Det är mycket som går min väg nu - att minska matsvinnet genom att lukta och smaka, att återbruka genom att köpa begagnat, att slå med lie för den biologiska mångfaldens sak, att använda en gammal matkällare för matförvaring, att torka
tvätt på lina eller torkställning utan elektricitet, att hålla antalet elektriska apparater och maskiner nere. Att minska elberoendet. Det har hänt att jag fått höra att jag är otidsenlig och helt "ute" när jag i själva verket ligger i framkant. Ändå finns det mer att göra...
Läser ett klokt Sköna Hem-blogginlägg om en intervju med Svante Öquist och känner igen mig:
Någon slags klokskap hade jag redan då i den här intervjun. Inser att det har att göra med att jag, en bondunge, är uppvuxen i
en värld där i princip allt var närproducerat. Inte i forntid – utan
under 1950- & 60-tal. Idag lever jag i en värld som min generation
på blott några få decennier rustat ner till ett inferno av
överkonsumtion. Numera beställer vi småsaker från Kina som flygs hit. Vi
dricker italienskt bordsvatten som forslats hit med lastbil – i ett
land med en extraordinär kvalitet på det vatten vi har under våra
fötter. (...) Jag menar såklart inte
att vi alla åter ska bli bönder. Dock bör vi återupprätta några av
bondesamhällets alla sunda värderingar. Att saker ska tåla att repareras
omigen och kunna gå i arv. Hantverk helt enkelt. Tänker på min mamma
som vände kragarna på våra skjortor när de var utnötta på den ”rätta”
sidan.
När kläder inte längre höll ihop för att kunna lagas anständigt
klippte hon mattrasor som vävdes till trasmattor. Inget gick till
spillo. Hipsterkulturen har i mkt också fört med sig ett nyväckt
intresse till det som tidigare var en självklarhet. Det är trots allt
inte samma sak som att uppfinna hjulet igen! Det talas idag mycket om
produktion med återvunna material. Problemet är bara att om man
återvinner skit – så är och förblir det skit. Mikroplaster avges från
all slags plast med följder på exempelvis fertilitet som vi ännu inte
sett de långsiktiga effekterna av …
Denna sommar togs nappatag med vedboden och den blev klar till 98%. Ett par lastpallar fattas.Utrymmet har jordgolv och ovanpå detta låg någon slags skivor av plast. De lyftes bort och jorden jämnades till, skivorna lades tillbaka. (Tidigare låg granslanor tätt, tätt på golvet - en vanlig lösning förr i tiden. Den lösningen finns kvar i huven, f d gödselrummet och jag är mån om att den bevaras.)
Med domkraft kunde vi lyfta och flytta några stolpar som var i vägen och som bär den extra insatta takbjälken. Sedan nedre fotot togs har hela golvet täckts med lastpallar på betongplattor vid skarvarna och med papp som mellanlägg.
Förra säsongen tog veden som fanns här sedan den tidigare generationen slut så nu kan vi börja stapla/lada ved här. Hitintills har den ved vi själva fällt, kapat och kluvit travats i hölage, alltså en tillfällig lösning.
Juli månad var extremt varm längs Norrlandskusten. Att arbeta i sitt anletes svett var inte alltför behagligt. Vi fann ut att vedboden var det utrymme på gården som var svalast om dagarna och där fanns dessutom hade en tillfällig sittplats - perfekt för kaffepauser :-)
Här skruvas ett par nockplåtar fast. Takarbetaren har endast "spiskroken att hålla sig i". Det var ingen fara på taket men numera har ändå en säkerhetslina för arbeten på högre höjd införskaffats.
Årets slåttanna genomfördes och när gräset torkat till väldoftande hö kördes alltihopa till "tippen". Sorgligt, men det är så det går till nu för tiden - såvida höet inte bränns. "Summer at the countryside" som det står på skjortryggen är inte alltid så upplyftande.
I vardagsrummet var det måleriverkstad. Schellackering, inoljning och grundmålning av nya ytterdörren utfördes i maj.
De andra två strykningarna gjordes i juli. Ytterdörren hade ända till i oktober på sig att torka.
Nån liten skogspromenad hanns med.
Det här med en rullgardin kan ju tyckas vara en för liten åtgärd att ta upp i årskrönikan. Men att masonitkökets rullgardin blev lagad och satt på plats var en milstolpe för den som vill återskapa 50-talets övervåning.
Rullgardinen togs ner när balkongdörren kom på plats tidigt 70-tal eftersom rullgardinen var alltför lång. Men nu när dörr och balkong borttagna och treluftsfönstret kompletterat passar den perfekt igen. Ordningen återställd :-)
Så kom då ytterdörren på plats i oktober med hjälp av Västerbottens Bygghantverk. Det är en inåtgående pardörr med överljus. Målning av dörrfoder får vänta till varmare säsong.
Pionrabatten grävdes om i oktober, ogräs ruskades ur jorden och rabatten fick träsarg. Ett ganska digert jobb med en hel del regn som krånglade till arbetet. Nu är det bara att hoppas att pionerna klarade av behandlingen.
Det är så många alldagliga, konstiga, vackra, fula, minnesgivande föremål som kommer fram ur gömmorna allt eftersom. Som det lätt blir då man tar över ett hus och skjuter viss genomgång av prylar på framtiden. För det spelar ju ingen direkt roll om man har total kontroll över grejorna eller inte. Åtminstone inte småprylar.
Det här är ett tidstypiskt fat av melamin från 70-talet, helt oanvänt och med sisådär 10 cm i diameter. Att användas som coaster eller varför inte fat till en krukväxt. Bra att ha - men kanske kommer det aldrig att bli nyttjat - åtminstone inte som askfat.
När jag ser bilden som ska sälja fatet minns jag illustratörer som Jane Bark och Marguerite Walfridson som gjorde illustrationer i tidskriften Femina som jag tyckte om ända tills tidningen "tog av sig rödstrumporna" och satsade mer på kvinnors utseende än på att tillfredsställa kvinnors intellekt.
I tonåren hittade jag på ett användningsområde för korkrundeln som satt innanför Alkakorken på läskedrycksflaskorna. Här ser ni ett av resultaten - ett grytunderlägg.
Samlare som jag är finns ännu fler korkrundlar kvar och decennier
efteråt har jag börjat göra ännu ett korkunderlägg. Kork är ett
underbart äkta material att arbeta med.
Många av kapsylerna i min samling kommer från Till-bryggeriet i Umeå. Mitt gamla inlägg om "Forntidens kapsyler" har lästs 6626 gånger fram till idag. Äldre kapsyler är kulturhistoria som verkar intressera fler än mej.
Att se korkekar växa med sin grova bark är förunderligt. Men numera
används ekens kork endast till förslutningar av något finare flaskor - lite exklusivare viner och cidrar t ex. Billigare viner försluts med
plastkorkar eller paketeras som bag-in-box då den exklusiva
naturkorken inte räcker till. Öl levereras i plåtburkar, undantagsvis i glasflaskor och läsk i PET-flaskor. Det är inte lätt att hitta 33 cl glasflaskor med läsk eller julmust i dagligvaruhandeln numera.
*
Jordens resurser räcker inte till, vad gör vi om/när oljan sinar och inte heller plast låter sig tillverkas???
Kork-o-plast från Wicanders
KorkfabrikAB var golvmaterialet under mitt 70-tal. Då den invändiga
renoveringen av husets bottenvåning stor klar 1974 var det jag som valt
detta golvmaterialet i vardagsrummet. Golvet är fortfarande i gott skick.
Kork-o-Plasten lanserades i slutet av 1950-talet och var korkplattor med ett överdrag av PVC. De var inte en plastmatta utan rektangulära plattor limmade på ett träunderlag. De las som linoleumplattor läggs idag. Jag älskade verkligen utseendet på golvet och gör det fortfarande!
Men det kan ändå hända att Kork-o-Plasten får skatta åt förgängelsen framöver.
Detta är en glasad ytterdörr med tvåglas-isolerruta och bländblank aluminiumlist mellan de helt släta floatglasen. Och till detta fuskspröjs. Varför väljer någon detta till ett gammalt hus? Nytt - ja. Fräscht - nej. Tidstypiskt - absolut inte.
Tillägg:
Har ni hittat till det här Instakontot: @renoveringsraseriet ?
Förra lördagen åkte vi tre stycken till Sjöhistoriska museets båtmagasin på
Rindö. Först till Waxholm och sen färja över till Rindö. Båtmagasinet
är sällan öppet för besökare men i sällskapet fanns det två personer som höll
reda på öppethelger och hade planerat in besöket. De utställda båtarna visar på fritidsbåtarnas historia i Sverige. Där fanns den ena stiliga och snygga fritidsbåten efter den andra, veteranbåtar allihopa.
Bland de här tjusiga motor- och segelbåtarna hittade jag en liten oansenlig isärtagbar roddbåt av masonit och naturligtvis blev jag begeistrad.
Genomtänkt hopmontering och demontering. De fyra delarna är olika stora och passar i varandra. De kunde transporteras på ägarens biltak.
En Solö byggd 1963 vid Storebro bruk i Småland var en höjdpunkt för de andra två i sällskapet. Det var deras barndoms familjebåt med många härliga sommarminnen. Båtlivet har förändrats otroligt mycket från dess fram till idag och det var med
längtan i rösterna mitt sällskap talade om hur enkelt båtlivet var förr. Efter att ha haft segelbåt några år blev det sedan Solö även för min man. Efter ett antal år valde han sen åter igen att köpa en segelbåt. Med den har även jag fina upplevelser.
Efter några timmar på båtmagasinet på Rindö körde vi hemåt på så små vägar det bara gick. Det blev en fin heldag i fritidsbåtarnas tecken.
Nu gör rullgardinen tjänst igen i masoniteköket på övervåningen. Mot sol och mot mörker. Det var ett fasligt sjå att få till det därför att papperet är skört och hade gått sönder längst ner. Jag drog ut den tunna träribban och klippte bort det trasiga, placerade ribban på plats, vek runt papperet och häftade fast det i ribban. Ja, jag och jag är fel uttryck. Vi var två som måste samarbeta för att få till det utan ännu mer trasig papp. Men nu är pappersrullisen på plats och fungerar igen efter 54 år. Den har legat hoprullad i ett uthus sedan 1971 och det var ytterst häftigt att finna den. Även dragsnöret med träknopp är original från tiden.
Sjöbjörnen på målningen Grumset farvann finns nu också där så snart som rullgardinen dras ner. Typ av rullgardin/solskydd/insynsskydd är verkligt viktigt för att få en autentisk upplevelse av en interiör. När bottenvåningen stod klar 1913 användes inte rullgardiner utan halvgardiner av bomull.
När mörkret föll och rullgardinen drogs ner lystes masoniteköket upp av lysrörsarmaturen i taket och glasgloben med glödlampa ovanför Husqvarna-spisen som utgjorde arbetsbelysning vid spis och diskbänk.
I en liten näverask ligger en ytterst liten träsked med en liten flisa bortfallen i skedbladet. På skaftet står skrivet "Skåpviken". Där hade pappa och hans familj en sommarstuga. Livet där verkar ha gett stor glädje under många år,
Under några år under andra världskriget fördes loggbok under vistelserna där. Jag har gjort utdrag ur den som presenteras här: En loggbok från 40-talet.
Träskedar, slevar och knivskaft finns det många av. Det var för många i föregående generationer ett fritidsnöje att snida i trä. Det är trevligt att alstren finns kvar.
Hyvling av takspån på Hagavallen vid kulturreservatet Våsbo Fäbodar.
Vi spikade stickspån på rökbastuns tak för några år sedan. Det var ett roligt och givande arbete. Så värst många nylagda spåntak finns inte i bygden, dvs inget som jag känner till.
Stickorna köpte vi från Hälsingland, av mannen i videon som jag känner sedan många år tillbaka.
De stuvades in i ett hyrsläp där samtidigt buntar med ännu äldre stickspån och några rullar gamla linoleummattor fick plats. De fick vi från min kompis från KTH vars föräldrar sparat detta utan att det kommit till användning. Kanske kommer korkmattorna till användning framöver.
Innan stickspånen lades på rökbastuns tak blöttes de för att inte spricka vid spikningen.
Spånläggningen har börjat. Det är ingen svårighet om man använder blank trådspik, alltså inte galvad. Sakta men säkert arbetar man sig upp mot nock spånrad för spånrad. Vi la tre lager, den absolut vanligaste lösningen nu för tiden. Ny läkt spikades ovanpå det gamla rotet. Inne i bastun är takkonstruktionen alldeles svart av sot från den rök som bildades då kornet torkades genom eldning i en kallmurad ugn. På var sida i bastun fanns en lave där säden, korn eller råg, spreds ut för att torka.
Härligt med nytt spåntak.
Så småningom fick även norrgaveln en beklädnad med stickspån, då i tvålagstäckning. Spån är ett utmärkt sätt att skydda en timmervägg om så krävs.
*
När spåntaket på en byggnad uppe på byns fäbodvall, där jag är delägare, skulle förnyas för ett par år sedan togs det som sig bör upp på en stämma då fäbodvallen är bygemensam. Visserligen är just den byggnaden inte gammal, den uppfördes år 1999 i ett bidragsprojekt. Frågan om takmaterial kom upp och jag sa inget om att spån skulle passa bra, huset var täckt med det sedan 1999. Stämmobeslutet blev att svart trapetskorrugerad plåt skulle läggas på taket. Ett av de värsta material ur kulturhistorisk synpunkt enligt mej. Men med Ingemar Stenmarks ord: ”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip”eller med andra ord: att slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår är meningslöst. (Matt. 7:6)
När ett annat spåntak skulle läggas om ett antal år tidigare försökte jag få delägarna att välja spån, på den tiden hade vi en man i byn som hyvlade spån med Harald L:s spånhyvel. Det som den gången valdes var SVART TRAPETSKORRUGERAD PLÅT, så vanligt förekommande här för den är ju så billig. Nu ligger sådan plåt på samtliga byggnader utom en sentida kolarkoja.
Jag har inventerat och dokumenterat byggnaderna på fäbodvallen och upprättat en vårdplan för dem men inser att det är bäst att behålla den i datorn (för vad ska en vårdplan för gamla byggnader bra till?). En skogsbruksplan däremot, den menar alla måste finnas och följas och föreskriver planen, somskogsbolaget upprättat, kalhuggning är det bäst.
Eftersom jag tycker mycket om kor och deras lugna, eftertänksamma väsen blev jag fascinerad då jag långt tillbaka läste om en stickad ko-kofta En sådan måste jag väl ändå ha? Jovisst.
Det visade sig att den inte fanns färdigstickad som jag trodde, utan garnkit och beskrivning fanns att köpa hos Östergötlands Ullspinneri i Ödeshög. Alltså åkte jag dit och fick en fin Sverigeupplevelse på köpet. Sen var det var det bara att sätta igång att sticka trots att jag trodde stickning var passé för min del. Så många tröjor som jag tidigare hade åstadkommit. Koftan stickas i rätstickning så krångligt var det inte
Koftan är formgiven av Britt-Marie Christoffersson, en av grundarna till 10-gruppen (1970-2015), formgivare som hör till mina favoriter. Det bådade för god design. Hur många gånger har jag inte handlat i 10-gruppens butik först på Gamla Brogatan sedan på Götgatan.
Ko-koftan ska säkerligen förställa rasen SLB - Svensk Låglands Boskap, de svarta fläckarna är för stora för att förställa SKB - Svensk Kullig Boskap eller fjällkor som kanske ändå är min favorit. Vi hade bägge dessa mjölkkoraser när jordbruket var levande här på gården. En fin tid som jag är glad att ha haft turen att få vara med om.
En ny parkeringsanläggning planeras i Brunnshög, Lund, med beräknad
färdigställning i slutet av 2025. Projektet innefattar återbruk av
kasserade vindkraftsvingar från Vattenfalls nedlagda danska vindpark
Nørre Økse Sø, vilka ska användas som fasadmaterial.
Vindkraftsvingar består av kompositmaterial som glasfiber och kolfiber, vilket gör dem svåra att återvinna.
-Att ta något som är fullt fungerande, förmodligen
ett av de bästa materialen i världen – mer eller mindre oförstörbart –
och bara begrava det i marken är ett sådant fruktansvärt slöseri, säger
arkitekten Jonas Lloyd som ritat parkeringshuset.
Genom att använda vindkraftsvingar som fasadmaterial
minskar behovet av andra byggmaterial med potentiellt höga
klimatavtryck, såsom betong eller stål.
-Vi ville skapa det som kallas synlig hållbarhet.
Att det ska vara något som verkligen skriker hållbarhet. Människor
kommer att gå förbi och säga, ‘titta på det, de har använt
vindkraftsvingar i fasaden’, säger Jonas Lloyd.
Parkeringshuset kommer att utrustas med solpaneler
på taket för att generera el till laddstationer för elbilar. Batterier
kommer att lagra den producerade energin för användning vid behov,
vilket bidrar till en effektivare energianvändning.
-Även om våra mål fokuserar på återvinning, tar vi
ett cirkulärt angreppssätt och tittar på olika strategier i linje med
avfallshierarkin. Även om en produkt har nått slutet av sin livslängd ur
vårt perspektiv kan den vara värdefull för någon annan i en ny
applikation eller som material för en ny produkt, säger Gustav Frid,
miljö- och hållbarhetsspecialist på Vattenfall.
Projektet är ett samarbete mellan flera aktörer, inklusive LKP, Lloyds arkitektkontor, Hifab, Kingo och Vattenfall.
Skissat förslag
Mer om Niels Bohr Huset kommer bestå av 6 våningar med totalt ca 265 platser. Ungefär 40 st av platserna erbjuder laddmöjligheter för eldrivna fordon. Trapphuset kommer att vara inglasat, vilket tillsammans med vingarnas mönster på fasaden bidrar till ett ljust och parkeringshus. Utöver vingarna kommer fasaden även bestå av
växtväggar, som förutom att bidra till områdets grönska och biologiska
mångfald även tillgodogör koldioxid och hjälper dagvattenhanteringen. Arkitekt: Lloyds arkitektkontor. Entreprenad: Wästbygg Beställare: LKP
*
Vad gör man av alla övriga vingar som kommer att kasseras framöver? Inte parkeringshus väl! Om några år har vi 120 vindkraftsvingar som måste kasseras även i denna bygd.
Här är hantverkarna som så förtjänstfullt hjälpte oss med fasadarbetena första säsongen. Företaget,vars arbetskläder de använder, var på ett planerat besök en tidig våtdag och gjorde ett reportage. Fotot ovan är lånat från reportaget som finns att läsa HÄR där en proffsfotograf tagit bilder och filmer.
Det är alltså ett reportage i reklamsyfte men det stör inte berättelsen om kunniga hantverkare som jag ser det. Även på Instagram finns foton från fasadarbeten. Emil S har sedan reportaget gjordes flyttat till Gräsmyr och byggnadsvårdar med sin familj en äldre gård med flera byggnader där i byn.
Året började med att en nockplåt på ladugården behövde fästas efter att ha blåst loss. Mannen på taket fixade det utan fallolycka.
I april började det stora arbetet med att få fasader färdiga. Två panelades i fjol. Nu återstod resten och det gick som en dans. Vi anlitade Västerbottens Bygghantverk till hjälp.
Först togs Masoniteskivor med träläkt bort, sen 45 mm gullfiberisolering. Masoniteklädda hus minskar raskt och beslutet hade tagits under flera år av moget övervägande. Det finns inget rätt eller fel i den här åtgärden men nu liknar huset mera det hus som morfar lät bygga och som stod klart 1913.
På timret spikades 25 mm hårda Hunton-skivor Det innebär att synliga tunna svenska oljehärdade träfiberskivor byttes ut mot norska hårda träfiberrskivor gömda bakom dubbelfasspont!
Slamfärg ska målas när det är 10 grader plus eller mer. Det var det inte i april så vi såg till att lagården/verkstan höll lagom temp för målning. Inplastning av maskiner och golv var viktigt som skydd mot färgstänk. Det var lite trixigt att få in de där långa panelbrädorna genom den smala dörren. Men det fixade vi...
... och när det blev varmare målades resten av panelen i lagårdsporten där de sen ställdes upp på tork. Här någon gång kom storspovarna till byn och deras drillar trevliggjorde målningen än mer. Den första strykningen med slamfärg hjälptes vi båda åt med. Ett tag målade vi på rätt ordentligt för att hinna med bygghantverkarnas behov av målad panel.
Farstun var ursprungligen kallställd och byggd med stolpverk. Den isolerades troligen med sågspån från början. Nu använde vi Huntons tjocka styva träullsmattor, på vissa ställen kompletterade med böjliga mattor av linisolering. (Lin till vänster i bild, träull till höger.) Utanpå detta 25 mm hård Hunton träfiberskiva som på huset i övrigt.
Leverans av isolering kom från Norrlands EKO i Överboda utanför Umeå.
När panelningen började och bottenvåningens fönstren var bytta, startade också kvällspasset för oss. Dubbelfassponten skulle målas ytterligare en gång och då på plats efter spikningen. Det var mitt jobb att måla allt det röda på den sågade panelen.
Den söta husvagnen t v som Emil på Västerbottens Bygghantverk kom med agerade "byggbod".
Snön smälte och försommaren kom och med den också ladusvalorna som
hittade tillbaka till sina bon under takåsarna i ladugården. Svalornas
älskvärda svirrande hör sommaren till!
Hyvling för hand med oxhyvel.
Och den tålmodigare av oss målade all ljus linoljefärg. Grundning och ytterligare två strykningar på hyvlat trä.
Fönsterfoder och knutar målades inte nere på marken. Här skulle färgbytena göras som förr i tiden när hus målades när allt var färdigbyggt. Därför målades foderbrädornas och knutbrädornas kanter röda med två lager färg. Det är lättare med färgbyte i ett ytterhörn än i ett innerhörn om fodren är fastspikade när målningen påbörjas. Så är det. Knutbrädan är bara grundad med linoljefärg på bilden.
Hammarslag hördes över nejden. Vi ville inte att spikpistol skulle användas, inte heller fasspont med spårad baksida.
Målet närmar sig. Balkongen från 1970-talet är borta och likaså balkongdörren som ersatts med fönsterbågar som fanns kvar i ett uthus. Nu har båda gavlarna likadana fönster. Levar snickeri tillverkade den tredjedel av karmen som saknades.
Men en viktig "detalj" saknas - nämligen ny ytterdörr. Jag har ritat den och den finns i den fysiska verkligheten. Den kommer på plats framöver.
Vi hann också kapa och klyva lite björkved som är bra att ha. Vedboden är tömd och skall få en invändig översyn och därefter fyllas på med ved allt eftersom.
Det gamla ventilationsgallret återanvändes då det är helt ok och lättare att slamfärga än aluzinkgaller eller färdiglackerade galler. Likaså återanvändes förzinkade fönsterbleck.
En av ventilationsgluggarna behövde muras med nytt rör och nät då det förstördes när de bakre delarna av betongbron revs. Så kalkbruk blandades till och röret murade min händige man på plats mellan grundens huggna granitstenar.
Som vanligt varje år tog vi hand om gräset. Det är rätt mycket arbete med det. Gräset ska slås, vändas ett par gånger för att torka (om det regnar tar det än längre tid), lassas på kärra och tas om hand.
* * *
Många som reparerar sitt äldre hus brukar säga att det är gjort som det såg ut förr. Spröjsade fönster träfasad osv. Och detta trots att fönstren kan ha helt andra mått och proportioner än de ursprungliga, de kan vara av vipptyp. ha "dött" speglande floatglas, fasaden har kanske lockpanel istället för locklistpanel, taket har betongpannor eller svart trapetskorrugerad plåt och inte spån eller lertegel som när huset var nytt, mm mm.
Med den kunskap och noggranna efterforskningar jag gjort kan jag inte uttrycka mej så. Allt är inte som det såg ut när huset var nytt. Till exempel hade morfars hus spåntak, en skorsten med vackert murat krön utan regnskydd, konsolerna vid fönstren var mer barockt profilerade, klippspik användes då - inte trådspik som nu, ingen isolering fanns bakom panelen av årgång 1913 och dörrens överljus var större (högre) än den nya ytterdörrens överljus.
Men nöjda är vi med 2024 års arbeten. Som jag längtat efter att få detta utfört men så många andra åtgärder var mer akuta och semestertiden begränsad. Byggnadsvård är delar av vårt liv, restaurering mitt yrkesval.
