Hembygdsföreningens utflykt

Besöket gick till den enda kvarvarande mjölkladugården i hembygdsföreningens område.

Här fanns drygt 100 kossor och det mesta sköttes med automatik. Mjölkningen förstås samtidigt  som utdosering av kraftfoder skedde, roterande borstar istället för manuella ryktborstar som kliade kossorna när de så önskade. Det var sensorer hit och dit, chip runt kossornas halsar, blev det vajsing på mjölkroboten gick en signal direkt till leverantören Alfa Laval som åtgärdade problemet (antagligen på distans). Om jag förstod det rätt kände chipet av när kon var brunstig och då kunde inseminering ske.

 

 

Kalvarna skildes från kossan efter ett dygn och fick bo i en kätte.

När de blev större delade kalvarna på tillvaron i ett större bås.

Utfordringen med ensilage från silon skedde automatiskt, gödseln skrapades bort i sakta mak från dyngrännan.

Tydligen var det gott för aptiten såg ut att vara bra.

Det luktade så annorlunda i denna lagård i förhållande till det jag minns från vår lilla lagård. Det måste vara ensilaget från silon som gav den inträngande lukten som inte var oangenäm. 

Tack vare de här mjölkkorna hålls landskapet öppet i Blacksta, en vacker sörmländsk by.

 

Vi var ett ganska stort gäng som var med på besöket som uppskattades. Efter detta åkte vi några hundra meter till ett sågverk som sågade trävaror på beställning. Sågverkarn berättade, visade maskinerna och svarade på frågor. Det som kom ur såg och hyvel var något helt annat än det som säljs på Byggmax. Det här var bra för oss som var byggnadsvårdare och materialnördar att känna till.

AB Boardförädling i Eklången, Södermanland

Vad har den lilla orten EKLÅNGEN i Södermanland med Masonitefabriken i Rundvik att göra? Här kommer svaret för den som, liksom jag, inte kände till det tidigare. Det var min man sörmlänningen gjorde mej uppmärksam på sambandet.

 

Vi minns väl hur ordning och reda kunde fås med perforerad Masonite. Bild från Internet men i pappas verkstad finns så klart samma typ av verktygstavla. 

Här är den industribyggnad i Eklången, Sörmland, där träfiberboard från Masonite AB i Rundvik, Västerbotten, en gång användes av AB Boardförädling som målade och sålde ”läderboard” och perforerad ”Pegboard” med krokar och verktygshållare. Alt med början 1954.

En äldre industribyggnad köptes in av Carl Wikström (1923-2004), yngste son till Carl Wikström (1884-1962) - då ägare till Masonite AB. Byggnaden kläddes in med Masoniteskivor samt träläkt och målades gul. En tillbyggnad tillkom utöver detta. Det kan nämnas att Carl Wikström dy var mycket musikintresserad, vilket framöver kom Nordmalingsborna till del.

Från porten i tillbyggnaden, som var helt uppförd i sinuskorrugerad galvaniserad plåt och med glaslanternin på taket, gick ett stickspår ut till järnvägsspåret ca 30 meter bort. In- och utlastning bör ha gått smärtfritt. Eklångens järnvägsstation låg inte långt bort.

Ännu finns minnet av MASONITE kvar i industrilokalen i form av en klisterdekal. Benämningen “Masonit” är en försvenskning av “Masonite”, som är det ursprungliga amerikanska namnet för materialet, som uppfanns av William H. Mason 1924. Därför kan man stöta på stavningen masonite, alltså med ett e i slutet vilket jag själv oftast använder. Masonite och masonit handlar om samma produkt - en användbar pressad träfiberskiva/träfiberboard.

Idag är lokalen tydligen någon slags verkstad för någon/några bilentusiaster.

På bloggen "Eklången förr och nu" kan man läsa om AB Boardförädling samt hitta fotot ovan. Det var den bloggen som gjorde oss nyfikna att besöka platsen:

Här kan man läsa om Carl Wikström och AB Boardförädling. 

Klicka på artikeln från 1957 för att lättare kunna läsa. 

Bilden hämtad från bloggen "Eklången förr och nu".

Tack vare Carl Wikströms stiftelse har Nordmalingsborna kunnat lyssna och njuta till Nordic Baroque Music Festival åren 1987-2003, som var en årlig högklassig barockmusikfestival. När dessa konserter återsänts i radions P2 gladdes jag åt hembygden. Evenemanget återupptogs 2014 som Baroque & Beyond, då i mindre skala. 

Familjen Wikström har ägt NÅAB (Nordmalings Ångsågs Aktiebolag), Masonitefabriken och Olofsfors bruk.

Idag ägs Olofsfors AB, med tillverkning av bl a skogsband, vägstål och slitstål, fortfarande av familjen Wikström genom P Wikström J:r Aktiebolag, 

Fadermördare

 

I Koversta gammelby, Österfärnebo, finns i år en utställning om äldre herrkläder - från kalsonger till ytterrockar. Där hänger också en skjorta med lös hårdstärkt krage,

Beskrivning och ordförklaring från Wikipedia (https://sv.wikipedia.org/wiki/Faderm%C3%B6rdare )

Fadermördare (från tyskan Vatermörder) är en skämtsam beteckning på en hög styv krage på en herrskjorta. Kragsnibbarna på fadermördarna stod rakt ut.

Kragen uppkom under direktoiren i slutet av 1700-talet och bars tillsammans med spännhalsduk. Den var vanlig fram till mitten av 1800-talet och i Sverige till omkring 1870.

En förklaring till namnet är att plagget på franska kallades parasite, vilket kan ha missförståtts som, eller skämtsamt förvrängts till, parricide, vilket betyder som dödat nära släktingar.

En annan förklaring är att det är ett skämtsam anspelning på de faror man utsattes för vid närkontakt av någon med dessa spetsiga kragar. På engelska användes benämningen Lady-killer.

Porträtt av greve Ninni av Francesco Hayez (1791–1882). Olja på duk målad 1825. 

Här ses kragen i funktion med en spännhalsduk.

Hembygdskunskap

 

I förrgår blev det en utflykt ut i de sörmländska skogarna. Det var varmt men med bilens AC uthärdligt. Objektet som skulle besökas var inte alls lätthittat men efter att ha frågat folk i bygden gick det. Fortsättning följer - men först när jag har tid att välja fotografier och läst på mer om verksamheten som en gång pågick här. 

På hemvägen blev det en lätt middag på Emma Grön.

Utflyktskorg

 Detta är en vacker utflyktskorg. Det hände att den användes vid kaffepauserna under slåttannan.

Ett tygöverdrag har sytts till en enkel spånkorg. Handtaget har till stor del dessutom täckts av 50-talsplast som vikts runt och sytts ihop undertill. Allt för att greppet inte ska smutsas ner så lätt.

I ena kortänden har tre fack sytts - kanske för en glasflaska med kaffegrädde, för sockerbitar och varför inte för kaffeskedar eller andra småprylar. 

 

Det formsydda bomullstyget fästs på var sida med tre knappar.

Undertill är en kanal sydd och tyget stramas åt med ett tvåfärgat tvinnat snöre trätt genom kanalen som sen dragits åt. Spånkorgen är av det enklare slaget. Mamma förskönade den. En eloge till henne!

Ett fint minne som bör få en användning istället för att stuvas undan. Får se vad det kan tänkas bli. Korgen ska absolut inte slängas. Bevare mig väl. Bevare den väl.

Järnjärn ska det vara

Lite sent, eftersom våffeldagen var i onsdags (25/3) , men detta är husets våffeljärn. På det har gräddats många frasvåfflor genom åren.

Våffeljärn, elektriskt. Märkskylt i botten: Elpar  ESKILSTUNA. Rund. Utvändigt i stål, våffelytorna i gjutjärn. Står på 4 fötter i bakelit. Två vågräta handtag i bakelit på underdelen, ett uppåt lutande dito på överdelen. Uttag för stickpropp på baksidan. Maxbredd inkl handtag: 29 cm, höjd=14,5 cm. 

I vår ägo finns även ett stiligare 60-tals-våffeljärn från Åviken. 

När jag flyttat hemifrån köpte jag så småningom ett våffeljärn med en hel del plast i och utrustat med termostat. Det var ett av de sämre köpen jag gjort och nu är det borta med vinden. Tacka vet jag tunga rejäla järnprodukter!

Järnspikar

Den här spiken
har jag hittat
Den är gammal
och krokig
och den är
rostig och dålig
Men en gång
var den blank
och ny
glänsande som
silver
och rak
Ja,
som en spik.

Ur Gröngölingen är på väg av Barbro Lindgren

Ja handsmidd spik och klippt spik går mycket väl att räta ut och återanvända. Inga problem.
Här i huset (från 1910-talet) har vi nog inte dragit ut och rätat ut den sista klippspiken än.
Använd trådspik från den renovering som gjordes vid 1970-talets början får gå till metallåtervinningen. 

Dukrulle

Här i linneskåpet finns en enda dukrulle men jag gissar att det har funnits flera en gång i tiden. Hur som helst är det mycket funkis över den jämfört med andra dukrullar som finns i min ägo.

Den är sydd av ett randigt och kraftigt bomullstyg, vad mamma använt inne i den vet jag inte men antagligen en rulle av kartong och på den ett lager mjukt filttyg (typ tunn bordsfilt) för rullen är verkligen inte hård. Det här randiga tyget återfinns även i hängande förvaringspåsar i garderober.

I mitt andra hem har jag äldre sortens dukrullar som är bundna med silkiga trådar med virkad avslutning, ibland med tofs.

Några fanns i huset då jag flyttade dit, de på bilderna är inhandlade secondhand. Att de behövs är det ingen tvekan om, mindre dukar håller sig släta på rullar och är lätta att hitta då de inte ligger platt på varandra i en hög. 

Att ha de här silkiga rullarna i en masoniteinredd övervåning vore ett kulturöverskridande som jag inte önskar mej. För de är verkligen inte alls funkis på samma sätt som den med randigt bomullstyg som dessutom är gjord just för det boendet.

Varje boende har sin verklighet.

Snöstjärnor

 

Denna vinter har varit i min smak. Snön som fallit har legat kvar och lyst upp tillvaron på mina båda hemorter. Kallt, javisst - men det hör vintern till...

Den kudde som mamma broderade i början av 50-talet får beteckna skönheten i snöflingorna och min känsla för snö. Stjärnorna är broderade på svart yllefilt med ylletråd i vitt med olika nyanser och det blev en vacker prydnad på soffan i finrummet.

Hållbart liv

Det är mycket som går min väg nu - att minska matsvinnet genom att lukta och smaka, att återbruka genom att köpa begagnat, att slå med lie för den biologiska mångfaldens sak, att använda en gammal matkällare för matförvaring, att torka tvätt på lina eller torkställning utan elektricitet, att hålla antalet elektriska apparater och maskiner nere. Att minska elberoendet. Det har hänt att jag fått höra att jag är otidsenlig och helt "ute" när jag i själva verket ligger i framkant. Ändå finns det mer att göra...

 

Läser ett klokt Sköna Hem-blogginlägg om en intervju med Svante Öquist och känner igen mig:

Någon slags klokskap hade jag redan då i den här intervjun. Inser att det har att göra med att jag, en bondunge, är uppvuxen i en värld där i princip allt var närproducerat. Inte i forntid – utan under 1950- & 60-tal. Idag lever jag i en värld som min generation på blott några få decennier rustat ner till ett inferno av överkonsumtion. Numera beställer vi småsaker från Kina som flygs hit. Vi dricker italienskt bordsvatten som forslats hit med lastbil – i ett land med en extraordinär kvalitet på det vatten vi har under våra fötter. (...) Jag menar såklart inte att vi alla åter ska bli bönder. Dock bör vi återupprätta några av bondesamhällets alla sunda värderingar. Att saker ska tåla att repareras omigen och kunna gå i arv. Hantverk helt enkelt. Tänker på min mamma som vände kragarna på våra skjortor när de var utnötta på den ”rätta” sidan.

När kläder inte längre höll ihop för att kunna lagas anständigt klippte hon mattrasor som vävdes till trasmattor. Inget gick till spillo. Hipsterkulturen har i mkt också fört med sig ett nyväckt intresse till det som tidigare var en självklarhet. Det är trots allt inte samma sak som att uppfinna hjulet igen! Det talas idag mycket om produktion med återvunna material. Problemet är bara att om man återvinner skit – så är och förblir det skit. Mikroplaster avges från all slags plast med följder på exempelvis fertilitet som vi ännu inte sett de långsiktiga effekterna av … 

https://skonahem.expressen.se/blogg/svanteoquist/2024/10/15/nagon-slags-klokskap-hade-jag-redan-i-den-har-intervjun-ar-2000

Årskrönika 2025

 

 

Denna sommar togs nappatag med vedboden och den blev klar till 98%. Ett par lastpallar fattas.Utrymmet har jordgolv och ovanpå detta låg någon slags skivor av plast. De lyftes bort och jorden jämnades till, skivorna lades tillbaka. (Tidigare låg granslanor tätt, tätt på golvet - en vanlig lösning förr i tiden. Den lösningen finns kvar i huven, f d gödselrummet och jag är mån om att den bevaras.)

 

Med domkraft kunde vi lyfta och flytta några stolpar som var i vägen och som bär den extra insatta takbjälken. Sedan nedre fotot togs har hela golvet täckts med lastpallar på betongplattor vid skarvarna och med papp som mellanlägg.

 

Förra säsongen tog veden som fanns här sedan den tidigare generationen slut så nu kan vi börja stapla/lada ved här. Hitintills har den ved vi själva fällt, kapat och kluvit travats i hölage, alltså en tillfällig lösning.

Juli månad var extremt varm längs Norrlandskusten. Att arbeta i sitt anletes svett var inte alltför behagligt. Vi fann ut att vedboden var det utrymme på gården som var svalast om dagarna och där fanns dessutom hade en tillfällig sittplats - perfekt för kaffepauser :-)

Här skruvas ett par nockplåtar fast. Takarbetaren har endast "spiskroken att hålla sig i". Det var ingen fara på taket men numera har ändå en säkerhetslina för arbeten på högre höjd införskaffats.

 

Årets slåttanna genomfördes och när gräset torkat till väldoftande hö kördes alltihopa  till "tippen".
Sorgligt, men det är så det går till nu för tiden - såvida höet inte bränns. "Summer at the countryside"  som det står på skjortryggen är inte alltid så upplyftande.

I vardagsrummet var det måleriverkstad. Schellackering, inoljning och grundmålning av nya ytterdörren utfördes i maj. 

De andra två strykningarna gjordes i juli. Ytterdörren hade ända till i oktober på sig att torka.

Nån liten skogspromenad hanns med.

Det här med en rullgardin kan ju tyckas vara en för liten åtgärd att ta upp i årskrönikan. Men att masonitkökets rullgardin blev lagad och satt på plats var en milstolpe för den som vill återskapa 50-talets övervåning.

Pappersrullisen med reproduktionen av Grumset farvann av Christian Krohg sitter på plats igen.

Rullgardinen togs ner när balkongdörren kom på plats tidigt 70-tal eftersom rullgardinen var alltför lång. Men nu när dörr och balkong borttagna och treluftsfönstret kompletterat passar den perfekt igen. Ordningen återställd :-)

 Dörrrbyte på gång.

 

Så kom då ytterdörren på plats i oktober med hjälp av Västerbottens Bygghantverk. Det är en inåtgående pardörr med överljus. Målning av dörrfoder får vänta till varmare säsong. 

Pionrabatten grävdes om i oktober, ogräs ruskades ur jorden och rabatten fick träsarg. Ett ganska digert jobb med en hel del regn som krånglade till arbetet. Nu är det bara att hoppas att pionerna klarade av behandlingen.

Allfatet är flexibelt

Det är så många alldagliga, konstiga, vackra, fula, minnesgivande föremål som kommer fram ur gömmorna allt eftersom. Som det lätt blir då man tar över ett hus och skjuter viss genomgång av prylar på framtiden. För det spelar ju ingen direkt roll om man har total kontroll över grejorna eller inte. Åtminstone inte småprylar.

Det här är ett tidstypiskt fat av melamin från 70-talet, helt oanvänt och med sisådär 10 cm i diameter. Att användas som coaster eller varför inte fat till en krukväxt. Bra att ha - men kanske kommer det aldrig att bli nyttjat - åtminstone inte som askfat.

När jag ser bilden som ska sälja fatet minns jag illustratörer som Jane Bark och Marguerite  Walfridson som gjorde illustrationer i tidskriften Femina som jag tyckte om ända tills tidningen "tog av sig rödstrumporna" och satsade mer på kvinnors utseende än på att tillfredsställa kvinnors intellekt.

Korkunderlägg

 

I tonåren hittade jag på ett användningsområde för korkrundeln som satt innanför Alkakorken på läskedrycksflaskorna. Här ser ni ett av resultaten - ett grytunderlägg.

Samlare som jag är finns ännu fler korkrundlar kvar och decennier efteråt har jag börjat göra ännu ett korkunderlägg. Kork är ett underbart äkta material att arbeta med.

Många av kapsylerna i min samling kommer från Till-bryggeriet i Umeå. Mitt gamla inlägg om "Forntidens kapsyler" har lästs 6626 gånger fram till idag. Äldre kapsyler är kulturhistoria som verkar intressera fler än mej.

 

Att se korkekar växa med sin grova bark är förunderligt. Men numera används ekens kork endast till förslutningar av något finare flaskor - lite exklusivare viner och cidrar t ex. Billigare viner försluts med plastkorkar eller paketeras som bag-in-box då den exklusiva naturkorken inte räcker till. Öl levereras i plåtburkar, undantagsvis i glasflaskor och läsk i PET-flaskor. Det är inte lätt att hitta 33 cl glasflaskor med läsk eller julmust i dagligvaruhandeln numera. 

*

Jordens resurser räcker inte till, vad gör vi om/när oljan sinar och inte heller plast låter sig tillverkas???