29 december 2020

Skimrande slaggsten

Gjuten slaggsten i stångjärns- och kättingsmedjan vid Olofsfors bruk, Västerbotten.


Har ni sett och läst boken Slaggsten och slagghus - unika kulturskatter av AnnMarie Gunnarsson (text), Peter Nyblom (foto). Boken gavs ut 2016.

Nedan lite fakta om boken ur en artikel i Fagersta-Posen:

Slaggen består av de restprodukter som blir när man i en hytta utvinner järn eller koppar ur malm. Slaggens utseende beror på vilka andra ämnen än järn/koppar som fanns i malmen men också på hur slaggen svalnar. Grundämnena kobolt och krom kan färga slaggen vackert blå medan svavel gör den grön. Mangan kan göra den gulgrön eller ljusgrön. Om man kyler slaggen snabbt får slaggen glasartad karaktär, ett ganska vanligt resultat om man ska döma av alla rester som ligger i naturen och i byggnader.

I dag sker tillverkningen av järn på helt annat sätt än med träkol i masugn och till helt andra temperaturer än förr så den typen av slagg som ligger ute i naturen bildas aldrig mer. Det betyder att den slagg som finns är den enda. Den typen av slagg som ger den blå och gröna glasartade slaggen bildas bara när man framställer järn genom att elda en masugn med träkol.

På 1700- och 1800-talet blev det mer allmänt att använda slaggsten som byggmaterial. Idén kom från England och Tyskland. Slaggen lämpade sig extra bra för att bygga jordkällare, broar och annat med som blev fuktigt eftersom slaggen tål väta. Men den finns också som byggmaterial i ladugårdar, kyrkor och boningshus bland annat.

1) Man lät slaggen rinna ut ur ugnen och ner på sandgolvet för att stelna. Sedan slogs slaggen sönder till ojämna bitar, slaggflis, och användes till bygge. Man murade eller göt väggar av slaggflis och murbruk. 

2) Ett annat sätt var att tappa den heta slaggen i formar och gjuta slaggtegel som var lättare att mura med. Det är den sorten man ser i byggen vid Olofsfors bruk.


Gjuten slaggsten i ladugården vid Olofsfors bruk, Västerbotten.

Bergtagen av slaggsten - Bergslagssten, Olofsforssten eller vilket plats- eller ortsnamn slaggsten från gamla järnbruk har är unika kulturskatter som inte nyproduceras.


25 december 2020

Tomten klappar på


Julafton på 1960-talet. Vem i hela fridens dagar stövlade in i masoniteköket? Ja tomten förstås - men lite mer bestämt?

Morfar, pappa med kamera, syrran och jag och kanske någon fler, samlades i köket intill den här kända men okända figuren som bär morfars ylletröja, vadmalsbyxor, luddor och halsdukar knutna som skoband, sälskinnshandskar, rävboa runt halsen, skinnmössa och slutligen en tomtemask.

Tomten delade ut julklapparna ur säcken rätt snabbt om jag minns rätt, att stanna för länge hade rönt vem tomten var. "Vem är det?" viskade pappa till morfar. Ingen visste. Tomten kom direkt från storskogen, ris hade hamnat överst i säcken!

Det roliga med detta är att föräldrarna kommit överens om att mamma skulle ta på sig tomterollen detta år. Långt senare berättade hon att hon gjort tecken att "nu sticker jag och byter om..." till pappa. Det var efter att de varit i ladugården och mjölkat, mockat och gett kossorna lite extra gott eftersom det var julafton. När tomten efter ett tag gör entré genom köksdörren är det INGEN som känner igen henne. INGEN! Inte hennes man, inte hennes far och förstås inte heller vi barn. Jag viskade dock till pappa att tomten var lite lika mamma i glipan vid halsen. Men vi blev lurade hela hopen! Som vi ställde oss vid fönstret för att kolla vart tomten tog vägen i mörkret - bakom lagårdsknuten plumsade hon iväg i snön.

Först nu ser jag att jutesäcken på ryggen bärs med hjälp av mattstickor som jag förmodar pappa tillverkat till mamma som julklapp så hon kunde fortsätta väva trasmattor på den gamla vävstolen som hon var den femte generationen att väva på. På den vävde hon till exempel handdukar, draperier, väggskydd och trasmattor. Jag minns bara de senare och att vi senare kom att väva trasmattor tillsammans på samma varp. Varpen beställdes alltid på hemslöjden dära Vall´n som låg i en vacker byggnad med brutet tak som brann ner för sisådär tio år sedan. Varpens lukt var kärv och god.

Masoniteköket är sig likt. Det här är min jul, mitt liv, mitt hus och mina minnen!

24 december 2020

Den heliga familjen

De tre vise männen anländer med guld, rökelse och myrra som gåvor till Jesusbarnet. Sara Woodrow tecknade.

Den heliga familjen med en herde och en vis man från Österns land (gissar jag) tecknade av mig som nybliven 6-åring med en julkrubba som förebild. Julens budskap förmedlat på två underbart olika sätt, distingerat och naivt. God jul!

23 december 2020

Min första jul

 

Ett barn vid en julgran någon gång på 50-talet. Det är min första julafton som sittande och krypande. Har något nyöppnat och spännande i handen samtidigt som någon påkallar min uppmärksamhet för att få mig att vända mig mot kameran bakom vilken sannolikt pappa befinner sig. Granen är ganska gles, har elektriska julgransljus, färgade glaskulor samt vadd utplacerat som snö på grenarna.

I hela sitt liv kom mamma och pappa att vara oense om julgranarnas utseende. Oftast högg pappa granen men ibland såg de ut julgran på rot tillsammans under höstens barmark. Tyngd av snö är det svårt att göra en bedömning av utseendet. Vår julgran skulle vara gles men med styva grenar, inte slokande, så att stammen kunde ses och även där in mot stammen skulle pynt finnas enligt mamma. Inga disneygranar med ytligt påhäng där inte.

Julgran höggs strax före jul, forslades hem och ställdes i julgransfot under tak inne i lagårdsporten intill hölage´. Där fick den stå och anpassa sig och torka upp sina snöhöljda grenar. Det doftade så gott när man passerade den. Dagen före julafton togs den in, julgransbelysningen fästes så jämnt som möjligt på grenarna och tändes för att se om ljusen var jämnt fördelade. Några justerades och sen var det dags att klä granen.

Många år efter den första julen på fotot, i mina tonår, skulle vi klä granen till jul än en gång. Något hände och vi blev oense mamma och jag. Tonårstjurig var jag, bestämd var hon. Inte möttes de två. Förrän mamma sa att nu tar vi alla glaskulor och lägger dem i en hög i en fin korg på golvet vid granen. Så det blev. Häftigare julgran med enbart julgransbelysning fick man leta efter. Tyckte vi båda två då känslorna svalkat sig. Heltufft blev det när jag tänker tillbaka. En minimalistisk gran - ändå med mycket stämning.

22 december 2020

Traditionsrik inspiration

Nu är vi där igen!
Julpyntandets tid.

De här girlangerna, fotograferade i en då adventsöppen liten stuga inom ett fint hembygdsområde, gav inspiration. Jag tog mig tid att tillverka egna eftersom de var så vackra i all sin enkelhet och för att hålla denna tradition levande.

21 december 2020

Granna granatäpplen

 

Granatäpplen är för mig numera är en symbol för julen. Så vackra och med gott, rött innehåll. Lite svårt är det att karva loss kärnorna men det går. Det händer att jag köper granatäpplen och torkar eftersom de är så vackra. Minns inte att granatäpplen gick att köpa i vanliga livsmedelsaffärer förrän omkring millennieskiftet.

19 december 2020

Ischoklad från förr

I somras hittade jag  mammas recept på ischoklad. Är så himla glad att den smaken nu har återuppstått. Gjord på kokosfett, ögonkakao (icke chokladkaka som man använder numera), russin eller hackade hasselnötter eller hackade apelsinskal. Eller allt på en gång. Klickas ut i toppar på en plåt med smörgåspapper. Receptet är hämtat ur en tidning från 50-talet och satt uppklistrat i en receptpärm. Smeten blir ganska fast och passar bäst som toppiga lösa bitar, den flyter inte ut och jämnar till sig i de färgglada aluminiumformar som finns i handeln idag. Vill man ha form är knäckformar (papper) det rätta.

Är man inte matfotograf kan chokladtopparna mer likna Buttericks bajskorvar än godsaker. Men låt dig inte bedras!!!

Den här ischokladen från folkhemstiden ingår i husets historia! Den gjordes i masoniteöket i lysrörsbelysning kompletterad med glödlampsgloben på väggen över den elektriska spisen.

Kanske ingår ischokladen i ett vidare begrepp av byggnadsvård. Att känna till hur mat smakade och interiörer luktade/doftade förr, hör ju till en komplett och antikvariskt riktig miljö. Förutom hur ljuset spreds genom dagsljus/lysestickor/talgljus/vaxljus/stearinljus/oljelampor/fotogenlampor/glödlampor/lysrör/LED-lampor. 

Ett recept på ischoklad kan väcka minnen till liv, det är fint!

18 december 2020

Kitschig solnedgång

  

Den här lampan är en riktig favorit. Det är inte första gången jag visar den i bild.

När lampan är tänd kommer ljuset från en glödlampa. Glödlampan av päronform har målats med en röd "prick" som ger den rosaskimrande himmelsfärgen som signalerar solnedgång (eller är det soluppgång?). Här speglas glödlampan i fönstrets två glasrutor. Att en somrigt målad lampa med skärgårdsmotiv - jo för mej är det skärgård och inte insjö - kan ge vibbar av advent och jul är väl märkvärdigt!


16 december 2020

Broderi-kit

 

Denna julduk har åtta broderade jungfrur, fyra i var ända. Där finns också broderade stjärnor och pepparkakshjärtan. Mönstret till julduken kom en gång i tiden (1950-tal) från Malmöhus läns hemslöjdsförening och broderi-kitet med garn, tyg och mönster kostade en gång 6:75 plus porto. Duken är sydd på halvblekt linne med rött Mölnlyckegarn nr 14. Endast korsstygn har använts, och de sys över två trådar i höjd och bredd, det undre stygnet alltid från vänster till höger, det övre tvärtom, så kommer alla stygn att ligga i samma riktning på baksidan." (!)

"Det är just ett sådant mönster som genom sin tidlöshet aldrig blir omodernt och som passar till julduk att ta fram år efter år. Särskilt barnen är alltid glada att få plocka fram samma julsaker som de minns från sin tidigaste barndom, det blir liksom större högtid då."

Så sant. Den här duken "Åtta jungfrur" togs fram vid jularna i husets övervåning en gång i tiden. Och den gör mig fortfarande glad! Den finns i samma hus som då - bara det.

*

Vid arvskiftet fick min syster de flesta juldukarna eftersom hon ville ha dem. Många av dem var tryckta. Jag stod nog ganska frågande med tanke på hur kort period de kan användas per år. Att juldukar är samlarobjekt har jag insett först under sen tid då böcker i frågan kommit ut. En av mina kompisar har en passion som jag fått veta för inte så länge sedan: hon är en imponerande storsamlare av tryckta juldukar. Vilken grej att samla på, tar knappt någon plats. Skulle inte ha kommit på det själv.

15 december 2020

Tunnbrödbak


 

Hemma i byn finns ingen bagarstuga i funktion. Det var länge sedan någon någonsin bakade tunnbröd där. Då får man ta och se till att baka i Mellansverige istället. Tunnbrödsbak är gemenskap - man förenar nytta med nöje. Som avslutning bakar man pizza till middag som förtärs i bostadshusets finrum med skurgolv, kakelugn och spetsgardiner. Det är så mycket trevligt jag får vara med om. Dock icke detta år med restriktioner.

I bondesamhället var det vanligt att storbak gick av stapeln i oktober, en månad då andra sysslor inte krävde arbetskraft i stor omfattning. Säden var skördad, torkad, tröskad och nymald till mjöl. Som uppvuxen i tunnbrödsbältet tycker jag att hårda brödkakor är minst lika gott som mjukt bröd. Norr om gränsen för tunnbrödsbältet har ojästa bröd varit vanliga, jästa söder om samma gräns. Hårt bröd, spisbröd, kontra rågsiktskakor. Gränsen separerar de två olika hushållningssystem som baserades på boskapsskötsel kontra åkerbruk.

13 december 2020

Luciakvällens stämning

  

Då jag var liten hade vi till Luciakvällen alltid ett kaffebord dukat med en stjärnformad röd duk med en ljusblå blomformad ljusstake i varje udd. I stakarna stod julgransljus som brinner lagom länge för kaffe eller saft med dopp och prat. På bordet var utspritt sockerbitar, pepparkakor och Lussekatter att inmundiga. Och på radiogrammofonen spelades en EP med Lucia- och adventssånger. Stämningsfullt var ordet.

Det här är samma ljusblå ljusstakar med "guld"accenter med Liljeholmens julgransljus.

10 december 2020

Övergivet, överblivet, ödelagt

 

Hur många hölador (och ladugårdar) i byn har jag inte sett förslummas och falla ihop. Den här är en av av dem - från oktober 2020. Och några fler kommer det att bli innan alla är borta, innan landskapet är uppdaterat. 

Höador på utmarkerna har varit mycket typiska för det norrländska landskapet. Undrar vad som kommer att vara det typiska för norrländska byar om några decennier? Förutom prodiuktionsskogar...

8 december 2020

Hantverksskicklighet

 
En kamé föreställande Hercules och Antaeus i envig.
Onyx. 1500-tal. Nu ett museiföremål.
Storleken är si så där 30 mm på höjden.
Det kan man kalla hantverksskicklighet, javisst. Det är riktigt finlir.

Likaså kan allmogeföremål vara utfört med med hantverksskicklighet. Föremål av trä, metall, sten, papper som utförts provinsiellt - alltså utanför storstadsområdet av lokala hantverkare. Jag älskar den sortens föremål. Eller en väldigt skicklig timmerlagning, en vacker ådrings- eller marmoreringsmålning, en rotkorg, ett silhuettklipp - allt detta är värt att glädjas åt!

6 december 2020

Ränderna går aldrig ur

 

Nya yllemattan vävd i rött och vitt blir nog kvar på golvet en längre tid. Den passar både bra nu på vinterhalvåret och mot det fernissade grangolvet, är härligt stor och grafiskt mönstrad med ränder och det kan jag bara inte tycka illa om. Varm både att gå på och titta på.

2 december 2020

Enebuskar

 

Så enkelt.
Så vackert.
En bukett enris i en tillbringare.
Utan vatten.
Torkar och behåller den gröna färgen.
Välkomnar mig när jag kommer hem.

Enar växer sig inte stora här uppe. Riktigt toppiga och täta buskar blir de aldrig här i norra Sverige som i mellersta och södra delen av vårt avlånga land. Desto viktigare att spara de som ändå växer till sig. Det fick jag lära mig som barn. Eneträ luktar gott, är gångbart till så mycket och ska därför alltså sparas i skogen och inte skövlas. Det sega virket var till exempel bra till vidjor och traljor för husbehov en gång i tiden. Enen användes förr som medicinalväxt, idag används enris för rökning av kött och fisk. Så jag plockar enriset med försiktighet och omdöme och sparar enbuskarna när vi själva röjer skog.

1 december 2020

Evigt mänskligt

Efter att i våras ha läst Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg "Mannen i skogen" fick jag efter en tid - då andra böcker lästes - lust att läsa Mobergs Rid i natt! som kom ut 1941, mitt under brinnande andra världskrig. Kanske är jag den siste i landet (av min generation och äldre) som läser den romanen, ingen av filmatiseringarna har jag heller sett.

Romanen utspelar sig i mitten av 1600-talet men behandlar allmänmänskliga uttryck som svek, stolthet, okuvlighet, ryggradslöshet, lismande, feghet, vekhet, rättvisa, åsiktsförtryck, medlöperi, viljan att sitta på två stolar samtidigt, idealitet, rädsla, mod och vad allt detta medför. Detta förekommer överallt, i alla sociala grupperingar, över hela planeten där minst två människor är samlade.

Homo sum: humani nihil a me alienum puto (Jag är människa, inget mänskligt är mig främmande.)
En roman med samma inriktningen skulle kunna utspela sig när som helst i tid. Då, nu eller i framtiden. Men Moberg valde svenskt 1600-tal för att inte gå rakt på sak och stöta sig med nazister och nazisympatisörer.

Filmen Mefisto från 1981, baserad på en roman med samma namn av Klaus Mann från 1936, ett har likartat tema - om att sälja sin själ till djävulen, att underkasta sig ondskan - och filmen gjorde intryck när jag såg den nyutkommen på biograferna.

Efter Rid i natt! har nu påbörjats läsning av Wolf Hall av Hilary Mantel. Denna historiska roman kom ut redan 2013 och har stått i hyllan ett tag. Nu kändes det dags. Handlingen är i korthet hur mannen av folket, Thomas Cromwell, blev kungens närmaste man. Makt, kärlek och politik åter igen med svek, stolthet, okuvlighet, ryggradslöshet, lismande, feghet, vekhet, rättvisa, åsiktsförtryck, medlöperi, viljan att sitta på två stolar samtidigt, idealitet, rädsla, mod och vad allt detta medför torde väl återfinnas även i denna den första delen i en trilogi.

Homo sum: humani nihil a me alienum puto

30 november 2020

Före pappersnäsdukarnas tidevarv

Tips inför en fjällvandring år 1946 med barn och blomma! Återbruk var grejen.


En näsdukspåse för näsdukar av tyg som komplement till stormköket, 2020 års julklapp ;-)

29 november 2020

Herrnhutarna var först

I år ser jag många stora tredimensionella adventsstjärnor florera på nätet i hemmiljö. Jag söker information om dem och hittar en hel del. Den där modellen av stjärnor är gammal, ända från 1820-talet visar det sig.

Herrnhuter Sterne auf dem 571. Dresdner Strietzelmarkt. Fotograf: Ulrich van Stipriaan.

Herrnhutstjärna (även Herrnhutiska stjärnan och mährisk stjärna), tyska Herrnhuter Stern är en karaktäristisk adventsstjärna som var den första vitt spridda adventsstjärnan. Herrnhutstjärnan var den adventsstjärna som introducerades och lade grunden för traditionen i Sverige. 

Den utvecklades i Herrnhut i Oberlausitz (i Sachsen) som en del av herrnhutismen. Det gjorde också att stjärnan spreds med missionärer. Bakgrunden till stjärnan går tillbaka till början av 1800-talet. 1821 firade internatet i Niesky 50 år och under firandet satte man upp en lysande stjärna. Senare började man hänga upp dem på den olika internaten i Niesky, Neuwied, Königsfeld im Schwarzwald och Kleinwelka i samband med första advent. Efterhand började man tillverka stjärnor som en del i det årliga julpysslet som internatseleverna hade. Stjärnorna spred sig när den tidigare eleven Peter Verbeek började sälja konstruktionsanvisningar i sin bokhandel i staden. Hans son Harry Verbeek startade i början av 1900-talet en fabriksmässig tillverkning. En herrnhutisk stjärna består av 17 fyrkantiga och åtta trekantiga spetsar som sätts samman med hjälp av påsnitar och bildar en stjärna

Det första svenska belägget för ordet adventsstjärna är från 1934. Efter hand elektrifierades stjärnorna. 

När jag var liten hade vi ingen elektrifierad adventsstjärna men en stjärna klippt i smörpapper med formgivning av Lisa Bauer. Samt en ljusbåge, Staffansstaken. Och en adventsljusstake av svart metall med "mossa"( dvs lav), röda svampar och fyra stearinljus i. Eftersom jag uppskattar mörker håller jag inne med slingor och lampor utomhus. Man måste vara mörkerälskare för att uppskatta sparsmakat ljus.

Om:
Proletärstjärnan Tindra Kristall
Stjärnan i det blå

Apropå de tredimensionella adventsstjärnorna: när jag hör om herrnhutismen vindlar tankarna iväg till 1800-talets frikyrkorörelse, Zinzendorf, sekt, ett minnesvärt besök i vackra Christiansfeld på Jylland som blev världsarv 2015, Struensee, Livläkarens besök, PO Enqvist, Hjoggböle, Västerbotten.

27 november 2020

Pallen från 60-talet

Den här pallen har stått undanstuvad under mycket lång tid. Den är inköpt på 60-talet och har senast haft en enfärgad blå skyddsklädsel eftersom originaltyget är smutsigt och har en reva. Men det skyddet tilltalar mig inte.

Lagret med äldre passande textilier är förlagda för tillfället (att bo på två ställen krånglar ibland till verkligheten) men när de återfinns ska jag se om något passar. Alternativet är att lossa, försiktigt laga och tvätta bomullsoriginalet och nubba fast det än en gång på stommen - men jag tror det är svårt. Att pallen ska förbli framme är säkert - både färg och form är tilltalande.
 

25 november 2020

Dags för dikt

Klippt ur Husmodern 1946, året efter andra världskrigets slut:


Det ytligas ondska

Att se det onda som det bottenlösa
och skänka ondskan avgrunds-
djupets rang
det är att gömma huvudet i sanden
där ytlighetens djinner rycka fram

En ytlig hord drar ut att allt föröda,
en ytlig mordeld i dess väsen pyr
och det som drev till denna plikt
att döda
var en förflackad lust till äventyr.

Det ondas äventyr på jordens yta
är inga bottenlösa själars dåd,
men illdåd av förytligade horder
av folk som aldrig nåtts av djupens
råd.

Där ytans djinner glitterögda tåga
vid plikten av sin lust till
dåd
där tänds det onda äventyrets låga
och härjar jordens yta utan nåd.

Harry Martinson

 

I samma nummer av Husmodern svarar Martinson på frågan "Vad skulle ni inte kunna leva med i längden?"

1)  En tillvaro där tvånget att jäkta och jaga sällan eller aldrig vek från ens sida.

2)  Med mänskor som aldrig vågar vara sig själva. Och med mänskor som bara är sig själva nog. Med fanatiker. Med haltlösa slöfockar. Med begåvningar som uppenbart försumpa sin begåvning. Med begåvningar som pressar sin begåvning på allt - som när de skriver ett bra brev till en vän, tänker: så synd! det här hade jag kunnat sälja till en tidning!

3)  Med mänskor som har bländvitt kvartsgrus till trädgårdsgången. Med mänskor som tuktar sina träd så hårt att det verkar amputation, stympning. Folk som kuperar sina hundar. Folk som skryter över att de badar och som ropar o så härligt! o så härligt! i timtal sedan de tagit en dusch.


23 november 2020

TORVSTRÖ eller RÖTA

Här på gården sa vi röta om torvströ. Rötrômme var det utrymme i ladugårdsporten där torvströet förvarades. Den som levererade balarna med torvströ var Renlund från Lantmännen i Håknäs minns jag. En torvströtbale var försedd med åtta ribbor (en ribba i varje hörn och en mellan dem på var sida) som hölls samman med ståltråd i 3? nivåer runt om. Varifrån Lantmännen, där Renlund arbetade, tog sitt torvströ ifrån vet jag inte.

Torvströfabriken Ryttaren nära Falköping finns idag kvar som arbetslivsmuseum men har ytterst begränsade öppettider. Ryttaren drev torvtäkt från 1906 till 1990-talets slut. Ett besök där är av hög  prioritet för min del.  Torvströfabriken Ryttarens hemsida.

Innan bönderna och småbrukarna köpte balat torvströ tog var och en, tillsammans med sina familjer, upp sitt egen torv ur myrmark i närheten. Efter att det legat och torkat delades torven i mindre delar och man lät därefter torvströet torka under tak. Under länken finns mer skrivet om röta/torv. Även halm kunde användas under koona (kossorna).

*

På laga skifteskartan från 1865 finns en bygemensam torvtäkt markerad liksom alla de andra gemensamma markytorna som lertäkt, sandtäkt, fäbod, torkplats vid myrslåtter, kvarnplatser, två platser för sommarladugårdar, rotetorp för en båtsman...

Det här känner inte alla till, några tror att en markplätt som är gemensam hör till den vars mark ligger alldeles inpå. Så är det inte. Så faller kunskap i glömska om man inte uppdaterar den och uppdatering menar jag ingår i en tänkande människas ansvar att skaffa sig. Byns sandtäkt är dock välkänd och syns på satellitfoto eftersom den exploaterats rejält efter ingången av 2000-talet. Tror ni samfällighetens styrelse själva tar reda på vad som gäller för försäljning ur täkter? Nähä.

Att jag intresserar mig för sådana frågor som till exempel torvströbalar och livet i byn förr beror på att jag inte stannat kvar på gården utan flyttat förhållandevis långt bort, skaffat utbildning och då fått insikt om hur ovanlig min uppväxt varit i förhållande till de allra flesta andra akademiker. Den inställning jag har till den gård och de inventarier jag nu äger hade varit helt annorlunda om jag stannat kvar i bygden, i länet. Gården hade inte haft något större värde för mej i något avseende. Min syster sa inför delningen av arvegodset att "här finns väl ingenting värdefullt!" Det beror alldeles på vad man räknar in i värdet hävdar jag.

19 november 2020

En tidigare bro över älven

 

Detta är den gamla bron över älven. Man kan se spår av den vid lågvatten. Gamla Kustlandsvägen passerade över den. Innan det fanns en bro forslade roddarmadamer människor över vattnet..

Detta är ett vykort med samma bro som ovan men från ett annat perspektiv. Bron revs i samband med att delar av Kustlandsvägen drogs om och blev Riksväg 13. Den nya bron från 40-talets slut ligger några tiotal meter nedströms om den på vykortet, till vänster om bron på bilden. I fonden en reslig byggnad målad med vit linoljefärg. Ladugården syns i vinkel till höger. Detta tycker jag är vackert och antagligen tyckte även någon annan det eftersom man gjorde sig omaket att göra vykort av vyn!

Här pågår bygget av den nya bron någon gång strax före 1942 och det är pappa som poserar.

Det här flygfotot är taget på 50-talet. Den gamla bron är borta, den nya nedanför bild. Den vackra timrade bondgården står kvar. På 1960-talet kom ägarna att bygga sig ett nytt murat hus i gult tegel närmare älven med entrén vänd mot det gamla timmerhuset som övergavs och lämnades därhän.

 

Den här bönninga har alltid fascinerat mig. Läget gjorde det svårt att undvika att se den och glädjas över den. Entréparti med trapphall (med en ståtlig, svängd, öppen trappa) rött lertegel på taket, panelarkitektur med spontpanel i olika riktningar, tunn takfot med synliga sparrar, stuprör med skarpa vinklar, engelskt röda korspostfönster på övervåningen med munblåst glas, spröjsade fönster med sex rutor på bottenvåningen, ingång genom inåtgående pardörr med överljus, enkel träbro vid ingången, fasaden inte tilläggsisolerad och därmed fönster i fasadliv. Ett perfekt hus enligt mej som varit där inne i sen tid.

På den här fasaden med sin frontespis ser man att de tvåkupiga tegelpannorna börjat fallera men troligen var spåntaket under tätt. Sly har fått växa sig stort alldeles intill grunden av huggen granit, något som inte är bra för husets fortlevnad. Till höger skymtar den "nya" byggnaden från 60-talet.

Numera ser fastighetsägarna i tegelbarren, efter att det gamla timmerhuset försvann in på 2000-talet, numera mot en stor asfalterad parkering och en mörkgrå plåtfasad med många luftvärmepumpar och ett par fönsterytor. Intilliggande modehus skulle bygga ut och för att få en stor parkering köptes delar av marken in från närmaste fastighet som var just denna anrika gård.

*

Det här ståtliga ödehuset hade kunnat bli en landsbygdsdröm. Eller ett avsnitt i public service-programmet "Det sitter i väggarna". Omhändertagandet av gamla hem har på många håll blivit något av en folkrörelse. Men i min närhet utarmas landsbygden på vackra byggnader.


Landsbygdsdrömmar i gamla byggnader som är tidskapslar återfinns i andra delar av landet.

17 november 2020

Vandringssägen

Förr var det vanligt att en mynningsladdare hängde på väggen i ett bond- eller torparkök, fullt lagligt. Jakt på småvilt hörde till självhushållet och gav mat och pälsverk till familjen eller för avsalu.

Det har berättats att Lydigen fick oannonserat besök av socknens länsman som kom för att indriva medel av mannen för någon försummelse. Det där tyckte Lydig inte om utan försökte vränga sig och vägra erkänna påståendet om försummelsen. När fjärdingsmannen blev alltmer påstridig sa han.: "Om alla bygdens män vore som jag "se tog ve n´dännar och börje i Levar." N´dännar var mynningsladdaren som hängde på väggen ovanför utdragssoffan, i Levar bodde länsmannen.

Detta är en vandringssägen. Att hota med att ta ner bössan från väggen för att skrämma och därmed få sin vilja igenom har jag senare läst i fler berättelser från andra tider och med andra män inblandade. 

Men nog anar jag att Lydig var väldigt impulsiv efter att ha hört fler berättelser där han var inblandad, utan stämpel av vandringssägen. Han var barnbarn till den förste nybyggaren i Salberg, född i Sunnansjö och enda barnet vad jag erfarit. Jag har svårt att tro att barn blev rejält bortskämda vid denna tid, vare sig man var ensambarn eller del av en stor barnkull. Men Lydig verkade vara ett stort ego. Rätt ociviliserad om man väljer den vokabulären. Själv fick han tolv barn varav en blev min morfarsmor som i sin tur växte upp hos sin morfar och moster. Efter laga skiftet bosatte sig Lydig med hustru (barnen bör ha varit utflugna då) i en nybyggd stuga i Halldalen, närmaste granne var båtsmansfamiljen på Hammaren. Båda fastigheterna låg precis vid bygränsen men på var sin sida om den.

Interiör från Fågelsjö gammelgård "Bortom åa" i Orsa finnmark, en av de hälsingegårdar som blivit världsarv. Så här många mynningsladdare var inte vanligt att ha i de enkla bondgårdarna och torpen. Det finns äldre interiörbilder på internet med en lodbössa hängande snett på väggen i storstugan men nu när jag behöver en sådan bild är de som bortblåsta.

16 november 2020

Hövlighet eller tjänstefel

Funnet på Riksarkivets instagram-konto:

Skrivelsen är från någon gång under perioden 1935-1955. Hur skulle det gå om alla gjorde så?


"Präst i Perstorp drar på sig anmälan för tjänstefel!
I Domkapitlet i Lund hittar vi följande klagomål på en av Guds tjänare:

Här är en präst i Perstorp och Orderljunga församling som springer omkring och tager folk i hand och frågar huru det står till och visar sig riktigt lite löjlig på ett eller annat vis och vi här är inte så pricis glada för detta. Vi anmäler detta som Tjänstefel."

 

12 november 2020

Mörkermanifestet

Nu är den här - boken om mörker i nutid och hur vi kan förhålla oss till det. Ända sedan jag började blogga för 11 år sedan har jag återkommit till skönheten i mörkerupplevelser men att dessa blir färre och färre även på landsbygden. Jag har nämnt min längtan efter kyla, mörker och snö - fenomen som har minskat i stor omfattning under min levnad, under ett människoliv.

Jag har inte hunnit läsa boken men på förlagets hemsida finner jag nedanstående information om mörkermanifestet. Det gör mig rätt glad. Jag önskar innerligt att nästa generation fattar vitsen med mörkerupplevelser och kan erhålla fler än vad som är möjligt idag.

Mörkermanifestet av Johan Eklöf, Natur & Kultur förlag.  
Att våra städer blir allt mer belysta är kanske inte det stora problemet, tror Johan Eklöf, utan det är att belysningen sprider sig allt mer ut på landsbygden och att det blir färre och färre platser som får vara naturligt mörka. 
Jag kan bara beklaga att det är så.

Mörkermanifestet:

  • Bli varse mörkret. Dygnets naturliga rytm är uråldrig och en förutsättning för allt liv, men nattens mörker är idag satt på undantag. Var en motvikt.

  • Värna mörkret. Vi lever i en värld som tycks bada i artificiellt ljus, men mörkret finns närmare än du tror – en tågresa bort, en promenad, en avstängd mobiltelefon. Var finner du ditt mörker?

  • Bevara mörkret i din närhet. Släck ner hemma i rum där du inte befinner dig och låt trädgården få vila i mörker om natten. Se mörkrets och skuggornas nyanser framträda.

  • Följ din inre rytm. Låt mörkret omfamna dig innan du somnar, undvik det blå ljuset på kvällen och låt solen nollställa dygnet på morgonen.

  • Upptäck nattens liv. Gör en utflykt bortom städernas bländande himlaglim och låt ögonen vänja sig vid mörkret. Se djur komma fram ur sina gömslen, ögon glittra och silhuetter passera. Känn hur växternas dofter förändras, hör hur nya ljud tar över.

  • Uppsök mörkret. Se skymningens olika stadier och hur solen lämnar plats för måne och stjärnor. Sök dig om du kan till midvinterns mörka nätter och mytiska norrsken – ett bländande skådespel!

  • Lär dig mer om mörkret och dess betydelse för djurs och växters överlevnad. Inspireras av litteraturen och konsten från tiden innan LED-lampan tog över natten.

  • Tala om mörkret med människor omkring dig – ju mer kunskaperna om mörkrets förtjänster sprider sig, desto större är chansen att vi kan motverka de problem som en alltför upplyst värld orsakar.

  • Påverka din omgivning och var en förebild i bekämpandet av ljusföroreningar. Påpeka för din kommun vilka gatlyktor som bländar onödigt mycket och varför fasadbelysning faktiskt kan strida mot naturskyddsförordningen. Delta i Earth Hour tillsammans med dina grannar.

  • Fånga mörkret. Bli dess vän och njut av det – det kommer att berika ditt liv.

 

Författaren är disputerad biolog och en av Sveriges främ­sta experter på fladdermöss. Han bor i Västergötland och arbetar som naturvårdare och copywriter.

 

11 november 2020

Kulturevenemang

När jag flyttade till Stockholm som 19-åring möttes jag av ett stort utbud av kulturevenemang. Både det som ibland kallas "finkultur", lika väl som "folkkultur".  Nya dörrar öppnades...

Den klassiska musiken i liveformat drog kompisar med mig på. Som studerande kunde vi köpa billiga biljetter för att sitta uppe bakom scenen, platserna syns på bilden. Det var en bra ingång till konserter i konserthuset vid Hötorget. I huset fanns då även Konserthuscaféet som frekventerades. Kaféer var inte alltför vanliga vid den tidpunkten, pubar var så mycket vanligare på 70-talet.

Det här var långt ifrån min barndoms miljöer, både geografiskt och intellektuellt. Långt från skogen, jordbruket och den enkla hemgården. Jag ville välja båda delarna, men hur genomför man detta?

10 november 2020

KulturKonsumtion kontra kulturProduktion

Anledningen till att jag valde att flytta från landsbygden till stan när jag var ung var enbart för att jag:
  • ville ha en specifik utbildning
Jag är ingen ovanlig individ i det fallet om man läser en artikel av forskaren Charlotta Mellander i Dagens Industri.
"En överväldigande majoritet av de som flyttar till en annan kommun gör det i åldern 18 till 35 år, och när man är i denna ålder tycks fler saker än ett bra jobb spela roll. Man flyttar även för att få tillgång till utbildning och inte minst en variation av livsstilar som gör fritiden mer intressant."

Jodå, jag insåg efter flytten att det fanns tillgång till kultur som intresserade mig och jag blev en storkonsument av teaterföreställningar, museer, konstgallerier, konserter...

Anledningen till att jag sedan ville flytta från storstan till landsbygden när jag blev medelålders var att jag:
  • inte ville fortsätta att enbart vara kulturkonsument - köpa
  • ville producera kultur - arbeta själv med händerna - skapa

Det fick jag genom att åter bosätta mig på landsbygden. Det innebar många nya utmaningar och nya omständigheter. Att starta eget företag och allt vad det innebär, nya sociala relationer, nytt kontaktnät, möjlighet att odla sina egna grönsaker, rotfrukter och blomster. Det innebar praktisk hantering av en släktgård med originalfönster, spegeldörrar, lerklining, vedspisar, stora ekonomibyggnader, äppelträdgård mm kvar. Antagligen gjorde det omställningen lättare att platsen ligger i Mellansverige. I nordligaste delen av landet hade utkomstmöjlighetena varit färre om jag bosatt mig långt från en stad. Såvitt jag inte pendlade och det valdes bort långt tillbaka i tiden genom ett medvetet beslut.

 
Det talas för närvarande mycket om att lämna ekorrhjulet. Det sägs att pandemin gör att fler hus "på landet" efterfrågas än tidigare. Hela landet ska växa sägs det. Kommer det att bli så? Svaret ligger i framtiden.

"De flesta politiker tror att landsbygdens utmaning främst är ”produktionsbaserad”, att det som saknas är brist på stöd för företagen. Men den verkliga utmaningen ligger i själva verket på ”konsumtionssidan”, alltså att det saknas mötesplatser, variation i kultur och andra former av upplevelser, skriver Charlotta Mellander."

Vi som bor på landsbygden och inte har vårt intresse i olika typer av motorfordon, idrott eller jakt behöver platser för KULTURUTBYTEN.

9 november 2020

Bloggliv med TIMMER & MASONITE

Om att bli hemmansägare.
Om släkt och kulturhistoria.
Om minnenas resa kors och tvärs genom tiden.
Om varför det som är, är som det är.

*


 *

OM glädjen och vedermödorna av att bli hemmansägare.
OM att ta hand om ett timmerhus.
OM att bevara en inredning av masonite från 50-talet.
OM släkten, hembygden, den "norrländska" landsbygden, kulturhistorien, samhällshistorien och byggnadsvården.
OM det som var och om dagens verklighet. Om varför det som är, är som det är. Kanske…

*

Ja, så var inriktningen tänkt från början. Och man kan väl säga att bloggen hållit sig inom dessa vida gränser. Fortsättning följer. Tack till er som läser.

6 november 2020

6 november - vart leder minnet?

Den 6 november var min mammas födelsedag.

Karin som yngst på fotot med fyra generationer och till höger som något äldre. 
 
* *

Den 6 november var Gustaf II Adolfs dödsdag.
I ett Lützen som ska ha varit väldigt dimmigt och kanonrökigt detta datum 1632 då slaget stod.

Jag blev överrumplad av de nationalistiska monument som var uppförda i Lützen den novemberdag jag besökte denna historiska mark: en vacker baldakin i gjutjärn och en kompakt nationalromantisk stenkyrka. Blomsterkransar var nedlagda dagen innan för att hedra minnet av den döde reformerte kungen som påstås ha dött vid stenen som ligger under baldakinen.


De röda "Dalastugorna" alldeles intill var om möjligt ännu konstigare. Denna är från 1932. Att en senare stuga uppfördes 1982 är riktigt svårförståeligt. Men visst är det intressant att se hur bilden av Sverige visas upp utomlands.

 

Utställningen inne i svenskstugorna var okej enligt mej. På mitten av ett bord fanns denna nutida kartbild där härarnas uppställning 1632 visas. I övrigt fanns där en bra skärmutställning på temat "Vart leder minnet?"

 

På skylten står på tyska och på svenska:

GUSTAF II ADOLFS MINNESPLATS LÜTZEN
Här föll Gustaf II Adolf, kung av Sverige, i slaget vid Lützen den 6/16 november 1632
mitt under det trettioåriga kriget.
Minnessten med nygotisk järnbaldakin av Schinkel 1837.
Minneskapell, gåva från Sverige till staden Lützen, 1907.
Två timmerhus från Dalarna, 1932 och 1982, med en svensk utställning. 
 
* *

 Så förenades de då via ett datum, den ena med födelsedag, den andre med dödsdag den 6 november 1921 respektive 1632. I övrigt fanns inget gemensamt.

5 november 2020

Jugend

 

Det är under jugendtiden eller art nouveau, som morfar bygger sitt hus och inreder det. Växtslingor och natur var vanliga både i arkitekturornament, textilbroderier, affischer, bokomslag, glaskonst, keramik - växtornamentik, ofta  asymmetrisk, genomsyrade formgivningen. Organiskt skulle det vara.

Här på gården finns väldigt lite äldre textilier kvar, ju längre tillbaka desto mindre är kvar. Vart har de tagit vägen? Har textilierna nötts ut, slängts, getts bort. Jag vet inte. Därför blir jag glad när jag inser att mycket av detta textila arv finns kvar i mängd i landet som helhet. På fotot syns en detalj av en broderad linneduk med tre- och fyrklövrar samt hästskor som jag köpt. Broderigarnet har blekts en del, särskilt det gröna, men duken sjunger jugendtid.

Morfars hus stod färdigt året innan första världskriget bröt ut. Hur det var att leva här i byn under de fyra år kriget pågick har jag bara vaga insikter i.

3 november 2020

En titt in i dåtiden

Närkontakt med föritin har etablerats.

 

För att komma åt den ursprungliga storleken på fönstren på bottenvåningen har vi öppnat upp runt ett av de nuvarande fönstren. Då kom dessa tapetlager fram, än så länge bara fragment men framöver kommer jag att kunna se mera.

Den jugendgröna tapeten direkt på spännpappen över timmerstommen var morfars tapetval 1913. Det var sex år innan han gifte sig med mormor Alma och henne hade han inte träffat då huset stod klart. Jag gissar att han hade hjälp av någon kvinna i bekantskapskretsen att välja tapet, kanske systern Karin på Halla...

Ovanpå den gröna papperstapeten finns ytterligare tre lager: en i randigt rostbrunt, en gråblå med utströdda små stiliserade blombuketter samt ytterst en försiktigt mönstrad funkistapet. De här tapeterna bör mormor ha varit med att tycka till om, ja rent av bestämma som husets matrona.

Ingen av de här kökstapeterna har jag sett förut. Då jag var liten hade masonite spikats över och väggarna var rollmålatde i ljus pastell. Så detta var kärt att finna men det är alltså inget återseende utan helt nytt för mej - morföräldrarnas tapetval. 

Som jag ser det nu får de här tapetlagren vara kvar och ny papp kommer att spännas över dem, därefter tapetsering. Då finns de gamla lagren kvar. Byggnadsvård innebär också att inte ta bort för mycket, inte rensa bort resterna av tidigare människors val. För oj så roligt det var för mej att finna glimtar av tidigare utseenden i morfars och mormors kök. Hade allt varit borta hade jag inte hittat dessa glimtar.

1 november 2020

Malôppen

 

Alltid när jag ser praktmalvor (Malope trifida) tänker jag på bästa grannen tant Hildur som odlade "malôppen" i kökslandet bakom sonen Svens garage. De hade själva ingen bil, Kalle körde motorcykel. När praktmalvorna blommade kom Hildur alltid över de få metrarna till oss och gav bort en bukett. Därför odlar jag själv ibland, sedan några år tillbaka, de här sommarblommorna i det egna trädgårdslandet. Så fint och prydligt Kalle och Hildur hade på sitt småbruk!

31 oktober 2020

30 oktober 2020

Fartfyllt puzzle

Tre katter år ute på en snabbtur å motorcykel genom ett fagert lantligt landskap med fåglar i luften. Klädsel och fordon är av äldre modell.

 

Pusslet är tillverkat med stora bitar, lätt att lägga för mindre barn. Titta på pusselbiten med den första mc-kattens huvud, hjälm och armar. En enda bit.

Pusselbitarna är av plywood men bottenplattan är gjord av masonit. Denna mångsidiga träfiberskiva som pressats helt utan giftigt lim eller annat ohälsosamt.