Kommunal (in)kompetens

Det finns en del områden som små kommuner måste höja sin kompetens inom. Nu senast har det framkommit att kommunen inte känner hur avtal ska skrivas när tjänster upphandlas. Jag läser om att LOU, Lagen om offentlig upphandling från 1992  inte följts i Nordmaling. Det företag som kommunalrådets make är delägare i har under flera år fått uppdrag värda 7,3 miljoner utan att lagligt avtal skrivits. Vem har gynnats? Vilket ansvar har en kommuns politiker och tjänstemän? Vem kontrollerar fakturorna? Kommunstyrelsen är den som ytterst ansvarar för att upphandlingar genomförs. Det sägs vara brister inom verksamheten som orsakat att detta inte uppmärksammats tidigare hävdar man.

Att en organisation/myndighet ska "se över sina rutiner" är ett till leda vanligt och undfallande svar när sådana här frågor kommer i dagen. Hur ofta sker inte detta. Sen hoppas man att det hela är ur världen.

Som politiker har man sina belackare. Knivhugg i ryggen är inte ovanligt, kanske är det därför det hela kommer upp nu. Det sittande kommunalrådet har bestämt sig att sluta för att förhoppningsvis fortsätta sin karriär som riksdagskvinna. Kanhända vill en politisk motståndare svärta ner hennes eftermäle eller tvinga fram avgång i förtid.

Lokaltidningar finns är viktiga för att makten ska granskas.  Artikel i VK 28/1 2026. Madeleine Jakobsson (c)

* 

Själv minns jag den inkompetens kommunen gjorde sig skyldig till i samband med vindkraftsprojektet på Gabrielsberget. Dels såg jag en förbluffande okunskap då jag besökte kommunkontoret för att få se på inkommande skrivelser, något som alla medborgare hade rätt till i samband med samråd. Det var med nöd och näppe jag fick se de inkomna skrivelserna. De visades så snabbt att jag inte hann läsa allt. Jag förstod att detta var en alltför liten kommun för att tjänstemannen som höll i ärendet skulle ha utbildning eller information i vad som gällde offentlighetsprincipen. Här arbetade man godtyckligt.  Detta var i september 2003 och jag hade varit fastighetsägare i kommunen i tre år.

Nästa stora brist var då kommunen fattat sitt beslut om att tillåta de 40 vindkraftverken och inte meddelade detta genom ett skriftligt anslag på kommunens egen anslagstavla. Nej, beslutet som fattats behövde inte anslås till kommunmedborgarnas vetskap ansåg man. Länsstyrelsens tjänsteman menade också i sitt beslut när det hela överklagades, att detta inte var någon stor sak. Tyckte han. Detta fick till följd att hela vindkraftsprojektet försenades med mer än ett år! Den sameby som har sitt vinterbetesland i kommunen hade inte fått information om kommunens beslut, men tidigare varit kallad till domstolsförhandling, tilldömdes återställande av försutten tid. Detta tog sin rundliga tid för domstolen att säkerställa detta och först därefter kunde samebyn lämna in synpunkter med hjälp av sin advokat. Denna långa tidsspillan orsakades av Nordmalings kommuns inkompetens!

*

Minns även när jag skrev ett inlägg om nybyggda kajen på Notholmen 2013. Då kände sig dåvarande kommuninformatör Elizabet Westerlund tvungen att kommentera det undermåliga bygget som beskrevs på bloggen. Kommentaren gav inget svar på hur upphandlingen gått till. Jag förmodar att kommuninnevånarna fick stå för den kostnad som uppstod.

Mitt företag har haft ramavtal enligt LOU med en större myndighet vilket var en självklarhet. Upphandling och avtalstecknande är av vikt för konkurrensutsättning så att kostnader inte ska skena.

Det är viktigt är att medborgarnas förtroendekapital för en kommun/myndighet inte undermineras. Vår demokrati är utsatt för attack hävdas det. Är demokratin på upphällningen? Är den viktig över huvud taget? Inom en kommun? Inom små byars samfällighetsföreningar där ingen granskar oegentligheterna?

Stad kontra landsbygd

 Så här skrev jag för länge sen under en julhelg hemma i byn på 1980-talet:

”Klockan går mot 00.
Det är så vackert ute att jag blir alldeles pirrig i kroppen.
Själen känns...
Har suttit och skrivit delar till ett referat om attiskt vasmåleri och dess färgers härledande ur metallförebilder.
Och när jag går upp, öppnar balkongdörren, lyser halvmånen med sitt friska sken över snötäcket och stjärnor & planeter gnistrar och blänker i den sammetsblå rymden.
Jag känner både upprymdhet och frid samtidigt. Jag vill ut. Men det är sent och det dröjer ännu en timme tills gatlyktorna släcks för natten./nutida tillägg: och då först är det är mycket lämpligt att ta en promenad/
(...)
Jag vet att detta var sista tillfället på en längre tid att njuta stillhet och mörker. För imorgon kväll åker jag mot Stockholm. Det ska bli underbart att träffa x men naturfriden finns inte där nere.”

 

 

* 

 

Numera är det inget självklart med naturfrid hemma i byn heller. Och mörker finner jag mer av i mitt mellansvenska boende än i hembygden.

Vad mod är

Jag uppfostrades med humanistiska värden, 
väldigt tidigt ville jag stå bredvid förloraren.

 

Sagt av Alma-pristagaren 2025 Marion Brunet, Marseille 
Astrid Lindgren Memorial Prize 

 

 

Incipiendum aliquando

Någonstans måste man börja.

För mej blev den första film jag så  "Kastrullresan" med familjen Pip-Larsson. Det kan ha varit i första eller andra klass och vi elever satt på träbänkar utan ryggstöd från gymnastiksalen i den moderna 50-talsskolans skyddsrum i källarplanet. En rå miljö men det gjorde ju ingenting då filmen fängslade och det var mörkt i rummet.

För mej var det en minnesvärd upplevelse eftersom den fortfarande finns kvar inom mej. När jag letar ser jag att det var Eva Dahlbeck som spelade mamman och  Sigge Fürst pappan, regi av Arne Mattsson. 

Bild härifrån

Nästa minnesvärda föreställning var en teaterföreställning som spelades i gymnastiksalen på Östra gymnasiet i Umeå - Mahagonny av Berthold Brecht. Den visade marknadsekonomins och kapitalismens baksida. Alla bekämpar alla.

Efter flytten till Stockholm tog kulturkonsumtionen av teater- och operaföreställningar eller musikkonserter rejäl fart. Film missade jag inte heller men personligen tycker jag att teaterföreställningar ger så mycket mera.

Värdegrunder

Så värdefullt det är att umgås och ha nära till några människor med samma värdegrund som man själv har! Erfarenheten säger att det är lättare att hitta rätt umgänge i en stad, med många olika grupperingar, än på landsbygden i en bygd där ingen får tänka och tycka utanför "boxen". Där ingen vågar sticka ut. Detta får till följd att inga ifrågasättanden sker offentligt, det blir minimalt med diskussioner och analyser där olika argument tillåts komma fram. Källkritiskt tänkande saknas eller uttalas inte annat än möjligen hemma vid matbordet. Det blir likriktade tankar, få fruktbara möten därmed inga givande samtal.

För individers utveckling krävs:

rättvisa
avsaknad av rädsla
gemenskap
samarbete
tron på allas lika värde
nyfikenhet

Om inte uppstår något som kan kallas intellektuell understimulans vilket knappast är något att sträva efter utan måste motas bort för den personliga utvecklingens skull. Eller är det så att alla individer inte behöver utvecklas för att finna sig själv och må bra???

 

Så här kan ett bra och kreativt möte gå till väga.

Klokt skaldat

 

Den blickar aldrig framåt 
som inte kan blicka bakåt, 
den sörjer illa för barnbarn 
som saknar intresse för farfar, 
den vet föga om rummet 
som inte har känsla för tiden, 
den tänker föga på andra 
som blott lever här och nu.

Alf Henriksson 

 

 

 

Litteraturens värde

"In omnibus requiem quaesivi, 
et nusquam inveni nisi in angulo cum libro."

 Thomas a Kempis

 

I allt sökte jag friden men ingenstans fann jag den annat än i en vrå med en bok.

 

Sanning och konsekvens

"Jag brukar säga att det jobbigaste var när sociala medier kom. Innan dess kunde vi bara ana hur många idioter det finns, sen fick vi ett bevis på det."

Patrick Ekwall, 2024

Ko-problem?

 

Broderi av annat slag

 

108 år

Jag har starka minnen av min pappas glädje över daggvått gräs soliga sommar-morgnar. Han älskade att gå barfota i gräset och särskilt när det var daggvått. Det gjorde han ända in på ålderns höst. Hans blev som barn på nytt med grönt gräs under fötterna.

Då mamma hade köksland där hon bland annat odlade morötter (ofta London Torg) tog han gärna en sväng till landet, drog upp en morot som han nogsamt torkade av på det daggiga gräset och mumsade förnöjt i sig. Detta är ett starkt pappa-minne för min del!

För övrigt hörde han till den generation som inte alls gillade grönsaker på mattallriken. Det fanns ju inte att tillgå färska grönsaker året om under en stor del av hans liv, inte som nu. För att hårdra blev det kokta ärter och morötter till söndagssteken. Idag skulle han ha fyllt år om han levat.

Han tyckte inte heller om småkakor, sötebröd, kaffedopp, men mazariner desto mer men mest av allt mammas släta bullar (längder att skära skivor av) och sin egen mammas blåbärskakor på rågmjöl som hans fru aldrig lyckades åstadkomma med samma smak. Men släta bullar och mazariner skulle jag ha bjudit på idag om han levat. Kaffe med grädde till det alternativt ett glas mjölk.

Läste nyligen igenom brev från honom från tidigt 1990-tal där han beskriver lyckan att gå barfota i gräset men också dråpliga händelser som inträffat.

Konfektion kontra skräddarsytt

”Igen har arbetstempot ökat. Sömmerskorna på Vasa Bomull arbetar då som nu med tidsstudiemän flåsande i nacken. Sömmerskorna skyndar sig, de har få pauser. Men ledningen påstår ändå att det tar för lång tid. Snart vill ingen arbeta i sömnaden.

För att sy en promenaddräkt behövs kunskap och erfarenhet. Det kräver handlag. På bomullen syr vi söm på söm på söm. Vi byter tråd, syr nya sömmar. Därför får fabrikssömmerskan mindre ersättning än finsömmerskan.

Vad hände med skräddaren? Med sömmerskan? Betänk stoltheten att sy en hel dräkt. Ryggsömmar, axelsömmar, sprund, ärmar, fåll, fickor, stickningar, krage, knapphål. Men det stolta yrkets stolthet, att på riktigt kunna sy, har av industriernas tänkande herrar delats upp i minimala moment. En syr ärmarna. En sprundet, en annan fickorna. En ansvarar för kragen, en annan för knapphål. Vi arbetar i samma sal men vi samarbetar inte. Vi sitter i långa rader, vi ansvarar för varsin söm. Vi kallas sömmerskor, men vi är det inte.

Det är begripligt att direktionen talar om ekonomi. Direktörer ansvarar för stora belopp och stora värden i maskiner, byggnader, beställningar och transporter. Men det sönderdelade arbetet delar sönder även sömmerskornas löner. För oss arbetare är ekonomi det samma som att sälja våra händer och fötter, att utföra arbetet, låta någon annan sälja det vi tillverkat och inte har råd att köpa det själv.

Finlands kvinnor fick rösträtt före många andra länders kvinnor. Men vi har fortfarande samma låga lön som kvinnorna i länderna utan rösträtt. Kvinnor tjänar sextio procent av männens lön, för samma syssla. Fackföreningen får numera finnas, men bara om den inte ställer några krav.

Sömmerskorna på Vasa Bomull kräver att jagandet av varje minut och sekund upphör. Sömmerskorna kräver en lägre rimlig arbetstakt och rimlig framtida prissättning av arbetet, likställd med de manliga arbetarnas.”

Ur Bomullsängeln av Susanna Alakoski
Sid. 411 f

 Mamma hade lärt sig till sömmerska och efter att ha arbetat i egen regi en tid tog hon anställning på en syfabrik i Uppland. Där stod hon ut ett knappt år. Sömmerskor satt på rad efter rad och sydde, var och en ett enahanda moment att genomföra. Löpande band kallas det.

 

 Mönster till barnkläder från Hemmens Forskningsinstitut.

Nej andra arbeten passade bättre men att sy till sig själv var roligt och när barnen kom var det oss hon sydde till. Jag minns älskade hemsydda plagg ända upp i tonåren. Och till våra dockor syddes det också förstås. Handsydd konfektion som efter kriget hade låg status, det var "finare" med fabriksgjort förstod man sen även om haute couture alltid varit eftersträvansvärt på grund av gott hantverk och bra kvalitet till en hög kostnad. Och nu har det svängt igen och snabbt hemklickade klädesplagg som används en eller få gånger hoppas vi ska vara passé snart. Materialen är dessutom ofta undermåliga. Shein och Temu är ett par av företagen på världsmarknaden som lockar med billiga konfektionskläder men även t ex H&M.

Sommarklänning med gansband och rosett

Snacka om samhällsservice

Pengar är lycka???

Kan inte låta bli att ta upp ett brott som en  kvinna, född och uppvuxen här i denna lilla by, blivit fälld för. Det här kan man väl säga är ett rätt så storskaligt brott och en stor nyhet då det blev känt.

 

Efter 14 år har återbetalningsskulden vuxit till mer än det dubbla.

 

• SVT Nyheter
• Dagens Medicin

* 

Ville vi bara bli lyckliga, vore det lätt ordnat.
Men vi vill bli lyckligare än andra, vilket är svårare, eftersom vi tror dem vara lyckligare än de är.

Charles de Montesquieu (1689-1755) passar in här tycker jag.
Montesquieu var fransk friherre, politiker, författare, statsvetare och politisk filosof.
Pengar är lycka tror alltför många.

URBAN = ARTIG

I korsord finns ibland nyckeln "URBAN" till ordet som ska in i fem tomma rutor. Lösningen på det hela är alltid "ARTIG".

Jag har emellanåt retat mig på detta: det är endast urbana människor, alltså boende i en stad, som är artiga. I detta tolkar jag in att stadsbor är belevade, bildade, civiliserade. Lantisar är obildade och oartiga, uppför sig ouppfostrat. Är stockholmare smartare än lantisar som påståtts?

Det kan väl ändå inte vara sant eller..?

I urgamla stadskulturer, där alltid man bott tätt, har man lång vana att umgås med medmänniskor och uppföra sig i närmiljön. Det är klart att distans mellan människor ger mindre vana att umgås dagligen. Men innebär detta att glesbygdsfolk är mindre artiga? 

Under årtusendenas gång har människor förändrat städer, men städerna har också förändrat människorna. Inte minst till tankesätt. Men krig har man inte alltid lyckats undvika gentemot oliktänkande och andra kulturer.

Människor att ta till sig

"Dina bundsförvanter kommer inte nödvändigtvis att vara den sortens människor som folk bedårande ser upp till och om vilka de säger: ”Det finns ingen bättre.” Tvärtom: det är sådana som inte är rädda för att begå misstag och som just därför begår misstag. Detta gör att de inte alltid får erkännande för sitt arbete. Ändå är det dessa människor som förändrar världen och som, efter många misstag, lyckas åstadkomma något som verkligen gör skillnad i deras samhälle.

Det är sådana som inte klarar av att sitta och vänta på att saker och ting ska hända för att därefter kunna bestämma vilken attityd som verkar bäst att inta. De bestämmer sig medan de handlar, väl medvetna om att detta kan vara ytterst riksfyllt."

Livsvisdom ur nedanstående bok.

Vattenläcka vs vattenläcka

Är en ny vattenläcka bättre än en gammal?

Hur tänkte man på det här företaget egentligen när det kommer till marknadsföring?

Ett gott skratt fick jag i alla fall.

Världens mest protestantiska

 

Så kom den då den beställda boken. Jag har börjat läsa och fattat tycke. Ser fram emot en spännande läsupplevelse.

Undrar just om jag ska föreslå den till läsning till läsning i vår lilla bokklubb. Vi har rätt lika smak då det gäller böcker.

Detta kan man läsa om boken på internet:

"Världens mest protestantiska land. Sverige - det extrema landet lagom

Sverige brukar lyftas fram som världens mest sekulära land - men det kan lika gärna sägas vara det mest protestantiska. Ty Sverige vilar på en paradox. I ett försök att förstå hur Sverige blivit som det blivit - och varför det är så svårt att avvika i ett land som ser sig som öppet och tolerant - ger sig statsvetaren Katarina Barrling ut på en tankeväckande färd genom historien."

Att överblicka tillvaron

Är det så att kulturmänniskor har ett annat krav på överblick, helhetssyn och gemensamhetsarbete än tekniktroende?

"

Olika sätt att navigera i tillvaron

Här under sommaren hyrde vi bil och besökte ett antal intressanta platser och städer i Sverige. Jag älskar kartor och har aldrig känt något behov av att använda gps, men idag finns det i alla nya bilar, därför testade vi. Det är onekligen en fantastisk uppfinning, men liksom all teknik har den både för- och nackdelar. Fördelen med en karta är att den inte bara visar på möjliga vägar, den förmedlar även en bild av hela sammanhanget som man har att orientera sig i. Man får en känsla för landskapet och hur olika platser förhåller sig till varandra. Kartan tvingar en dessutom att lyfta blicken och hålla utkik efter skyltar, annars kommer man fel. Använder man gps tar den eget ansvar och ser till att bilen hela tiden rör sig mot den önskade destinationen. Jag vet att man inte tvingas till det, men min känsla är att uppmärksamheten riktades mer mot skärmen än mot landskapet. När vi använde gps var det lite som att färdas i en tunnel och först när vi kom fram upplevde jag miljön utanför bilen igen. Det kändes lite som att åka tunnelbana i en storstad. Plötsligt är man bara där, utan en aning om vägen dit eller hur de olika platserna förhåller sig till varandra. Jag kände mig snuvad på något viktigt, en central aspekt av semesterns resande.

Sommarens erfarenheter får mig att tänka på vad ny teknik gör med oss. Jag vill se kunskapen som ett sätt att navigera i tillvaron -- det är så jag motiverar utbildning och ser på kunskap, som ett orienteringsredskap. Och det är även därför jag inte okritiskt bara omfamnar ny teknik och digitala lösningar. Något går förlorat när man ger upp beprövade handlag och fungerande tekniker som man är bekant och trygg med. Digitaliseringen är inte automatiskt och aldrig självklart en förbättring. Visst går det snabbare och många gånger är det tveklöst säkrare att använda teknik, men utan kritisk reflektion över vilka värden och kompetenser som går förlorade finns en risk att samhället suboptimeras och att det som gör oss människor till människor regredierar. Vilka kunskaper och kompetenser försvinner i transformationen, och är det ställt utom varje rimligt tvivel att vi människor klarar oss utan dessa kunskaper om kompetenser? Ställer man den frågan riskerar man att avfärdas som en nostalgiker, vilket jag inte är. Jag använder tekniska verktyg varje dag och mitt skrivande förlöstes när jag började blogga. Liksom alla verkligt viktiga frågor är den öppen, det finns alltså inget givet svar. Enda sättet att adressera frågan om vad ny teknik gör med oss är att närma sig den med ett öppet sinne, samtala med andra om olika möjliga svar och lyssna mer än man talar själv.

För några dagar sedan satt jag på ett tåg där tekniken strulade. Vi stod stilla först i Flen och sedan utanför Vårgårda. Sen stannade tåget i Alingsås där jag som tur var kunde gå av för att ta pendeltåget hem, men det var inställt och ersatt med buss. Orsaken? Signalfel. Spåren och kontaktledningarna var det inga problem med, det var som så ofta den digitala tekniken som strulade. På tåget läste jag en artikel i tidskriften Skriva som jag köpt på stationen, som fick mig att känna obehag. Artikeln handlade om ljudböcker. Obehagskänslan kom sig av att det kändes som jag läste en artikel skriven av en algoritm, eller enligt en tydlig manual som inte givit skribenten något utrymme att tillföra något eget. Innehållet var själlöst och handlade uteslutande om att upprepa vad olika människor, företrädesvis ekonomiansvariga på kommersiella förlag, sagt om ljudböcker. Budskapet var att den som försvarar pappersboken gör det av nostalgiska skäl, vilket inte problematiserades utan togs för en sanning. Som om det var ställt utom varje rimligt tvivel att man kan "läsa" genom att lyssna och att pappersboken spelat ut sin roll, vilket jag och många andra menar är en djupt problematisk villfarelse. 

Jag värnar tryckta böcker av samma skäl som jag värnar kartor. Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker, liksom kritiken mot digitaliseringen, handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. 

En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril.

"

Eddy Nehls

https://flyktlinjer.blogspot.com/2023/08/olika-satt-att-navigera-i-tillvaron.html

På en byastämma förra året gick sekreteraren gick igenom olika samfälligheter som samägs av oss hemmansägare. Styrelsen vill avverka skog. Bildvisningen skedde digitalt och områdena presenterades var för sig utan någon som helst koppling till övrig samfälld mark eller till konglomeratet av byggnader i byn. Inget sammanhang mellan platserna uppstod, ingen helhetsbild visades. Jag har sedan länge läst in mej på vad vi hemmansägare äger gemensamt och också vad områdena en gång i tiden avsattes för men tycker trots det att informationen var undermålig. Det är inte alla som känner till de olika områdena.

Tanken är att vi framöver ska titta på "Min karta" på mobilskärmen och där se vad vi äger gemensamt. Var och en med huvudet nedböjt över den lilla skärmen och hitta till samma koordinater för att prata om samma plats. Någon "tillsammans"-känsla finns inte vilket är så typiskt för vår tid. Att tänka på sig själv och inte på gruppens bästa. Jag tänkte på detta då jag läste den välskrivna texten som jag citerat direkt i början av inlägget.

Är glad över att ha levt i båda världarna, före och efter digitaliseringen. Det är inte boomer-generationen som är vattendelare då det gäller syn på digitalisering utan det är kulturtänkare kontra tekniktroende, humanister kontra naturvetare.

Böckerna sova icke

När du nalkas böckerna, sova de icke; när du spörjer och frågar, hålla de sig icke undan; de banna icke, om du tager miste; de skratta icke, om du är okunnig.

– Richard de Bury, engelsk biskop och bibliofil (1287-1345). 

Vad innebär tillväxt?

Ett av den tidiga socialdemokratins viktigaste verktyg för en rörelse i mänsklig riktning var humanistiskt: folkbildningen. Byggd på övertygelsen om bildningens och den fria människans egenvärde. Men det fanns ingen avgörande motsättning mellan de båda hållningarna: rörelsen och växandet på stället ville i grunden samma sak, nämligen utveckla människan där hon är.

Idag, när växandet inte vet, inte vill veta några gränser, framgår tydligare än någonsin det omistliga behovet av långsam växt, gärna på stället.

Ja: trögheten är en välsignelse, långsamheten en nödvändighet.

Per Helge
ur I en så långsam trakt som vår, 2006. sidan 174.

Kunskap, information, utbildning och bildning är olika saker. Hur en människa omdanas, får insikter och omvandlar detta till fördjupad livsinsikt letar jag svar på. Därför köpte jag bland andra böcker faktaboken Ett oändligt äventyr, 2001 (Om människans kunskaper) av Sven-Erik Liedman när folkbiblioteket dära Vall´n sålde ut många utsorterade böcker nyligen. Böckerna kostade 5 kr stycket! Ett bra köp hävdade bibliotekarien som berättade att han hade den som kurslitteratur i sin utbildning en gång i tiden. Så jag suktar efter bildade och bildande samtal.