29 december 2020

Skimrande slaggsten

Gjuten slaggsten i stångjärns- och kättingsmedjan vid Olofsfors bruk, Västerbotten.


Har ni sett och läst boken Slaggsten och slagghus - unika kulturskatter av AnnMarie Gunnarsson (text), Peter Nyblom (foto). Boken gavs ut 2016.

Nedan lite fakta om boken ur en artikel i Fagersta-Posen:

Slaggen består av de restprodukter som blir när man i en hytta utvinner järn eller koppar ur malm. Slaggens utseende beror på vilka andra ämnen än järn/koppar som fanns i malmen men också på hur slaggen svalnar. Grundämnena kobolt och krom kan färga slaggen vackert blå medan svavel gör den grön. Mangan kan göra den gulgrön eller ljusgrön. Om man kyler slaggen snabbt får slaggen glasartad karaktär, ett ganska vanligt resultat om man ska döma av alla rester som ligger i naturen och i byggnader.

I dag sker tillverkningen av järn på helt annat sätt än med träkol i masugn och till helt andra temperaturer än förr så den typen av slagg som ligger ute i naturen bildas aldrig mer. Det betyder att den slagg som finns är den enda. Den typen av slagg som ger den blå och gröna glasartade slaggen bildas bara när man framställer järn genom att elda en masugn med träkol.

På 1700- och 1800-talet blev det mer allmänt att använda slaggsten som byggmaterial. Idén kom från England och Tyskland. Slaggen lämpade sig extra bra för att bygga jordkällare, broar och annat med som blev fuktigt eftersom slaggen tål väta. Men den finns också som byggmaterial i ladugårdar, kyrkor och boningshus bland annat.

1) Man lät slaggen rinna ut ur ugnen och ner på sandgolvet för att stelna. Sedan slogs slaggen sönder till ojämna bitar, slaggflis, och användes till bygge. Man murade eller göt väggar av slaggflis och murbruk. 

2) Ett annat sätt var att tappa den heta slaggen i formar och gjuta slaggtegel som var lättare att mura med. Det är den sorten man ser i byggen vid Olofsfors bruk.


Gjuten slaggsten i ladugården vid Olofsfors bruk, Västerbotten.

Bergtagen av slaggsten - Bergslagssten, Olofsforssten eller vilket plats- eller ortsnamn slaggsten från gamla järnbruk har är unika kulturskatter som inte nyproduceras.


25 december 2020

Tomten klappar på


Julafton på 1960-talet. Vem i hela fridens dagar stövlade in i masoniteköket? Ja tomten förstås - men lite mer bestämt?

Morfar, pappa med kamera, syrran och jag och kanske någon fler, samlades i köket intill den här kända men okända figuren som bär morfars ylletröja, vadmalsbyxor, luddor och halsdukar knutna som skoband, sälskinnshandskar, rävboa runt halsen, skinnmössa och slutligen en tomtemask.

Tomten delade ut julklapparna ur säcken rätt snabbt om jag minns rätt, att stanna för länge hade rönt vem tomten var. "Vem är det?" viskade pappa till morfar. Ingen visste. Tomten kom direkt från storskogen, ris hade hamnat överst i säcken!

Det roliga med detta är att föräldrarna kommit överens om att mamma skulle ta på sig tomterollen detta år. Långt senare berättade hon att hon gjort tecken att "nu sticker jag och byter om..." till pappa. Det var efter att de varit i ladugården och mjölkat, mockat och gett kossorna lite extra gott eftersom det var julafton. När tomten efter ett tag gör entré genom köksdörren är det INGEN som känner igen henne. INGEN! Inte hennes man, inte hennes far och förstås inte heller vi barn. Jag viskade dock till pappa att tomten var lite lika mamma i glipan vid halsen. Men vi blev lurade hela hopen! Som vi ställde oss vid fönstret för att kolla vart tomten tog vägen i mörkret - bakom lagårdsknuten plumsade hon iväg i snön.

Först nu ser jag att jutesäcken på ryggen bärs med hjälp av mattstickor som jag förmodar pappa tillverkat till mamma som julklapp så hon kunde fortsätta väva trasmattor på den gamla vävstolen som hon var den femte generationen att väva på. På den vävde hon till exempel handdukar, draperier, väggskydd och trasmattor. Jag minns bara de senare och att vi senare kom att väva trasmattor tillsammans på samma varp. Varpen beställdes alltid på hemslöjden dära Vall´n som låg i en vacker byggnad med brutet tak som brann ner för sisådär tio år sedan. Varpens lukt var kärv och god.

Masoniteköket är sig likt. Det här är min jul, mitt liv, mitt hus och mina minnen!

24 december 2020

Den heliga familjen

De tre vise männen anländer med guld, rökelse och myrra som gåvor till Jesusbarnet. Sara Woodrow tecknade.

Den heliga familjen med en herde och en vis man från Österns land (gissar jag) tecknade av mig som nybliven 6-åring med en julkrubba som förebild. Julens budskap förmedlat på två underbart olika sätt, distingerat och naivt. God jul!

23 december 2020

Min första jul

 

Ett barn vid en julgran någon gång på 50-talet. Det är min första julafton som sittande och krypande. Har något nyöppnat och spännande i handen samtidigt som någon påkallar min uppmärksamhet för att få mig att vända mig mot kameran bakom vilken sannolikt pappa befinner sig. Granen är ganska gles, har elektriska julgransljus, färgade glaskulor samt vadd utplacerat som snö på grenarna.

I hela sitt liv kom mamma och pappa att vara oense om julgranarnas utseende. Oftast högg pappa granen men ibland såg de ut julgran på rot tillsammans under höstens barmark. Tyngd av snö är det svårt att göra en bedömning av utseendet. Vår julgran skulle vara gles men med styva grenar, inte slokande, så att stammen kunde ses och även där in mot stammen skulle pynt finnas enligt mamma. Inga disneygranar med ytligt påhäng där inte.

Julgran höggs strax före jul, forslades hem och ställdes i julgransfot under tak inne i lagårdsporten intill hölage´. Där fick den stå och anpassa sig och torka upp sina snöhöljda grenar. Det doftade så gott när man passerade den. Dagen före julafton togs den in, julgransbelysningen fästes så jämnt som möjligt på grenarna och tändes för att se om ljusen var jämnt fördelade. Några justerades och sen var det dags att klä granen.

Många år efter den första julen på fotot, i mina tonår, skulle vi klä granen till jul än en gång. Något hände och vi blev oense mamma och jag. Tonårstjurig var jag, bestämd var hon. Inte möttes de två. Förrän mamma sa att nu tar vi alla glaskulor och lägger dem i en hög i en fin korg på golvet vid granen. Så det blev. Häftigare julgran med enbart julgransbelysning fick man leta efter. Tyckte vi båda två då känslorna svalkat sig. Heltufft blev det när jag tänker tillbaka. En minimalistisk gran - ändå med mycket stämning.

22 december 2020

Traditionsrik inspiration

Nu är vi där igen!
Julpyntandets tid.

De här girlangerna, fotograferade i en då adventsöppen liten stuga inom ett fint hembygdsområde, gav inspiration. Jag tog mig tid att tillverka egna eftersom de var så vackra i all sin enkelhet och för att hålla denna tradition levande.

21 december 2020

Granna granatäpplen

 

Granatäpplen är för mig numera är en symbol för julen. Så vackra och med gott, rött innehåll. Lite svårt är det att karva loss kärnorna men det går. Det händer att jag köper granatäpplen och torkar eftersom de är så vackra. Minns inte att granatäpplen gick att köpa i vanliga livsmedelsaffärer förrän omkring millennieskiftet.

19 december 2020

Ischoklad från förr

I somras hittade jag  mammas recept på ischoklad. Är så himla glad att den smaken nu har återuppstått. Gjord på kokosfett, ögonkakao (icke chokladkaka som man använder numera), russin eller hackade hasselnötter eller hackade apelsinskal. Eller allt på en gång. Klickas ut i toppar på en plåt med smörgåspapper. Receptet är hämtat ur en tidning från 50-talet och satt uppklistrat i en receptpärm. Smeten blir ganska fast och passar bäst som toppiga lösa bitar, den flyter inte ut och jämnar till sig i de färgglada aluminiumformar som finns i handeln idag. Vill man ha form är knäckformar (papper) det rätta.

Är man inte matfotograf kan chokladtopparna mer likna Buttericks bajskorvar än godsaker. Men låt dig inte bedras!!!

Den här ischokladen från folkhemstiden ingår i husets historia! Den gjordes i masoniteöket i lysrörsbelysning kompletterad med glödlampsgloben på väggen över den elektriska spisen.

Kanske ingår ischokladen i ett vidare begrepp av byggnadsvård. Att känna till hur mat smakade och interiörer luktade/doftade förr, hör ju till en komplett och antikvariskt riktig miljö. Förutom hur ljuset spreds genom dagsljus/lysestickor/talgljus/vaxljus/stearinljus/oljelampor/fotogenlampor/glödlampor/lysrör/LED-lampor. 

Ett recept på ischoklad kan väcka minnen till liv, det är fint!

18 december 2020

Kitschig solnedgång

  

Den här lampan är en riktig favorit. Det är inte första gången jag visar den i bild.

När lampan är tänd kommer ljuset från en glödlampa. Glödlampan av päronform har målats med en röd "prick" som ger den rosaskimrande himmelsfärgen som signalerar solnedgång (eller är det soluppgång?). Här speglas glödlampan i fönstrets två glasrutor. Att en somrigt målad lampa med skärgårdsmotiv - jo för mej är det skärgård och inte insjö - kan ge vibbar av advent och jul är väl märkvärdigt!


16 december 2020

Broderi-kit

 

Denna julduk har åtta broderade jungfrur, fyra i var ända. Där finns också broderade stjärnor och pepparkakshjärtan. Mönstret till julduken kom en gång i tiden (1950-tal) från Malmöhus läns hemslöjdsförening och broderi-kitet med garn, tyg och mönster kostade en gång 6:75 plus porto. Duken är sydd på halvblekt linne med rött Mölnlyckegarn nr 14. Endast korsstygn har använts, och de sys över två trådar i höjd och bredd, det undre stygnet alltid från vänster till höger, det övre tvärtom, så kommer alla stygn att ligga i samma riktning på baksidan." (!)

"Det är just ett sådant mönster som genom sin tidlöshet aldrig blir omodernt och som passar till julduk att ta fram år efter år. Särskilt barnen är alltid glada att få plocka fram samma julsaker som de minns från sin tidigaste barndom, det blir liksom större högtid då."

Så sant. Den här duken "Åtta jungfrur" togs fram vid jularna i husets övervåning en gång i tiden. Och den gör mig fortfarande glad! Den finns i samma hus som då - bara det.

*

Vid arvskiftet fick min syster de flesta juldukarna eftersom hon ville ha dem. Många av dem var tryckta. Jag stod nog ganska frågande med tanke på hur kort period de kan användas per år. Att juldukar är samlarobjekt har jag insett först under sen tid då böcker i frågan kommit ut. En av mina kompisar har en passion som jag fått veta för inte så länge sedan: hon är en imponerande storsamlare av tryckta juldukar. Vilken grej att samla på, tar knappt någon plats. Skulle inte ha kommit på det själv.

15 december 2020

Tunnbrödbak


 

Hemma i byn finns ingen bagarstuga i funktion. Det var länge sedan någon någonsin bakade tunnbröd där. Då får man ta och se till att baka i Mellansverige istället. Tunnbrödsbak är gemenskap - man förenar nytta med nöje. Som avslutning bakar man pizza till middag som förtärs i bostadshusets finrum med skurgolv, kakelugn och spetsgardiner. Det är så mycket trevligt jag får vara med om. Dock icke detta år med restriktioner.

I bondesamhället var det vanligt att storbak gick av stapeln i oktober, en månad då andra sysslor inte krävde arbetskraft i stor omfattning. Säden var skördad, torkad, tröskad och nymald till mjöl. Som uppvuxen i tunnbrödsbältet tycker jag att hårda brödkakor är minst lika gott som mjukt bröd. Norr om gränsen för tunnbrödsbältet har ojästa bröd varit vanliga, jästa söder om samma gräns. Hårt bröd, spisbröd, kontra rågsiktskakor. Gränsen separerar de två olika hushållningssystem som baserades på boskapsskötsel kontra åkerbruk.

13 december 2020

Luciakvällens stämning

  

Då jag var liten hade vi till Luciakvällen alltid ett kaffebord dukat med en stjärnformad röd duk med en ljusblå blomformad ljusstake i varje udd. I stakarna stod julgransljus som brinner lagom länge för kaffe eller saft med dopp och prat. På bordet var utspritt sockerbitar, pepparkakor och Lussekatter att inmundiga. Och på radiogrammofonen spelades en EP med Lucia- och adventssånger. Stämningsfullt var ordet.

Det här är samma ljusblå ljusstakar med "guld"accenter med Liljeholmens julgransljus.

10 december 2020

Övergivet, överblivet, ödelagt

 

Hur många hölador (och ladugårdar) i byn har jag inte sett förslummas och falla ihop. Den här är en av av dem - från oktober 2020. Och några fler kommer det att bli innan alla är borta, innan landskapet är uppdaterat. 

Höador på utmarkerna har varit mycket typiska för det norrländska landskapet. Undrar vad som kommer att vara det typiska för norrländska byar om några decennier? Förutom prodiuktionsskogar...

8 december 2020

Hantverksskicklighet

 
En kamé föreställande Hercules och Antaeus i envig.
Onyx. 1500-tal. Nu ett museiföremål.
Storleken är si så där 30 mm på höjden.
Det kan man kalla hantverksskicklighet, javisst. Det är riktigt finlir.

Likaså kan allmogeföremål vara utfört med med hantverksskicklighet. Föremål av trä, metall, sten, papper som utförts provinsiellt - alltså utanför storstadsområdet av lokala hantverkare. Jag älskar den sortens föremål. Eller en väldigt skicklig timmerlagning, en vacker ådrings- eller marmoreringsmålning, en rotkorg, ett silhuettklipp - allt detta är värt att glädjas åt!

6 december 2020

Ränderna går aldrig ur

 

Nya yllemattan vävd i rött och vitt blir nog kvar på golvet en längre tid. Den passar både bra nu på vinterhalvåret och mot det fernissade grangolvet, är härligt stor och grafiskt mönstrad med ränder och det kan jag bara inte tycka illa om. Varm både att gå på och titta på.

2 december 2020

Enebuskar

 

Så enkelt.
Så vackert.
En bukett enris i en tillbringare.
Utan vatten.
Torkar och behåller den gröna färgen.
Välkomnar mig när jag kommer hem.

Enar växer sig inte stora här uppe. Riktigt toppiga och täta buskar blir de aldrig här i norra Sverige som i mellersta och södra delen av vårt avlånga land. Desto viktigare att spara de som ändå växer till sig. Det fick jag lära mig som barn. Eneträ luktar gott, är gångbart till så mycket och ska därför alltså sparas i skogen och inte skövlas. Det sega virket var till exempel bra till vidjor och traljor för husbehov en gång i tiden. Enen användes förr som medicinalväxt, idag används enris för rökning av kött och fisk. Så jag plockar enriset med försiktighet och omdöme och sparar enbuskarna när vi själva röjer skog.

1 december 2020

Evigt mänskligt

Efter att i våras ha läst Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg "Mannen i skogen" fick jag efter en tid - då andra böcker lästes - lust att läsa Mobergs Rid i natt! som kom ut 1941, mitt under brinnande andra världskrig. Kanske är jag den siste i landet (av min generation och äldre) som läser den romanen, ingen av filmatiseringarna har jag heller sett.

Romanen utspelar sig i mitten av 1600-talet men behandlar allmänmänskliga uttryck som svek, stolthet, okuvlighet, ryggradslöshet, lismande, feghet, vekhet, rättvisa, åsiktsförtryck, medlöperi, viljan att sitta på två stolar samtidigt, idealitet, rädsla, mod och vad allt detta medför. Detta förekommer överallt, i alla sociala grupperingar, över hela planeten där minst två människor är samlade.

Homo sum: humani nihil a me alienum puto (Jag är människa, inget mänskligt är mig främmande.)
En roman med samma inriktningen skulle kunna utspela sig när som helst i tid. Då, nu eller i framtiden. Men Moberg valde svenskt 1600-tal för att inte gå rakt på sak och stöta sig med nazister och nazisympatisörer.

Filmen Mefisto från 1981, baserad på en roman med samma namn av Klaus Mann från 1936, ett har likartat tema - om att sälja sin själ till djävulen, att underkasta sig ondskan - och filmen gjorde intryck när jag såg den nyutkommen på biograferna.

Efter Rid i natt! har nu påbörjats läsning av Wolf Hall av Hilary Mantel. Denna historiska roman kom ut redan 2013 och har stått i hyllan ett tag. Nu kändes det dags. Handlingen är i korthet hur mannen av folket, Thomas Cromwell, blev kungens närmaste man. Makt, kärlek och politik åter igen med svek, stolthet, okuvlighet, ryggradslöshet, lismande, feghet, vekhet, rättvisa, åsiktsförtryck, medlöperi, viljan att sitta på två stolar samtidigt, idealitet, rädsla, mod och vad allt detta medför torde väl återfinnas även i denna den första delen i en trilogi.

Homo sum: humani nihil a me alienum puto