Det kom ett brev...

...under tiden jag bodde i Rom som var poststämplat den 14.7.1991. Jag hittade det igen härom veckan.

 Det innehöll berättelser om vad som timade i byn formulerade av mamma och pappa.

Det handlade om utflykter bl a till Örträsk och Gumpa, om potatislandet som såg lovande ut, om hemvändarveckans återvändare, om N-lings marknad, om gudstjänst på Flaggberget (som vid den tiden var ett inslag under hemvändarveckan), om fäbodsöndagen som regnade inne, om rensning och skyltning av fäbodstigen som utförts,  om grannen som brädfodrat sin mor Nannys hus, om hur det växte "uppe i hägna" och om det nya brunnslocket av asp som pappa tillverkat dit, om våfflor med kaffe hemmavid, om kusinens fastighetsförsäljning, om grannens tupp som gal så glatt, om de älskvärda tornsvalorna, om Kalle, grannen som hade börjat gå med käpp, och hans tankar. Och förutom ett tidningsurklipp kom en negativremsa "som du kanske kan framkalla så du får se de unga tu". Min syster visade sig ha träffat den som skulle komma att bli hennes man.

Brevet kom från de små händelsernas centrum, från en liten by långt från det som då var min plats på jorden. Mina intryck var något helt annat än de som skrevs om i brevet, en ytterst humanistisk och mycket kreativ tillvaro där tankar till hembyn bara gick i samband med brev eller telefonsamtal hemifrån. Men "morfars hus" och platsen där det stod fanns hela tiden latent i mitt innersta.

Nu först, 25 år senare, har jag skannat av negativen och tagit fram fotona. 

 

Här ser det ut att vara påsk med kartläsning som pågår. Pappa var kartfantast med gott minne av alla de platser han besökt.

Det här med tidens gång är självklar om också sorglig ibland när man vet vad det blev av allt som hände. Min syster och hennes man fick få år och två barn tillsammans innan allt slutade med absolut förskräckelse. Flytt till ny stad för hennes och barnens del, till skyddad adress och svårt för mor och barn. Och även för oss släktingar som stöttade så gott vi kunde på det avstånd i mil som fanns mellan oss. Kom inte och säg att en skilsmässa är vacker.

 

Det där tänker jag på när jag betraktar fotona från mina föräldrars kök som jag såg för första gången i förrgår. Men mest minns jag tiden i Italien med arkitekturrestaurering, studier av antik byggnadskonst, intressanta samtal och hur jag tog mig runt i "centro storico" samt alla övriga av stan, och även utanför den, på min vespa. På längre sträckor med tåg, buss, bil eller båt. Den bästa tiden jag upplevt någonsin.