Jordens timme

Klockan 20.30, mellan halv 9 och halv 10 på lördagkväll den 26 mars, släcker den som vill belysningen en timme för stjärnhimlens och för en ljusare framtid. Då infaller jordens timme eller Earth hour.


Brasans sken och sprakande känns tryggt än idag.

Många kommuner har annonserat om att man är med i manifestationen. Än har detta icke nått kommunen på de breddgrader där morfars hus är beläget. Själv släcker jag eftersom jag ifrågasätter vår livsstil men främst för att jag gillar mörker och tycker att ljusförstörelsen är alldeles otroligt stor. Ljusnedskräpningen innebär att sedan elektrifieringen av världen är det allt svårare för astronomer att se ut i rymden t. ex. Vi har svårare att se enskilda stjärnor, Vintergatans system eller norrsken.
För stjärnhimlen och för en ljusare framtid.


Bild från NASA, Defense meteorological satellite program


Här kommer en artikel ur Vanliga almanackan, "lingonkransalmanackan" från år 2000 som visar på ljusförstörelsens baksida:

Adjö, universum, vi ses kanske igen
av Aage Sandqvist

”Redan i början av 1930-talet märkte astronomerna att det inte längre gick att be­driva seriösa astronomiska observationer från gamla Stockholms Observatorium på Observatoriekullen i centrala Stockholm. Det hade man kunnat göra sedan 1753, när observatoriet invigdes, men människans behov att fördriva nattens mör­ker i sina stora städer hade lett till så mycket gatubelysning att himlen hade fått ett ljussken som aldrig försvann. I staden försvagades möjligheterna att se stjärnorna på himlen, Vintergatan kunde endast ses på landet och stadsmänniskan förlorade därmed kontakten med de urgamla stjärnbilderna Astronomerna fick anpassa sig och flytta om de ville fortsätta att bedriva astronomiska observationer. Med hjälp av en generös donation på en miljon kronor (som senare höjdes med 300 000 kro­nor) från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse byggdes och invigdes år 1931 Nordeuropas största observatorium långt borta från den ljusa stadskärnan, nämli­gen på det 55 meter höga Karlsbaderberget i Saltsjöbaden.

Det tog bara fyrtio år och sedan var även stjärnhimlen över Saltsjöbaden för­störd av Stor-Stockholms ljushav De svenska astronomerna förenade sig med an­dra europeiska astronomer, som drabbats av samma problem på hemmaplan, och byggde European Southern Observatory på ett två-och-en-halv kilometers högt berg långt ute i Atacamaöknen ide Chilenska Anderna på södra halvklotet. Här är himlen än så länge mörk på natten, här har man fortfarande en djup efterlängtad kontakt med det universum ur vilket vi alla uppstått. Att stå och se med blotta ögat på den gnistrande Vintergatan, eller söka nya okända stjärnbilder, eller försöka identifiera upp-och-ner-vända mer bekanta stjärnbilder ger en känsla som skakar om även den mest orörliga själ. Några få andra observatorier finns på avlägsna platser där himlen fortfarande är (nästan) ostörd av människans påverkan, såsom La Palma på Kanarieöarna, där Sverige är delägare i Nordic Optical Telescope, el­ler på Hawaiis höga sovande vulkan Mauna Keea. Men vid många andra stora ob­servatorier pågår ett krypande intrång av det kringliggande samhällets ljus, vilket kommer att förstöra möjligheterna att erhålla astronomiska resultat som ligger i forskningsfronten.

Vi människor tillhör inte en sparsam art. Kan vi producera och använda ljus, då gör vi det och med förkärlek i stor skala. Hur många släcker ljuset efter sig när de lämnar ett rum? Under lång tid har vi dessutom inte bekymrat oss om hur effekti­va lamporna är och åt vilket håll ljuset sprider sig. Mycket belysning går till spillo (uppåt). Begrunda bara bilden härintill. Detta är ingen ritning över Europa utan ett fotografi taget av kontinenten under nattetid från en satellit och producerad av Defense Meteorological Satellite Program (DMSP). Det är ett vackert men ska­kande bevis på vår energiförbrukning. Det finns idag ingen plats i Europa där man skulle vilja bygga ett nytt astronomiskt observatorium. Och så ser det ut över myc­ket stora områden på jordens kontinenter. Om man har tillgång till Internet bör man besöka www.darksky.org och begrunda alla vackra satellitbilder som DMSP presenterar där av mänsklighetens strävan att belysa hela jordklotet. Vad som är vackert ur en synpunkt är dock ur en annan synpunkt ett slags förorening som hin­drar oss från att se stjärnorna Denna webbplats informerar också om vad den en­skilde kan göra på hemmaplan för att dämpa denna ljusförorening som hotar att fjärma stjärnorna från vår personliga sfär av erfarenheter.

Sorgligt nog för astronomerna, och kanske tyvärr lika sorgligt för mänsklig­heten, är det inte endast inom det optiska våglängdsområdet som våra studier av universum nu är allvarligt hotade Även många radiovåglängder har kommit i farozonen så att radioastronomins möjligheter kraftigt begränsas. Det är genom ra­dioastronomin som man har upptäckt hundratals olika interstellära molekyler (de flesta organiska), pulsarer, kvasarer och bakgrundsstrålning från Big Bang. Det är också genom radioastronomin man genomför de numera omfattande SETI-projek­ten, som har som målsättning att hitta signaler från eventuella utomjordiska intelligenta civilisationer. (SETI står för Search for Extra- Terrestrial Intelligence.) Just när dessa projekt kommit igång ordentligt hotas alltihop av att drunkna i signaler från jordiska intelligenta (?) civilisationer Hotet heter mobiltelefoni.

Det finns bara ett begränsat antal radiovågsområden och det är många som vill ha sin del av dem. Vad gäller radioastronomin är detta fält en passivanvändare av radiosignaler, dvs. man producerar inte själv radiostrålning, utan observerar en­dast andra källor. Radiokällorna i universum är ofta mycket långt borta, t.ex. kva­sarer kan befinna sig på ett så stort avstånd att det tagit strålningen miljarder år att nå fram till oss. Detta betyder att det rör sig om mycket svaga signaler som våra radioteleskop observerar. Radioastronomerna har därför tvingats utveckla oerhört känsliga mottagare och mycket stora teleskop som t ex. 305-meters Arecibo-skå­len. Många radioobservatorier har lokaliserats i områden där det inte finns radio­störande kringliggande samhällen. Ibland har man internationellt lyckats fridlysa vissa våglängder. Men den tiden är nu på väg att ta slut. Det nya satellitburna mobiltelefonisystemet, IRIDIUM, består av 67 satelliter, som täcker hela jordens yta, inklusive radioskyddade radioastronomiska observatorier. Dessa satelliter skickar ut strålning som är många gånger starkare än den svaga strålning som kommer från universums många olika typer av objekt som är radiokällor. För radioastrono­min blir resultatet en radiostrålningsförorening utan like! På dessa våglängder går det inte att observera samtidigt. Förhandlingar har dock ägt rum mellan den Internationella Astronomiska Unionen, olika observatorier och IRIDIUM och ett avtal har nåtts för Arecibo-observatoriet som tillåter en del observationer. Men vid horisonten lurar ett nytt system bestående av tusentals satelliter för att kunna surfa på Internet.

Det är inte min mening att här värdera vikten av stadsbelysning, mobiltelefoni och Internet mot vikten av optisk astronomi och radioastronomi. Förhoppningsvis kan en kompromisslösning så småningom uppnås. Men till dess bör man vara medveten om att när man låter ljuset brinna i sin trädgård hela natten eller berättar för sin maka via mobiltelefonen att man nu sitter på tåget, har man gjort ett val och bestämt sig för att de svaga budskap som når oss från universum är mindre viktiga.”
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om NASA, Defense meteorological satellite program, Earth hour, ljusförstörelse, lightpollution, öppen spis, brasa, levande eld, mörker, trygghet, stjärnhimmel, norrsken, slösande levnadssätt, hållbar livsstil