten inte är flerpartssamtal - alltså att samtliga styrelsemedlemmar är uppkopplade samtidigt mot varandra och alla hör och kan diskutera varandras åsikter samtidigt.
Telefonmöten innebär oftast att ordföranden ringer upp var och en av styrelsemedlemmarna och talar för sitt förslag. Den i andra änden säger ja till förslaget. Därefter ringer ordföranden upp näste styrelsemedlem som säger ja. Någon gemensam diskussion om för- och nackdelar med förslaget blir det inte.Vem vet var suppleanterna kommer in i sammanhanget...

Det där är påtryckning. För gott slutresultatet för föreningsmedlemmarna är ett gemensamt rådslag det enda rätta. Genom att träffas fysiskt, vilket inte är alltför svårt när man bor si så där 300 meter från varandra, alternativt ha flerpartssamtal per telefon. Då kan samtliga styrelseledamöter komma till tals samtidigt och besluten bli bättre.

Här i byn är hemmansägarna så vana att en bestämmer att ingen verka ifrågasätta detta. Det härstammar säkert från tiden före 1973 då man utsåg en byålderman som hade bestämmanderätt.

Idag ser kunskapen om föreningsliv här i byn ut att i många fall vara lägre än på 1800-talet. Då hade hemmansägarna kontroll över vad som gällde för den gemensamt förvaltade mark- och vattenområdena påstår jag och man bevakade sina rättigheter. Det kan man utläsa av äldre domstolsprotokoll och kontrakt. När mark och skog blev mindre värdefulla, då självhushållningen upphörde, försvann detta kunnande. Där är vi nu.
.Nordmalings landsbygd.
.

3 mars 2019

Norrland är rikt och fattigt

Lånar några citat ur Katarinas Östholms låsta krönika i Allehanda från december 2018:

”Norrland är så rikt.
Och så fattigt.
Alla ansträngningar att dölja den koloniala synen på Norrland faller platt när hela landsänden nu håller på att förvandlas till ett gigantiskt industriområde.
Det ska skördas malm, det ska skördas skog, det ska skördas vatten – och nu ska det skördas vind. I obegränsade mängder. ”

"Under tiden står byarna och lokalsamhällena där, mitt i miljöförstöringen. Mitt i en natur som utarmas på rikedomar och livskraft, mitt i de krympande och allt fattigare kommuner som systematiskt dräneras på alla resurser.
Under tiden får de höra att det inte finns pengar till vägar och järnvägar, företagslån och husbyggen, snöröjning och vägbelysning, BB och akutsjukvård, skola och omsorg, kollektivtrafik och telefoni.
Under tiden får de veta att elen måste kosta mer just där, för att näten byggs så många och så långa. Att det är för det allmänna bästa. Att de måste förstå. Att alla inte kan få allt.
Att de är gnälliga bidragstagare."

”Och den natur som fortfarande är relativt orörd exploateras bit för bit; naturen har ingen röst och ingen talan. Ekosystem gröps ur. Grundvatten förorenas eller sjunker. Lokalsamhällen krackelerar.
Till och med turisterna flyr; det finns ingen naturupplevelse kvar, en skog av vindkvarnar ger ingen frid i själen. ”

"I hela Norrland ska det byggas vind för sammanlagt 100 miljarder fram till 2030. Och hela vindindustrin – som utgör nästan hela fjolårets ökning av den svenska energiproduktionen – överproducerar och går på export. Sveriges elkonsumtion ligger stabilt sedan ett par år.
Vi producerar mer i stället för att förbruka mindre, som vi borde.
Nå, jobben då? Jodå, jobb kommer i uppbyggnadsskedet men få är lokala och de flesta försvinner med tiden. Vinster och skattepengar ilar som vanligt iväg till slukhålen söderut."



Jomen, nå´nstans måste ju vindkraftverken placeras! Annars stannar Schwärje.

Norrland är rikt men fattigt. 
Rikt och fattigt.
.
.

2 mars 2019

Turistnäringen borde blomstra i kommunen

Det socialdemokratiska kommunalrådet uttryckte sig så här på sin blogg  då 20 av de 40 vindkraftverken på Gabrielsberget i Nordmaling invigdes 2011:

"Jag tror att vindkraftsparken på Gabrielsberget kommer att bli ett utflyktsmål och gynna turstnäringen i kommunen"

Det har gått några år nu och utvärdering kan ske. Hur naiv kan en norrlandspolitiker bli???


http://blogg.vk.se/ulla-maj-andersson-s-politiker-nordmaling/2011/06/23/gabrielsberget-vindkraftspark-syd/

1 mars 2019

Gnagande oro bortblåst

En utökad vindkraftindustri med fler och högre vindkraftverk har undanröjts. Varken SCA:s och Svevinds projekt eller Kraftö Vinds projekt Ava Vind får tillstånd. Den befintliga industrin med 40 vindkraftverk utökas inte. Jag kommer inte att behöva se fler hinderbelysningar med blinkande röda eller vita blixtljus hemifrån.



Ovanstående text mer lättläst:

Vindkraftsrättegång flyttade utomhus


I veckan har det pågått en stor vindkrafträttegång mellan Vapsten sameby, Vilhelmina norra och Byrkije reinbetesdistrikt från Norge å ena sidan, och vindkraftsbolaget AVA vindkraft AB å den andra, i Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt. Idag var det syn på området och vi följde med.
Förhandlingarna i Mark- och miljööverdomstolen har ägt rum i tingsrättens lokaler i Umeå tisdag och onsdag, men idag flyttade rätten ut till Nordmalingstrakten och vindkraftparken på Gabrilesberget, där den nya vindkraftparken AVA planeras.

Väl uppe på Gabrielsberget var det uppenbart varför bolaget Ava Vindkraft AB vill ha en vindkraftpark i anslutning till de fyrtio snurror som redan finns där. Det var blåsigt och bistert, när vi varit ute ett par timmar kändes det i tårna.

Alla inblandade parter var på plats; bolagets företrädare, som var de som påkallat synen av området, en handfull personer från länsstyrelsen som också är part i målet, det var markägare som bolaget kallat till sig som var där för att berätta hur de använder området just nu, också var det företrädare för de tre berörda samebyarna Vapsten, Vilhelmina norra och Byrkije reinbetesdistrikt från Norge.

Bolaget hade kallat till synen för att visa att området redan används. Parterna träffades vid Ava Camping söder om Nordmaling och det första som hände var att vi stannade vid E4:an, där bolaget visade på närheten till den stora vägen och redan befintlig infrastruktur. Därefter passerade vi Botniabanan och vidare förbi en kraftledning.

Här menade bolaget att de kommer att använda vägen som redan finns upp mot den stora vindkraftsparken på Gabrielsberget och inte behöver bygga någon ny väg. Uppe på själva projektområdet pekade bolaget sedan på befintlig vindkraft och en skoterled i närheten, och de markägare som var med menade att skoterleden där används frekvent och att skogen sköts flitigt.

Med andra ord gick synen för Ava vindkraft AB ut på att visa att området redan används, och att den vindkraft och skogs och fritidsverksamhet som redan finns är påtaglig. Och under rättegången tidigare under veckan hade bolaget försökt visa att andra faktorer än vindkraften påverkar på rennäringen - som klimat, rovdjur och annan mänsklig verksamhet.

Bolagets sakkunnige vittne, forskaren Sindre Eftestöl, menade också att ytterligare vindkraftverk på ett område där det redan finns vindkraft har mindre inverkan, än ny vindkraft på ett område där det inte finns vindkraft sedan tidigare. Det här använder bolaget som argument, för att bygga ny vindkraft bredvid den befintliga vindkraften på Gabrielsberget.

När det gäller samebyarna har de egna starka argument för att det inte ska bli någon vindkraft. De har också haft med sig en sakkunnig, forskaren Anna Skarin, som visat att renarna undviker att använda områden med vindkraftverk. Och att blotta åsynen av vindkraft gör att renarna håller sig undan.

Forskarna har funnit att renarna både på kalvnings- och vinterbetesområden påverkas negativt av vindkraften eftersom renarna helt enkelt undviker områden 3-4 kilometer från vindkraften. Det här var vad samebyarna påtalade när sällskapet närmade sig vindkraftparken. Där fanns det inga renar.

Sedan poängterade samebyarna att området blir helt oanvändbart om det blir ytterligare vindkraftpark vid Gabrielsberget, oavsett vilka villkor bolaget kommer med för att mildra effekterna.