Visar inlägg med etikett båtsmanstorp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett båtsmanstorp. Visa alla inlägg

22 oktober 2022

Rote 163 Brömster i Nordmaling

Den här bloggen ger mig kontakt med människor vilket gläder mig. En av dem Bengt Öberg, bördig från Rundvik, kontaktade mig förra året eftersom jag skrivit något lite om torpet där båtsmännen Brömster bodde. Han höll då på med forskning om sin farfars farfars far Israel (1772-1808).

Hans forskning har resulterat i boken Rote 163 Brömster. Båtsmannen från Nordmaling. Boken, som kommit till genom intensiva arkivstudier, handlar om anfadern men även om dåtidens samhälle, om rotebåtsmännens tillvaro, båtsmansnamn och namnskick, hur sluparna där båtsmännen verkade under krig och inkallelse var utrustade och hur livet ombord tedde sig. Samt om de gravplatser där dödsoffren från Finska kriget 1808-1809 blev begravda, inte sällan anonyma.

Bengt bor i Kalmar och boken har ISBN 978-91-527-4632-5. Jag fick ett ex med post i veckan, en läsvärd beskrivning av en båtsmans liv som ändades i kriget mot Ryssland 1808-1809.

15 mars 2022

Fårad mark

Den 9:e mars lyssnade jag till ett webbinarium anordnat av Sveriges Hembygdsförbund. Där berättade Niklas ­Cserhalmi berätta hur man kan tolka landskapet med hjälp av äldre kartor. Kristofer Jupiter, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, talade om hur man gör kartöverlägg.

Niklas ­Cserhalmi är författare till boken Fårad mark som jag använder sedan inköpet 2002. Webinariet spelades in och kan ses på Youtube:: http://youtu.be/vbG1C3Q5LSs

Boken beskriver bland annat hur man gör för att tolka tidigare generationers markanvändning, sådant där som intresserar mig. Passar på att nämna att där kan markberedning i samband med kalhyggen, av det som nu är skogsmark, vara helt förödande för förståelsen och tolkningen av ett landskap. Det gäller att förstå detta, och bry sig, inte bara lyssna till skogsbolagens i sammanhanget begränsade kunskaper som endast ser till sin egen ekonomi. Egen analys, insikt och undersökningar samt vetgirighet behövs om man bryr sig. Mod kan ibland också krävas.

Annars försvinner kulturhistorien alltför lätt på ett väldigt ociviliserat sätt.

En hemfäbod som finns i byns gemensamma ägo hade odling för både åker och vall, för människoföda (säd) och djurfoder (hö). För den vetgirige kan boken Fårad mark och webbinariet rekommenderas när det gäller hur man tolkar ett landskap.

3 augusti 2021

Stolthet över sin hembygd

Så enkelt ett minne kan bevaras över tid. Så här gör stolta invånare i en sörmländsk hembygd:

Runtuna socken

Torpgrund

Här låg torpet
Pettersberg
på Löfsunds ägor
(även kallat Fiskartorpet under 1800-talet)

Känt från: År 1806 (den äldsta bostaden låg 100 m söderut)

Sista brukare: Karl Oskar Hallberg f 1876
hustru Anna Olivia f Gustavsson år 1884

De brukade torpet till år 1931.
Efter 1931 hyrdes stugan ut.
Denna stuga riven omkring år 1943.
(...)
Uppgifter finns i hembygdsarkivet
Runtuna/Lids hembygdsförening/ 2000.

Hur stor skillnad är det inte i många avseenden mellan länen där min gamla hembygd finns och den nuvarande...

24 oktober 2020

Torpinventeringar

De obesuttnas boplatser kan finnas kvar, i storstadsområdena har de ofta blivit sommartorp, fritidshus.

Här ser ni en inventering av soldattorp i en sörmländsk socken. Varje torp är beskrivet med bild samt vilka soldater som bott där och när. Torpet markeras på kartan via en röd tråd. En gedigen hembygdsforskning har utförts.

 
 Helhetsbild av soldattorpsinventeringen.

 

Detaljer från två av de inventerade soldattorpen. 

Jag fascineras över den stolthet som finns bland de som utfört den noggranna inventeringen. Respekt!

Foton från den första torpinventering jag såg, fascinerades över och därför fotograferade hittar jag inte i brådrasket. Den visades på en tillfällig utställning i stan tillsammans med vackra textilier och broderier gjorda med stor sakkunskap (det som felaktigt brukar kallas förspilld kvinnokraft).

Likaså har hembygdsföreningen sammanställt platserna för de tvättstugor som en gång fanns vid detta bruk. Nio av totalt 18 kända tvättstugor ryms inom kartbilden.

Från min hemby minns jag flera av klappbryggorna som nu är borta och ett par tvättstugor som fortfarande finns kvar vid Degermyrbäcken. Den ena välbehållen, den andra lämnad vind för våg.

Kan man vara annat än stolt över att bo i ett landskap där spåren av tidigare generationer dokumenterats så väl! Förutom i böcker.

Jag har skrivit rätt många gånger om rotebåtsmän, roteringslängder och soldattorp. En roteringslängd från N-lings socken finns men var dessa båtsmanstorp låg geografiskt finns inte, varken markerade på karta eller i den fysiska verkligheten. Inte heller arrendetorp som låg under bondgårdar. 

Här är några tidigare inlägg:

29 januari 2020

Sök och finn

 En beställd och framtagen volym med Norrlands 3e Båtmanskompani. No 135 Frunk ligger framme.

Bomullsvantarna på så klart.

Arkiv är inte alltid den vackraste av miljöer - men välfungerande. Eftersom man "försvinner" in i dokumenten är det dessa man koncentrerar sig på. Tiden går fort kan jag lova! Just dessa bilder är tagna på Krigsarkivet i Stockholm.



12 januari 2020

Båtsmansdottern Ida Hörning på Hammarn

Ännu en pusselbit har klarnat.
Detta visitkort finns i ett gammalt fotoalbum som jag skannat av. Där finns många porträtt från 1800-talets andra hälft. Jag har trott att det var en Sofia Tysk som avporträtterats.

Så fick jag ett mejl från en Helena när jag lade upp fotot här på bloggen, som sa att detta är Ida Hörning, gift Hörling, från båtsmanstorpet Hammarn i Lögdeå. Ida föddes 1841 och kortet har funnits i Idas dotterdotter Ruts ägo.

Jag väljer att lita på Helenas uppgift som verkar trovärdig och tackar för den. Ännu har en liten pusselbit fallit på plats då det gäller människorna i byn på 1800-talet och deras levnad.

Ida Hörnings familj bodde granne med morfarsfarmor dära Halla. På så sätt hamnade porträttet av Ida (och väldigt många fler visitkort) i släktens album. När fotokonsten blev allmän var det mycket vanligt att man utbytte visitkort med släkt och bekanta och de samlades i album tillverkade för porträtt i visitkortsstorlek. Jämför hur det var på 1930- och 40-talen då miniporträtten (35x35 mm) från Polyfoto florerade och byttes vänner emellan. I dagens digitala värld är det "vänner" på Facebook eller följare på Instagram är de flestas sociala forum.

https://lh3.googleusercontent.com/iFUc5i-WTd4yN3MfT0OlRG-Zsh7RPPjBAJyKVkPjf8VjtNaB26BOsRti_Dz4AINyqsqBa26ZyNyaED7gcMdeZVgx3KcUHmQsWXqbbQwSeaG5dCW67b6DShHUd9CsiixGu5ONGS5SehlWdILX19uaFKOA7Ze279P70AJzPAczZpeN8OXSRWS46yqPmzhIIgW83siObbqSe8qe-9lj9w9l42CgwC156TWZw1ASAS4R-qIHZksVMCQ6wgZITuTqQxWZW4jYUnPlIhO1dHgPkb-3CuCEOm-Vcm0kpXrwt4wQYAmAbMylUYKrWCHPCvZ-MiSF7tL9gznsczq_Ra4wXXxo_ZYXyIYzJ26NiBt0wxZLMdx4Ay0iUnTPMnw9U0TF5KeohzlgOb4z5DEz76jzZ3Q47i155FnC4kHrNr3VaXj-k761iQFwQ1DSylA5ezJk_aG0A-_HPxNb3F0Yr9xg9bC6M_WbQhw_2sMKVCpVLHUbfNsyyAxG-ccmUGfwZxK8rQeqTyClecIcnU_OeYfPLsPvVVFO9Xb43cbGJxGHa_PDFDZMxgSQwbemmMqbR_HQAznU8L4jwuNZluOXfyLXaIU42xS3nN_F4UbmuyoysmmDCPpuD2nNR0xuLdwD8nT7MJzhFADObm5mEw6LTxLhDTj_J1lM8SL5gQCZMPVYDw8YMytlB_aYEDLNCCmg=w1000-h294-no
Jag har letat uppgifter om Ida i digitala arkiv. Här är två arkivbilder. Ida Catharina föddes den 11 mars 1841. Hennes tvillingbror Isac dog redan den 7 april samma år.

https://lh3.googleusercontent.com/snnoctUkta6AesP2M7BL64wf83hSrP1Um8jJdwzfBYvUcz_p5RHEikH9auI_XGPJnandzQSJ_3MYPE7Qhkjmuhjxbqv5hhfcOpu2LsSZ48X2mrLR72Xq4SOS8HkaZ92rz7m7BGg3mrqu9iDcnZhDCUwtD6Jq7OmNVv6qstyGR0iePJjEwsYFi30D5gJPuGZrOyeg5dn9DWD8MUVe2KxtGPlWHulNZaoH4smI6UEpin8QDplXp2FdYP8smVVdb--zqW4siwLlq1uz752qI7PIQPiZFwXE0TY7Puivzoj8koz3HfGlbxKH1mN9Iy2N8FG3KK56ak1HkcJAXwJhUu0KrYBt_rja05TuXaymTErrI3Jnk1Cfy6OGIV7OS3TwZX1hjWTZ4l8Qjo7TZXc_Swn8fm54KoCjQketdpXqSCl-VRXbvEJ1VgLQN9U1l31ghP6_PH3SIo2L-WtopFINUTkRpFhvzuNpiHtBsIUUODACBOWPLQ_x-CxIg7djdpY_rRgrM697lRB9l0egmmYbCSny3Xt2xcAbE2mTUW-mCGl27qacbFf7pvfb8idjcU-qCGKqJq_9Lf7HlVe-mj_4MBCBc8laAZnLvNoYsEgJO3u8IPfm8XFD0dETTjXrvK4p62rsK2lCA_QrQxEoQ9vKnWCRe4y7D6K6f_2l6eSBNEX7wCRnzC_fo83hK1ub=w1000-h406-no
I husförhörslängden 1826-1842 ser man att Ida är yngsta barnet.
Övriga då levande barn till rotebåtsmannen Jonas Hörning (född 1806) och hans hustru Eva Brita Mattsdotter (född 1808) var Jonas (1828), Anna Augsta (1831), Mathias (1833) och Elisabeth Johanna (1835).

Ida gifte sig 1874 med arbetaren Jonas Hörling, född 1847, Rundvik.

Hörnings torp på "Hammaren". Fotot togs 1965. Sedan byggnaden lämnades på 1930-talet har den undan för undan förfallit och är numera raserad (1995). Text   från byaboken. Numera finns inget kvar. Det var så här jag minns båtsmanstorpet. Man såg det både från gamla Kustlandsvägen, gammvägen, och från Riks13.

Foto från ca 2000. Resterna av ett timrat båtsmanstorp på Hammaren, på det ställe det en gång stod. Detta är en fornlämning! Det båtsmanstorp där Ida Hörning föddes 1841.

2015 tog jag denna dokumenterande bild. Då hade resterna flyttats från hörnstenarna i dungen och ut på lägdan för att bereda plats för lekplats. Barnen har ingen aning om ett annat slags liv som levdes där tidigare. Med min syn på historien, samtiden, världen och människan så är det en förlust för dem.
.
.

13 februari 2018

Att födas till en svår tillvaro

Det var vinter, det var den mörkaste tiden på året. Det var den 25 december, självaste Juldagen, då en liten flicka kom till världen hemma i det ångermanländska soldattorpet där föräldrarna och hennes tre bröder bodde. Bröderna var 9, 5 och nästan 2 år gamla. Förmodligen fanns en jordemor på plats i stugan för att hjälpa mamma Anna under födseln. Den nyfödda dottern döptes dagen därpå, på Annandag jul.

Flickans pappa rotebåtsmannen Johannes hade en dryg vecka tidigare gått från en kvarn till en annan med säd som han ville ha mald till mjöl. Det var ju jul snart och familjen skulle ha bröd att äta. Det var kallt och mannen ådrog sig en förkylning vid vandringen som bör ha varit mer än 20 km lång. Johannes hade som marinsoldat "seglat flera år såsom matros in och utrikes (...) hade i flera år svagt bröst, genom ådragen förkylning under Kr.tjenstgöring..." Han blev sängliggande i influensa en och en halv vecka. Därefter dog Johannes 41 år och 4 månader gammal i "bröstfeber". Det var den 28 december - tre dagar efter den lilla flickans födelse. Begravningen skedde den 2 januari.

Så var då rotebåtsmansänkan Anna tvungen att hitta ett annat ställe att bo då en soldatänka inte fick bo kvar i soldattorpet mer än ett halvår efter makens död. Enda alternativet för att kunna bo kvar var att gifta sig med den man som efter den döde maken tog värvning som indelt soldat i samma rote, dåtida uttrycket var att änkan konserverades. Soldattorpet var en tjänstebostad som ställdes till förfogande av rotebönderna som i och med hållande av rotesoldat slapp skicka ut sina egna söner i krig.

Anna kom inte att gifta om sig. Hon kämpade i drygt fem år mot fattigdom och bördor enligt kyrkoarkiven. Där nämns att hon ”haft svagt bröst en månad, insjuknade hastigt och häftigt d. 3dje (otydligt-kan stå mars), communic. d. 7de, då och då besökt under dess sjukdom af angränsande byemän; men befant nyl. död tisdagsmorgonen kl 7 i sin säng med 2ne sina å ömse sidor liggande och sofvande barn – de 3 yngsta kommer at underhållas på byemännens gemensamme bekostnad.
Död af bröstinflammation. 44 år

Det var den 9:e mars då den lilla flickan blev föräldralös, bara fem år gammal. Bröderna var 15, 10 och 8 år gamla. Hon sov bredvid sin döda mamma när familjen fick sjukbesök av en granne. Jag kan tänka mig den kalla stugan, svårigheten att hålla värmen, mamman sjuk och sängliggande orkade knappt elda i den öppna härden som säkerligen fanns i stugans kök där alla sov. Det här var innan järnspisar fanns. Den äldste sonen 15 år bodde kanske inte hemma, han omnämns som dräng i prästgården. Kanske var det 10-åringen som tvingats axla mansrollen och skötte eldandet i stugan. Det här sista är spekulationer. Vedbrand och kottar fick familjen kanske plocka i bondskogen. Mammans begravningen skedde den 14 mars.

Barnen blev utauktionerade/utplacerade på olika platser på bygden. Äldste pojken var i arbetsför ålder och var några år dräng på prästgården, 8-åringen inhystes också några år hos sockenprästen. Tioåringen kom till en bondfamilj i socknen som hade fyra egna barn. Lillflickan fick i några år sitt uppehälle hos en bonde med två söner med en tredje född under lillflickans vistelse där. Någon skolgång var det inte fråga om, det här var före 1842 års folkskolestadga. Under sin levnad bodde hon på olika platser i socknen. Hon dog på socknens fattighus (det som efter 1918 kom att kallas ålderdomshem) nära Ångermanälven under sitt 94:e levnadsår.



Allt det där kan jag läsa i födelse- och dödböcker.
Från och med februari 2018 är det gratis att gå in i Riksarkivets digitala forskarsal.
Flickan kom att bli en av mina anmödrar.
.
.

9 november 2016

Rätten till sin egen historia

Generalfältkvartermästare Erik Dahlberg utförde på 1680-talet mönsterritningar för indelta arméns officersboställen, men för soldattorpen utfärdades inga enhetliga bestämmelser. De byggdes enligt den lokala traditionen. Förutom bostaden skulle det finnas lagård med andra behövliga ekonomibyggnader. Den indelte soldaten skötte det löpande underhållet av byggnaderna och var skyldig att bistå med arbete vid större reparationer. Rotebönderna ansvarade för kostnaderna vid större reparationer.

Vart tredje år inspekterades torpen av kompanichefen i närvaro av soldaten och någon av rotebönderna. I syneprotokollet noterades vilka förbättringar som måste göras och hur kostnader och arbete skulle fördelas mellan roten och soldaten.

Det är långt ifrån samtliga syneprotokoll som finns arkiverade i Riksarkivet, i Krigsarkivet, har jag insett.

https://3.bp.blogspot.com/-zcDu5NKTQxc/WBtOz5wbu5I/AAAAAAAAObc/pXtTyPMV0mcxXDlvZI2sfaqPys-YqtnowCLcB/s1600/syneprotokoll%2B1885%2Bb%25C3%25A5tsmanstorp.jpg
Klickbart.

Här i byn finns ett av de sista syneprotokollen kvar. Detta syneprotokoll undertecknades 1 november 1887 och är 6 sidor långt. Här ovan syns sidan två.

Den troligen siste båtsmannen som kontrakterades var Carl Vänström från Vännäs. Kontraktet med denne Vänström är tre sidor långt och undertecknades den 22 sept 1885. Även detta finns kvar. Där står antecknat de rotebönder som soldaten tjänade, 8 bönder i grannbyn och 17 i min hemby.

År 1901 upphörde indelningsverket och allmän värnplikt infördes. Båtsmanstorpet behövdes inte längre och var det låg är fördolt för de flesta. I den hembygdsbok som skrevs för länge sedan nämns torpet över huvud taget inte.

***

Den pensionerade lågstadieläraren Vera Jonzon (C) och jag blev utsedda till att gå igenom byakistans innehåll för några år. Kistan innehåller inte enbart bygemensamma dokument utan även dokument tillhörande enskilda hemmansägare. Detta undersökte vi.

Tillsammans kom vi överens om vilka bygemensamma dokument som var intressanta för samtliga och som skulle kopieras. Jag har bättre möjlighet till bra kopiering (i Mellansverige) och vi bestämde att jag skulle sköta detta. På ett årsmöte överlämnades kopiorna. Styrelsen med polisordföranden beslutade genast, med Vera som förslagsställare, att de för hemmansägarna intressanta kopiorna genast skulle stoppas undan på bygdegårdens vindsutrymme, otillgängligt för alla. Året var 2011. Naturligtvis gjordes detta för att racka ner på mig, visa hur lite min arbetsinsats var värd. Det visar samtidigt på hur lite byns kulturhistoria betyder för styrelsen. Och för medlemmarna, alltså hemmansägarna. Samtliga hemmansägare biföll Veras förslag genom att hålla tyst, alltså ge ett tyst bifall. Som alltid. Det finns några få akademiker i gruppen, samtliga kvinnor. Det är dem jag förvånas mest över.

Jag inser att maktmänniskorna har intresse av att kulturhistorien och byns historia hålls undangömd. Blir vi hemmansägare ivriga att veta mer om byn och vår egen historia kan La Famiglias makt och inflytande minskas. Vi hemmansägare får inte bli alltför självständigt tänkande. Jag arbetar för demokrati, allas rätt att tycka till, allas rätt att få samma information, alla medlemmars lika värde. Så har det inte varit, lite, lite bättre har det blivit med en föreningsbildning via Lantmäteriet, men det är långt ifrån bra. Att jag blir utsatt och utsedd till syndabock (ni skulle läsa stämmoprotokollen från 2005 och framåt) beror på att jag offentligt visat att jag var emot vindkraftsprojektet här i byn OCH de följdprojekt som det skulle komma att föra med sig. Jag har arbetat för en genomlysning av projektet samt för en förbättring av val av tillfartsväg samt arbetat mot en bergtäkt på byns mark vid byns enda sjön (som vi hemmansägare äger gemensamt).  La Famiglia, den familj i byn som har fått största fördelarna av projektet, gör självfallet allt för att svärta ner mig, även hota mig, för att behålla sin makt över hemmansägarna, ja kanske över byborna i gemen. Ett sätt att behålla makten är att frånta oss vår historia. Det finns samma tendenser i totalitära stater.

De fastighetskartor över byn som för flera år sedan beslutades att köpas in i 2 omgångar (få av hemmansägarna har egna kartor) ska enigt stämmobeslut förvaras hos ordförande och sekreterare, inte i bygdegården. Jag vill påstå att knappast någon kommer att gå till dessa personer för att titta på fastighetskartorna. Och laga skifteskartan, som fortfarande gäller såvida inte nya förrättningar gjorts, finns inte som kopia i byn. När bysamfällighetens medlemmar är okunniga om vad som gäller blir det mycket tyckande och lite gällande verklighet som diskuteras. Rättighet till vägar är ett exempel på den okunnighet som finns.

Det finns så mycket mer att utforska om detta. Varför vill hemmansägarna inte veta vad som gäller?  Varför vill hemmansägarna ha en enväldig ledare? Är det byåldermannafunktionen som spökar? Varför är rädsla (och feghet) signifikativt i bysamfälligheten? Vilken är den historiska bakgrunden till detta? Är det enbart Jantelagen som spökar? Vad för de sociala rädslorna med sig? Hur påverkar det personligheten och gemenskapen om ingen vågar uttrycka ett självständigt tänkande? Hur påverkas de få uppväxande barnen - väljer de att bo kvar eller flytta?
.
.

1 november 2016

Krigsarkivet

Så har jag då besökt Krigsarkivet på Gärdet i Sthlm för mitt egen höga nöjes skull, för släktforskningens förfinande. I kyrkböckerna har jag hittat information om dem. Tidigare har jag endast suttit på KrA för att få fram uppgifter om kulturhistoriska byggnader och anläggningar jag arbetat med. Det här var något annat.

Jag kände numret på rotena där mina två anfäder varit båtsmän. Jag kände de soldatnamn som hörde till båtsmanstorpen. Men det räckte inte, jag behövde veta vilket/vilka kompani (-er) rotena tillhörde.

Bara att finna ut vilket kompani båtsman Frunk tillhörde var inte självklart för en oinsatt i statens ordning och reda.

Förhörde mig med en arkivarie och fick veta att jag skulle söka på Stockholms Station. Och att "mina" roten tillhörde Norrlands 3:e Båtkompani (som efter 1874 hette 2:dra Norrlands 1:adels Kompani). Så visade det sig att detta rote tillhörde 2:dra Wester-Norrlands 1:stadels Båtsmans Roterings Compagni. Men den ana jag sökte fanns inte där i den framtagna rullan, han borde finnas i en tidigare rulla.

Att i rullorna få veta var båtsmanstorpen låg är svårt, inga kartor över deras geografiska placering finns i KrA. Det var böndernas sak att hålla den indelte soldaten med hus och odlingsbar mark, inte staten. Men jag fann båda de sökta båtsmanstorpens läge beskrivna i ord. Nästa steg är att leta efter dem eller platserna där de stått för att försöka förstå hur landskapet såg ut där de där båtsmännen med sina familjer levde.


På sluttampen av dagen beställde jag fram akter med flottans civila tjänstemän. Hade läst mig till att även sådana kunde finnas i Krigsarkivet. Dit räknades lotsar t ex. -  min ana Johan Sikström i Järnäsklubb utsågs till kronolots 1725. Tiden på arkivet var dock för kort för att hinna gå igenom allt detta material. Men vackra kontrakt på lumppapper med sirlig handstil fanns det gott om. Det är en fröjd bara att se de där dokumenten och hålla i dem i sina bomullsvantbeklädda händer. Visst måste jag återvända!
.
.

16 november 2015

Soldattorp




Det sitter i väggarna

Svensk faktaserie från 2015. Del 2 av 6. Utanför Skövde ligger ett soldattorp som sägs vara från 1600-talet. Erika visar hur man renoverar torpets originalfönster på bästa sätt medan Christopher tar oss tillbaka till Sveriges krigiska förflutna. Vad vet du om ditt hus? Har det alltid sett ut som det gör idag och vilka har bott här förut? Historikern Christopher O'Regan och byggnadsvårdsantikvarien Erika Åberg hjälper nyfikna ägare till gamla hus.

Sänds även:
SVT1 17 nov 13.45
SVT1 18 nov 00.50
SVT1 22 nov 15.10

Här i Ångermanland utsågs alla indelta soldater till båtsmän, alltså marinsoldater. Soldattorpen kallas därför båtsmanstorp. Inget finns kvar i trakten. Resterna av det sista flyttades ut på en lägda (betyder åker eller vall på "norrländska") där jag tog bilder i våras. Antagligen får det ligga kvar där och ruttna fullständigt. Åkermarken är värdelös och behövs inte för produktion av kreatursfoder.
 Så här såg båtsmanstorpet (soldattorpet) ut när jag var barn.

Den här bilden tog jag 2015.
Resterna av båtsmanstorpet flyttat till en lägda för att fortsätta ruttna eller ev. brännas.
Vad är kulturhistoria?
Vad är stolthet över de människor som tidigare levt här?

Något lite skrivet om soldattorp/båtsmanstorp:
Blowin´in the wind
Batsmanstorp i socknen
Syneprotokoll från 1887
Om vetgirighet och stolthet
Hembygdsforskning soldattorp/batsmanstorp
.
.

3 juni 2015

Blowin´ in the wind

En framtidsvision för året 2130 e Kr.

Ett gammalt hus har förfallit och ligger i spillror. Glasfönstren krossade, på den ruttna panelen kan vid noggrann undersökning skönjas att den varit vitmålad med 1970-talsfärg. Glasullsisoleringen ligger som ett blött sjok under betongpannor som ligger på marken i det mönster som ett fallet tak har, som arkeologerna säger. Det syns att huset sakta ruttnat och fallit till marken av sig självt med tiden. Träd har så småningom vuxit upp runt om och även i själva husspillrorna, rötter har trängt igenom betongplattan som är gjuten direkt på marken.
En kvinna och hennes minderåriga barn passerar på det som tidigare var Riks13 i framtidens svävare.
- "Vad är det där?" frågar barnet och pekar mot skräphögen. Modern rör svävarens joystick för att minska farten och touchar specialglasögat för att zooma in.
- "Det är ett gammalt hus som ruttnat ner" säger modern.
- "Vem bodde där?" frågar barnet nyfiket.
- "Det sägs att det var en kvinna som hette Rita."
- "Vem var hon?"
- "Jag vet inte något om henne, bara att hon var född på 1900-talets mitt och bodde där i många år. Det sägs att hon var dotter till byns bagare."
- "Ville ingen bo i huset sen?" undrar barnet.
- "Nej, här i bygden bryr vi oss inte om gamla hus, vi vill ha nytt, fräscht och modernt" svarar modern. "Precis som vi i vår familj har det hemma hos oss. Gamla hus är bara till besvär, där finns möss och löss. Inte vill du väl bo i ett sån´t hus, vännen min?"
- "Nääj, jag vill ha fint."
- "Ja, du ser hur det går med den gamla sortens hus. De håller inte i längden. Här i bygden har det alltid bott enkelt folk, inga adelspersoner eller kungligheter i slott och herrgårdar, sådana som vet att minnet av förfäderna är viktigt för att själv upprätthålla makt och anseende. Därför anser vi som lever nu att de gamla husen inte är värda att spara och använda. Här vill vi inte minnas det eländiga liv som folket före oss levde. Vi vill varken ha kvar minnet som namn på en plats och inte heller som bevarad materia. Ser du, att där bakom träden, med högen som var Ritas hus, har ett nytt hus byggts. Platsen kallas Leslie-skogen efter kvinnan som bor i detta nybyggda hus."
(Alternativa namn kan vara Liam-skogen, Lovisa-skogen, Alma-skogen, Noel-skogen, Sinbark-skogen eller vilket namn dåtidens bosättare kan tänkas ha.)
Att Leslie-eller-vad-hen-nu-kommer-att-heta också kommer att bli bortglömd i sinom tid har ingen av dem en tanke på. Framtiden är nu, det räcker väl!

Det mor och barn i svävaren inte heller vet var att långt före Rita och hennes "skog" låg alldeles i närheten bakom det vita husrucklet där det växer träd, på den plats som än mycket längre tillbaka kallades "Hammaren", ett båtsmanstorp. Här bodde soldater med namnet Hörning. Torpet såg ut så här år 1965 e. Kr:
Klickbar bild från 1965 e Kr.
De har heller ingen aning om att alldeles bakom det röda huset några meter längre mot nordväst fanns en gång ett annat torp i det som kallades Halldalen. Där bodde en gammal gubbe som hette Lydig, Erik Lydig (1808-1887). Hans gumma hette Maria Christina (1807-1882), i vardaglig tal kallad Maj Stin. De flyttade till Halldalen i samband med att laga skiftet genomförts 1869 och det nya torpet uppförts. Då fanns ingen "Ritaskog" här, ingen skog alls förresten. Enstaka träd fanns, ja, men all åtråvärd mark behövdes till åkerbruk eller vall till kreaturen.

***
 
Läget för båtsmanstorpet 2006 e Kr var som ovan.

Den allmänna värnplikten infördes år 1901 och indelningsverket upphörde successivt. Då hade soldattorpet så småningom ingen funktion att fylla längre. Det fick långsamt förfalla.
Båtsmanstorpets förmodligen enda bevarade dymling har fått sin plats på string-hyllan hos mej med en förklarande etikett knuten om sig. Knäppt eller hur? Det måste den tycka, som borde veta bättre, men som nyligen sa att alla gamla grunder efter torp i skogen kan man ju verkligen inte bry sig om.

"Ritaskogen" kom till som namn på platsen för torpet år 2014 e Kr. Då hade man ordnat en lekplats för barn med hjälp av EU-medel, ett s k Leaderprojekt.

Ja, här vilar resterna av båtsmanstorpet i väntan på något. Detta byggdes en gång för länge sedan i dungen till vänster som nu rensats för att bli lekplats. Platsen kallades då alltså för Hammaren. Snart är de sista resterna borta och försvunna ur folks medvetande. Minnet sviker.

 
Där bakom, horisontellt över fotot, går gamla Kustlandsvägen. Och på bortomsidan av den, till höger, syns det nya utegymmet vid Hallbergets fot.
 I "skogen", på grunden till Hörnings torp på Hammaren, finns nu en rörrutschkana. Barnen har ingen aning om vilket liv som levdes här förr.
 Där bakom trädet skymtar det vita huset som i framtidsvisionen har rasat ihop.
Här är en typ av riskoja som den jag och mina kusiner gjorde som barn och klädde med mossa. Så roligt vi hade men då någon annanstans.
 Det finns många iordningställda lekmöjligheter och fikaplats i gläntan.
Ett stentroll med smiley-face tittar glatt fram på lekplatsen för en stund.
Och där borta skymtar EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) gula bönhus. I framkant, vid skräphögen med resterna av soldattorpet, står en fallfärdig hölada med trasigt spåntak. Landsbygd i förfall. Någon skylt med förklaring att här låg Hörnings båtsmanstorp finns inte och lär aldrig finnas i dungen vid grundstenarna.

Nu var det maj månad 2015 e Kr.
.
.

20 mars 2014

Om vetgirighet och stolthet

I den kulturella gemenskap som stärker den egna identiteten och avgränsar gruppen mot omvärlden spelar minnena, traditionerna en viktig roll: de må gälla de månghundraåriga traditioner som en bygemenskap kan referera till eller den årslånga tradition som finns inom ett nybildat tonårsgäng: "minns du den gången..." 
Jag läser Myter om svensken av Gaunt och Löfgren från 1984 som jag lånat på biblioteket. En hel del har hänt sedan dess då det gäller svenskheten, framför allt att nazister tyvärr försöker lägga vantarna på den. Men boken är, trots sin ålder, så intressant att jag planerar att köpa den antikvariskt.
 
En snygg färgkombination här ovan, eller hur? Det är någon eller några som gett sig på att sy en rekonstruktion av en menig soldats klädespersedlar.
 
Så här ser det ut på ett hembygdsmuseum i mitt hemlän i mellansverige. Snacka om att ha koll på sin bygdehistoria. Det gör mej både glad och ledsen. Glad över den entusiasm, glädje, vetgirighet, förmåga, inlevelserikedom,och VILJA att BERÄTTA sin historia som medlemmarna i föreningen har.
Här är en karta med samtliga soldattorp i socknen markerade. Med bild på byggnaden, fakta om de som bott där och en hänvisningspil till dess plats på kartan. Gudars vad impad jag blir!
*
Sen tänker jag på min egen hembygd och sörjer. Hur många är vi i byn som vet var soldattorpet låg, alltså båtsmanstorpet. Eller övriga i socknen/kommunen? De ångermanländska bönderna var ju ålagda av kronan att hålla marinsoldater. Jag vet att det inte är många som vet. Vi är inte stolta över vår historia. Varför det är så börjar jag förstå och det gör mej lite mentalt illamående.

Hembygdsmuseet, där jag tagit fotona, ligger i den bygd där min mans släktingar på fädernesidan levde. Jag ser en stor skillnad i handlingskraft och stolthet mellan olika delar av Sverige.

Nu är det så att hembygdsmuseer är ofta trevliga att besöka men det är inte det jag kanske lägger ner min mesta tid på. Som verksam inom kulturmiljövården är det oftare som museer med statliga samlingar besöks och jag ser inga motsättningar i det. För en liten ort i glesbygden med litet kulturutbud, är en plats där man själv berättar om sin bakgrund viktig för att orten över huvud taget ska kunna utvecklas och inte dö ut. Självtillit är grunden för att kunna tro på en framtid för fler generationer, för att unga människor i längden ska vilja bo kvar. Särskilt unga kvinnor är svåra att behålla vet vi ju av statistiken.
Vet ni, som bor i min hemby, hur en båtsmans uniform såg ut? Vet ni vad den siste båtsmannen i byn hette? Vet ni när bönderna skrev kontrakt med honom? Vet ni vilka dessa bönder var? Var någon av dem din anfader? Vet ni att jag och Vera gått igenom byakistans material varvid jag registrerade innehållet i min dator? Vet ni att vi kom överens om vilka dokument som borde kopieras för att kunna läsas av flera? Vet ni att jag (som har lättast att hitta bra kopieringsfirma) kopierat dessa gamla dokument och lämnat dem till bysamfällighetens ordförande vid en stämma? Vet ni att han och Fru V. Famiglia genast passerade dem till bygdegårdens vind, otillgängliga för er? Båda dessa personer är inflyttade till byn i vuxen ålder, ingen av dem är kulturhistoriskt intresserad. Vet ni hur man utövar makt? Vet ni hur man håller folk i schack?

Jag hör någon som läser detta säga: Man ska bara se framåt! Det har jag hört flera gånger, särskilt från människor med liten möjlighet att påverka sin situation. Jag tror absolut att det är så att man ska se framtiden an, men man tappar bort något på vägen, tappar riktningen och går vilse, om man inte känner till saker som hänt tidigare, hur samhället har förändrats. Och kanske mekanismerna bakom. Självtilliten, tron på sin egen inre styrka, blir låg utan förankring bakåt i tiden, det är lättare att utnyttjas, att inte våga säga nej. 

Läser i en dagstidning denna vecka att följande budskap går ut till gymnasieelever i min nuvarande hemkommun: Lyd inte, våga ta plats! Var inte så tysta, våga höja rösten! Att våga stå upp för rättvisor och kränkningar var ett av de viktigaste budskapen då Pascalido var på besök. Eleverna peppades till att våga ha civilkurage. Detta skulle behöva predikas bland unga och gamla även i min by!!!

Jag har tagit de indelta soldaterna som exempel i det här inlägget eftersom jag hade bildexempel, men det finns så mycket mer att forska och berätta om. Bara man vill. Och törs. Att man kan, det tvivlar jag inte på.

Lev nu, blicka bakåt, tänk framåt! Säger jag.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

9 juni 2013

Kungliga Borgen på Ladugårdsgärdet

Karl XIV Johan vistades ofta på Ladugårdsgärdet i Stockholm då han inspekterade exercisövningarna därstädes. En permanent byggnad saknades. En sådan beslöt att byggas.
En så här elegant träbyggnad i modulteknik uppfördes av arkitekten Fredrik Blom för konungens räkning, Kungliga Borgen kallad. Uppe på taket restes ett tält med tretungad fana och vimplar när konungen var på plats. Pompa och ståt utstrålade byggnadsverket, något annat än ett enkelt rotetorp gör.
Runt 1910 fanns två infanteri-, två kavalleri- och två artilleriregementen garnisonerade inom en radie av 2,5 km från Gärdet. Vid full manskapsstyrka innebar detta cirka 10 000 man. En så stor förbandsmassa kunde inte öva på Gärdet, varför exerciserna på Gärdet upphörde. Järvafältet norr om Stockholm användes allt mer. Parader fortsatte dock på Gärdet många år framåt.

En markbytesaffär skedde mellan staten och Stockholms stad. Gärdesstaden började byggas 1930 och stora delar av de öppna ytorna försvann. (I en av dessa luftiga funkislägenheter kom jag att bo under några år på 1980-talet.)

År 1977 brann Borgen på Gärdet ner. Ett antal år senare fick det arkitektkontor som jag arbetade på i uppdrag att projektera för en återuppbyggnad av Borgen på Gärdet. Gissa om det var ett intressant detektivarbete att rekonstruera Bloms byggnad. Det var ett excellent tillfälle att handgripligen lära sig empirens formspråk och profileringar genom att titta på brandrester och fotografier. Men först gällde det att få beställaren att frångå sin idé om att uppföra det hela som en kuliss med betongstomme :-) Inte tänkte jag på de indelta soldaterna i rotetorp från gammelväla då.Numera lyssnar jag hur gärna som helst på ett sådant här intressant radioprogram :-) Klicka på länken och sedan vidare på Lyssna-symbolen om du vill höra samma intressantheter som jag.

Gärdet förknippas nog av min generation med det 155 meter höga Kaknästornet, första maj-tåg och framför allt drakfesterna som pågick under många år på Gärdet en lördag i maj, nära Konstfackskolan som låg på Valhallavägen åren 1959-2004 och museerna i andra änden av det öppna kvarvarande fältet. Och för de som uppskattar modern arkitektur av hög klass är Italienska Kulturinstitutet på Gärdesgatan ritat av italienske arkitekten Gio Ponti, ett riktmärke. Det har fått många besök av mej genom åren - men numera letar jag även försvunna och viktiga rotetorp. En kombo med modern arkitektur och äldre traditionellt byggande passar mig.

Fasadritning med Italienska Kulturinstitutet som ritades av Gio Ponti uppfördes 1958.

Den 5 juni 2013 invigdes ett uppbyggt soldattorp med permanent utställning vid Arsenalen, Sveriges militärfordonsmuseum. Torpet verkar väl inte så där värst intressant, mer som ett måste att flytta det från sin plats vid Strängnäs regemente där det byggts upp efter flytten från Björkvik.

En människas minne är kort, det kollektiva minnet är längre.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

4 juni 2013

Roteringslängd år 1785

Apropå indelningsverket och båtsmän som jag skrivit om tidigare så var landets socknar var indelade i ett antal rotar enligt upprättade roteringslängder. För Nordmalings socken har jag renskrivit roteringslängden för 1785. Nordmalings socken var då indelad i 13 rotar. Socken är kustnära så det var båtsmän som städslades av rotebönderna.

Roteringslängden skrevs på dator i Mac-miljö. Där fanns den tills nyligen. Att föra över den från Macintosh med diskettenhet till nutida 64-bitars PC med usb-portar var inte helt enkelt. Men det gick :-) Roteringslängden från 1785 går att läsa via den klickbara länken. Där ser man vilken indelningen bönderna var indelade i för att tillräckligt skattunderlag skulle finnas för varje rota som skulle underhålla en flottist.

För mej finns mycket mer att lära om indelningssystemet och båtsmän. Om detta finns en hel del att läsa, även på internet. Var exercerade man till exempel? Att knektarna, fotfolket, i Västerbotten tränades på Gumbodahed  åren 1649-1897 vet jag, men båtsmännen? Fick de utbildning? Var då? Karlskrona? Garanterade systemet kvalitet eller endast kvantitet?
Akvarell båtsman av Jacob Adelborg 1855 - Marinmuseet i Karlskrona

"Under den tid då manskap till fotfolket i Sverige uttogs genom utskrivning, avsåg soldatrote de personer eller gårdar, som gemensamt lämnade och underhöll en knekt, en ryttare eller en båtsman. 1682 införde Karl XI generalindelningsverket och det ständiga knektehållet, och roteindelningen blev då fast. Detta innebar att landet delades in i små administrativa områden som alla skulle ha minst en knekt. De gårdar som ingick i området försåg och underhöll en soldat för den indelta armén med ett soldattorp, alternativt en båtsman med ett båtsmanstorp vid kustnära orter, eller en ryttare med ett ryttartorp. Invånarna i gårdarna kom att kallas rotebönder eller rotehållare och personen som tog hand om soldattorpet kallades rotemästare.

Före 1715 är roten inte skyldig att hålla soldattorp. Därefter skulle roten bygga och underhålla ett torp med åker och äng som soldaten brukade. Den som upplät soldattorp fick en mindre kontant betalning eller fick betala mindre i knektlega. Om soldattorp anlades på byns gemensamma allmänning utgick ingen ersättning. Denna militära form användes fram till 1901 då indelningsverket upphörde och försvarsreform infördes."    Var på nätet jag hittade detta har jag inte antecknat.
Fartygsbyggaren Fredrik Henrik af Chapmans (1721-1808) ritning till fregatt ur Architectura Navalis Mercatoria.

Blekinge var det landskap varifrån båtsmän självklart rekryterades, närheten till Karlskrona och flottbasen där var orsaken därtill. Blekinge släktforskarförening skriver om båtsmän. Ångermanland var ett annat landskap varifrån båtsmän togs ut. Karlskrona är idag ett av Sveriges världsarv och där finns Marinmuséet.

Om min fffmf Johannes hade prästen tagit sig tid och antecknat några rader i dödboken efter hans död vid 41 års ålder. Kan lägga till att han inte bodde i N-lings socken. Jag läser att han "...seglade derpå flera år såsom matros in och utrikes -  antog år 1809 R.Båtsmans tjenst i dene socken, giftade sig... ...Hade i flera år svagt bröst, genom ådragen förkylning på vår under Kr.tjenstgöring..."
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

26 maj 2013

Syneprotokoll från 1887 för båtsmanstorpet i rote 163

För båtsmanstorpet Brömstergärdet upprättades ett syneprotokoll den 1 november 1887 av kronolänsman N. Häggström, Levar.
Där kan man utläsa att:

Mangårdsbyggnaden var uppförd 1886 som en rödmålad liggtimrad byggnad med utknutar på en 30 cm hög stengrund, taket var täckt med stickspån. Husets utvändiga mått var 7,25 meter lång och 4,90 meter bred, knutarna ej inräknade. Långväggarnas höjd var 3, 25 meter till takfoten.

Planlösningen var en enkelstuga, det vill säga byggnaden bestod av en stuga/storkök, kammare och förstuga/farstu. Stugan/storköket var 4,9 x 4,9 meter med 3 meters takhöjd och fönster åt tre väderstreck. Kammaren hade måtten 2,35 x 3 meter, farstun var 2,35 x 1,8 meter med takhöjden 3 meter. Kammaren nådde man från stugan/storköket. På vinden fanns på södra gaveln ett fönster och ett golv var inlagt. (Rummet användes för förvaring eller sommarboende, ett vanligt sätt att leva föritin.)

Huset hade en timrad källare under stugan/storköket. Jag tolkar det som att den nåddes från en lucka i köksgolvet, vilket var vanligt här. Trägolvet var drygt 60 mm tjockt och det spontade innertaket var 25 millimeter. Golvsocklar och taklister fanns.

Fönsterkarmar, bågar och foder var målade med linoljefärg. En fönsterluft i storköket var öppningsbar. De invändiga dörrarna var panelade på båda sidorna men endast sidan mot storköket var målad (med linoljefärg). Spiskåpan ovanför den öppna härden och bakugnen hade två spjäll och träsockeln till den öppna härden var målad med linoljefärg.

De brister som enligt syneprotokollet skulle åtgärdas av hemmansägarna som kontrakterat rotesoldat Carl (Wänström) Brömster var följande:
  • Stugan skulle drevas/tätas bättre – både till väggarna och dörröppningarna – material och arbete beräknades kosta 4 kronor.
  • Kammaren hade ett fönster och som anmärkts dörr till stugan/storköket. Den var försedd med golv och tak som stugan/storköket. Något annat att anmärka fanns inte, än att kammardörren liksom dörrfodren skulle målas med linoljefärg, beräknad kostnad 25 öre.
  • Dörr och foder från farstun mot stuga/storkök skulle målas till beräknad kostnad av 25 öre.
  • På husets utsida saknades vattbräder över fönstren och skulle uppsättas till en kostnad av 75 öre.
Ekonomibyggnaden bestod av lada och fähus med en genomkörningsport mellan. I vinkel till ekonomibyggnaden stod en kornhässja, storhässja. Till gården hörde en brunn.

Om dessa små brister avhjälptes inom 14 dagar för den beräknade kostnaden 5 kronor 25 öre samt för ekonomibyggnaden 1 krona 50 öre, ansågs att byggnaden, som var ny och utvändigt rödmålad, vara i sådant skick att båtsman Brömster kunde tillträda rotetorpet och framdeles underhålla det.
Så här bör torpet ha tett sig, ingen ovanlig syn på den tiden här i landet. Ser ut som båtmanstorpet i grannbyn som finns på foto från 1960-talet.
Klicka på dokumentet så öppnar det sig som en pdf med samtliga sidor.
Med möjlighet att förstora ytterligare.
Nöjsam läsning!

Detta syneprotokoll samt flera dokument kopierade jag ur byakistan som då nyligen kommit till rätta, efter att jag och bygdegårdsföreningens (kallat hembygdsföreningen) dåvarande ordförande, tillika hemmansägare, gått igenom densamma år 2007 enligt beslut på en bystämma. Dokumenten som rör byns historia är vår gemensamma egendom och borde naturligtvis göras tillgängliga. Men byastyrelsen valde, på bygdegårdsföreningens ordförandes inrådan, att lägga dokumentkopiorna otillgängliga för alla uppe på bygdegårdens vind. Haha, kanske man är rädd att för mycket kännedom om hembygden gör invånarna oregerliga och ifrågasättande!???  De som idag karaktäriseras av ordföranden som tysta och inget säger i förrän hemma vid matbordet. Kännedom om den egna kulturen kan ju ge människor en välbehövlig identitet och tillit till sig själva ;-)  Vad händer då...    Nå - här på bloggen är dokumentet tillgängligt för alla i hela världen  :-)

Tillägg1:
När jag omvandlat måtten från fot till metersystemet här ovan har jag räknat med att 1 fot = 29,69 meter som var det fotmått som användes till 1889 då metersystemet infördes. Jag utgår då från Albert W. Carlssons Med mått mätt. Svenska och utländska mått genom tiderna, LTs förlag 1989. Även wikipedia anger detta svenska fotmått. (Det är viktigt att veta att det medeltida fotmåttet var eljest, därmed även alnmåttet, om man nu arbetar med ännu äldre dokument.)

Tillägg 2:
Som anekdot kan jag berätta att jag och min man skulle tillsammans med rågrannarna gå upp rået på en äga för ett par år sedan. Rågrannarna sa sig ha en karta som de skulle ta med, vi tog en lasermätare. Så begav vi oss alla. Hittade inte det ena röset vid ändpunkten, kartan fiskades upp ur bakfickan. Måttet angavs, vi mätte med vår lasermätare. Ändå hittade vi inte röset. Det visade sig då jag fick se kartkopian, att den var från tidigt 1900-tal och måtten angivna i alnar. Lantmätaren valde det gamla systemet istället för metersystemet som införts långt tidigare. Då gäller det att idag hålla tungan rätt i munnen för att få till rätta avståndet/placeringen :-)
En stor eloge till våra rågrannar som ville att vi skulle gå upp rågången tillsammans, precis som det rekommenderas ska gå till. Minst lika ofta görs detta här i byn utan denna mycket artiga och belevade kontakt har vi förstått.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , ,

25 maj 2013

En typisk parstuga i trakten

Albert Jonsson som bodde ôppe Myra, var enigt uppgift son till båtsman Jonas August Hörning som under tiden som indelt soldat bebodde Hörningstorpet i Lögdeå med sin familj. Det skrev jag i förra inlägget.
 
Då kan jag lika gärna visa Albert Jonssons hus, en stilig parstuga av västerbottenstyp, nu riven. Likartade byggdetaljer, men med enkelstugans planform och utan småfönstren på övervåningen, hade båtsmanstorpen här i byarna. Överljus, bearbetat entréparti och brons form har varit så väldigt vanliga i denna del av landet. De här parstugorna är en av de vackraste boenden man kan ha - två rum, kök och sal,  har fönster mot tre väderstreck. Gissa om ljuset är vackert?
Nederst i flygbilden från 1957 syns samma parstuga.

Nu är de flesta timrade enkel- och parstugor i byn rivna och ersatta med egnahem, s.k. Per Albin-torp. Arbetarsmåbrukslånefonden tillkom 1933 under depressionen och innebar att man fick lån till bostadsbyggande och typritningar upprättade av staten. Per-Albin Hansson var statsminister då, därav benämningen. Bostadshusen hade näst intill kvadratisk planlösning med olika utformning av farstukvist/veranda. Till detta byggdes en ladugårdslänga. Byggandet skulle hjälpa landet ur krisen. Ny tid, ny byggnadskonstruktion gjorde sig gällande. Det är, törs jag nog säga utan att jag ännu slutfört det statistiska underlag jag håller på med, den vanligaste bostadstypen i byn idag. Och på den norrländska landsbygden. En stark Norrlandssymbol.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

23 maj 2013

Båtsmanstorp i socknen

Båtsmanstorpen i Nordmalings socken fanns på följande platser (med förbehåll att denna uppgift fann jag på nätet för sex år sedan, hemsidan är nu borttagen).

Rote nr
163 Ava o. Aspeå
164 Lögdeå
165 Lögdeå o. Mo
166 Djupsjö o. Ledusjö
167 Baggård o. Orrböle
168 ?
169 Gräsmyr o. Hummelholm
170 Gräsmyr o. Hummelholm o. Torrböle
171 Brattfors
172 Ängersjö
173 Öre o. Håknäs
174 Järnäs
175 Bredvik

Mig veterligt finns det ingen sammanställning var dessa rotetorp var belägna och om något råkar finnas kvar.

Laga skifteskartor är vackra och informativa dokument. Jag började med att fotografera av kartan i  Lantmäteriverkets arkiv (som det tidigare hette) i Gävle och även studera den på plats ett antal gånger i kommunens arkiv där den fanns fram till 2007. Numera har jag införskaffat en egen.
På laga skifteskartan från 1869 finns båtsmanstorpet inritat, då befunnen på en av byns samfälligheter.

I det landskap där min farfarsfarmorsfarfar var båtsman har alla båtsmanstorp inventerats och markerats på en karta av hembygdsforskare. I de fall torpen inte finns kvar så finns åtminstone platsen markerad och ihågkommen på en karta. Jag känner inte till att en sådan inventering är gjord i Nordmaling.

Vad finns kvar av rotetorpet Brömstergärdet? Något fotografi har jag inte sett.
 
Dymlingen ovan fanns vid Hörnings båtsmanstorp i grannbyn, rote 164. Det är den enda lämning av detta rotetorp som kommer att finnas kvar i framtiden! Jo, kanske några hörnstenar också, eventuellt. Om de inte markbereds bort.

Albert Jonsson (* 1876) som bodde ôppe Myra och där efterkommande led fortfarande bor, var enligt uppgift son till båtsman Jonas August Hörning vilken under tiden som indelt soldat bebodde Hörningstorpet i Lögdeå med sin familj. Om han var den siste indelte soldaten på detta rotetorp har jag inte grunnat ut än. Men med tanke på att han föddes 1852 är det troligt att Jonas August ersattes av ytterligare en båtsman innan indelningsverket lades ner 1901.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

16 maj 2013

Båtsmanstorpet som ingen verkar minnas

Här följer båtsmansnamn i Nordmalings socken

Rote 163 Brömster
Rote 164 Hörning
Rote 165 Norrlänning
Rote 166 Nord
Rote 167 Bagger
Rote 168 Häggström
Rote 169 Rundman
Rote 170 Holmer
Rote 171 Söderman
Rote 172 Englund
Rote 173 Lustig
Rote 174 Nording
Rote 175 Vikman

Brömster var soldatnamnet här i byn. Soldatnamnen följde med torpet. Varje soldat som tog värvning fick detta namn. Då soldaten dog eller fick avsked (pensionerades) gick torp och namn till efterträdaren. Det betyder alltså att alla med namnet Brömster nödvändigtvis inte är släkt.

Detta sakernas tillstånd gjorde att jag som nybliven släktforskare, innan jag insåg att alla marinsoldater (båtsmän) i samma rote fick samma efternamn, hamnade fel i mina förfäders anor som finns i Västernorrland. Det var på den tiden jag satt på biblioteket dära Vall´n och vevade mikrofilmer genom betraktningsapparaten. Jag kom dock rätt ganska snart och anser att det var ett bra och handgripligt sätt att lära sig lite om indelningsverkets system.

Samtliga roten och båtsmän i Ångermanland och Medelpad finns att se i Olof G Strömbergs båtsmansdatabas.I Ångermanland var samtliga indelta soldater båtsmän, alltså flottister.
 
Klicka på bilden för förstoring.
Ni ser att alla hemmansägare inte var skrivkunniga utan lät bakom sitt namn, som någon annan skrivit, rita sitt bomärke.

Här ovan kan ni läsa sista sidan på kontraktet inför anställning av en båtman år 1885, en soldat som skulle bli den siste båtsmannen i byn. Carl Wänström hette han innan han tog värvning och blev Brömster. Rotetorpet kallades Brömstergärdet. För att komplicera till det lite så var rote 163 ansvarsområde för hemmansägarna i två byar, även grannbyn söderut bekostade båtsmannen. Att detta rotetorp fallit i glömska fick jag klart för mig då vi hemmansägare träffades senast.

1901 avvecklades indelningsverket och ersattes med allmän värnplikt som i sin tur vilar under fredstid sedan den 1 juli 2010. "Legosoldater" kanske man kan kalla de soldater som numera är i tjänst. Båtsmanstorpet är borta sedan mycket länge, det finns inte heller omnämnt i hembygdsboken som kom 1980 om jag minns rätt. Men jag vet hur det såg ut ändå, tro mig eller ej...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

3 juni 2012

Dymling

En dymling från Hörnings båtsmanstorp.
Nödvändigt hantverk då. Gval anser de allra flesta i byn idag.

Så det kan bli. Från 1960-talet till idag. I grannbyn.
Någon som vet var resterna efter rotetorpet finns? Det ligger inte alls långt från Kustlandsvägen, gammvägen.
Någon i byn som vet var båtsmanstorpet i vår by låg? Som letat fram uppgiften på egen hand? Som vet vilket soldatnamn som hörde ihop med det torpet?
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,