20 september 2018

Svältens tid

Lyssna till :
Samtal med författaren Magnus Västerbro om barkbrödens och lavpannkakornas Sverige och hör om hur svälten på 1860-talet avslöjade ett Sverige som vi inte vill kännas vid idag.

"Först kom kylan. Sedan värmen och torkan. Två år i rad slog skörden fel. Folk dog. Till en början barn och åldringar. Därefter även de starka. Det tredje året var alla visthusbodar tömda. I Stockholm anklagade man de svältande för att själva ha orsakat sin nöd.

Missväxten under åren 1867-69 är en av de värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och dess effekter förstärktes av politiska felbeslut och misstag. Hungersnöden bidrog till stora sociala spänningar och blev startskottet för massemigrationen, främst till Nordamerika. Genom enskilda människors livsöden berättar Svälten en skakande historia om ett avlägset Sverige, men samtidigt ett som var här alldeles nyss."

https://lh3.googleusercontent.com/eET91uTSQjnxkRJnoh15qsOQ5luJlykdmQuKWsOIkTFFrI19SK7SVFnWqAc6fdKbzCoyGSvAIC4YEDY4alouDKZGm4wEZGAViuKAx8oBr1mE8i4OwLfOX6WePRE4wXhTa4qOqDlOraocYytwI58BOEOID4A1YuxyD7g8N6YyX_IewlYaIVV33yjb_NKFTlb7nHzOL5ysh2-RxbZqxBvRvX7NqD_PHcNdhW5-9prMtIzmGh3DROu6fMQ7z7c249xdtWfA_LFUxR2JZveJQMvq6KWQiYFZNI_pjPFST4LwTcDNHWYcFA2Ue0bzzWymt-IVm_fHoWPjjsXlMQYZU5TaP3SUjR2Ahi0IEQqcZKdzC8salSy8lI5OeDsH4sG2QtA1M4XjAt_6OMQGg284oCkzPrD3eELRQlO_eUSaBPtijHCDbheRUqJRfaH0PWOsPw5bOqexP7ATkU7VxOgvg0t8pm20TZefA02BxPx74Oi9A6xzKyDmy8f1CkqEVNIJnxLiG_eN6Vt4vdHGY7cBClOEjqAII-t9nhoKWAw3I56OBVyIbd7GD0G6m3TnKXPeyiAY6G35u5ySTafa9_czry8sB7WtpRlhTJ1tKdyr0uHTqjCd7RJyNCVnxkCvWLTFSH46=w1000-h539-no
Här i byn dikades Degermyran ut och kunde började användas som ängsmark/lägdor/vall på 1860-talet. Laga skiftet genomfört i byn och innanför ringen syns att en allmänning, markerad X, utnyttjats för att bereda mer åkermark till byns hemmansägare i det som fortfarande kallas Degermyran. Numera har skogen invaderat åkrarna.

Jag har hört "storsvagåre" 1867 nämnas ibland. Hur anfäderna klarade av hungersnöden vet jag dock inget om. Jag vet inte hur den släkt som bodde här i byn gjorde för att klara sig och överleva. För många människor var utvandringen till Amerikat ett alternativ även i denna bygd. Om detta förtäljer kyrkböckerna.

18 september 2018

Smultna färger

Höstkolorit.
Nygamla originaltapeter från 40-talet.
En golvvas med kaveldun och vassvippor.
Naturnära färger och arrangemang som det kunde vara på 40-talet och i övergången till 50-tal.
En trappa upp här i huset.
.
.

16 september 2018

Målarteknik och färgtyp

Murstocken vid öppenspisen kom till strax före 1950. När det skulle målas kontaktades målar´ Mattsson dära Rundvik.

På muren använde han en dekorativ och hantverklig teknik. Först ströks en grundfärg på och därefter en mörkare strykning. Men hur gjorde Teodor Mattsson därefter? Det ser ut som att han använde en spatel för att få till en levande yta, eller...

När det var dags att måla om ca 1970 tog målare Alfred Sikström och strök av penseln på murstocken efter att takmålningen var klar. Det är bara att konstatera om man tittar till höger om spjällhandtaget. Därefter tapetserades hela murstocken, även den lutande ytan på bilden. Jag minns att jag tyckte det var konstigt med tapet där men fann mej, det var ju inte mitt beslut. Sen dess har jag sett fram emot att få bort tapeten. När den togs bort 2016 kände jag hur pulsen ökade - 50-talsfärgen var kvar där under. Så himmelens glad jag blev.

Ännu återstår att ta bort utstrykningen med vit färg som Alfred S gjorde. Har försökt med aceton, kristallolja, dilutin, T-sprit... men nix, 70-talsfärgen sitter kvar. Att måla över originalet är i mina ögon helgerån. Men kanske att en målerikonservator skulle kunna hjälpa? Det gäller att få fatt i en som kan tekniker och färgtyper från efterkrigsperioden.

Att restaurera modernismens byggnads- och målningsmaterial är inte alls lätt om nu någon trodde det.
.
.

15 september 2018

Att förolämpa ett hus

Bastmattan har beskrivit ett hus i sin närhet.
Läs där om vad som INTE är byggnadsvård eller restaurering.
Detta är ombyggnad, reparation vilket är något helt annat än att ta varsamt hand om ett hus på dess eget villkor.

Men räddningen från sådana förolämpningar finns inom räckhåll för oss "norrlänningar". Alldeles nyutgiven är Hålla hus handbok. Byggnadsvård i norr. Läser vi den får vi råd och anvisningar om hur vi bäst tar hand om våra byggnader så de behåller sitt värde och sin skönhet. Både privatpersoner, byggnadsföretag och kommuner som ju handlägger byggnadsärenden via PBL bör ha nytta av den.

14 september 2018

Karaff

Vinkarafferna var små förr i tiden. Vin inte var vanligt som måltidsdryck, särskilt inte i de sociala sammanhang som mina förfäder ingick i.

Den här karaffen är vackrast tom med sitt rosaröda tonande glas, än fylld med rödvin. Vatten eller en ofärgad dryck gör sig bäst här. Det gör karaffen något svåranvänd idag.
.
.

11 september 2018

Klasskillnad

Det är intressant att läsa om hur klasskillnader beskrivs och hur man präglas av dessa skillnader. Här kommer ett exempel:

De två systrarnas resa till några av Kultursveriges mäktigaste positioner började i en liten by vid Ångermanälven, Prästmon, i Kramfors kommun, är omgivet av blå åsar och hade i början av 60-talet ett par hundra invånare. I ena änden av byn bodde lärarfamiljerna, de som jobbade på traktens folkhögskola. Det var vänstersinnat och kulturradikalt folk som drack rödvin, käkade borsjtj och blinier medan de diskuterade världsläget. På andra sidan av byn bodde bönderna, och i mitten möttes ortens 23 barn i den lilla skolan.

Systrarna växte upp i en av lärarfamiljerna. Pappa Erik undervisade på Hola folkhögskola, debuterade som författare med diktsamlingen Farstu ett år innan Eva föddes och skrev så småningom också litteraturkritik i DN.

Barnen förstod tidigt att det var något speciellt med pappa eftersom han skrev i tidningen. Jordbrukarfamiljerna hade dock inte Dagens Nyheter hemma, utan oftare tidningen Land eller Året Runt.
(...)
För barnen blev pappa en guide in i kulturen. Han kunde berätta om Dostojevskij eller Tolstojs liv och med hjälp av anekdoter öppna upp litteraturen och göra den spännande. Överlag tog man kulturen på allvar i det B-a hemmet. Man diskuterade, läste och lyssnade på musik som en del av familjegemenskapen.
Hela artikeln går att läsa HÄR.


Riktigt så var det inte i den här byn på 60-talet. Någon radikal kulturelit fanns absolut inte här. I kommunen finns ju varken folkhögskola eller gymnasium, än mindre högre lärosäten.

 
.
.

10 september 2018

Beroendet av varandra



Detta ser ut att vara ett globalt problem, stadens beroende av landsbygden och tvärtom. Kanske finns det ingen lösning...
.
.

8 september 2018

Demokratins skörhet

I dessa tider vet vi att vår demokrati är skör.
Människornas värden är ifrågasatta.
Det är obehagligt.

Jag älskar kulturhistoria. Jag besöker hembygdsgårdar, torp och herrgårdar, hembygdsmuseer, lyssnar på folkmusik och hämtar där in kunskap och inspiration. Jag tycker om det vackra, det udda, om faluröda stugor och gröna skogar, jag hissar svenska flaggan ibland. Jag finner min egen kultur intressant och är samtidigt öppen för andra människor och kan se det vackra och spännande i människor från andra kulturer, i andras byggnadskulturer och levnadssätt. Det är inte svårt och jag är verkligen inte rasist eller nazist bara för att jag uppskattar vår kulturhistoria och dess uttryck.

För bara 150 år sedan blev en kvinna aldrig myndig!
Kvinnan bestämde inte över sig själv. Hennes förmyndare var fadern, maken eller om ingen sådan fanns en av samhället utsedd förmyndare. År 1858 kom en kunglig förordning som sa att en ogift kvinna som fyllt 25 år kunde via sin förmyndare vända sig till domstol och be om att få bli myndigförklarad. Gifte hon sig blev hon dock omyndig igen. Vid en ålder av 54 år blev Ulrika myndigförklarad 1862.

Det är bara 100 år sedan kvinnor fick rösträtt!
1921 föddes min mamma. Det var samma år som myndiga kvinnor här i landet kunde rösta för allra första gången. Först det året blev gifta kvinnor myndiga vid 21 års ålder. Det är bara en generation bort. Det är inte alla som känner till det.

Här i landet har vi bland annat pressfrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet  även om jag i små bysammanhang ifrågasätter att vi har det, jag märker ju motsatsen :-), likhet inför lagen, religionsfrihet. Kommer vi i årets val att ytterligare rösta fram krafter som vill ta bort de frihetliga rättigheter som tagit generationer att skapa?

Våra frihetliga rättigheter är absolut inte självklara.

1 september 2018

Hemmets kvinna

Foto från en hembygdsgård jag besökte i somras. Där hängde hemvävda handdukar mycket enkelt utställda bland många andra vackra textilier som inte syns på den här bilden.

Jag minns den första utställningen i den insomnade hembygdsföreningens regi, det bör ha varit 1980. Flera manliga hantverk visades upp på gården utanför och inne i skolsalen i den före detta skolan hängde, eller var uppsatta på vägarna, ett antal broderade bonader, förkläden mm och jag tror även handdukar. Det mesta torde ha varit hemvävt. Kvinnokraften glömdes inte bort den gången, på den tiden. Den utställningen visade tidigare kvinnogenerationers skapande och det tilltalade mig. En bys historia genom dess kvinnors textilhantverk.


Vilket avtryck utåt gör kvinnorna i byn idag? Är kvinnan fortfarande en "hemmets kvinna" som endast regerar inom kärnfamiljen men som håller ytterligt låg profil utåt i männen värld, i den patriarkala samtiden? Vilka är det som söker bygdemedel, till vilka typer av projekt går dessa penningar?
.
.

30 augusti 2018

Logotype

Byns ideella förening skaffade så snart den bildats en tydlig logotype där en konstnär utförde emblemet. Vyn har förändrats något sedan 1980 men marginellt - granskog och Flaggbergets flagga som under sommarhalvåret hissas varje söndag består, men det militära spaningstornet försvann ur verkligheten när landets försvar nedmonterades.

Nästa förändring genomfördes i fjol när man insett att det inte finns någon hembygdsförening över huvud taget utan bara en bygdegårdsförening. Texten ändrades - men denna gång anlitades inget proffs för att "fixa till" byns varumärke som synes.

Vad är bygdemedelspengar?
.
.

29 augusti 2018

Hattaffär

Hittade en ny bekantskap i Ö-vik i somras. En hattaffär.
Den sortens affär som förr fanns på varje ort med självaktning, dära Vall´n var namnet Ingrids Mode. Nu har de allra flesta hattaffärer försvunnit då hattar inte längre är alla kvinnors önskemål.


Inredningen är intakt. Ekträ, vitmålad perforerad masonit och juteväv. Två sittplatser framför speglar finns för kunderna att bli betjänade av modisten.

Hatt? Hårprydnad - helt rätt idag.
Om jag köpte någon huvudbonad? Javisst, men till någon annan än mej själv.
På det hela taget - en helt underbar miljö!
.
.

28 augusti 2018

Fäbodliv idag - frihet från alla måsten

Har levt fäbodliv med en god vän några dagar. Dagar utan elektricitet, utan rinnande vatten, med öppen härd, med torrdass. Med mjölkkammaren som "kylskåp". Det har varit uppfriskande. En tillvaro utan måsten, väldigt olik fäbodstintornas föriti´n. Förvisso tror jag nog att stintorna också, trots ansvaret för kor och mejeriprodukter på fäbodvallen, hade ett härligt ombyte i förhållande till vinterhalvårets plikter.

I min fäbodtillvaro ingick kulturhistoriska besök. Bland annat till ett kulturområde där en stor personlighet på tidigt 1900-tal samlat byggnader och föremål som gav honom hintar tillbaka till sin barndom. Kalla det konservering, insamlande, av barndomsminnen.

Sådana här byggnader kan inte uppbringas i min egen hembygd på långt när.

 
Och som en självklarhet fanns även en slipsten bevarad, en sådan som fanns på samtliga bondgårdar för inte så länge sedan. Här fanns en person som för 100 år sedan insåg att de skulle bli sällsynta, att tekniken gjorde slipstenar överflödiga och därför insåg värdet av att bevara den här.
Zorn var hans namn.
.

26 augusti 2018

God mat i elköket

Kan livligt föreställa mig min mors glädje över den nya elektriska spisen från Husqvarna. Hon som liksom de flesta andra i landet var uppväxt med vedspis när hon var barn. Minns hennes berättelse om det första grötkoket hon gjorde.

Propagandabroschyren på bilden trycktes 1949 och är ett litet häfte på 40 sidor. Den har jag inhandlat, det är inget som funnits bland kokböckerna här i huset.

I broschyren läser man om elektrisk matlagning, råd om spisplattornas och ugnens skötsel samt en tabellsammanställning för lämplig temperatur vid anrättning av olika maträtter samt bakning. Nu behöver husmodern inte stoppa in en hand för att känna efter om ugnen har rätt temperatur, en konst som kvinnor vid vedspisen hade i kroppen.



"När spisar och belysning nu kunde drivas med el i stället för eld, minskade risken för bränder. ”Vedåldern” pågick emellertid ända fram till 1930-talet, då man började kunna köpa elspisar. Gasspisen var dominerande för många hushåll i staden och vedspisen för hushållen på landsbygden. Elspisen var länge ett dyrare alternativ, och många behöll vedspisen på grund av värmen den alstrade. Det var först på 1950-talet som elspisen började slå igenom på allvar. År 1954 hade 35 procent av de svenska hushållen elspis. Tio år senare hade 70 procent skaffat det.

Ett flertal intresseorganisationer inom elsektorn bildade 1927 Föreningen för elektricitetens rationella användning – FERA. FERA:s uppgift var att sprida information – eller propaganda som det då kallades – om elanvändningens fördelar. FERA, som fortfarande är verksamt, producerade mängder med broschyrer, filmer och andra typer av reklammaterial som riktades mot olika typer av kunder. Men för att nå kvinnor, som stod för det mesta av hushållsarbetet, behövdes mer direkt propaganda. FERA anställde därför 1934 två hushållslärarinnor som konsulenter, som höll kurser i elektrisk matlagning över hela Sverige.

Under två årtionden ordnade FERA runt 250 kurser per år med ett 30-tal deltagare i varje. Konsulenterna tog också fram en kokbok, som vid slutet av 1940-talet nådde extremt stora upplagor."
Detta läser jag på nätet om FERAs historia. Föreningen är fortfarande verksam. Hur många elprylar behövs inte i ett svenskt hushåll????? Det verkar vara näst intill en omättlig marknad.

.
.

23 augusti 2018

Norrlandshusmoderns HJÄLPREDA

Med handskrift står min mammas flicknamn och "gåva från Kungl Medicinalstyrelsen 1937" skrivet med bläckpenna på försättsbladet till den här boken. Det var under min mors år i fortsättningsskolan (klass 7) som boken delades ut. Norrländska flickor skulle fostras i husliga göromål, bli goda husmödrar och föda arbetsdugliga barn. Boken gavs ut 1933.

Läser man innehållsförteckningen ser man att det är stockholmare som ger norrländska kvinnor råd i bostadsvård,  kost, hygien och hälsa. En enda person är boende i Norrland, en provinsialläkare i Luleå, av adlig släkt och född i Mellansverige, kommer till tals för att "skriva norrlänningar på näsan".

Det var viktigt att hålla den norra landsändans landsbygd vid liv eftersom arbetskraft behövdes vid sågverk, skogsarbeten, flottning, gruvor - ja, vid exploatering av naturresurser. Ungefär som idag. 1930-talet var rasbiologins starka årtionde och vissa ilningar av obehag går genom kroppen. Min man tycker jag tar i och övertolkar och han ser Hjälpredan som något annat - inte som överförmynderi. Visst, "hjälpredan" var säkert välmenande men ändå tycker jag mig känna igen dagens syn på norrländsk landsbygd.

Recepten i slutet är roliga att läsa, enkla råvaror, enkel matlagning. Inga finesser. Det behöver inte norrländska lantliga husmödrar ha då de kommer ur en svag socioekonomisk grupp. En del av maten minns jag från min uppväxttid - pärpalten och blodpalten som ett par exempel.

Norrlandsundersökningen. En socialhygienisk kartläggning som bör betänkas särskilt av kvinnor. Recension 1934 av Ada Nilsson.
.
.

21 augusti 2018

Tänka framåt

Så jag längtar tills det är dags att inreda bottenvåningen i morfars hus på det sätt jag vill ha det. Men innan dess krävs mer planering och rejäl arbetsinsats. Mjölktråget har tillhört min morfarsfar Johan Olof och morfarsmor Klara.

Dragsängen som skymtar stod i köket. Där sov mamma och hennes yngre syster skafötters.

Skaffötters: beteckning för personers placering vid sidan av varandra (i samma bädd o. d.) med fötterna invid varandras huvuden l. höftpartier (i sht i uttr. ligga skafföttes); stundom äv. allmännare, ss. beteckning för placering av ngns fötter från motsatt håll i riktning mot (o. intill) en annans fötter. 
Ur SAOB


.

18 augusti 2018

En ladugårds öde

 
Det var då, under 1950-talets flygfotografering i byn. Två välskötta tvilling-ladugårdar och två timrade parstugor, "västerbottensgårdar", med ett gemensamt gårdstun. En dubbelsläktgård.

I vintras rasade den ena ladugården. En tand i garnityret har fallit bort. Ett hålrum har uppstått. Det kommer aldrig att fyllas igen med en likvärdig byggnad.


Detta räddades ur ladugården. Ett stort intresse för män(niskor) på landsbygden är motorfordon av alla de slag. Och/eller jakt. För den som har andra intressen kan livet i glesbygden vara svårt.

Tänk ett stort dubbel- eller trippelgarage/uthus på den fallna tvilling-ladugårdens plats :-( 

Eller som timmermannen som hjälpte till med min ladugård nu i juli uttryckte det: Det måste väl ändå vara bättre att kosta på en befintlig lagård 10-25 000 än att riva och bygga ett stort garage/förråd för mer än 100 000 kronor. Stora ytor är guld värda!

Ladugårdsdöden pågår här och kommer så klart att fortgå. De där volymerna ersätts med stora garage/uthus på tomterna. Och de nya uthusen kan ha minst lika stor byggyta som bostadshusen, men långtifrån samma volym som rivna ladugårdarna.  De blir varken eller... Di gamle visste hur och var man skulle placera ekonomibyggnaderna. För att få in sol på gården. För att behålla gårdens utsikt. För att göra skillnad på mangårdsbyggnadens volym och uthusets. För att ge bostadshuset resning. Punkt.


Att bevara traditionella byggnader i originalskick är som att spela cello med tarmsträngar istället för moderna stålsträngar. Den oinsatte förstår inte, kan inte se eller höra skillnaden.
.
.

17 augusti 2018

"Stolta by"

En frivillig massaker har dragit fram genom byn under 1900-talet. Fotot är taget någon gång efter 1913, en trovärdig gissning skulle kunna vara tidigt 1930-tal. Rivna byggnader är markerade med en röd prick. Ni ser även kornhässjor.
https://lh3.googleusercontent.com/gBkSVej2xiQBRVCanp_2TQa5D2Ojl4hX9VpSZUN4-unBPZzdWx-iGCvpBLDetYK4nYsa3STiqATIKPOl610OXls4HQTvgvaRNckRomgrxCaTPmMMKDTO4mUwkgL6Qi7S8WRCgOf7OVDrXImuD0NWUOfbpo2hKekdPQKGAvAgCrDUFteBCRC2z8ayIavU8juEzS9x8JuYvJElLgvz7VBhYZZLFVuJyHA43ZnEXzGFzczr7xtuNeDiFwZ21YZ4RVYitsNO2BDHpeoYcHO5NGINPvQV2_XG9V5E53qYD73_cIIzlnGQptj4OVceWS-fzdxl0CRktRJes79X6Mjn6YR7wOhEMCge1yG66eRG1X_YfFH9vDSImafnbXn83QPb3Sf0p1HXOFabSj9MB6OaEpTHIcyVWU8N4XJNENzyCDZq377oOWUdRaHUbdyNR3xDgoIPFA22EvU1NpvGVTKqHR8IMYOT6LQcTa554xYw7_ZzdP2Vscmvkejueg6us6UKihX10xk9ztYWI_KofEg51mbnKAQelrH6rVYs5rPrgm9W2CN5gQ5BT0wG0yy-3J1NBB1w63q02ZIrW4DLAhBx68XXhKA7U2FMGyE4Bv1hmbWJ=w1920-h425-no Klicka på fotografiet från Renbomsberget söderut i byn för att få en mycket större bild.

Vad betyder det byggda kulturarvet här i Norrlands kustland, i en bygd som gått hårt åt det mesta av sin kulturhistoria? Det kulturarv som hade kunnat ingjuta stolthet i invånarna. Det är värt att begrunda.
.
.

16 augusti 2018

Ångermanländska korsbyggnader

Korsbyggnader är en traditionell byggnadstyp för Ångermanland. Om dem kan man läsa HÄR om man vill.

Byns bäst bevarade korsbyggnad var nyligen till salu och köptes som fritidshus ("sommartorp" som mäklarna kallar det) i år. Här bodde för många år sedan Hanna Lindgren. Sen såldes hemmanet och huset har stått tomt. Fastigheten har nu styckats av, skogsinnehavet behåller tidigare ägaren som aldrig bott i byn. Fram till avstyckningen var detta en mangårdsbyggnad på ett hemman, inte ett torp. Skillnaden är betydande.

De 5 bilderna ovan är från Hemnet.
 En oinredd och oförstörd vind, så underbar!

På flygfotot från 50-talet ser man den då bebodda korsbyggnaden till vänster. Ladugården skymtar fram vid vänsterkanten. Det som sägs vara byns äldsta parstuga ("Västerbottensgård") syns till höger. Här förbi går även den äldsta vägen genom byn, den som inte är den allmänna Kustlandsvägen utan en lokal byväg som i båda sina ändar ansluter till Kustlandsvägen.

Det finns ännu en korsbyggnad kvar i byn ▲ men den har under årens lopp förändrats så mycket att jag har missat att se på den som en timrad korsbônning tills jag började fundera över vilka korsbyggnader som finns och funnits i byn.

Om man jämför det svartvita fotot nedanför ▼ med fotot ovanför kan man se att ursprungligen fanns två tätt sittande fönster till vänster, det som idag har bytts till ett bredare fönster. Till höger finns då som nu ett fönster men så mycket mindre nu för tiden. På övervåningen syntes förr tre låga fönster. Så såg huset ut då jag var barn.

Uppe till höger ser ni den ovan beskrivna korsbyggnaden inringad intill Kustlandsvägen på 50-talets flygfoto. Där förstår man tydligt att det är en enkelkorsbônning.

I änden av den raka vägen som går mot högersidans mitt stod en korsbyggnad fram till omkring 1940. Där, på hemman no 3, bodde en gång hemmansägaren Jacob Ersson med hustrun Ewa Christiansdotter, hon född i Rickleå. Då maken och ende sonen dött och hon blivit änka såldes hemmanet till N P Persson som i samma veva tog sig efternamnet Holmgren. Efterföljande släktingar rev mangårdsbyggnad, förmånsbyggnad/födorådsbyggnad, ladugård och bryggstuga samt delar av den ladugård som ersatte den rivna.

I grannbyarna Lögd´ å Mo finns korsbyggnader kvar. Ett exempel ses här. Det är mera regel än undantag att de här gamla timmerhusen rivits eller "älskats" till oigenkännerlighet i trakten.

 
▲  I Ava byggde sig bonden Ma´s Or´sen, (Mats Olofsson) en stor dubbelkorsbônning. Fram till 2002 fanns denna mäktiga korsbyggnad kvar men den och ladugården revs tyvärr då fastigheten bytte ägare. Gissa vem som gick omkring och sörjde i ruinerna? Me, myself and I. Det är minst sagt svårt att värna om kulturen här hemma i norr. Huset står som traditionella mangårdsbyggnader i öst-västlig riktning för att ta emot solinfallet på en långsida. Det var ett medvetet klimatsmart tankesätt hos generationerna före oss.

Den timrade mangårdsbyggnaden revs alltså 2002 och ersattes med ovanstående hus och dubbelgarage, båda byggda med regelkonstruktion och stenulls- eller glasullsisolering som fyllning. Huset är byggt i nord-sydlig riktning.

***

Jag hoppas innerligen att den enda oförstörda korsbônningen av tre i min hemby tas väl om hand av de nya ägarna. Och vet ni vad - jag har förstått att köparna är byns första egentliga byggnadsvårdare! De räddar ett ödehus. Jag önskar dem verkligen lycka till!!! Länge leve de traditionella bostadshusen utan förvanskande "reparationer".

https://lh3.googleusercontent.com/0vUCcYF3I42I0Q7xTvlaNEt4bfIZl_6H-_48TnYKGUXb4Eom8NqOpTRNqvU-gHj5N-YQTEz05jETdA0amLG5VqELp6gDCsGWVc_kmqGbI7Fbp_bQnReToVHjIJmTTswM9oAIrFh1F4QKmWJgSCZeRS2nSGFvzf6XGdgwvl9_qQA4n01HRYn-GFfnDB31MguJ2mTWZIiUqCDjCdEUxoHlKrpvxyKF68-rVAhuiG4yyHwkCjVrA5YOU9NuVQqe6m9pehAEHsqdi5XjbRVZmY1Q3EO6j4pprLUOHanuSHTJbKfKj_CdHv7Sx0wy61VkscAQwRaMddhf8327kzweTUAYKcuYkZ2rRMFdP_4kXjrdYlVMZQmz7Ch_KaAn_ROYSagb1q4m4HwRti9NuCZEB18an62V1RFzVotCMamnWimT3XsktRnLp5V6L98eXFwmHymhQBTq2KPchjlZ-Fs5vYiOY8qRVaNFwlqHiQzJzSdIOVQhZLvKicoxcXdLTQcR-9_XoIgjU9ybu0kTRn_Lnr2xMHs8-COWEqbzQfH4YWUSkwXNeJHg-B-DFD-I3VrOdMVU_cHexWvt6ogDjD3ii3bgUclO8H4raQ8mmKPQ9dAx=w1920-h714-no
Klicka på bilden för rejäl förstoring av fotot. 
Fotot visar de tre korsbyggnader i byn som jag med säkerhet känner till.

https://lh3.googleusercontent.com/fky0mZrqDXbcWC5xwSe3AnpZJfUfpxqQepcLl7Cq2C7buPqRjELE7-sNEfNDyWuKYlnBOU22lZjdL5nvHVD9bMPg-qkwQdZCThhMm_qw7E9As6yliyHe8xkWLwgSEq_fDq68H8TnA6PwQOc0jTYoQMo4dPiWaEDvoQQRGt4ZhspDPOcTttzjlxw4tGNo1xRpoTVaustigZoJ1Gbv6nKy7c8P5tHqFtMIlwmXFhKg90aPZvgtV3odQHR2GWFiRxLigqkmJtfHeqP2-g4cHqlhsk85VE53p5l5VW4SjN_ZE2R6MznMBGNHcqEZw0aTqZVcOcJBUg6MaTcZehQ3Ybc1IZnded330UbEi731NzQPNUIibTLXJY5i3Fz-IKcLnIsGqEkqB7TXnZy9UTXAAZQ5WW32-2t9gDjZNOnhlob17NidAaTBgG-IoagSSCBRaprt5Ox8VEYWhmz0kqgl5Ml6xATIVNhFnN8QxpdQahgQNrY26jaquEp-kOKBNxP1ymZTXQHagLf8mxWdfkiN0av_xwrWfiqTt0_RHSWgSQ-F8zYZtg0B01sjyliSkVBXrddW5bdfVeNuj020mAHdJ1Ufncb9HHQ5axc1RhDTugjd=w1000-h664-no
 Klicka på fotot för förstoring.
Ett utsnitt ur ett fotografi. Samtliga dessa byggnader är rivna. I gattet syns den rivna korsbyggnaden med födorådsbyggnaden framför. Husen i förgrunden är också borta, det till höger försvann 2006.

***

Läs lite mer om korsbyggnadernas planlösningar - enkelkorsbônning och dubbelkorsbônning: http://www.hallahus.se/dokument/bevaremigval.pdf
@jagraddadeettodehus #jagräddadeettödehus

.
.

15 augusti 2018

Himlaprinsen Jon Svensson

Vi var på jakt efter en minnessten i byn Styvje i Norrala socken, Söderhamns kommun. Men vi gick bet. Ingen minnessten i sikte.
Vi frågade en äldre cyklande man som alls inte heller visste.
Vi vände och körde mot E4. Då mötte vi en stor bil med en tuff medelålders man bakom ratten. Stannade honom och frågade efter Himlaprinsens minnessten. Han tänkte i två sekunder och lade upp ett flabb - "Himlaprinsen! Jo, jag tror nog jag vet var den finns men det är omöjligt att beskriva - jag vänder och kör före till platsen!"   Det vara bara att tacka och ta emot - snacka om tjänstvillighet!

Och där stod stenen - rätt långt från vägen och omöjlig att se om man inte kände till den.

Jag närmar mig den speciella minnesstenen...

...och läser det som blivit svårläst med vacker lav som gör stenen alldeles fläckig.

JON SVENSSON
1788 - 1852
BONDE
BYGDEHELGON * HIMLAPRINS


Så har jag då besökt den: minnesstenen över Himlaprinsen Jon Svensson som restes 100 år efter hans död. Märklig i all sin vardaglighet. Min farmor Liva fick/köpte boken om Himlaprinsen 1891. Jag blev i somras åter igen påmind om Himlaprinsen i Styvje när jag i juli katalogiserade samtliga böcker i det gamla bokskåpet som min farmorsmorfar Jacob en gång ägt. Där stod den tunna boken med sina nygamla pärmar av ett sockerpaket från SSA - Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget (Sockerbolaget).

Några generationer i vår släkt har läst den tunna boken med frakturstil och på olika sätt tagit intryck. Jag - så pass mycket att jag efter flera år letade mig fram till minnesstenen när jag väl fått reda på att en sådan existerar. Att den finns fick jag veta genom en bloggkommentar. 

Boken om den förtröstansfulle Himlaprinsen finns att läsa digitalt HÄR.
.
.

14 augusti 2018

Festsal

Så här kan en lantlig festsal från 1700-1800-tal gestalta sig i en parstuga i Gästrikland. Hans Wikström (1759 - 1833) hette allmogemålaren i Gästrikland, som smyckade den här festsalen med stora bibliska motiv och mindre ur det vardagliga livet. Bildfälten åtskildes av arkitekturelement.

Arbete vid en kolmila. Intressant att se vardagligt arbete, här i kolmilan arbetar män och kvinnor tillsammans. 
Till bilden hör nedanstående text:

 Den som bärgar sig med sitt arbete och låter sig nöya
han hafwer ett roligt lefwerne det är en stor skatt.
.