Minns känslan som 10-åring på väg hem från skolan: solen lyser och värmer, täckjackan åker av och slängs över axeln, långfingret håller i stroppen.
Bländande vitt och dagsmeja men så kallt på natten att skaren bär även på eftermiddagen. Tar genvägen över de vita vidderna hem till de röda husen.
Mattias (Mats) har namnsdag idag den 24 februari. Då firades förr Mattesmäss. Dagsmejan ska då ge så mycket dropp från taket att tuppen ska kunna dricka sig otörstig. Dagsmeja är då solen smälter snön under dagtid, trots att luften fortfarande är kall.
Man brukade även säga "Mattias med sitt blida skägg, lockar barnen bakom vägg." Skägget är istapparna och barn hade inte alltid vinterskor men till de 24 februari kunde de förhoppningsvis gå ut en stund i solvärmen längs stugväggen under dagsmejan. Så har jag lärt mej det.
Hur trevligt är det inte att titta på äldre fotografier...
Julrosor är väl fantastiska ändå - de blommar trots snötäcket som döljer dem. Väl inne i värmen blir de så här vackra när de öppnar sig. Skira och okänsliga för kyla.
Utöver den linjerade anteckningsboken skriver han att "han fick en åsna, chokladkniv, 2 pennor, bok, slips, ljusstake, ett verktygsskaft och en marsipanpojke."
Undrar just vad det var för åsna och chokladkniven - vad var det? Verktygsskaft var en förberedelse för vuxenlivet för pojken i sågverkssamhället. Jag anar att den här vaxduksboken var början till det livslånga skrivandet som kom att pågå. Boken var kanske en äventyrsbok med cowboys och indianer, vem vet... Pappa var en bokslukare i hela sitt liv och någonstans måste det ha börjat.
Det säga att utan glittrande barnaögon saknar julen sin charm. Kan vi vuxna inte bli längtansfyllda som små barn?
Pappa skriver den 27 december i hushållets loggbok:
S är nu fyra år, i år längtade hon efter julen så att hon visste inte om hon skulle kunna "hålla igen ögonen" en kväll.
Jo jag somnade nog till slut ändå. Vaknade på julaftonsmorgonen då elljuset sipprade in genom dörrspringan, det luktade fernissa om det nyfernissade trägolvet, trasmattan i köket var på plats - den som går i blått, grankvistarna med röda sidenband hängde ovanför dörrarna och i finrummet doftade granen klädd och lyste med sin Luma-slinga. Där under låg julklappar inslagna och i köket spreds julens dofter av bak och stök som varit. Och ute var det vitt av snö - alltid!
Men inte förrän klockan 14 på julaftonen blev det jul på riktigt. Finkläderna var på och lutfiskmiddagen serverades. Då var ladugårdsarbetena över för dagen, kossorna hade fått en extra julgiva med doftande hö, bara kvällsmjölkningen återstod.
Jag känner den där känslan inför julen fortfarande. Det är härligt längtansvärt och pirrigt stämningsfullt. Jag är glad över att den känslan inte ersatts av cynism och tomhet
Julklapparna är inte ett stort längtansmål numera. Jag har ju allt som behövs, ja böcker kan gå an få.
Jag har inget emot snö. Det får gärna vara minusgrader så den stannar kvar. Jag har inget emot en sådan här utetermometer heller. Efter fönsterbytet har den här gamla termometern flyttats till det nya fönstret men fotot är från före bytet, det klumpiga fönstret syns i bild.
Byggnadsvård och val av termometrar till ett äldre hus hör ihop och är viktiga saker för en ann´.
Den här tiden vill man inte missa, det är en väldigt speciell stämning som råder. Bara nu.
Svalorna far över taknocken till sin sista kull i ladan
Ljusgrått tydligt svävar över ostronhimlen det bleka augustiljuset
Mössen springer i stubben över råglyckan undan gladan
Fyra äpplen ligger i gräset
Det är så svårt att låsa sommarhuset, bära in trädgårdsmöblerna, vinda opp vattenslangen,
sätta sig på brunnen en sista gång och lyssna till de sista flugorna
Svårare för varje år
Ett plötsligt åldrande, snart är man upphunnen,
Slaktfärdiga gäss snattrar utanför stugorna uppe vid vägen till Trydö
Sista solen sjunker i skogen vid Esperöd
Man måste dock lägga ut råttgift och haspa takfönstren på vinden
Några lökar, potatisar, morötter och jordärtskockor
Sommaren är död
En isig kåre för med sig ett gult björklöv som fastnar på kinden
Det är vått av dagg, ett varsel om slutet i kvällsbrisens sus
Nyckeln vrids om i mitt hjärta när jag låser mitt sommarhus
Att låsa och fara av Hasse Alfredson,
ur "Blomstervers" 1996.
Kan vemod beskrivas bättre än så???
Här sätts innanfönstren på plats och klistras med pappersremsor, lakan läggs över möbler och textilier så de inte bleks, och alltid, alltid stängs huvudvattenkranen av. Vinterkylan har tillåtelse att invadera landskapet.
Här kan man lyssna till Hans Alfredsons vemodiga dikt: https://sverigesradio.se/avsnitt/folkets-dikt-att-lasa-och-fara-av-hans-alfredson
Den regnade rätt mycket i norr våren och sommaren 2024. Fasadarbetena gick bra trots regn och snö i april, arbetena färdigställdes i slutet av maj månad. Vi hann också slå och ta upp allt hö på gården och sommarstugan i juli.
Det var fint och avkopplande att njuta av regnet genom fönstren.
Under detta tak sitter jag och äter frukost i Mälardalen varje solig dag. Äppelträdet som bildar tak och ger skugga planterades för ungefär 100 år sedan av de människor som bodde här då, ett familjeträd som var så vanligt förr i tiden och som har inympats med tre olika äppelsorter.
Kronan bildar ett rum som ger vandrande skugga. Rummet är tydligt och stammen med grov bark är pelaren som bär upp taket.
Rumsbildning, rumslighet, gårdsrum, olika rum utomhus är sådana där uttryck som arkitekter svänger sig med och som inte alltid förstås av alla. Ett rum måste inte ha fyra täta väggar och ett (sadel)tak. Ett rum kan lika gärna vara en glänta i skogen.
Volym, kavitet, form och anpassning till platsen (genius loci), landskapet, gårdsstrukturen, stadskvarteret är kvalitéer som en arkitekt ska ta hänsyn till för att en byggnad, en platsbildning ska bli estetiskt tilltalande, hållbar och och ändamålsenlig. Och eventuellt smälta in i en lokal tradition som inte behöver betyda fyra väggar med sadeltak.
Om man är inne i tänket finns otroligt många fina, vackra, intressanta besöksmål bara i vårt land. Hus är kul. Men det är även lätt att bli ledsen när man beskådar mycket av det som är hemmasnickrat.
Det är verkligen inte varje år midsommarafton innebär vackert väder med sol, värme och lugn vad gäller blåst. Hela eftermiddagen och till sena kvällen gick det att njuta utomhus tillsammans med vännerna från Dalarna som kom åkande till oss.
Efter många veckor här uppe i Ångermanland har våren och nu även försommaren kommit på riktigt.
När
vi kom i mitten av april drillade storspoven för fullt, tranor trumpetade, tofsvipor vinglade fram, sen kom starar och svartvit
flugsnappare, likaså ladusvalor och tornseglare, en buskskvätta
hälsade på och göken började gala i slutet av maj.
Snön täckte först marken, skaren gick att gå på under morgontimmarna. Sen började backskärvfrö att blomma i det bruna fjolårsgräset.
Nu blommar maskrosorna och rödbläran, skogsstjärnorna, ekorrbären, harsyran, åkerbären, kärrviolerna, häggarna, liljekonvaljerna, smörblommorna och midsommarblomstren och till sist också syrénerna.
Det sägs att man kan uppleva två vårar genom att resa från söder till norr i maj. Så har det inte varit i år, vi har missat en stor del av den sydligare våren.
Glada är vi ändå trots att vi missat backsipporna, kastanjeblommorna, magnoliorna och äppelblomningen som vi fått information om av de som vänligt nog tagit hand om vårt hem i söder under vår bortavaro.
Nu växer gräset sig långt här i norr och den biologiska mångfalden gynnas tills dess det är dags att slå gräset med skärande verktyg.
Seden att dekorera med granar och granris utomhus är mycket gammal i Norden. Långt äldre än pyntade granar inomhus. På många håll var det vanligt att ställa höga, avkvistade granar på gården – med endast en granruska i toppen. Kvistarna kunde placeras framför ytterdörren, och en gran uppe på gödselstacken. Det var ett tecken på att julfriden inträtt.
En blek januarisol gör sig gällande denna vackra lördag med nyfallen snö som pudrat den tidigare. Vid lagårdsgaveln har som alltid vindvirvlarna gjort att snön håller sig undan från väggen. I skogsbrynet syns den grå glestimrade höladan - mellanskottsladan - som står där sommarladugårdens förut fanns. I förgrunden spretar några grenar från eken som planterades av den förra generationen som ville veta om ekar verkligen trivdes så här långt norrut.
Isbelupna äro mina fönster.
Kom och titta på dem båda två!
Du kan aldrig tro, hvad vackra mönster
Vinterns andar ritat deruppå.
Kan en mästare med konstens penna
Få en stjerna som den här? O, nej!
Kan en sådan spets du få som denna,
Med brodér-nål? Nej, det kan du ej.
Jag just tycker mig en smul förmögen:
Nya taflor komma hvar dag.
Det är väl! Men bladet kan sig vända
Rutans verld är av en skör natur:
Hela herrligheten dränks kanhända
Innan qvällen i en vattenskur.
Elias Sehlstedt
Haha, Berglins träffar prick igen. Allra vackrast är smala gångar med lodräta kanter som skottats för hand!
Vi (min man) skottar fortfarande med snöskyffel eller snösläde på våra båda fastigheter. Någon gång emellanåt kommer en traktor med plog och skyfflar undan snön. Det ena huset ligger 350 meter från allmän väg, här i norr slingrar sig Kustlandsvägen förbi på några meters avstånd.
*
Jag minns så väl en snöig vinterförmiddag på 60-talet då jag var på besök hos min barndomskamrat för att leka. Uppfartsvägen var inte skottad eftersom bilgaraget låg en bit ifrån bostadshuset men alldeles intill en allmän väg. Det var inte helt ovanligt på den tiden för då behövde inte mannen skotta sig ut i arla morgonstund på väg till jobbet. Tant Kerstin hade besök av sin vuxna systerdotter Vivianne och hur det nu var beslöt de att gå ut för att skotta en gång ner till vägen och vi barn hängde med ut. De veka kvinnorna skottade så vackert, raka kanter i 40-50 cm kall och lätt snö. När de hade några meter kvar kom Alvar körande med sin traktor. Han stannade och undrade om han skulle ploga upp mot huset. Så blev det och den vackra skottade gången var ett minne blott. Det sved i mitt unga estetiska sinne.
Jag glömmer dock inte den vackert skottade snögången!
*
Vintern 1952/53 var mycket snörik läser jag i hushållets loggbok.
