TORVSTRÖ eller RÖTA

Här på gården sa vi röta om torvströ. Rötrômme var det utrymme i ladugårdsporten där torvströet förvarades. Den som levererade balarna med torvströ var Renlund från Lantmännen i Håknäs minns jag. En torvströtbale var försedd med åtta ribbor (en ribba i varje hörn och en mellan dem på var sida) som hölls samman med ståltråd i 3? nivåer runt om. Varifrån Lantmännen, där Renlund arbetade, tog sitt torvströ ifrån vet jag inte.

Torvströfabriken Ryttaren nära Falköping finns idag kvar som arbetslivsmuseum men har ytterst begränsade öppettider. Ryttaren drev torvtäkt från 1906 till 1990-talets slut. Ett besök där är av hög  prioritet för min del.  Torvströfabriken Ryttarens hemsida.

Innan bönderna och småbrukarna köpte balat torvströ tog var och en, tillsammans med sina familjer, upp sitt egen torv ur myrmark i närheten. Efter att det legat och torkat delades torven i mindre delar och man lät därefter torvströet torka under tak. Under länken finns mer skrivet om röta/torv. Även halm kunde användas under koona (kossorna).

*

På laga skifteskartan från 1865 finns en bygemensam torvtäkt markerad liksom alla de andra gemensamma markytorna som lertäkt, sandtäkt, fäbod, torkplats vid myrslåtter, kvarnplatser, två platser för sommarladugårdar, rotetorp för en båtsman...

Det här känner inte alla till, några tror att en markplätt som är gemensam hör till den vars mark ligger alldeles inpå. Så är det inte. Så faller kunskap i glömska om man inte uppdaterar den och uppdatering menar jag ingår i en tänkande människas ansvar att skaffa sig. Byns sandtäkt är dock välkänd och syns på satellitfoto eftersom den exploaterats rejält efter ingången av 2000-talet. Tror ni samfällighetens styrelse själva tar reda på vad som gäller för försäljning ur täkter? Nähä.

Att jag intresserar mig för sådana frågor som till exempel torvströbalar och livet i byn förr beror på att jag inte stannat kvar på gården utan flyttat förhållandevis långt bort, skaffat utbildning och då fått insikt om hur ovanlig min uppväxt varit i förhållande till de allra flesta andra akademiker. Den inställning jag har till den gård och de inventarier jag nu äger hade varit helt annorlunda om jag stannat kvar i bygden, i länet. Gården hade inte haft något större värde för mej i något avseende. Min syster sa inför delningen av arvegodset att "här finns väl ingenting värdefullt!" Det beror alldeles på vad man räknar in i värdet hävdar jag.