28 april 2009

En tempelgavel i Ångermanland

Ett så här vackert hus med så stilig gavel finns det i byn. Huset står tomt och underhållet är inte stort. Jag har inte forskat i detta, men jag gissar att det är uppfört i början av 1900-talet. Det är ingen dubbelkorsbyggnad eller parstuga. Jag tror inte huset idag används till annat än förråd. Sly och tillfälligt uppvuxna träd skymmer det på sommaren.



Knutbrädorna har räfflor som en grekisk kolonn, närmate betämt av den joniska ordningen med kannelyrer och arris. Knutbrädorna slutar upptill mot något som kan beskrivas som kapitäl. Ett mycket hårt stiliserat kapitäl med profiler formade av bräder.

Taksprånget är också väl omhändertaget och smakfullt och omsorgsfullt utformat. Grekiska tempel har sima och rännlist. Den som lät uppföra det här huset hade formvilja och känsla för skönhet och estetik. Undersidan av taksprånget är målat falurött, brädan som sköter övergång mellan vägg och takfot är ljusmålad och ser ut att vara profilerad. Panelens täcklister slutar mot den brädan. Vindskivorna är vita.

De traditionella färgtyperna röd slamfärg, Falurött, och ljus linoljefärg har använts. På taket har hyvlad takspån tidigare skyddat huset. Nu ligger svart trapetskorrugerad plåt som skydd. Effektivt men fult tycker jag. Lätt att ta bort om man skulle få för sig nå´t mer passande. Vore huset mitt skulle jag lägga på lertegel.

Det här är avancerad folklig arkitektur väl värd att bevara och vårda. Det är sådana här hus som väldigt ofta rivs. Tyvärr!

24 april 2009

BYGGNADSVÅRD

Vad innebär byggnadsvård för det som nu är mitt hus och hemman? Huset timrades 1913, renoverades 1950 med inredning av övervåningen, sen renoverades bottenvåningen 1970. Ska alla årsringar respekteras? Om inte, vad är viktigast att ha kvar? Är det äldsta alltid mest värdefullt?

Ska jag vårda för att allt inte ska ruttna bort...?
Vårda för att inte förvanska...?
Vårda för att återställa till morfars ursprungliga bygge...?
Är det viktigt att lagårn står kvar? Fler och fler lagårdar och lador rivs, de är bara ruttnande och dyra besvär.
Skaffa kor och höns för att lagårn ska få en bra funktion igen...?
Är det rimligt att bara byta syllstockar på ladan...?

Finns något svar? Som är rätt?

Alltså, hur ska jag tolka byggnadsvårdsbegreppet?
Husets stomme kan väl alltid stå kvar. Timmer tål rätt stora ingrepp, särskilt som det kan förstärkas med järnbalkar och stålpelare - men då är det ju inte ett hus med bärande timmerkonstruktion längre.

Finns det något kulturhistoriskt intressant kvar? Det frågar jag mig. Kulturmiljömyndigheterna har lite svårt att förklara detta för oss vanliga människor. Huset och ekonomibyggnaderna är inte q-märkta, inte heller bygden. Vem bryr sig?

De här 10 goda råden ger Svenska byggnadsvårdsföreningen:

1. Låt inte huset förfalla
2. Ta reda på fakta om huset
3. Vilka är husets kvalitéer?
4. Planera, ta dig tid
5. Fråga om råd - på flera ställen
6. Låt huset vara med och bestämma
7. Använd beprövade material och metoder
8. Bevara, återanvänd, spara
9. Kräv inte nybyggnadsskick
10. Dokumentera vad du gör


Och här står jag med morfars hus och en massa minnen!

20 april 2009

Vårdrillen!

Storspoven är en riktig favorit! Så fantastiskt glada drillar den har, inte likt någonting annat. Då spoven kommer slår hjärtat en extravolt. Det är fortfarande vårbrunt ute då - inte grönt som på den här bilden.


Det här fotot är taget av naturfotograf Jens Morin (http://www.pbase.com/jensmorin) och jag hittade det för länge sen på Sveriges Ornitologiska Förenings (SOF:s) hemsida. Jag tycker det är väldigt bra. Fina färger, spovens huvud i profil och man ser jorden på den långa näbben.

Än så länge trivs storspovarna här. Fortfarande finns öppet landskap med lägdor i byn men kanterna naggas av granplanteringar och skoggådda diken. Jordbrukslandskapet förändras fort som bara den i landet, kanske fortast i norra Sverige med de små enheterna där det inte längre bedrivs jordbruk. Jag känner mej oerhört gammal och erfaren då jag tänker på mammas och pappas jordbruk som var i drift tills 1971. Detta har alltså jag varit med om. Mycket i byn och landskapet har förändrats sedan dess.

15 april 2009

Sommarminnen att bevara



Det här är en viktig del i min barndoms somrar. Moster, morbror och de tre kusinerna kom åkande i bil från Uppland. De skulle tillbringa ungefär en månad hos oss och mormor och morfar. Pappas semester gick åt till slåttanna och min familj fick god hjälp av svåger och svägerska. Vi barn hjälpte till att räfsa hö och sen att "lada in" höet från hässjorna. Det var roligt att få hoppa i höet, i hölage, för att trampa ihop det så än mer "rymtes". Svettig och dammig blev man. På kvällen brukade vi sen åka iväg i morbror Bertils bil till havet för att bada bland vågorna och köpa glass i kiosken. Ibland blev det även ytterligare en utflykt nånstans. Sen kunde det hända att vi barn tog med lakanen och kuddarna till hölaget för att övernatta där. Hö doftar gudomligt!

På fotot leker vi med pinntrillan målad i klarblått. Den har trähjul förstärkta med järnband. Kanske har morfar Manfred haft den i sin tur som liten. Inte vet jag men gammal är den nog. Kusin Lasse fick oftast det otacksamma nöjet att vara häst. Han är ende pojken i kusingänget. Maggan håller i tömmarna, Majan sitter bredvid och jag längst bak på "hölasset". Min lillasyster som var yngst, är inte med den här gången. En sådan barndom kan man leva länge på!

11 april 2009

Morfarsmor Klara



Det här är ett fotografi av morfars mor Klara (Johanna). Det är taget samtidigt som Johan Olofs porträtt nedan. På baksidan på det stora porträtt med ”guldram” som alltid suttit i mitt barndomshem, står det ”julafton 1905”, en julgåva alltså. Klara föddes i augusti 1848 och kan vara omkring 30 på fotot (uppdaterat).

I sitt knä har Klara ett fotoalbum. Så många år det tog innan jag insåg att det var så. Jag har sett porträttet förstorat och beskuret i en oval - och hela albumet syns inte där. Var det en empirestolskarm? var det en järnspis? ... ja, funderingarna var många. Efter att ha fått se de här småkorten hos en tremänning föll allt på plats.

Klara Johanna var yngst i en barnaskara på elva (om jag fått fram rätt uppgifter i min släktforskning). Familjen torde ha haft det knackigt då det beslutades att Klara skulle få bo hos och uppfostras av sin morfar och moster. Den lilla flickan blev av syskonen dragen i vaggan med medar på vinterföre till morfar Jacob och moster Ulrika har mamma berättat för mej.

Klara växte alltså upp och uppfostrades hos sin morfar och sin moster Ulrika Jacobsdotter, född 1808, Smör-Ulla kallad. Smör var en dyrbar vara och smeknamnet visar att Ulrika hade det gott ställt. Hon ägde tre hemman med sju lagårdar. Inräknat i antalet var då även sommarlagårdarna. Det är min pappa, som var mycket historiskt intresserad, som berättat detta för mej och min syster.

Klara levde till 1932. Jag har fått berättat att hon varje sommar efter slåttannan for till en by intill den större älven och fångade en grönsiska som hon höll i bur under vintern. Kanhända är den gamla fågelburen som finns här efter henne. Säker är jag inte men jag har sett det hemma i ett uthus sedan jag var liten.

9 april 2009

Morfarsfar Johan Olof



Det här är min morfars far Johan Olof. Han låter sig fotograferas. Jag undrar om det är en lokal fotograf i bygden som fotograferar, eftersom kortet saknar tryckt ateljénamn och ort. Det finns många flera porträtt av samma typ men med andra personer i albumet. Året är strax efter sekelskiftet och han är då drygt 55 år gammal eftersom han föddes 1847.

Johan Olof blev faderlös då han var 6 år. Hans mamma Brita gifte om sig tre år senare med handlare Jonas F.

JO är samtida med August Strindberg men jag undrar om han någonsin läste något som Strindberg skrev. Frågan är hur mycket han kände till om den kände författaren, radio fanns inte. Han kom från en välbärgad familj och förblev välbärgad livet ut. Tidningar kan jag tänka mig att han hade tillgång till. Där kunde han läsa om Strindberg och hans böcker och fejder. Jag önskar jag kände till Johan Olofs intressen. Att han kunde driva jordbruk är klart, men mera...

Johan Olof har guldring i ena örat. Det är inte så tydligt på porträttet men hans barnbarn, min mamma, har berättat det. Hon måste ha hört det i sin tur.

JO dog den 12 december 1921, en månad efter att hans barnbarn Karin kom till världen. Hon har berättat att föräldrarna (min mormor och morfar) svepte in henne, babyn, i en varm filt och tog med henne ”ôppa Halla” (ca 400 meter) för att Karins farfar skulle få se henne. Karin föddes den 6 november.

6 april 2009

Dialekten

När jag var liten frågade jag en gång ”Va ä tin dänna?” när mamma svarat mej "jag har inte tid". Ett barns oförställda förundran över något immateriellt och opåtagligt kom till uttryck.

I boken Utanikring. Dikter på ångermanländska av Birger Norman 1976, finns dikten Tin. Dialekten är inte exakt min egen för jag kommer lite längre norrut från. Tar med dikten men har också gjort en förändring till min dialekt. Jag vet inte om det är tillåtet att förändra en konstnärs verk - men originalet kommer först:

Tin
Fo tin å gå?
Du språke som du ha förstånne tell,
dä höre ja’ dä.
Sanna mina ol,
dä sling å bär å.
Tin ä en spärkar.

Hennen va såga.
Därdennan låg fabriken.
Ja’ hördde ’n Angur
blåste sistganga.
Båta for å.
Kajen smûla ihop.
Addra väx över alltihop.

Nä, gosse, lean täla om,
gråstråna sägne’:
tin stå allrin still.

Tin ä en spärkar.
I utförsbacken.
På blåhalka.

Löne int å rabbe.

Birger Norman
ur Utanikring



Tin
Få tin dell å gå?
Du tala som du ha förstånne dell,
he hör ja’ dä.
Sanna mina ol,
he sling å bär å.
Tin ä en sparkar.

Henna va såga.
Edenna låg fabriken.
Ja’ hördd ’n Angur
blåst sistganga.
Båta for å.
Kajen smûle ihop.
Örddra väx över alltihop.

Nä, gosse, leden tala om,
gråstråna säg’ e:
tin stå allre stelle.

Tin ä en sparkar.
I utförsbacken.
På blåhalka.

Löns int å hall mot.

Birger Norman, ändrad till mitt mål av mej


Jag fick den här diktboken av pappa samma år den kom ut. Året innan flyttade jag söderut för studier. Pappa var mån om sin dialekt men inte på något framfusigt sätt. Jag förstår att han hade en tanke med gåvan.

Det har ofta, länge och bland många svenskar ansetts bonni´t och inte fint nog att prata dialekt. Jag anser att människor som talar mål är levande kulturbärare. De ska skyddas, k-märkas och uppmuntras, de blir färre och färre. Däför vort ja gla då jag läst en hänn notisa te tidninga. Hurra! Låt dialekterna i hela landet bli högsta mode. Även mitt mål som inte är lika skyddat som det alldeles speciella älvdalsmålet. Det jag var naiv nog att inte förstå som ung, var att utbildning gör att man kommer allt längre från dialekten. Många människor verkar tycka att tonfall är detsamma som dialekt - men ack så fel de har. HÄR är en bra länk till ångermanländsk dialekt.

3 april 2009

Vykort med utsikt



Det här är ett vykort med utsikt från Hallberget ner över grannbyn. Otroligt nog är flera hus kvar. Gamla skolan är dock riven, det är det stora röda/mörka huset i mitten med frontespis. Den minns jag som ett stort spännande hus med trägolv som stod öppet innan rivningen. Den nya skolan från 1957 har inte byggts på den öppna åkern uppe till vänster.

Den förtätning som gjorts i grannbyn har skett till höger i bild där en väg med villor byggdes på 1970-talet.

Grunden till morfars hus, stenfoten som man säger här, är av huggen natursten. Om det är gnejs eller granit kan jag inte avgöra. De avlånga stenblocken är dock ganska säkert spräckt loss ur stentäkten på Hallberget. Fortfarande kan man mycket väl se var täkten är – jag gick förbi många gånger på väg till skolan i grannbyn under min barndom.

Dansarhälla ligger alldeles i närheten. Det var ungdomarnas träffpunkt på sommarhalvårets lördagskvällar vid förra sekelskiftet. Där dansade man till eget live-musicerande på en liten slät berghäll. Jag är säker på att man hade många roliga stunder där. Det finns även en stentäkt på Renbomsberget söderut i byn.

2 april 2009

Det första köket

Så här var morfars och mormors kök möblerat då döttrarna var små och innan ombyggnaden 1948-50.



Det runda köksbordet stod i mitten av rummet. Under det fanns en lös korkmatta, ca 2 x 2 meter. Runt omkring denna låg trasmattor. På vintern var alla golvtiljor täckta, på sommaren låg mattorna glesare. 1936 lades en heltäckande korkmatta in. Det här var ett vanligt sätt att möblera runt om i landet i den sociala struktur som familjen befann sig i, som jag förstår.

Morfars och mormors kök var möblerat med lösa möbler: imperialsäng, kökssoffa, bord, stolar, "veabänk" = vedlår och tvättskåp i ett, mjölkseparator på litet bord, spegelbyrå och ett boaseringsskåp (vad det var för slags skåp vet jag inte exakt). Jag undrar om inte pricken framför ena fönstret betyder "piedestal". I fönstren fanns, förutom gardiner av något slag, även halvgardiner av vit bomull att dra för då det mörknade utomhus. Min mamma nämnde "saduciner" men jag antar att det är en förändring av ordet jalusier.

Det här är en enkel men värdefull dokumentation som jag gjort genom att fråga ut mamma, som även har kompletterat mina anteckningar. Svårare än så här behöver det inte vara för att få ner någons minne på papper. Jag är glad att jag gjorde det när möjlighet fanns.