Svalorna far över taknocken till sin sista kull i ladan
Ljusgrått tydligt svävar över ostronhimlen det bleka augustiljuset
Mössen springer i stubben över råglyckan undan gladan
Fyra äpplen ligger i gräset
Det är så svårt att låsa sommarhuset, bära in trädgårdsmöblerna, vinda opp vattenslangen,
sätta sig på brunnen en sista gång och lyssna till de sista flugorna
Svårare för varje år
Ett plötsligt åldrande, snart är man upphunnen,
Slaktfärdiga gäss snattrar utanför stugorna uppe vid vägen till Trydö
Sista solen sjunker i skogen vid Esperöd
Man måste dock lägga ut råttgift och haspa takfönstren på vinden
Några lökar, potatisar, morötter och jordärtskockor
Sommaren är död
En isig kåre för med sig ett gult björklöv som fastnar på kinden
Det är vått av dagg, ett varsel om slutet i kvällsbrisens sus
Nyckeln vrids om i mitt hjärta när jag låser mitt sommarhus
Att låsa och fara av Hasse Alfredson,
ur "Blomstervers" 1996.
Kan vemod beskrivas bättre än så???
Här sätts innanfönstren på plats och klistras med pappersremsor, lakan läggs över möbler och textilier så de inte bleks, och alltid, alltid stängs huvudvattenkranen av. Vinterkylan har tillåtelse att invadera landskapet.
Här kan man lyssna till Hans Alfredsons vemodiga dikt: https://sverigesradio.se/avsnitt/folkets-dikt-att-lasa-och-fara-av-hans-alfredson
Så fin, den där dikten. Även om vi inte riktigt stänger ner fritidshuset helt och hållet kan jag känna igen den där känslan när man vet att det dröjer länge till nästa gång.
SvaraRaderaDilutin – det var länge sedan! Fönsterremsor är däremot högaktuellt inför vintern.
Ja, den är så stämningsfull. Hörde den för första gången som "Dagens dikt" härom veckan och blev helt tagen.
RaderaDilutinflaskan finns kvar från förr i tiden och bevaras i städskåpet.