Utflyktskorg

 Detta är en vacker utflyktskorg. Det hände att den användes vid kaffepauserna under slåttannan.

Ett tygöverdrag har sytts till en enkel spånkorg. Handtaget har till stor del dessutom täckts av 50-talsplast som vikts runt och sytts ihop undertill. Allt för att greppet inte ska smutsas ner så lätt.

I ena kortänden har tre fack sytts - kanske för en glasflaska med kaffegrädde, för sockerbitar och varför inte för kaffeskedar eller andra småprylar. 

 

Det formsydda bomullstyget fästs på var sida med tre knappar.

Undertill är en kanal sydd och tyget stramas åt med ett tvåfärgat tvinnat snöre trätt genom kanalen som sen dragits åt. Spånkorgen är av det enklare slaget. Mamma förskönade den. En eloge till henne!

Ett fint minne som bör få en användning istället för att stuvas undan. Får se vad det kan tänkas bli. Korgen ska absolut inte slängas. Bevare mig väl. Bevare den väl.

Järnjärn ska det vara

Lite sent, eftersom våffeldagen var i onsdags (25/3) , men detta är husets våffeljärn. På det har gräddats många frasvåfflor genom åren.

Våffeljärn, elektriskt. Märkskylt i botten: Elpar  ESKILSTUNA. Rund. Utvändigt i stål, våffelytorna i gjutjärn. Står på 4 fötter i bakelit. Två vågräta handtag i bakelit på underdelen, ett uppåt lutande dito på överdelen. Uttag för stickpropp på baksidan. Maxbredd inkl handtag: 29 cm, höjd=14,5 cm. 

I vår ägo finns även ett stiligare 60-tals-våffeljärn från Åviken. 

När jag flyttat hemifrån köpte jag så småningom ett våffeljärn med en hel del plast i och utrustat med termostat. Det var ett av de sämre köpen jag gjort och nu är det borta med vinden. Tacka vet jag tunga rejäla järnprodukter!

Järnspikar

Den här spiken
har jag hittat
Den är gammal
och krokig
och den är
rostig och dålig
Men en gång
var den blank
och ny
glänsande som
silver
och rak
Ja,
som en spik.

Ur Gröngölingen är på väg av Barbro Lindgren

Ja handsmidd spik och klippt spik går mycket väl att räta ut och återanvända. Inga problem.
Här i huset (från 1910-talet) har vi nog inte dragit ut och rätat ut den sista klippspiken än.
Använd trådspik från den renovering som gjordes vid 1970-talets början får gå till metallåtervinningen. 

Dukrulle

Här i linneskåpet finns en enda dukrulle men jag gissar att det har funnits flera en gång i tiden. Hur som helst är det mycket funkis över den jämfört med andra dukrullar som finns i min ägo.

Den är sydd av ett randigt och kraftigt bomullstyg, vad mamma använt inne i den vet jag inte men antagligen en rulle av kartong och på den ett lager mjukt filttyg (typ tunn bordsfilt) för rullen är verkligen inte hård. Det här randiga tyget återfinns även i hängande förvaringspåsar i garderober.

I mitt andra hem har jag äldre sortens dukrullar som är bundna med silkiga trådar med virkad avslutning, ibland med tofs.

Några fanns i huset då jag flyttade dit, de på bilderna är inhandlade secondhand. Att de behövs är det ingen tvekan om, mindre dukar håller sig släta på rullar och är lätta att hitta då de inte ligger platt på varandra i en hög. 

Att ha de här silkiga rullarna i en masoniteinredd övervåning vore ett kulturöverskridande som jag inte önskar mej. För de är verkligen inte alls funkis på samma sätt som den med randigt bomullstyg som dessutom är gjord just för det boendet.

Varje boende har sin verklighet.

Snöstjärnor

 

Denna vinter har varit i min smak. Snön som fallit har legat kvar och lyst upp tillvaron på mina båda hemorter. Kallt, javisst - men det hör vintern till...

Den kudde som mamma broderade i början av 50-talet får beteckna skönheten i snöflingorna och min känsla för snö. Stjärnorna är broderade på svart yllefilt med ylletråd i vitt med olika nyanser och det blev en vacker prydnad på soffan i finrummet.

Hållbart liv

Det är mycket som går min väg nu - att minska matsvinnet genom att lukta och smaka, att återbruka genom att köpa begagnat, att slå med lie för den biologiska mångfaldens sak, att använda en gammal matkällare för matförvaring, att torka tvätt på lina eller torkställning utan elektricitet, att hålla antalet elektriska apparater och maskiner nere. Att minska elberoendet. Det har hänt att jag fått höra att jag är otidsenlig och helt "ute" när jag i själva verket ligger i framkant. Ändå finns det mer att göra...

 

Läser ett klokt Sköna Hem-blogginlägg om en intervju med Svante Öquist och känner igen mig:

Någon slags klokskap hade jag redan då i den här intervjun. Inser att det har att göra med att jag, en bondunge, är uppvuxen i en värld där i princip allt var närproducerat. Inte i forntid – utan under 1950- & 60-tal. Idag lever jag i en värld som min generation på blott några få decennier rustat ner till ett inferno av överkonsumtion. Numera beställer vi småsaker från Kina som flygs hit. Vi dricker italienskt bordsvatten som forslats hit med lastbil – i ett land med en extraordinär kvalitet på det vatten vi har under våra fötter. (...) Jag menar såklart inte att vi alla åter ska bli bönder. Dock bör vi återupprätta några av bondesamhällets alla sunda värderingar. Att saker ska tåla att repareras omigen och kunna gå i arv. Hantverk helt enkelt. Tänker på min mamma som vände kragarna på våra skjortor när de var utnötta på den ”rätta” sidan.

När kläder inte längre höll ihop för att kunna lagas anständigt klippte hon mattrasor som vävdes till trasmattor. Inget gick till spillo. Hipsterkulturen har i mkt också fört med sig ett nyväckt intresse till det som tidigare var en självklarhet. Det är trots allt inte samma sak som att uppfinna hjulet igen! Det talas idag mycket om produktion med återvunna material. Problemet är bara att om man återvinner skit – så är och förblir det skit. Mikroplaster avges från all slags plast med följder på exempelvis fertilitet som vi ännu inte sett de långsiktiga effekterna av … 

https://skonahem.expressen.se/blogg/svanteoquist/2024/10/15/nagon-slags-klokskap-hade-jag-redan-i-den-har-intervjun-ar-2000

Årskrönika 2025

 

 

Denna sommar togs nappatag med vedboden och den blev klar till 98%. Ett par lastpallar fattas.Utrymmet har jordgolv och ovanpå detta låg någon slags skivor av plast. De lyftes bort och jorden jämnades till, skivorna lades tillbaka. (Tidigare låg granslanor tätt, tätt på golvet - en vanlig lösning förr i tiden. Den lösningen finns kvar i huven, f d gödselrummet och jag är mån om att den bevaras.)

 

Med domkraft kunde vi lyfta och flytta några stolpar som var i vägen och som bär den extra insatta takbjälken. Sedan nedre fotot togs har hela golvet täckts med lastpallar på betongplattor vid skarvarna och med papp som mellanlägg.

 

Förra säsongen tog veden som fanns här sedan den tidigare generationen slut så nu kan vi börja stapla/lada ved här. Hitintills har den ved vi själva fällt, kapat och kluvit travats i hölage, alltså en tillfällig lösning.

Juli månad var extremt varm längs Norrlandskusten. Att arbeta i sitt anletes svett var inte alltför behagligt. Vi fann ut att vedboden var det utrymme på gården som var svalast om dagarna och där fanns dessutom hade en tillfällig sittplats - perfekt för kaffepauser :-)

Här skruvas ett par nockplåtar fast. Takarbetaren har endast "spiskroken att hålla sig i". Det var ingen fara på taket men numera har ändå en säkerhetslina för arbeten på högre höjd införskaffats.

 

Årets slåttanna genomfördes och när gräset torkat till väldoftande hö kördes alltihopa  till "tippen".
Sorgligt, men det är så det går till nu för tiden - såvida höet inte bränns. "Summer at the countryside"  som det står på skjortryggen är inte alltid så upplyftande.

I vardagsrummet var det måleriverkstad. Schellackering, inoljning och grundmålning av nya ytterdörren utfördes i maj. 

De andra två strykningarna gjordes i juli. Ytterdörren hade ända till i oktober på sig att torka.

Nån liten skogspromenad hanns med.

Det här med en rullgardin kan ju tyckas vara en för liten åtgärd att ta upp i årskrönikan. Men att masonitkökets rullgardin blev lagad och satt på plats var en milstolpe för den som vill återskapa 50-talets övervåning.

Pappersrullisen med reproduktionen av Grumset farvann av Christian Krohg sitter på plats igen.

Rullgardinen togs ner när balkongdörren kom på plats tidigt 70-tal eftersom rullgardinen var alltför lång. Men nu när dörr och balkong borttagna och treluftsfönstret kompletterat passar den perfekt igen. Ordningen återställd :-)

 Dörrrbyte på gång.

 

Så kom då ytterdörren på plats i oktober med hjälp av Västerbottens Bygghantverk. Det är en inåtgående pardörr med överljus. Målning av dörrfoder får vänta till varmare säsong. 

Pionrabatten grävdes om i oktober, ogräs ruskades ur jorden och rabatten fick träsarg. Ett ganska digert jobb med en hel del regn som krånglade till arbetet. Nu är det bara att hoppas att pionerna klarade av behandlingen.

Allfatet är flexibelt

Det är så många alldagliga, konstiga, vackra, fula, minnesgivande föremål som kommer fram ur gömmorna allt eftersom. Som det lätt blir då man tar över ett hus och skjuter viss genomgång av prylar på framtiden. För det spelar ju ingen direkt roll om man har total kontroll över grejorna eller inte. Åtminstone inte småprylar.

Det här är ett tidstypiskt fat av melamin från 70-talet, helt oanvänt och med sisådär 10 cm i diameter. Att användas som coaster eller varför inte fat till en krukväxt. Bra att ha - men kanske kommer det aldrig att bli nyttjat - åtminstone inte som askfat.

När jag ser bilden som ska sälja fatet minns jag illustratörer som Jane Bark och Marguerite  Walfridson som gjorde illustrationer i tidskriften Femina som jag tyckte om ända tills tidningen "tog av sig rödstrumporna" och satsade mer på kvinnors utseende än på att tillfredsställa kvinnors intellekt.

Korkunderlägg

 

I tonåren hittade jag på ett användningsområde för korkrundeln som satt innanför Alkakorken på läskedrycksflaskorna. Här ser ni ett av resultaten - ett grytunderlägg.

Samlare som jag är finns ännu fler korkrundlar kvar och decennier efteråt har jag börjat göra ännu ett korkunderlägg. Kork är ett underbart äkta material att arbeta med.

Många av kapsylerna i min samling kommer från Till-bryggeriet i Umeå. Mitt gamla inlägg om "Forntidens kapsyler" har lästs 6626 gånger fram till idag. Äldre kapsyler är kulturhistoria som verkar intressera fler än mej.

 

Att se korkekar växa med sin grova bark är förunderligt. Men numera används ekens kork endast till förslutningar av något finare flaskor - lite exklusivare viner och cidrar t ex. Billigare viner försluts med plastkorkar eller paketeras som bag-in-box då den exklusiva naturkorken inte räcker till. Öl levereras i plåtburkar, undantagsvis i glasflaskor och läsk i PET-flaskor. Det är inte lätt att hitta 33 cl glasflaskor med läsk eller julmust i dagligvaruhandeln numera. 

*

Jordens resurser räcker inte till, vad gör vi om/när oljan sinar och inte heller plast låter sig tillverkas???

Wikanders kork-o-plast

Kork-o-plast från Wicanders KorkfabrikAB var golvmaterialet under mitt 70-tal. Då den invändiga renoveringen av husets bottenvåning stor klar 1974 var det jag som valt detta golvmaterialet i vardagsrummet. Golvet är fortfarande i gott skick.

Kork-o-Plasten lanserades i slutet av 1950-talet och var korkplattor med ett överdrag av PVC. De var inte en plastmatta utan rektangulära plattor limmade på ett träunderlag. De las som linoleumplattor läggs idag. Jag älskade verkligen utseendet på golvet och gör det fortfarande!

 

Men det kan ändå hända att Kork-o-Plasten får skatta åt förgängelsen framöver.

Varför välja fusk?

 

Detta är en glasad ytterdörr med tvåglas-isolerruta och bländblank aluminiumlist mellan de helt släta floatglasen. Och till detta fuskspröjs. Varför väljer någon detta till ett gammalt hus? Nytt - ja. Fräscht - nej. Tidstypiskt - absolut inte.

Tillägg:

Har ni hittat till det här Instakontot: @renoveringsraseriet  ?

En masonitbåt

Förra lördagen åkte vi tre stycken till Sjöhistoriska museets båtmagasin på Rindö. Först till Waxholm och sen färja över till Rindö. Båtmagasinet är sällan öppet för besökare men i sällskapet fanns det två personer som höll reda på öppethelger och hade planerat in besöket. De utställda båtarna visar på fritidsbåtarnas historia i Sverige. Där fanns den ena stiliga och snygga fritidsbåten efter den andra, veteranbåtar allihopa. 

 

Bland de här tjusiga motor- och segelbåtarna hittade jag en liten oansenlig isärtagbar roddbåt av masonit och naturligtvis blev jag begeistrad. 

 

 

Genomtänkt hopmontering och demontering. De fyra delarna är olika stora och passar i varandra. De kunde transporteras på ägarens biltak.

En Solö byggd 1963 vid Storebro bruk i Småland var en höjdpunkt för de andra två i sällskapet. Det var deras barndoms familjebåt med många härliga sommarminnen. Båtlivet har förändrats otroligt mycket från dess fram till idag och det var med längtan i rösterna mitt sällskap talade om hur enkelt båtlivet var förr. Efter att ha haft segelbåt några år blev det sedan Solö även för min man. Efter ett antal år valde han sen åter igen att köpa en segelbåt. Med den har även jag fina upplevelser.

Efter några timmar på båtmagasinet på  Rindö körde vi hemåt på så små vägar det bara gick. Det blev en fin heldag i fritidsbåtarnas tecken. 

Rullgardinen på plats igen

 

Nu gör rullgardinen tjänst igen i masoniteköket på övervåningen. Mot sol och mot mörker. Det var ett fasligt sjå att få till det därför att papperet är skört och hade gått sönder längst ner. Jag drog ut den tunna träribban och klippte bort det trasiga, placerade ribban på plats, vek runt papperet och häftade fast det i ribban. Ja, jag och jag är fel uttryck. Vi var två som måste samarbeta för att få till det utan ännu mer trasig papp. Men nu är pappersrullisen på plats och fungerar igen efter 54 år. Den har legat hoprullad i ett uthus sedan 1971 och det var ytterst häftigt att finna den. Även dragsnöret med träknopp är original från tiden.

Sjöbjörnen på målningen Grumset farvann finns nu också där så snart som rullgardinen dras ner. Typ av rullgardin/solskydd/insynsskydd är verkligt viktigt för att få en autentisk upplevelse av en interiör. När bottenvåningen stod klar 1913 användes inte rullgardiner utan halvgardiner av bomull.

När mörkret föll och rullgardinen drogs ner lystes masoniteköket upp av lysrörsarmaturen i taket och glasgloben med glödlampa ovanför Husqvarna-spisen som utgjorde arbetsbelysning vid spis och diskbänk.

Miniformat

I en liten näverask ligger en ytterst liten träsked med en liten flisa bortfallen i skedbladet. På skaftet står skrivet "Skåpviken".  Där hade pappa och hans familj en sommarstuga. Livet där verkar ha gett stor glädje under många år,

Under några år under andra världskriget fördes loggbok under vistelserna där. Jag har gjort utdrag ur den som presenteras här: En loggbok från 40-talet.

Träskedar, slevar och knivskaft finns det många av. Det var för många i föregående generationer ett fritidsnöje att snida i trä. Det är trevligt att alstren finns kvar.

Hyvlad spån

 

Hyvling av takspån på Hagavallen vid kulturreservatet Våsbo Fäbodar.

Vi spikade stickspån på rökbastuns tak för några år sedan. Det var ett roligt och givande arbete. Så värst många nylagda spåntak finns inte i bygden, dvs inget som jag känner till.

Stickorna köpte vi från Hälsingland, av mannen i videon som jag känner sedan många år tillbaka.

De stuvades in i ett hyrsläp där samtidigt buntar med ännu äldre stickspån och några rullar gamla linoleummattor fick plats. De fick vi från min kompis från KTH vars föräldrar sparat detta utan att det kommit till användning. Kanske kommer korkmattorna till användning framöver.

Innan stickspånen lades på rökbastuns tak blöttes de för att inte spricka vid spikningen.

Spånläggningen har börjat. Det är ingen svårighet om man använder blank trådspik, alltså inte  galvad. Sakta men säkert arbetar man sig upp mot nock spånrad för spånrad. Vi la tre lager, den absolut vanligaste lösningen nu för tiden. Ny läkt spikades ovanpå det gamla rotet. Inne i bastun är takkonstruktionen alldeles svart av sot från den rök som bildades då kornet torkades genom eldning i en kallmurad ugn. På var sida i bastun fanns en lave där säden, korn eller råg, spreds ut för att torka.

Härligt med nytt spåntak.

Så småningom fick även norrgaveln en beklädnad med stickspån, då i tvålagstäckning. Spån är ett utmärkt sätt att skydda en timmervägg om så krävs.

*

När spåntaket på en byggnad uppe på byns fäbodvall, där jag är delägare, skulle förnyas för ett par år sedan togs det som sig bör upp på en stämma då fäbodvallen är bygemensam. Visserligen är just den byggnaden inte gammal, den uppfördes år 1999  i ett bidragsprojekt. Frågan om takmaterial kom upp och jag sa inget om att spån skulle passa bra, huset var täckt med det sedan 1999. Stämmobeslutet blev att svart trapetskorrugerad plåt skulle läggas på taket. Ett av de värsta material ur kulturhistorisk
synpunkt enligt mej. Men med Ingemar Stenmarks ord: ”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip” eller med andra ord: att slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår är meningslöst.
(Matt. 7:6)

När ett annat spåntak skulle läggas om ett antal år tidigare försökte jag få delägarna att välja spån, på den tiden hade vi en man i byn som hyvlade spån med Harald L:s spånhyvel. Det som den gången valdes var SVART TRAPETSKORRUGERAD PLÅT, så vanligt förekommande här för den är ju så billig. Nu ligger sådan plåt på samtliga byggnader utom en sentida kolarkoja.

Jag har inventerat och dokumenterat byggnaderna på fäbodvallen och upprättat en vårdplan för dem men inser att det är bäst att behålla den i datorn (för vad ska en vårdplan för gamla byggnader bra till?). En skogsbruksplan däremot, den menar alla måste finnas och följas och föreskriver planen, som skogsbolaget upprättat, kalhuggning är det bäst.