Världens mest protestantiska

 

Så kom den då den beställda boken. Jag har börjat läsa och fattat tycke. Ser fram emot en spännande läsupplevelse.

Undrar just om jag ska föreslå den till läsning till läsning i vår lilla bokklubb. Vi har rätt lika smak då det gäller böcker.

Detta kan man läsa om boken på internet:

"Världens mest protestantiska land. Sverige - det extrema landet lagom

Sverige brukar lyftas fram som världens mest sekulära land - men det kan lika gärna sägas vara det mest protestantiska. Ty Sverige vilar på en paradox. I ett försök att förstå hur Sverige blivit som det blivit - och varför det är så svårt att avvika i ett land som ser sig som öppet och tolerant - ger sig statsvetaren Katarina Barrling ut på en tankeväckande färd genom historien."

Att överblicka tillvaron

Är det så att kulturmänniskor har ett annat krav på överblick, helhetssyn och gemensamhetsarbete än tekniktroende?

"

Olika sätt att navigera i tillvaron

Här under sommaren hyrde vi bil och besökte ett antal intressanta platser och städer i Sverige. Jag älskar kartor och har aldrig känt något behov av att använda gps, men idag finns det i alla nya bilar, därför testade vi. Det är onekligen en fantastisk uppfinning, men liksom all teknik har den både för- och nackdelar. Fördelen med en karta är att den inte bara visar på möjliga vägar, den förmedlar även en bild av hela sammanhanget som man har att orientera sig i. Man får en känsla för landskapet och hur olika platser förhåller sig till varandra. Kartan tvingar en dessutom att lyfta blicken och hålla utkik efter skyltar, annars kommer man fel. Använder man gps tar den eget ansvar och ser till att bilen hela tiden rör sig mot den önskade destinationen. Jag vet att man inte tvingas till det, men min känsla är att uppmärksamheten riktades mer mot skärmen än mot landskapet. När vi använde gps var det lite som att färdas i en tunnel och först när vi kom fram upplevde jag miljön utanför bilen igen. Det kändes lite som att åka tunnelbana i en storstad. Plötsligt är man bara där, utan en aning om vägen dit eller hur de olika platserna förhåller sig till varandra. Jag kände mig snuvad på något viktigt, en central aspekt av semesterns resande.

Sommarens erfarenheter får mig att tänka på vad ny teknik gör med oss. Jag vill se kunskapen som ett sätt att navigera i tillvaron -- det är så jag motiverar utbildning och ser på kunskap, som ett orienteringsredskap. Och det är även därför jag inte okritiskt bara omfamnar ny teknik och digitala lösningar. Något går förlorat när man ger upp beprövade handlag och fungerande tekniker som man är bekant och trygg med. Digitaliseringen är inte automatiskt och aldrig självklart en förbättring. Visst går det snabbare och många gånger är det tveklöst säkrare att använda teknik, men utan kritisk reflektion över vilka värden och kompetenser som går förlorade finns en risk att samhället suboptimeras och att det som gör oss människor till människor regredierar. Vilka kunskaper och kompetenser försvinner i transformationen, och är det ställt utom varje rimligt tvivel att vi människor klarar oss utan dessa kunskaper om kompetenser? Ställer man den frågan riskerar man att avfärdas som en nostalgiker, vilket jag inte är. Jag använder tekniska verktyg varje dag och mitt skrivande förlöstes när jag började blogga. Liksom alla verkligt viktiga frågor är den öppen, det finns alltså inget givet svar. Enda sättet att adressera frågan om vad ny teknik gör med oss är att närma sig den med ett öppet sinne, samtala med andra om olika möjliga svar och lyssna mer än man talar själv.

För några dagar sedan satt jag på ett tåg där tekniken strulade. Vi stod stilla först i Flen och sedan utanför Vårgårda. Sen stannade tåget i Alingsås där jag som tur var kunde gå av för att ta pendeltåget hem, men det var inställt och ersatt med buss. Orsaken? Signalfel. Spåren och kontaktledningarna var det inga problem med, det var som så ofta den digitala tekniken som strulade. På tåget läste jag en artikel i tidskriften Skriva som jag köpt på stationen, som fick mig att känna obehag. Artikeln handlade om ljudböcker. Obehagskänslan kom sig av att det kändes som jag läste en artikel skriven av en algoritm, eller enligt en tydlig manual som inte givit skribenten något utrymme att tillföra något eget. Innehållet var själlöst och handlade uteslutande om att upprepa vad olika människor, företrädesvis ekonomiansvariga på kommersiella förlag, sagt om ljudböcker. Budskapet var att den som försvarar pappersboken gör det av nostalgiska skäl, vilket inte problematiserades utan togs för en sanning. Som om det var ställt utom varje rimligt tvivel att man kan "läsa" genom att lyssna och att pappersboken spelat ut sin roll, vilket jag och många andra menar är en djupt problematisk villfarelse. 

Jag värnar tryckta böcker av samma skäl som jag värnar kartor. Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker, liksom kritiken mot digitaliseringen, handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. 

En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril.

"

Eddy Nehls

https://flyktlinjer.blogspot.com/2023/08/olika-satt-att-navigera-i-tillvaron.html

På en byastämma förra året gick sekreteraren gick igenom olika samfälligheter som samägs av oss hemmansägare. Styrelsen vill avverka skog. Bildvisningen skedde digitalt och områdena presenterades var för sig utan någon som helst koppling till övrig samfälld mark eller till konglomeratet av byggnader i byn. Inget sammanhang mellan platserna uppstod, ingen helhetsbild visades. Jag har sedan länge läst in mej på vad vi hemmansägare äger gemensamt och också vad områdena en gång i tiden avsattes för men tycker trots det att informationen var undermålig. Det är inte alla som känner till de olika områdena.

Tanken är att vi framöver ska titta på "Min karta" på mobilskärmen och där se vad vi äger gemensamt. Var och en med huvudet nedböjt över den lilla skärmen och hitta till samma koordinater för att prata om samma plats. Någon "tillsammans"-känsla finns inte vilket är så typiskt för vår tid. Att tänka på sig själv och inte på gruppens bästa. Jag tänkte på detta då jag läste den välskrivna texten som jag citerat direkt i början av inlägget.

Är glad över att ha levt i båda världarna, före och efter digitaliseringen. Det är inte boomer-generationen som är vattendelare då det gäller syn på digitalisering utan det är kulturtänkare kontra tekniktroende, humanister kontra naturvetare.

Böckerna sova icke

När du nalkas böckerna, sova de icke; när du spörjer och frågar, hålla de sig icke undan; de banna icke, om du tager miste; de skratta icke, om du är okunnig.

– Richard de Bury, engelsk biskop och bibliofil (1287-1345). 

Vad innebär tillväxt?

Ett av den tidiga socialdemokratins viktigaste verktyg för en rörelse i mänsklig riktning var humanistiskt: folkbildningen. Byggd på övertygelsen om bildningens och den fria människans egenvärde. Men det fanns ingen avgörande motsättning mellan de båda hållningarna: rörelsen och växandet på stället ville i grunden samma sak, nämligen utveckla människan där hon är.

Idag, när växandet inte vet, inte vill veta några gränser, framgår tydligare än någonsin det omistliga behovet av långsam växt, gärna på stället.

Ja: trögheten är en välsignelse, långsamheten en nödvändighet.

Per Helge
ur I en så långsam trakt som vår, 2006. sidan 174.

Kunskap, information, utbildning och bildning är olika saker. Hur en människa omdanas, får insikter och omvandlar detta till fördjupad livsinsikt letar jag svar på. Därför köpte jag bland andra böcker faktaboken Ett oändligt äventyr, 2001 (Om människans kunskaper) av Sven-Erik Liedman när folkbiblioteket dära Vall´n sålde ut många utsorterade böcker nyligen. Böckerna kostade 5 kr stycket! Ett bra köp hävdade bibliotekarien som berättade att han hade den som kurslitteratur i sin utbildning en gång i tiden. Så jag suktar efter bildade och bildande samtal.

Hembygdsgårdarnas dag den 4 augusti 2024

Kom på igår kväll att det vore väl trevligt att besöka en hembygdsgård idag när hembygdsgårdarnas dag infaller. Jag har haft stor glädje och fått inspiration och kunskap många gånger förr genom sådana besök runt om i landet. Som restaureringsarkitekt har viss kunskap om allmogens byggande och levnadssätt framträtt i sådana miljöer.

Letade på nätet efter en hembygdsgård förhållandevis nära.  Hembygdsgårdar med icke uppdaterade sidor finns. Hembygdsgårdar som inte har öppet idag den 4/8 finns. Tänkte på Bjurholms hembygdsgård som jag inte besökt t ex men där pågår ingen aktivitet idag. Grundsunda har en fin och livlig förening men jag vill besöka något osett. Vindelns hembygdsgård blev lite för långt att åka idag. I norra Västerbotten har man ganska stor verksamhet, likaså söder om Ö-vik.

På N-lings kommuns hemsida kan man fortfarande idag läsa följande:

Artikeln publicerades 21 april 2023

Nordmalings Hembygdsförening och Hembygdsmuseum behöver hjälp!

Nordmalings hembygdsförening som bildades 1942 riskerar att läggas ner, tillsammans med det fina hembygdsmuseumet vid gamla prästgården.

Föreningen dräneras på medlemmar men än värre även på styrelseengagemang. Föreningen har stått utan ordförande sedan 2022 och övriga ledamöter börjar med ålderns rätt att trappa ner sitt engagemang.

Föreningen står nu inför det faktum att under 2023 antingen likvidera föreningen och med den även museiverksamheten och övrigt engagemang, eller att skyndsamt försöka finna en ny driven ordförande, fler engagerade ledamöter och förstås även fler medlemmar för att kunna driva och utveckla verksamheten för framtiden.

Nordmalings kommun har haft möte med kvarvarande styrelse i Hembygdsföreningen och tagit del av den akuta situation som verksamheten befinner sig i. Tillsammans gör vi nu en gemensam kraftansträngning att försöka vända utvecklingen hitta nytt engagemang och rädda kvar och utveckla verksamheten runt en stor del av vår gemensamma identitet och historia för kommande generationer och att stolt kunna skildra den för besökare till vår fina kommun.

Vill du vara med i styrelsen och utveckla hembygdsföreningen, framtida aktiviteter och hembygdsmuseet? Kontakta Bo Hultin på: billabo@telia.com eller 070-217 76 69

Vill du bli medlem i Nordmalings Hembygdsförening och stötta verksamheten? Kontakta Yvonne Eriksson på yvonneriksson@gmail.com.

Självfallet vill kommunen att hembygdsföreningen ska räddas. Risken är annars att det blir kommunen som får ta hand om föreningens byggnader och föremål. Om föreningen har räddats vet jag inte men kommunens upprop om hjälp (texten ovan) ligger kvar på deras hemsida ännu den 4 augusti 2024: https://www.nordmaling.se/nyhetsarkiv/2023-04-21-nordmalings-hembygdsforening-och-hembygdsmuseum-behover-hjalp

Så här står det när hembygdsgården googlas: permanent stängd. Men ett par timmar under de två marknadsdagarna sista veckan i juli var där öppet.

*

Jag vill hävda att intresset för den egna kulturhistorien, lokalhistorien är högre i södra och mellersta Sverige än här i norra Ångermanland, tråkigt nog. Det är kanske symptomatiskt för bygden här att ointresset för den egna "lilla" historien är knal. Jag märker av det i hembygden.

Är hembygdsrörelsen föråldrad och lever kvar på nådatid? Sveriges hembygdsförbund gör fina insatser för den lokala historien men jag gissar att medlemsantalet minskar. Har följt flera givande webinarier som förbundet ordnat, något som varit möjligt för mej som medlem i en hembygdsförening i Mälardalen. Information om föreläsningarna har jag fått som prenumerant av förbundets nyhetsbrev.

Heja hembygdsrörelsen! Slott och herresäten är även de fina besöksmål men allmogens träbyggnadskultur fördärvas lättare och är lika mycket värd att få överleva.

Norrland är en guldgruva att exploatera

På facebooksidan NORRLANDSPARADOXEN kan man den 8 juli 2024 läsa sidans administratör Arne Müllers inlägg:

Läsvärd krönika av Nils Harnesk i Pitetidningen idag. Jag höjde också på ögonbrynen när jag läste regeringens presentation av strategin för norra Sverige på DN-debatt. Beskrivningen av den norra delen av landet som en "guldgruva" för tankarna till tidigare århundradens beskrivningar av landsändan. Formuleringen öppnar för slutsatsen att det är fritt fram att exploatera denna guldgruva långt bort från huvudstaden.

Det märkliga är att en sådan formulering kommer med i en debattartikel av det här slaget. Rimligen måste varje formulering ha synas noga av många personer inom regeringskansliet förr publicering. Ingen verkar ha förstått att ordvalet kan uppfattas som mycket provocerande av människor som bor norr om Dalälven. Det ger en bild av att man i Rosenbad har dålig koll på de stämningar som råder i guldgruvan i norr.

 

Norra Sverige är en guldgruva att exploatera är rubriken på krönikan skriven av Nils Harnesk 2024-07-08.

 

Nils Harnesk kommenterar inlägget bland flera andra:

Jag tror att du har helt rätt i det du beskriver Arne, det är någon/några som skrivit texten som helt saknar den lokala förståelsen/kontexten. Annars hade det ordvalet inte kommit i tryck.

Bevisar vidare att man från regeringshåll ser på detta som något som händer någon annanstans, inte i en självklar och viktig del av Sverige utan i ett resursområde.

Ett vi och dem, centrum och periferi. Inte här utan där. Det återspeglar ju såklart negativt på regeringen och förstärker bilden av den som kraftigt kantrad till södra delarna av landet.

 

Jag kan bara instämma i tankarna om hur regeringskansliet uppfattar norra Sverige. Det är sorgligt och ovederhäftigt.

I Norrland, hava vi ett Indien inom våra gränser, bara vi rätt förstå att utnyttja det, sa rikskanslern Axel Oxenstierna som föddes 1583.

Landet utanför

Jag har läst ut första delen av Henrik Berggrens Landet utanför, en stor volym om Sverige 1939-1940. Två ytterligare volymer finns. Eftersom första delen var så bra kommer även de andra att läsas. För trilogin får Henrik Berggren, f. 1957, historiker, författare och journalist, Stora historiepriset 2024.

Det han skriver är mentalitetshistoria där storpolitik binds samman med kultur och vardagsliv. Jag blev klokare bara efter att ha läst första delen.

Hur många gånger har jag inte varit arg på mej själv som inte frågade ut föräldrarna mer om hur det var under kriget, hur de upplevde händelserna då. Mamma var 17 och pappa 22 då andra vkr bröt ut i september 1939.

Utterströms järnhandel finns kvar i N-ling och ingår i Järnia-kedjan 

som sedan 2022 gått samman med Bolist.

Visst har jag hört en del berättas, mest av mamma. Om mörkläggningsgardiner och kontrollanter som gick runt i byarna för att se till att det var ordentligt mörklagt. Om lastbilskolonner som passerade genom byn på gamla Kustlandsvägen, gammvägen. Riks 13 invigdes 1941. Om hur man samlades vid radioapparaten för att lyssna på utsändningar om kriget. Om »tornsvalorna» på Ekorrberget (Ikorbärje) där det fanns en luftbevakningsstation. Bemanningen utgjordes till stor del av lottor, »tornsvalor», som skulle varna för främmande flygverksamhet. Hur mamma och några andra flickor besöke Ekorrberget och hon fick provskjuta med gevär. Hon hade nybörjartur och sköt mitt i prick berättade hon. Hon nämnde människor med nazisympatier (som bytte åsikt då tyskarnas krigslycka vände). Om bestörtningen när folk fick kännedom om de tyska koncentrationslägren och vad som skedde där.

Pappa cyklade en gång miltals för att försöka få köpa smör i någon bondgård. Bondbefolkningen var mer  välbeställda då det gällde mat då de hade egenproducerad mat. Pappa bodde i ett sågverkssamhälle, en samhällsordning där gemenskapen var stor. Trots att familjen hade en liten gård med en ko och mark för foder till den, var det knapert när kriget pågått några år och ransoneringskorten inte räckte till för att köpa de varor ett hushåll kunde behöva. Mest verkade man som privatperson sakna kaffe, surrogaten var flera.

Så mycket mer har jag inte hört berättas om från byn. Hur var stämningen människor emellan? Gick man samman och hjälptes åt eller var var och en sin lyckas smed och konkurrensen stor? Mentaliteten i en bondby är ju annorlunda än i en bruksort/sågverkssamhälle.

Landet utanför kompletterar historien om och bilden av andra världskriget. Nutidshistoria var ett ämne som inte intresserade mej mycket i grundskolan och gymnasiet.

1 100 000 har klickat sig hit

Vem anade att bloggen skulle hålla i sig så länge att 1,1 miljoner har klickat in sig på den? Okey, det är inget mot influencers besökssiffror men den här skrivs ju av en femtiotalist som intresserar sig för annat än att tjäna pengar på bloggandet och som skriver bland annat om händelser i en liten by  norr. Lite överväldigande är det allt!

Kunskap - vad är det?

 "Kunskap finns överallt och för att tillägna sig den krävs en utvecklad förmåga till analytiskt och kritiskt tänkande, och om skolan inte kan hjälpa eleverna att bygga upp en utvecklad förståelse för det kommer de aldrig att kunna lära sig något på riktigt. Fakta är kunskapens minsta beståndsdel, skulle man kunna säga. Men utan förståelse för, dels hur delarna hänger ihop, dels hur den komplexa helheten förhåller sig till verkligheten, samt inte minst om och när man måste överge internaliserade övertygelse eftersom de inte stämmer längre, går det inte att tala om resultatet av lärandet i termer av kunskap."

"Och en högskoleexamen är början på det livslånga lärande som jag menar att alla som lever i ett kunskapssamhälle har ett ansvar att ägna sig åt. Tanken på att skolans uppgift är att se till att eleverna memorerar en bestämd uppsättning pålitliga fakta, så snabbt och effektivt som möjligt, är närmast antitesen till bildning som bygger på överflöd; ju mer desto bättre. Det är lite som att lova någon att de ska få lära sig att bygga ett hus men sedan bara tillhandahålla tegelstenarna, virket. Kunskap handlar om både delarna, det som håller dem samman och om byggandet. Och bildning, skulle man kunna säga, handlar om förståelse för olika byggnadsstilar och deras historia samt hur man renoverar huset i relation till både förändrade klimatförhållanden och behoven hos dem som lever i det."

https://flyktlinjer.blogspot.com/2024/01/det-finns-inga-faktakunskaper.html

Bild härifrån.

Synonymer till kunskap: vetande, lärdom, kunnande, insikt, vetskap, inblick, gnosis, kompetens

Ett av motsatsorden är inskränkthet.

Hemvändande

Söndagskvällens (7/4)  Babel, den litterära talkshowen på tv, handlade om att återvända hem.

Det sas att i den samtida svenska litteraturen med tema hemvändande flyttar hemvändaren motvilligt tillbaka och blir först glatt överraskad av hur mysigt det är att komma hem (ex. Wähä, Smirnoff, Samuelsson, Backman).

Mycket är sig likt samtidigt som mycket förändrats i hemvändarens blick.

Tillvaron i byn är mörk och kantas av en fientlighet mot den som kommer utifrån.

Alkoholiserade män, frikyrklighet, familjehemligheter och tystnadskultur är vanliga.

Det blir lätt en sårig uppgörelse för hemvändaren.

Några frågor på det?

Västerbottens landskapsdjur

Bildningtörst

Här på bloggen har jag skrivit så pass mycket om bildning att det borde ha en egen etikett men så är det  inte ordnat. Bildningsförakt skrev jag om i september 2020.

På det inlägget fick jag en bra kommentar av Margareta som skriver:

Ofta tror jag att bildningsföraktet är en slags sköld man håller upp för att dölja sin egen mindervärdighetskänsla.

Och på tal om bildning kommer jag att tänka på Hilda Olssons (Kerstin Hed) dikt:

Studiecirkeln

Det var blott några stycken, ett dussin knappt.
Det var långt mellan byarnas tjäll —
men på halkiga vägar de kommo ändå
till ett möte var torsdagskväll.

Det var muntra ord och betänksamma ord
på bygdens sävliga mål
kring ett bord, där aprildagens blåsippskörd
stod och glimmade blygt i sin skål.

Det var ovana grepp kring penna och bok —
det var blickar med längtan och dröm,
som förstummats och stängts vid dagens tramp
vid spis, vid spade och töm.

Det var riksdagsmannens pojkar och statarns Karl,
det var Sörgårds och så några fler.
Den som ingenting visste, fick stöd och hjälp
av den, som fått lära sig mer.

Det var kanske ej kunskap av stora mått,
men den lyfte dock tanken på färd
och skänkte en glimt av vår tid och dess liv,
av vår stora, härliga värld.

Det var ingenting som gav ära och guld —
men de unga, de sågo ändå,
hur rymden vidgades, mer och mer,
över vägen, de hade att gå.

Och det var, som om hela rummet blev fyllt
av en hög, förunderlig makt —
det var ungdomens heliga allvar, som än
ej bränts till cynism och förakt.

Det var som en kväll, när dimman är tät
kring ensliga planer och hus,
och man tänder en lampa — så stod det kring dem
som en brinnande cirkel av ljus!

 *

 

 

Jag läser flera romaner skrivna före min tid på jorden där bildningsivern varit stor hos romanfigurerna. Det är så annorlunda mot idag. Tänk att leva på den tiden då varje arbetare insåg att kunskap ger bildning och förståelse för omvärlden och delvis makt över sitt eget liv. Då människor kände behov av att förkovra sig i ämnen de ville ha mer kunskap i. Då människorna inte slöat till och blivit självtillräckliga och faktaresistenta.

 

Och med Margaretas kommentar fick jag ytterligare bildning. Jag har diktböcker av Kerstin Hed men kände inte till att det var pseudonymen för Hilda Olsson. Nu vet jag och är tacksam för det!

Hilda/Kerstin var författare och lantbrukarhustru och sa så här om sitt författarskap: "Hos mig har dikterna fötts under dagens arbete i köket, ladugården eller ute på ägorna och så har jag skapat fram det på kvällarna när familjen sovit."

 

Om Bildningsförakt.

Må lärandet fortgå

Ju mer vi kan, desto mer förstår vi.
Världen vidgas helt enkelt. Det blir roligare att vara människa.

 

Det är lättare att lura okunniga människor men bildning ger ingen immunitet mot galenskap. Den värdegrund man vilar på är säkerligen det viktigaste. Men det är svårare att lura och förleda den som kan dra egna slutsatser. Kan man inte det blir beslut grundade enbart på känslor. Bildning är klassbunden.

Läser en intervju i tidningen VI nr1/2024: https://www.vi.se/artikel/cecilia-duringer-bildning-ar-inget-vaccin-mot-dumhet

För min del är kunskap och förmågan att tänka fritt och dra egna slutsatser viktigare än makt, rikedom och ära. Om man måste välja. 

 

8 mars - Internationella kvinnodagen och Hertha

År 1856 kom roman Hertha av Fredrika Bremer (1801-1865) ut. Visst har jag läst och hört om den många gånger som en roman som hade en nyckelroll i kvinnors emancipation - men det är först 168 år senare som jag läser den. Jag föreslog att vi skulle läsa den i det informella litteraturgäng där jag ingår. Det ska bli spännande att diskutera den här feministiska klassikern vid nästa träff. Hertha och Yngve Frej är tvillingsjälar och Hertha berättar att hon vill starta en bildningsanstalt, en högre skola,  för unga flickor, inte i franska eller tyska eller musik eller rita, eftersom det finns många andra ställen där detta lärs ut. Nej, flickorna ska lära sig tala, argumentera och besvara frågor som: vad är jag, vad kan jag och bör jag? Yngve ställer upp på Herthas idé och arbetar för den på villkor att även ynglingar får komma med. Och så bestäms.

Hertha, eller en själs historia är i sanning ingen feelgoodroman, en genre som är populär bland många idag - Bremer skrev en idéroman. Intrigen är ganska häftig.

Boken påverkade den tidens samhälle starkt. Bremer skriver ut sin mening rakt på sak utan omskrivningar. Fredrika Bremer förde en kamp för att ogifta kvinnor skulle räknas som myndiga.

• 1858 röstade riksdagen för en lag som innebar att ogifta kvinnor som fyllt 25 år fick rätt att efter anmälan hos domstol bli myndig. Det var två år efter att Hertha kom ut.
• Först genom en ny lagparagraf 1863 blev ogifta kvinnor myndiga vid 25 års ålder utan ansökningsförfarande, och 1884 vid 21 års ålder (som var männens myndighetsålder), men gifta kvinnor förblev omyndiga ända fram till 1921.
  
• Fredrika Bremer själv, som fått en ansenlig inkomst av sin litterära verksamhet, hade redan 1840 gått till kungs med en anhållan om att bli myndigförklarad. Den 14 december 1840 beviljade konseljen och kung Karl XIV Johan hennes anhållan.

Ulrika Jacobsdotter, moster till min morfarsmor, blev myndigförklarad 1862 genom att fadern skrev till kungs i ärendet. Hon var då 54 år gammal och kom att bli stadd vid god kassa genom fadersarvet och  ville ha egen rådighet över sina egendomar och slippa en manlig förmyndare som utsågs av samhället. Och det slapp hon på detta vis fyra år efter lagändringen. Som helhet har kvinnornas situation förändrats mindre på landsbygden än i städerna.

Ensamstående kvinna myndigförklaras år 1862
Internationella kvinnodagen 8 mars
Fredrika Bremer, författare och kvinnorättskämpe

Salongsinteriör från Fredrika Bremers tid. Kvinnorna broderar och mannen läser tidningen. Kvinnor var omyndiga och underställda en manlig släktings förmyndarskap. Teckning av Fritz von Dardel 1852.

Från Wikipedia

Böcker

Tryckta böcker jag läste förra året.

Högt och lågt. Gammalt och nytt. Historia och nutid. Skönlitteratur, sakprosa, självbiografier. Poesi tog jag inte med här eftersom jag sällan sträckläser en lyriksamling. Det här var första året jag antecknade vilka böcker jag läst.

En boks delar från Wikipedia:
1 - Gördel
2 - Flik
3 - Försättsblad
4 - Pärm med omslag
5 - Huvud
6 - Framsnitt
7 - Fot
8 - Högersida, (recto)
9 - Vänstersida, (verso)
10 - Falsning

Skotta snö

 

Haha, Berglins träffar prick igen. Allra vackrast är smala gångar med lodräta kanter som skottats för hand!

Vi (min man) skottar fortfarande med snöskyffel eller snösläde på våra båda fastigheter. Någon gång emellanåt kommer en traktor med plog och skyfflar undan snön. Det ena huset ligger 350 meter från allmän väg, här i norr slingrar sig Kustlandsvägen förbi på några meters avstånd.

 

*

Jag minns så väl en snöig vinterförmiddag på 60-talet då jag var på besök hos min barndomskamrat för att leka. Uppfartsvägen var inte skottad eftersom bilgaraget låg en bit ifrån bostadshuset men alldeles intill en allmän väg. Det var inte helt ovanligt på den tiden för då behövde inte mannen skotta sig ut i arla morgonstund på väg till jobbet. Tant Kerstin hade besök av sin vuxna systerdotter Vivianne och hur det nu var beslöt de att gå ut för att skotta en gång ner till vägen och vi barn hängde med ut. De veka kvinnorna skottade så vackert, raka kanter i 40-50 cm kall och lätt snö. När de hade några meter kvar kom Alvar körande med sin traktor. Han stannade och undrade om han skulle ploga upp mot huset. Så blev det och den vackra skottade gången var ett minne blott. Det sved i mitt unga estetiska sinne.

Jag glömmer dock inte den vackert skottade snögången!

 

*

Vintern 1952/53 var mycket snörik läser jag i hushållets loggbok.

Jordvärme

Många byter ut
när de har ett gammalt hus.

De sätter in jordvärme
och använder inte vedspisen.

Hela kåken är uppbyggd på detta
för att få drag
och ventilationssystem
och så tar du bort det.

Du får nåt som kyler istället.

Du värmer inte upp vindarna.

Mycket grejor blir fel då.

 

Ur OSEBOL av Marit Kapla 2019.

Det blir färre och färre skorstenar i byn som det kommer rök ur. För 10 år sen kunde jag under kalla vintermorgnar se hur rök kom ur skorstenar som en vit lodrät pelare. Det var härligt att se, jag visste även hur gott vedrök luktar. Vinter, kyla och doft av vedrök är sinnligt så det förslår. Idag är det färre hus i byn som ger ifrån sig rökpelare kalla vinterdagar.

Många installerar jord- eller bergvärme och därmed försvinner rökpelarna. Det innebär för äldre traditionella hus att grunden inte uppvärms då murstocken inte spiller ner värme under golvet. Fukt- och mögelskador kan uppstå. Ser på mitt hus hur annorlunda det blir när jag inte är bofast här. Men när jag är här under vintertid då eldas ved så det ryker. Det hör liksom till.

Här ett julkort där det ryker ur ett par skorstenar i bakgrunden. Min farmor mottog kortet strax efter sekelskiftet 1800-1900.

Mamma, pappa, barn

Det dröjde fem år efter mammas och pappas giftermål innan jag kom till världen. Innan dess hade pappas syster skilt sig och hon frågade om mina föräldrar ville ta den lille sonen som fosterpojke har jag läst i ett brev från tidigt 50-tal, ett brev som kom i dagen efter mina föräldrars bortgång. Så blev det inte och hur diskussionerna gick känner jag inte till. Den lille gossen kom att bo med sin mamma och mormor, pappan bodde heller inte långt ifrån sonen.

Tre år efter min födelse fick mamma ett sent missfall, något som jag inte förstod eller fick veta som treåring. Så småningom när jag blev lite äldre fick jag berättat för mej att fostret var en pojke, han skulle ha fått namnet Mats om jag minns rätt. Vad en flicka skulle ha fått för namn framkom aldrig för jag tror nog att båda eventualiteterna hade diskuterats, fosterdiagnostik fanns inte då. Hur hade familjen kommit att forma sig om en pojke fötts? Hade det varit jag som även då övertagit hemgården?

Ytterligare två år senare, då mamma var 39 år, föddes min lillasyster och det har jag flera tydliga minnen av.

Vi systrar växte upp i ett tryggt generationsboende med morföräldrarna på bottenvåningen medan mellangenerationen och vi barn bodde i husets övervåning i två rum och kök. Utomhus hade vi en närmiljö med stora ytor att röra oss på - skog och lägdor under hela året. Där var skidbackar, pulkaåkning, grottor och kojor hela tiden naturnära. Bäckarna var en stor tillgång om somrarna när vi blev mogna för detta. Men som riktigt små blev vi varnade för Aspgubben som bodde i största bäcken, en farlig typ som drog ner små barn i det skrämmande djupet. Hu så obehagligt!

Det här var en annan tid då barn lekte fritt och vilt utan ständig föräldratillsyn.

Vilket öde

Ett ödehus står och förfaller i byn. Ett timmerhus som flyttats från Knösen (där de första bosättningarna etablerades vilket syns på Stenklyfts karta från 1642. I samband med flytten byggdes huset till med en våning och trapphus. Fastigheten ägdes fram till 1996 av släkten som lät flytta byggnaden men som  användes vid försäljningen som fritidshus. Det köptes det av Anders Jonsson, som det sas för att slippa grannar nära den egna ladugården. Sen dess har detta hus stått övergivet och den omnämnda ladugården är sedan flera år tillbaka tömd på kreatur. Det är tråkigt med en fastighet som står och förfaller i ens närhet.

Huset ligger längs gamla Kustlandsvägen som när det flyttades var kommunikationsstråket genom byn, en huvudväg där hästskjutsar, cyklister och fotgängare samt senare bussar och bilar passerade. Bilar och fotgängare rör sig fortfarande förbi här. Vägsträckan ingår i en vägsamfällighet. Försök att privatisera sträckan har gjorts men inte lyckats. Den här fastigheten blev i sista stund under vägförrättningen 2013 av ägaren klassad som obebyggd samt som "saneringsfastighet".

Fasaden är klädd med masonite och träläkt. På taket ligger lertegel. Det har varit vanligt här i Masonitelandet med Rundviksverken som producent av dessa mångsidiga träfiberskivor.

Här syns en del av uthuset med port av diagonalställda bräder. På taket ligger fin pannplåt.

Nere vid Degermyrbäcken står en av byns två (ev tre) kvarvarande tvättstugor. Den har skorsten som sig bör eftersom där inne finns/fanns en bykgryta eller pannmur. Eftersom jag aldrig varit in i tvättstugan vet jag inte vad som återstår av den forna utrustningen.

 

Den andra tvättstugan är bra omhändertagen och ligger några tiotal meter uppströms längs samma bäck. I den har jag varit in och, tillsammans med några kvinnor ur den hembygdsförening som en gång fanns, tvättat som förr i tiden vilket var oerhört intressant.

Brunnen med brunnsvinda, en hissanordning med vev och kätting där hinken fästs, finns kvar. Jag känner endast till två sådana brunnar som finns kvar i byn. Den brunnen är i sig ett bevaransvärt fenomen.

Staketstolpar av betong, troligen tillverkade i grannbyn Mo där ett cementgjuteri fanns. De har fått sig stora törnar efter att grot (grenar och trädtoppar) från en avverkning placerats över dem. Grindstolparna, likaså av betong, är utformade som kvaderblock.

Jag hävdar att dessa byggnader inte är utom räddning. Det brukar annars vara ägare och förvaltares mest använda argument för att riva, att timret är ruttet. Gården kan bli jättefin. På senare år har Västerbotten fått många timmermän som är välutbildade och kunniga, några arbetade på min gård under försommaren.

Så här såg huset ut någon gång på 30- eller 40-talet - typiskt västerbottniskt här i trakten.

Johan Öberg 1864-1929. 

Det var han som lät flytta hit timmerhuset, som var hans föräldrahem. Det skedde förmodligen i samband med giftermålet med Lina 1899.

Lina Öberg, född Öberg och även gift Öberg(1882-1961), firar 75-årsdag i sitt hem 75 år i november 1957. Hon var gift med Johan och blev änka tidigt.

Familjen är samlad för att fira Lina.

Den blida tant Lina minns jag från min allra tidigaste barndom.

För tio år sedan skrev jag så här om husets historia:  

En byggnadshistoria
Släktsaga

*

När det gäller tvättstugor som kulturhistoriska byggnader ger kommuner med antikvariskt engagemang råd och anvisningar om hur ägare kan sköta sina kvarvarande tvättstugor. Och få bidrag. En kommun utan kommunantikvarie tar knappast fram råd om kulturhistoriska byggnadstyper.

 Råd och anvisningar angående tvättstugor ur en 7-sidig broschyr.

Låt städerna utforma riktlinjer kring sitt byggda kulturarv. Då kommer det att bevaras i större utsträckning än landsbygdens kulturarv, minnet av landsbygdens levnadssätt är väl ändå inget att ha, det finns inget som är värt att bevara, eller vad tycker ni? Tacka vet jag slott, herrgårdar, adelns och borgerskapets kulturhistoria. Byggnader, stil och traditioner med god smak. (Hoppas ni läsare verkligen förstår ironin i det sista stycket!)

Här bodde ingen greve, friherre, baron eller borgare. Ingen överklass. Är huset med dess konstruktion, fönster, detaljer, material och inneboende minnen då över huvud taget värda att bevara och vårda??? Och om ett gammalt hus tas om hand - måste då allt bytas ut?

Oväntat samtal

Vem kunde tro att en hårfrisörska skulle ta upp samtalsämnen som inte bara handlar om väder, vind, utfrågning om mitt yrke, sysselsättning, boende... Sådana där ämnen som är utanpåverk och får mig att blunda i frisörstolen för att slippa prata. Fördomsfullt - ja.

Men nu har det hänt. I salongen som är nyinredd men i ett folkhemshus från 40-talet håller hon till. Arbetar ensam. Innanför skyltfönstret där man kan behöva vänta på sin tur finns ett par sköna stolar och tidskrifter som brukligt. Men här finns inte Damernas Värld, Allas, Hänt i veckan och de där andra typiska damtidningarna med kändisskvaller.

 

NEJ!  Hårfrisörskan prenumererar på "Populär Historia" till kundernas fromma, kanske även någon annan intressant tidskrift men jag har bara hunnit se den först nämnda. Första gången jag besökte salongen kom frisörskan genast in på historia genom att ställa en intressant fråga som höll samtalet igång under klippningsproceduren som brukar gå rätt snabbt eftersom jag inget annat kräver än kortare hår än när jag kom in genom dörren.

Näst sista gången kom vi att prata om - ja ni kan inte gissa! Jo om kyrkofäderna. Vem i min bekantskap skulle ta upp ett sådant ämne??? Vi diskuterade och funderade tillsammans. Eftersom jag nyss hade läst Augustinus Bekännelser som skrevs år 397 och funnit den intressant, var det möjligt att genast spinna vidare på ämnet. (Augustinus räknas till en av kyrkofäderna.) Den romerske kejsaren Konstantin (272-337) blev en annan självklar del i ämnet kyrkofäder eftersom han var den öppnade upp för kristendomen i Romarriket. Men när det gällde manikeismen, som Augustinus först bekände sig till, var våra kunskaper alltför grunda för att komma långt den gången.

Under det senaste salongsbesöket fortsatte snacket. Kyrkomötet i Nicaea år 325 e Kr förstås och romarrikets fall med flytt av kyrkocentrat från Rom till Venedig och sedan till Konstantinopel (Istanbul) och vad detta betydde för den västvärlden.

Herreje, så utvecklande och kunskapshöjande ett besök hos en hårfrisörska kan vara. Vi blir sporrade att ta reda på mera. Oväntat, förvånat, intellektuellt. Hon invandrade som barn till mitt land och är betydligt yngre än vad jag är. Intresset för historia, nyfikenhet och kunskapstörst är gemensam nämnare.

Fatta min förvåning och glädje!

Uppvuxen med idel tanter

Det pågår en utställning om Tanter! på Arbetes museum i Norrköping just nu. Den skulle jag gärna se men vet inte om jag hinner - den slutar den 3/9. utställningen bygger på foton av den framlidne fotografen Bernt-Ola Falck (1962–2006).

 Foto Bernt-Ola Falck

Jag har alltid tyckt om att prata med äldre människor, inte för att de alltid är visa men för att de har lång livserfarenhet och har mycket att berätta om livet förr. Om de har berättarförmåga förstås annars måste man dra ut mening för mening och det är jobbigare. Tanter är ofta lättare att prata med. Tanter är vackra.

Foto Bernt-Ola Falck

Foton Bernt-Ola Falck

Men nu är det så att snart är de där äldre intressanta människorna jag känner döda, jag inser att jag själv hör till den äldre generationen (nu eller snart beroende på hur man ser det). Hur gör jag då - de jämnåriga är inte (ofta men inte alltid) på långa vägar lika spännande och intressanta att tala med. De var inte med förr - före min tid på Jorden. Jo förstås om de tillhör en annan samhällsgrupp än den jag är född i eller nu lever i kan det bli ett intressant samtal även med jämnåriga. (Snart ska jag berätta om en mycket trevlig ny bekantskap med oväntade samtalsämnen.)

 Med de här orden beskrivs utställningen Tanter!:

Tanten – visst finns hon! Säg ordet tant och framför oss ser vi kanske en äldre kvinna i kappa och hatt, med handväska och ideal som inte låter sig påverkas av tillfälliga trender. Tanten i vårt kollektiva medvetande står för omsorg, trygghet och pålitlighet, nytta, flit och civilkurage. Ingen annan kan som tanten säga ifrån när något är fel.

 

Lite mer jag skrivit om tanter:

Den svenska tanten (2010)

Franska tanter  (2011)

Tanter (2014)