20 september 2019

Känsla för KOR


Tänka sig en hel bok som avhandlar kon bit för bit med ingående, t ex kons rygglinje, juver, ögon... en egensinnig bok... Martin Ott har på något vis skapat en slags kärleksfull guide. Yes!

"På tio år har antalet mjölkbönder i Sverige minskat från tio tusen till femtusen, och de fortsätter att bli färre. Att se betande kor i landskapet håller på att bli en sällsynthet. Högpresterande och avlad till bristningsgränsen lever en mjölkko idag knappt fem år, sedan är hon utsliten. Vet vi vilket pris kon betalar för att mjölken idag är billigare än kolsyrat vatten?

Kon gjorde en gång i tiden det möjligt för människan att bli bofast. Kon är det enda betesdjur som kan stanna länge på samma plats utan att utarma jorden, hennes gödsel har precis den sammansättning växterna behöver. Men denna symbios har vi människor slagit sönder – och så skyller vi korna för att vara en miljöfara.

Känsla för kor är en annorlunda och vacker bok om kor, saklig och utan sentimentalitet. Här får vi lära oss allt vi inte visste att vi behövde veta om dessa djur som varit människans följeslagare under tusentals år.

Den schweiziske bonden Martin Ott är verksam på gården Gut Rheinau, där man mycket framgångsrikt bedriver biodynamiskt jordbruk och socialterapeutiska verksamheter. I sin bok Känsla för kor delar han med sig av sin stora kunskap om kor, och visar att om vi behandlar kon på rätt sätt kan hon bli en ovärderlig tillgång i arbetet för en förståndig, hållbar och rättvis livsmedelsproduktion.
Känsla för kor är rikt illustrerad med fotografier av Philipp Rohner."
.
.

18 september 2019

Hyllpapper à la 60-tal

 
Det formgavs vackra men också diskreta hyllpapper på 1960-talet, en tid då hyllpapper fortfarande behövdes.

Hyllpapper klipptes, veks och lades in i kökslådor samt på hyllplanen i köksskåpen. På den tiden var skåp och lådor sällan målade invändigt. Det ansågs inte av nöden. Det är tidstypiskt vackert. Tids nog, alltså på 70-talet, kom de fabrikstillverkade köksinredningarna med färdigbehandlade stommar och luckor, t ex melaminbelagda. Då behövdes inte hyllpapper längre.

Bara det nödvändigaste målades - utsidan och det som syns mest när lådan/luckan öppnas.

Idén med vaxat eller plastat hyllpapper som är lätt att torka av eller förnya om man vill - det är något som uppskattas i detta hus.
.
.

17 september 2019

Att göra naturen värdefull

Hur glad blir man inte av människor som vill levandegöra naturen för skolelever. Som visar hur allt i naturen hänger ihop, hur vi människor är en del av djur och växter i biosfären, naturen, miljön, landskapet, verkligheten - kalla det ekosystemet. Och det är bara vi människor som i stora drag påverkar skydd eller exploatering av biosfären. Ett stort ansvar som vi människor har med vår livsstil.

Minns själv när jag (för första gången) tillsammans med ett gäng fick berättat på plats av en biolog hur vissa insekter och växter hängde ihop en viss marktyp. Det var en tidig aha-upplevelse en solig majdag i en beteshage. Det är annat än det som händer nu under människans tidsålder, där vi med teknikens hjälp exploaterar naturen utan hänsynstagande till annat levande.


 Life is an adventure!
Och vi människor är sannerligen jordens farligaste varelser.
.
.

16 september 2019

Högt trähus

Förra veckan var jag på studiebesök med kollegor till landets hittills högsta trähus. Korslimmat trä, KL-trä, har använts i stommen i det 9 våningar höga bostadshuset. Vi fick möjlighet att studera arkitekturen ingående både från ut- och insidan. Konstruktionen med KL-trä är intressant. I Österrike har det länge använts men nu ser en boom ut att ske här i landet. Fram till i år fanns endast en tillverkare av KL-trä - i norrländska Bygdsiljum. Nu startar fler fabriker.

Beräkningar har gett vid handen att genom att använda trä istället för betong har koldioxidutsläppen kunnat minskas med 550 ton i detta projekt. (Ett ton motsvarar cirka 400 mils bilkörning.) Tänk bara vilka utmärkta kolsänkor alla gamla timmerhus är! De är värdefulla av flera anledningar än de eventuella kulturhistoriska och ekonomiska värdena, de är bra för natur och miljö.

HÄR finns en artikel om Sveriges högsta trähus ritat av ett danskt arkitektkontor.
.
.

13 september 2019

Skördetid på levande landsbygd

Just nu skördas havrefälten utanför mitt sydligare hem. Det är en fin årstid, det är underbart att ha bönder och därmed en levande landsbygd tätt inpå sig. Det är som när jag bodde i uppe i norr men numera saknas där bönder och därmed en levande landsbygd.

Halmgul stubbåker. Utanför fönstret bullrar skördetröskan. Bosset flyger med vinden in på gården. Jag känner mej tacksam.

 Höstfärgerna börjar göra sig gällande så smått, vildvinet har börjat få djup glöd.
.
.

11 september 2019

There´s a great future in plastics

På insidan av matskåpets dörr sitter en hängare av plast uppskruvad med spårskruv. Så nytt material då och det höll i sig flera decennier. Att säga plast 1957 är som att säga rymdfärd 1967, disco 1977, Microsoft 1987 och internet 1997.

Man ser samtidigt de hantverksmässiga penseldragen efter Målar´Mattssons pensel. Allt intakt från kökets tillblivelse 1950. Teodor Mattson bodde granne med pappas föräldrahem på Rundvik så kontakten fanns etablerad sedan länge, det var naturligt att anlita honom när övervåningen inreddes till generationsboende. (Alla fysiska lämningar efter hans bostad är bortschaktade sedan länge i samband med ny infrastruktur anlades inom sågverks-samhället.)

Jag älskar de här vetskaperna om mitt hus och vilka som bott, brukat, tillverkat, anlitats som hantverkare här. Det där som kallas proveniens. Jag har rätt god koll på detta eftersom jag framför allt har berättelserna både i minnet och nertecknade. Utöver detta har jag hushållets loggböcker som har massor med information. Dock hittar jag inte info om när denna hängare inköptes.

I loggboken mycket antecknat t ex  hur många linhässjor hö och deras längd som varje lägda gav i skörd från år till år. Statistikälskare som jag är, funderar jag skarpt på att göra en tabell över detta. ;-)
.
.

10 september 2019

Ångermanlands landskapstavla

Den här tavlan i intarsiateknik, motiv utförd med fanérinläggningar, har mina ögon skådat i hela sitt liv. Min gissning är att den inköpts av mina föräldrar till den egna bosättningen. Eller kanske var det en gåva, vem vet. Vilka som formgett och utfört den står angivet på baksidan och jag har fått fram något lite mer om företaget så här i efterskott.


Tavlan visar viktiga attribut för landskapet Ångermanland.
  • Landskapsvapnet med tre laxar kröns här av 
  • Styvmorsviolen, Ångermanlands landskapsblomma.
  • Kyrkan på bild är Boteå kyrka från 1100-talet med den fristående klockstapeln i trä från 1788. (Från den trakten kommer en gren av min släkt.)
  • Slutligen visas en skötbåt med två fiskare, fiske var en viktig näring före industrialiseringen.
På baksidan sitter en fastklistrad maskinskriven lapp:
Landskapstavla "ÅNGERMANLAND".
Motiv: Vapnet, Styvmorsviol, Boteå medeltidskyrka, Strömmingsfiskare från Ulvön.
Träslag: Alm, Avodire, Svart päron, Peroba rosa, Päron, Ybam, Valnöt, Grå björk, Lönn, Jakaranda.
Komponerat av: Konstnär B. Ekman.
Tillverkad av: Bohus Intarsia, Uddevalla.
Generalagent: Firma Walter Mideskog, Motala.

Digitalt Museum finns informativ text om dessa souvenirtavlor:
Historik 
"Bertil Gustafsson (1925 - 1985) född i Tanum, död i Höganäs, startade tillsammans med Rune Wahlström (1921 - 2005) från Östergötland, Bohus Intarsia i Uddevalla år 1947. Innan dess var de två männen anställda på Mjölby Intarsia med yrkesbeteckning decoupeur/dekupör/dekopör. Gemensamt beslutade de sig för att starta eget. Efter några år tog Bertil Gustafsson över Bohus Intarsia själv.

Firman låg på Jarlsgatan 12, Uddevalla. Totalt arbetade fyra kvinnor och tre män i verksamheten. Tavlor tillverkades i serier om 40. Därefter fortsatte man med ett nytt motiv för att inte trötta ut de anställda.

För Sveriges olika landskap - Skåne, Blekinge osv. gjordes tavlor med intarsia-inläggningar, så kallade landskapstavlor. De var populära bland svenskamerikaner. Andra objekt i företagets produktion var brickorna "När skönheten kom till byn" och "Hej och hå jungman Jansson". Förutom nämnda souvenirtavlor gjorde firman ämnen av fanér med intarsia till stilmöbler/byråer och smycken. Hals- och armband skapades i en kombinationen av ädelträ med metallinläggningar. De såldes bl.a. till Stockholmsbutiker.

Bertils hustru från 1949, Lilly Gustafsson, Höganäs, berättade i februari 2012 att hon kvällstid fick bränna skuggor på löv i intarsiaarbetena med hjälp av varm sand. Annars var hon mestadels verksam med administrativt arbete på firmans kontor.

År 1956 flyttar familjen Gustafsson till Ronneby och tar över den firma som tillverkade intarsiamöbler till vilken de tidigare levererat skurna fanér/intarsiaarbeten. Senare går familjen Gustafssons flyttlass till Höganäs där företaget Höganäsmöbler AB med tillverkning av kontorsmöbler etableras.

Konstnären Birger Ekman (1905-1999) född i Solna, död i Trollhättan."
.

7 september 2019

Farmor rökte pipa...

...och då behövde hon ett tobaksskrin för förvaring av den tobak hon stoppade pipan med. Vad kunde vara naturligare än att använda fernissad masonite till skrinet? Inget! Jag vill minnas tobaksmärket Borkum Riff men nog använde hon väl också det äldre tobaksmärket Tiedemanns? Detta enkla föremål, ett tobaksskrin av masonite, sparade min far i "kulturkistan". Det var omtänksamt!

Jag minns farmor sittande på en karmstol nära vedspisen med den raka rökpipan, en hand runt piphuvudet och pipskaftet i mungipan. Lugnet fanns runt omkring henne där hon satt och njöt av pipstoppet.

Det mörka håret hade hon alltid stramt kammat bakåt och uppfäst i en liten knut där bak. Ett foto på min rökande farmor saknar jag. Hon dog på sitt 96e år.

.
.

4 september 2019

Statistik och forskning

Jag tycker det är så himla intressant att staten har sådan koll på oss medborgare. Det har pågått allt sedan Tabellverket inrättades 1749, det statliga verk som 1848 blev Statistiska Centralbyrån. Av all insamlad data gör man sedan statistik som kan vara både intressant och underhållande. Eller så kan den utnyttjas i fel syften, den kan också feltolkas. Tänka sig! Är nyttjande av algoritmer nästa steg i kartläggningen av befolkningen?

Jag hittade en sida med befolkningens utbildning 2018 som jag fann intressant. Där har statistik på befolkningens utbildning vridits och vänts på.

Befolkningens utbildning 2018
2018-04-19
"Drygt en fjärdedel av befolkningen i åldern 25–64 år är högutbildad. De bor oftast i storstadskommuner och residensstäder. Majoriteten av kommunerna med allra högst utbildningsnivå ligger i Stockholms län där en tredjedel eller mer av befolkningen har minst treårig eftergymnasial utbildning i nio av kommunerna.

Andra kommuner med hög utbildningsnivå är Lund, Lomma, Uppsala, Umeå och Linköping."

Utdrag ur rapporten Samband mellan barns och föräldrars utbildning
"Andelen unga som gör en klassresa genom att skaffa sig högre utbildning än den högst utbildade föräldern har successivt minskat i och med att föräldragenerationen fått allt högre utbildning.

I alla åldersgrupper är det väsentligt mycket vanligare att skaffa sig en högre utbildning om någon av föräldrarna haft eftergymnasial utbildning. I rapporten ges en översikt över högsta fullföljda utbildning för befolkningen 2014-12-31 mot bakgrund av deras föräldrars utbildning."

Jag gjorde ett utsnitt med tre kommuners befolkning i arbetsför ålder och dess utbildningsnivå. Kommunerna jag valt är Stockholm, Umeå och Nordmaling samt riket som helhet. Sammanställningen får tala för sig själv. Källan finns här: Utbildningsnivå efter kommun och kön 2018 

https://lh3.googleusercontent.com/AbNaFRUFT4W_6bIg2VnG_o71mCJVKNBZ5yv8cgU3cXY134xheTUtiTIAe7IPuAiiw372KIcmz8cknAsj69-XhmufICKM7PmvPaiRmfOCsgxRWlyjX0isd4Sw-CQicqdy3fAYdcGS0uQ4p_QYZ3ZbZSF5hIa2au2X2KBucZ21d4h4kEb0i4IBl7IX7n10CwTBoTK6JdCwDtJEgA4nXGAtz3cPVx7nMLGU5qlNKPpVUhSHPF6zRkClV4AarDsI0eCzC6Qr-yqtOfG-V_8URrdzoXAhSOIDavDfvfJH5cNrn_zQpW8kNLU8ka_aucTHkAv70MoB9WcxrJLH0pVybXdgO0J8LdONlgzCClmDmgucN9x-svbVzVYHgK0AG_a8ZtGBuW1hfN1gsye4m1PUKy91I1t-e873Qyk9cuRwkaQ5t0mnpl-lKWe3byIzZdqql1X4I1r9c2cUCpK24VuywK1sRQj7qXbn0y9uhvqxHQCZqXnM_5tC_7qNF78csHAbVn5ylmKjemT6KDR9iJCYRlylUB0AG2OrMGnunEc2-FtM_aF0k-7aj1TFvmSFPkqtLO9pKsN1Z96j3L3bmDAzOARHChO3DtmmKTWIZyublHdl-Ur9I-qFiaujSFiJ_ULFj4Fdpr_H1hUDooMzmUyDI0aA_J4-EWKS3GOM=w789-h533-no
Klicka på tabellen för förstoring.
***


Varför finns färre högutbildade kvinnor än män på landsbygden? Vertikals har ett blogginlägg från 2014 som har samma relevans idag tror jag nog. Ett utsnitt:
"Professor Lena Edlund skrev i ett paper redan 2005 hur kvinnors överrepresentation i städer också är en reflektion av äktenskapsmarknaden. Utgångspunkten är att en välutbildad man i högre grad kan tänka sig att gifta sig med både en högutbildad och en lågutbildad kvinna, medan högutbildade kvinnor i högre grad enbart gifter sig med högutbildade män. Det gör att högutbildade män flyttar till städer för att få en högre inkomst. Även högutbildade kvinnor flyttar till städer för att få en högre inkomst, men också för att ha en större chans att hitta en partner. Samtidigt flyttar också lågutbildade kvinnor till städer och till den äktenskapsmarknad som dessa erbjuder. Kvar utanför städer blir därmed i högre grad män med lägre utbildning."
Här på Timmer & masonite har problemet med kvinnors flykt från landsbygden tagits upp tidigare. Om och hur problemet ska lösas kvarstår. Men att det inte enbart gäller att det finns attraktiva arbeten är jag säker på, andra stimulerande utbud för behövs också för att behålla eller få välutbildade kvinnor att återvända i högre grad än de gör nu.

https://morfarshus.blogspot.com/2011/05/blir-du-lonsam-lille-van.html
.
.

3 september 2019

Fin höstsyssla

September

Så förklingar de, sommarens andetag,
men betänk när din saknad känns svår
att den sommar som väntar är närmare i dag
än vad faktiskt var i går.

Detta är månaden då innanfönstren ska sättas på plats. DET är en höstsyssla att räkna med. Det tar sin grundliga tid men sååå skönt det är att få dem på plats nu när det blir kyligare. Alla fönster brukar vi i samma veva putsa. En solig helgdag i mitten av september brukar det vara dags innan säsongen med uppvärmning med radiatorer eller ved börjar. Det är lika skönt som det är att plocka ut dem i maj.

Det här med att sätta in och ta ut innanfönster är en anrik syssla. Den första gången innanfönster är dokumenterade i en skriftlig källa här i landet är 1729 och det gällde då lösa innerfönster i Stenbockska palatset i Stockholm. Plötsligt blev vinterhalvåret uthärdligare i palats och herresäten. Så småningom nåddes allmogen av nytänket och fick till sist även råd med finessen med dubbla fönsterbågar under vintern.

Läs Byggnadsvårdsföreningens replik: Fel om fönsterbyte i gratistidningen "Vi i Villa"
.
.

2 september 2019

Krama det sista ur sommaren

En fluffig vallmobukett står på vedspisen. Det fungerar bra så länge det inte ska eldas i järnspisen och det dröjer lite till innan det behövs.

Vallmo är en obeständig blomma men så vacker och skir med sina veckade kjolar. En kort och förgänglig skönhet, snart faller kronbladen av. Kortlivad men inte mindre njutbar för det!
.
.

1 september 2019

Sommarens aktiviteter då

Teckning av Carl A. Jacobsson - JAC. Riksarkivet.
Jac var pseudonym för Carl Agnar Jacobsson (född 1884 i Värmland, död 1942 i Stockholm), 
en svensk tecknare och illustratör.

Teckningen visar sommarsemesteraktiviteter som de kunde te sig med hjälp av tidningsillustratören Jac:s penna. Kan tro att det är sommar på tidigt 1930-tal. Radion spelar musik, Radiotjänst AB startade 1925 och Sven Jerring var den förste hallåmannen.

1938 lagstadgades om semester i Sverige. Då fick alla arbetare rätt till två veckors betald semester per år. Semestern dock högst 12 vardagar per år och på den tiden arbetade man 6-dagars vecka, endast söndagen var ledig. Även jag gick till skolan på lördagar mina första grundskoleår. Men det var en lättsam halvdag med "roliga timmen" eller fröken som hade högläsning ur någon bok som borde roa oss elever.

Skolavslutningen i början av juni var alltid mycket välkommen, sen var det obegränsad lek för hela slanten. Sommarlovet var oändligt långt för ett barn. Det var bad, höräfsande, höet ladades och roligt hoppande i hö blev det då, kojbyggande, kurragömma, ett år var en vattenfylld ketchupflaska vi jagade varandra med, senare blev det leksaks-revolvrar med plastskott i magasinet som fick oss att fascineras, klippdockor blev till då det regnade, fiskafängen, kanotpaddling. Ja, sommaren kändes som en evighet. Jag hör dock till dem som tycker mycket om våra olika årstider - sommar året om vore förfärligt...
.
.

29 augusti 2019

Om att studera vidare

Minns brottstycken av ett samtal för många långa år sedan mellan min mamma, min syster och jag. Det är fem års skillnad oss systrar emellan. Jag hade börjat på KTH, syster min gick i gymnasiet och min systers val för framtiden kom på tal.


Det jag minns var att jag var helt säker på att det bästa hon kunde göra var att studera vidare. Det var mitt råd, vad hon ville plugga var mindre viktigt, bara det var något hon trivdes med.

Rådet ifrågasattes av både mamma och syster. Min mamma såg gärna att yngsta dottern blev kvar hemma i närheten, alltså inte bo så långt bort. Och utbildningsmöjligheterna i kommunen ger inte alternativet att utbilda sig på hemorten. Mamma tyckte antagligen att det räckte att äldsta dottern valt att flytta långt bort. Hon tänkte en hel del på sig själv, sin egen situation. Våra föräldrar har sannerligen inte tryckt på att vi barn skulle utbilda oss för att få det "bättre än" vad de hade. Det är annars vanligt i lågutbildade hem. Nej, valet av yrke har helt och hållet varit mitt eget ensamma val och praktiska genomförande. Ett av de första uppgifterna var att ordna boende i Sthlm på egen hand utan hjälp av vuxen eftersom ingen av föräldrarna hade möjlighet att ge stöd då kontakter och pengar saknades.

Min syster satte sig även hon på tvären mot mitt råd. Hennes storasyster skulle inte bestämma över hennes göranden och låtanden, att ta råd från en storasyster som gått före och banat väg blev för mycket, hon ville gå sin egen väg. Det var mer en protest mot mig än mot utbildning i sig.

Hur orden föll minns jag förstås inte men väl känslan som kom ur samtalet. Ingen utom jag ansåg att utbildning var speciellt viktigt. För att förstå vad hon egentligen ville och klarade av sökte min syster så småningom in på en folkhögskola i Östergötland. Ur detta kom sedan beslutet att skaffa sig en högskoleutbildning.

Detta med att "klara av" är inte oviktigt för barn till lågutbildade föräldrar med folkskola/grundskola i bagaget. Att våga tro på sig själv och sin förmåga kan vara svårt nog när man helt saknar förebilder i sin omgivning. Det finns många berättelser om detta.


Läser nu denna bok av Vilhelm Moberg, utgiven 1968. Där beskriver han bland mycket annat sin barndoms folkskola. Här ett kort utdrag:
"Men skolan i skogen var avsedd för barnen till bönder, torpare och daglönare, för det kroppsarbetande folket. Barnen i andra samhällsklasser fick gå i andra skolor. Om man ser kunskaperna ur rent praktisk synvinkel, enbart ur nyttans synpunkt, så var de tillräckliga för oss. Man menade att vi inte behövde veta mer, om vi följde i fädernas fotspår och stannade kvar inom de kroppsarbetandes klass. En bonde kan plöja sin åker utmärkt utan kunskaper i svensk grammatik, en skogsarbetare kan fälla träd förträffligt utan att färmå stava ett enda ord i sitt modersmål, en bondhustru kan mjölka kor och kärna smör med största skicklighet utan att veta vad subjekt och predikat är för något.

Sanningen är att samhällets bildningsplikt ännu vid seklets början inte var i realiteten erkänd. Långt ifrån alla ansåg den obligatoriska folkskolan som något nödvändigt eller oumbärligt.  I en självbiografisk skiss berättar Fabian Månsson, att den i hans barndoms Blekinge "mest  betraktades som ett samhällsont, en inrättning, där man fick läsa gudlösa och löjligt onyttiga böcker". Fabians hembygd dominerades andligen av intoleranta väckelserörelser, för vilka alla andra böcker än de s.k. gudliga var skadliga eller onödiga. Men en del bönder i min hemsocken betraktade folkskolan som någonting ont ur en annan synpunkt: Den berövade jordbruket dess arbetskraft. Den tog de arbetsföra barnen från sysslorna på gårdarna och ökade därmed föräldrarnas arbetsbörda."

Jodå, ungefär hundra år senare hörde jag själv samma argument mot att läsa vidare som beskrivs av Fabian Månsson (1872-1938)! Studier kunde vara farliga. Farliga för själslivet och gudstron. Det var en hög tröskel att komma över.


Jag som är av nyfiken natur anser att studier är viktiga för den personliga utvecklingen. Om man kommer från en studieovan miljö är jag också övertygad om att eftergymnasiala studier bör ske långt från hemorten, från hemlänet, så att de normer man vuxit upp med och fostrats in i ska kunna och våga ifrågasätts. Närheten till hembygden ska brytas eftersom det då är lättare att bryta mot normerna som är så viktigt att göra för att bli en självständig person. Att vara normkritisk, att ifrågasätta och reflektera är en del av vad högre studier ska tillföra en individ. Det är på så sätt man lär känna sig själv, förstår sin egen situation i världen. Kanske vill och vågar man dessutom försöka förändra sig själv och/eller omvärlden. Med det menar jag inte att utbildning är ett måste för att nå ditåt men för min del skulle det inte ha varit tillräckligt med "livets hårda skola". Studier utomlands är utvecklande kan jag intyga! 

En av de fördomar som frodas är att det inte finns några klasskillnader. Den fördomen är stark i ett jämlikt land som vårt och kanske särskilt stark bland medelklassen. Här i byn ansågs alla vara jämställda, inga skillnader fanns, varken socialt eller ur genusperspektiv. Så är inte fallet.

Hur stimulerande vore det inte att föra ett intellektuellt, analyserande och reflekterande samtal med jämnåriga med samma bakgrund och erfarenheter. Men det fungerar inte i hembygden där den anses vara märkvärdig som på något sätt nämner utbildning. Att vara "tysk ôm bena" sa man för länge sedan (före 1 vkr) om människor som hade andra erfarenheter än de som byn gav.
.
.

27 augusti 2019

Manufaktur- & syfabrik

Vykort

Dokumentationsfoto: Agnetha Pettersson, Upplandsmuseet.

Det första arbete min mamma hade utanför hemkommunens gräns var vid syfabriken i Örbyhus, Uppland. Det var krigsåret 1943 och hon var 22 och sydde kavajer. Hon trivdes varken med arbete eller fritid där och slutade inom något år. Hon styrde kosan till Varpnäs lantbruksskola i Värmland.

Men ändå finns en tavla här i morfars hus som har syfabriken som motiv. Köpte hon den som minne eller fick hon den när hon slutade? Eller hur kom den in i hennes liv... Det är en tavla målad i olja men snabbt och utan större inlevelse från konstnärens sida, den ser ut att vara massproducerad.

Det är först under de senaste åren jag fått upp ögonen för vilken byggnad som avporträtterats, jag insåg aldrig att jag borde ha frågat när någon fanns som kunde svara. Tavlan bara fanns där som en självklarhet från barnsben. Långt efter att Internet uppfanns hittade jag bilderna ovan och förstod sammanhanget. Jag fortsätter självklart att vårda "hötorgstavlan". Jag har inget foto av den, vilket tyder på att jag inte tyckt det varit värt att ens satsa ett digitalt foto på den, men det ska bli ändring. Framöver ska den in på denna blogg tänker jag.

Flera dokumentationsfoton av syfabriken hittar jag på Digitalt Museum. Tre visas nedan. Wow så kul. Beskrivningen låter så här:
Interiör från Örbyhus syfabrik. Oktober 1944. År 1931 byggdes SABÖ Syfabriks Aktie Bolaget Örbyhus syfabrik. Syfabriker i Örbyhus och Tierp båda i Uppsala län. Tillverkar herr-och gosskläder, damkappor och dräkter samt skiddräkter. Varumärken: SABÖ och ÖRSY.

 Fotograf: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB

 Fotograf: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB
Jamen, är det inte Karin som sitter där borta... Skulle det inte kunna vara... Hon började på Varpnäs den 1 november 1944 och fotona är tagna i oktober 1944. Nä, det är nog en synvilla, hon tog väl en paus mellan anställningarna?  Men det är otroligt intressant att finna dokumentationsfoton från den här tiden och se hur arbetsmiljön då såg ut. Funkisen har slagit igenom, blanka, släta ytor, ljusglober i långa rader som takarmaturer, stora öppna rum skapas med hjälp av gjutna betongpelare. De två nedersta rutorna i fönstren har "mjölkglas" för att livet utanför inte ska distrahera sömmerskorna. Och är det inte tidsstudiemannen som står där borta till vänster?

Fotograf: Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB

https://lh3.googleusercontent.com/E7TNh9MsC740PSGBY0PTOlLHVZLSKYXVKhUKlfylW6-9pPVULluaGwD2URGvouzVKPuuGoXAvYj5cdKS-fbE3Mp_Ln35GxaK5SJy-BryKdCj_BEtB9bBQToNrjrSIFwWd_Nv836217HxurZVbBHhuUwnYZtj72JMYco3_HVPuzPTzpwT2n724np7w5aSzcgO72VaeBeMPzgLoWyIvMBBel9GpsQmdMW1PGkF2gNbY4E7RdUvN8Qd-WbZh4Rg1zinoLOxtp5YxQ6FIF60TD9WSlZCz-y4uPBerN-O_8B8VEPEfy8jKroV83Av1LI_3Xgn04eR4qQ4AqH9PcE56hOJ15d71KFppuR-rmBuDcXWJ9JOquMVX3SUCSHCWGZ2cVgJ7k8t9Zu_CF2HNW8AETcEfXxFz4NaxTCGZlDMzHDUstwWhezLJgS0l2N7WGaGvf3HFXrsFITHMxjynKc1Z3PGEgwy7SNyhaCUUF_HJXgb9TJyYIPjvBLn1DBaYA1Cj8Q10S6UKbotnbDAn92T9T2cofRVp4Dk_V1jamL4Z-hXykqvZPjMaALUHCor5Utxk60Wr5lsAxo88N9qKQwBitaGqM19SG8-NlAN3o7laYr5mb65dUoqphddSKGPy8oVEinfirlbssYj3BYoxHhwbo5X-dCv3Oj4Dyis=w687-h916-no 
 Klicka för större bild.
Kanhända fanns annonsen där Karin hittade den lediga tjänsten som syfabrikssömmerska i en dagstidning eller en liknande tidskrift som denna Hemmets Journal (årgång 1947). Arbeten fanns det gott om. Norrländskor ansågs pålitliga och arbetsvilliga, de var följsamma och sa aldrig emot. Eller...
 .

25 augusti 2019

Sömmerskelära

Enligt texten till detta foto syns fru Klara Strömberg som hade manufakturaffär i Nordmaling. Sonen Valentin och dottern Elin hjälpte till i affären. Klara Strömberg sägs ha varit berömd för sina stora kafferep på Klaradagen. Foto H Bäckman, VBM.

Det fanns tre manufakturaffärer/skrädderier i Nordmaling på 30-40-talen. När de startade har jag inte forskat i. De tre var Sjöbergs, Strömbergs och Mattsons.

* Strömbergs hade textil o sybehörsaffär dära Vall´n och bostad i Levar där drängar och pigor hjälpte till med jordbruket. ”Men himmelta lilla - je ät ju se je kôn gômm je bakke pärskalhögana” var något som fru Strömberg påpekade för tjänstefolket :-) Klara Strömberg var syster till Nils Johan Sandman i min hemby.

* Ett uttryck som fru Mattsson ofta använde var ”Svatt som är så vackert". Svatt gick an till det mesta. Det kan man hålla med om än idag.

* Min mor började sin sömmerskebana hos Fridolf Hörnstens fru Jenny. De var närapå grannar. Där lades grunderna men Karin ville lära ytterligare, hon ville till fru Sjöberg dära Vall´n som var en skickligare sömmerska med andra kunder. Karin mindes rörelserna när fru Sjöberg hanterade en packe med svart siden. När en tygpacke levererats kunde de två sitta och undra om de skulle sy sig kläder av den. Tänk om jag hade haft ett foto av dem sittande där bland tygbalarna. Denna fru Sjöberg klippte till utan mönster och hon var inte så petnoga men absolut allt, allt hon gjorde blev bra. Hon kunde verkligen sy och därutöver var hon trevlig enligt mamma. En egenhet som den unga dottern Florens hade var att bryta av pappskivorna som fanns i tygpackena och äta av dem, men icke när mamma Sjöberg såg det. Husa hos Sjöbergs var Greta R. som nämnde för Karin att hon var omtyckt och menade att hon skulle säga upp sig eftersom hennes lön då säkert skulle höjas då man ville behålla henne. Så skedde, hon sa upp sig men blev kvar med höjd lön. Unga flickor informerade varandra och hade sina knep under 30-talets senare halva. Visst är det en fin story...

Tillägg: Bör kanske förklara att jag använt de "titlar" min mamma använde på dessa yrkesarbetande kvinnor. Hon minns dem från sin ungdom, sitt 30-tal med förstagångs-upplevelser av arbetslivet och då benämndes kvinnan som fru till en man, hans efternamn. Så sa man i den socioekonomiska grupp hon och de tillhörde. Du-reformen slog igenom först på sent 60-tal, tidigt 70-tal. Själv har jag aldrig behövt använda dessa titlar, som barn var äldre kvinnor för mig "tant". För övrigt är 30-talet något av ett vacuum för min del, ett decennium jag inte riktigt behärskar. Hur var klädmodet? Frisyrerna? Litteraturen? Filosofin? Depressionen/lågkonjunkturen i världen pågick länge nog och politiken förstår jag någorlunda men 20-talet och 40-talet är mer begripliga i alla avseenden. Detta försöker jag ändra på under hand.
.
.

20 augusti 2019

Tre kärlekar

Angående förra blogginlägget om ("Norrlands") naturresurser som exploateras är dramaserien Tre kärlekar av Lars Molin ett utmärkt exempel. Jag fångades av serien då den visades på tv första 1989. Det handlar om tre syskon med olika inställning till sitt föräldrahem och till sin hembygd. Det är mycket vemod och många krossade förhoppningar som visas upp. I slutscenen, som utspelas något decennium efter huvudhandlingen, ligger föräldrahemmanet under vatten, i en kraftverksdamm. Tre kärlekar är en starkt dramaserie vars tema i verkligheten aldrig tar slut.

Skådespelarna i tvdramat: Samuel Fröler, Gustav Levin,
Ingvar Hirdwall, Lena T Hansson, Mona Malm.
"Varje generation har sin ödestid, de få dagar, veckor eller bara timmar då vi fattar avgörande beslut som sedan får betalas eller avnjutas genom ett helt långt liv.
Det är den tid då vi förälskar oss, avlar barn, handlar trolöst eller på annat sätt skuldsätter oss känslomässigt för hela livet.
Detta ska bli berättelsen om tre generationers känsloreverser, några av dem ännu inte förfallna till betalning."
Lars Molin om sin dramaserie "Tre kärlekar".


Tre kärlekar kan ses på SVT Öppet arkiv.
.
.

18 augusti 2019

Att exploatera naturtillgångar med lokal hjälp

Har avslutat femte delen av Sara Lidmans Järnbanesvit och samtidigt läst Ernest Thiel, pengar & passion av Lars Ragnar Forssberg.

Det var väldigt passande, författarna skriver om samma tid men ur norrländskt (västerbottniskt) perspektiv respektive ett storstadsperspektiv. Det ena fiktivt men med en släktkrönika i bagaget den andre har skrivit en biografi över Thiel, riskkapitalisten med konstintresse. Som i början av förra sekelskiftet var landets rikaste man och som lät uppföra sin bostad på Blockhusudden i Stockholm1907 med Ferdinand Boberg som arkitekt. Byggnaden med all konst som, efter att aktieportföljen minskat i värde och tillgångarna försvann, inköptes av staten och blev Thielska galleriet.

Här är ett utsnitt ur Ernest Thiel. Pengar & passion av Lars Ragnar Forssberg, 2015.

Kolonisationsprojekt i ödemarken.
"Vad som doldes i de norrländska mörka bergens innanmäte var länge okänt. Men Sveriges genom tiderna mest snillrika ämbetsman, rikskanslern Axel Oxenstierna, hade sina aningar. "Nog kunna vi få medel åt kronan, om vi understödja bergen, ty vad som därpå användes, lönar kostnaden och riket blir därigenom rikt", skrev han redan 1636. han uppmuntrade dem som ville anträda den mödosamma färden till Lappland, som man sade på den tiden. De från Holland inflyttade bröderna Abraham och Jacob Momma antog utmaningen. De drev affärer i Mellansverige, var sanna entreprenörer, förmögna och äventyrslystna och gjorde gärna den långa resan norrut.
Det här var i slutet av 1650-talet. Sverige var en aggressiv stormakt och behovet av järn och därmed malm stort. Bröderna hamnade först i Tornedalen där de lyckades bryta både järn- och kopparmalm, "ödemarkens underjordiska skatter" som Abraham kallade fynden. De drog vidare västerut och gjorde fyndigheter i Svappavaara. För sina insatser adlades bröderna 1669 och fick namnet Reenstierna.

Malmbrytning var en riskabel verksamhet. Inte bara rent fysiskt utan också ekonomiskt. När den yngre brodern jacob dog 1678 var bröderna fortfarande rika, men sedan gick det utför. Stackars Abraham blev alltför spekulativ och vidlyftig, tog allt större risker och lån och sattes 1683 i gäldstugan, där han fick sitta i ett och ett halvt år. När han dog 1690 var han utblottad.

***

Det finns olika uppgifter om när Ernest Thiel började intressera sig för malmfyndigheterna i Norrbotten. När han lämnar Härnösandsbanken tog han ett nytt steg i sin karriär. Fram till 1890 hade det mest handlat om att förmedla lån, nu kastar han sig in i de industriella projekt som kommer att göra Sverige till ett rikt land. Det handlar om att utveckla snillet Gustaf de Lavals uppfinningar till säljbara produkter och det handlar om gruvorna i Malmberget och Kiruna och - inte minst - järnvägarna därifrån till Luleå och Narvik.

Det är komplicerade affärer: många aktörer, lån som avlöser varandra, aktier som byter ägare, spel under bordet, gigantiska risker, stora potentiella profiter. Över malmfälten svävar ett stort antal hårda affärsmän likt rovfåglar för att få sin del av bytet.

Det finns många skildringar av den här epoken. De skiljer sig mycket åt beroende på varifrån man betraktar scenen. Alla är överens om att den framgångsrika exploateringen av malmen uppe i Norrbotten var en viktig förutsättning för Sveriges ekonomiska framsteg. Men åsikterna går skiljer sig starkt åt när det gäller att utse dem som ska hedras för framgången och för att ägandet av gruvorna inte hamnade i utländska händer.

Det är också nödvändigt att påpeka att de här berättelserna sällan nämner dem som utförde grovjobbet. De skildrar inte rallarna som drog järnvägarna, inte dem som hade det tunga och farliga jobbet att ta upp malmen ur jorden. De berättar heller ingenting om de usla brädskjulen i vilka människor bodde - somliga till och med i jordkojor - inget om smutsen, kölden, mörkret och den knappa tillgången på mat.
Jag gör det inte heller. Det är en annan berättelse, men det är ändå viktigt att påpeka att utan dessa människor hade vare sig Ernest Thiel eller Knut Wallenberg kunnat göra några vinster eller förluster.

Det var, som tidigare nämnts, sedan länge känt att det fanns malmtillgångar i Norrbotten. Men malmen hade hög fosforhalt, vilket innebar att man med de metoder som tidigare fanns inte kunde göra smidbart järn av den. Först på 1880-talet utvecklades processer som gjorde det möjligt. Det fanns också många andra problem, inte bara mörkret och kylan utan framförallt transportsvårigheterna. Närmaste hamn var Luleå som under en stor del av året inte var isfri. Det var däremot hamnen i norska Narvik.

Transportfrågan kom att spela stor roll i kampen om malmfyndigheterna."
*****


Sara Lidman i sin tur berättar historien om järnvägen som skulle förbinda Norrland med Sverige och som invigdes 1894 med pompa och ståt. Huvudpersonen Didrik Mårtensson, vars förebild var Lidmans farfar,  kom att bli en kugge i maskineriet, en omedveten medhjälpare till de människor som exploaterade hans egen landsända.
"Romanernas huvudperson är Didrik Mårtensson, en småbrukarson som driven av sin lidelse för "jernbanan" – för honom det medel som skall bryta byns isolering – blir socknens ordförande och en av de ledande i trakten. Han snärjs av de kapitalistiska krafterna, anklagas för förskingring och fängslas; ironiskt nog sänds han som fånge på ett av de första tåg som trafikerar banan. Berättelsen speglar universella koloniala förlopp, inte minst i hur erövrarna tar hjälp av en "bygdens son" för att röja väg för exploateringen av ett land."
Från Wikipedia

*****
Min tro, även om jag på intet sätt önskar det, att den norra landsändan kommer att fortsätta vara en koloni. Så snart ett exploateringsprojekt startas (av någon söderifrån eller utrikes ifrån) så är det någon eller några landsbygdsboende som får ekonomiska fördelar av det hela och projektet fullföljs ofta. Det har jag erfarenhet av och det kan gälla gruv- och skogsnäring, vindkraft, vattenkraft...  De ekonomiska fördelarna för norrlänningarna är dock oerhört små i förhållande till vinsterna som exploatören gör sig. Och för att "lura" norrlänningarna behövs endast att staten eller exploatören/projektägaren påstår att det skapar arbetstillfällen för att en majoritet av de boende ska vara positivt inställda till projektet. Inför tillståndsansökan om 1101 vindkraftverk i Markbygden talade vindkraftsbolaget om att anlägga en betongfabrik i Piteå som skulle gjuta tornen till vindkraftverken. Kommunalråd och andra politiker jublade men av detta blev intet. Tornen tillverkas i Tyskland. Att man som norrlänning (på landsbygden) blir utnyttjad vägrar man inse.
  • Ska jag tycka synd om människorna på den norrländska landsbygden som blir utnyttjade?
  • Ska jag ta till mig inställningen att boende på den norrländska landsbygden har sig själva att skylla att de utnyttjas då de önskar ha det på detta vis?

Läs gärna En slags modernismens nyttiga idiot.
.
.

15 augusti 2019

Sensommarlycka

Staketdruvans rankor ger skugga åt träbänken därunder.


I min trädgård en kväll i den tidiga hösten

Än med sin hetta sensommarsolen brinner.
Skyarnas vita flockar vandrar och går.
Här under träden vila och svalka jag finner.
Icke förgäves ett vinkrus framför mig står.
Månen skall stiga snart med sitt daggiga glitter.
Suset av bambu blandas med springvattnets låt.
Kvällsvinden fläktar sval i min ärm där jag sitter.
Vem kan jag säga min lycka och glädje åt?


Li I
700-talet e. Kr.

Ur ”Kineser” 1962.
Kinesiska dikter i översättning av Hwang Tsu-Yü och Alf Henriksson



12 augusti 2019

Hård träfiberskiva

Hård träfiberskiva kan användas till så oändligt mycket. Här på gården har hitintills enbart board av fabrikatet Masonite använts. Vad gör jag om träfiberskivor ska användas i större omfattning framöver?
.
.

11 augusti 2019

Tvåhjuling med grötmotor :-)

Oj så välanvänt detta cykelkärr är genom åren (jo, vi sa och säger ett cykelkärr/det cykelkärret hos oss). Det är utmärkt att frakta tunga saker på eller voluminösa, lätta grejer.

Extra kul var det förr i världen när kärret kopplades bakom mammas cykel med den finurliga kopplingen och vi barn fick åka med. Vi tyckte det var livat värre när det inträffade ;-)
.
.