10 juli 2024

Norrland är en guldgruva att exploatera

På facebooksidan NORRLANDSPARADOXEN kan man den 8 juli 2024 läsa sidans administratör Arne Müllers inlägg:


Läsvärd krönika av Nils Harnesk i Pitetidningen idag. Jag höjde också på ögonbrynen när jag läste regeringens presentation av strategin för norra Sverige på DN-debatt. Beskrivningen av den norra delen av landet som en "guldgruva" för tankarna till tidigare århundradens beskrivningar av landsändan. Formuleringen öppnar för slutsatsen att det är fritt fram att exploatera denna guldgruva långt bort från huvudstaden.
Det märkliga är att en sådan formulering kommer med i en debattartikel av det här slaget. Rimligen måste varje formulering ha synas noga av många personer inom regeringskansliet förr publicering. Ingen verkar ha förstått att ordvalet kan uppfattas som mycket provocerande av människor som bor norr om Dalälven. Det ger en bild av att man i Rosenbad har dålig koll på de stämningar som råder i guldgruvan i norr.
 
Norra Sverige är en guldgruva att exploatera är rubriken på krönikan skriven av Nils Harnesk 2024-07-08.
 
Nils Harnesk kommenterar inlägget bland flera andra:
Jag tror att du har helt rätt i det du beskriver Arne, det är någon/några som skrivit texten som helt saknar den lokala förståelsen/kontexten. Annars hade det ordvalet inte kommit i tryck.
Bevisar vidare att man från regeringshåll ser på detta som något som händer någon annanstans, inte i en självklar och viktig del av Sverige utan i ett resursområde.
Ett vi och dem, centrum och periferi. Inte här utan där. Det återspeglar ju såklart negativt på regeringen och förstärker bilden av den som kraftigt kantrad till södra delarna av landet.

 

Jag kan bara instämma i tankarna om hur regeringskansliet uppfattar norra Sverige. Det är sorgligt och ovederhäftigt.

I Norrland, hava vi ett Indien inom våra gränser, bara vi rätt förstå att utnyttja det, sa rikskanslern Axel Oxenstierna som föddes 1583.

6 juli 2024

Besök på flygfältet i Olofsfors

Detta foto lånade jag ut till Alf Johansson som frågade mej om det gick för sig. Man höll på med forskning om Olofsfors flygfält. Jag skickade den skannade bilden med mejl och en noggrann beskrivning om vilka som syntes på bilden. Korrekturläsningen hos de som höll på med sammanställningen av material till utställning och kompendium var dock riktigt usel.

Så jag rättar här de två felaktiga namn som uppgavs.

Längst till vänster står min kusin Maggan från Uppsala, därefter grannflickan och barndomskamraten Carina Thavelin och skymd bakom henne står min kusin Lars Åke Pettersson, Uppsala. Jag sitter i mammas knä, morföräldrarna längst till höger. Det bullrar säkerligen från flygplansmotorerna så koncentrerat tittar vi ditåt och kanske är vi barn aningens förskräckta.

Fem av gänget tillhör lokalbefolkningen och två är på besök i bygden vilket även fotografen är. Av dessa människor är det idag endast Carina som bor kvar.

*

Finns det ett fel i en skrivelse, rapport, bok så minskar trovärdigheten till det som skrivits. Där kan finnas många fler felaktigheter.

2 juli 2024

Liten blåklocka

De här små blåklockorna har varit favoriter så länge jag kan minnas. De blommar lite senare än de andra sommarblommorna som prästkragar t ex. Klockorna ser spröda ut men står länge i en bukett.

Så lyckligt lottad är jag att de växer på tomten i Mälardalen.
I mängder. Och dessutom finns många stora blåklockor men de håller till uppe på kullen under ekarna. Vi har nu börjat slå gräset på tomten med lie men lämnar blåklockorna så länge. De lockar till sig pollinatörer och sen ska de få fröa av sig. Ni skulle se så fint här är och hur många olika örter och grässorter som trivs.

Javisst - jag har alltid tyckt om blåklockor.

30 juni 2024

Landet utanför

Jag har läst ut första delen av Henrik Berggrens Landet utanför, en stor volym om Sverige 1939-1940. Två ytterligare volymer finns. Eftersom första delen var så bra kommer även de andra att läsas. För trilogin får Henrik Berggren, f. 1957, historiker, författare och journalist, Stora historiepriset 2024.

Det han skriver är mentalitetshistoria där storpolitik binds samman med kultur och vardagsliv. Jag blev klokare bara efter att ha läst första delen.

Hur många gånger har jag inte varit arg på mej själv som inte frågade ut föräldrarna mer om hur det var under kriget, hur de upplevde händelserna då. Mamma var 17 och pappa 22 då andra vkr bröt ut i september 1939.


Utterströms järnhandel finns kvar i N-ling och ingår i Järnia-kedjan 
som sedan 2022 gått samman med Bolist.

Visst har jag hört en del berättas, mest av mamma. Om mörkläggningsgardiner och kontrollanter som gick runt i byarna för att se till att det var ordentligt mörklagt. Om lastbilskolonner som passerade genom byn på gamla Kustlandsvägen, gammvägen. Riks 13 invigdes 1941. Om hur man samlades vid radioapparaten för att lyssna på utsändningar om kriget. Om »tornsvalorna» på Ekorrberget (Ikorbärje) där det fanns en luftbevakningsstation. Bemanningen utgjordes till stor del av lottor, »tornsvalor», som skulle varna för främmande flygverksamhet. Hur mamma och några andra flickor besöke Ekorrberget och hon fick provskjuta med gevär. Hon hade nybörjartur och sköt mitt i prick berättade hon. Hon nämnde människor med nazisympatier (som bytte åsikt då tyskarnas krigslycka vände). Om bestörtningen när folk fick kännedom om de tyska koncentrationslägren och vad som skedde där.

Pappa cyklade en gång miltals för att försöka få köpa smör i någon bondgård. Bondbefolkningen var mer  välbeställda då det gällde mat då de hade egenproducerad mat. Pappa bodde i ett sågverkssamhälle, en samhällsordning där gemenskapen var stor. Trots att familjen hade en liten gård med en ko och mark för foder till den, var det knapert när kriget pågått några år och ransoneringskorten inte räckte till för att köpa de varor ett hushåll kunde behöva. Mest verkade man som privatperson sakna kaffe, surrogaten var flera.

Så mycket mer har jag inte hört berättas om från byn. Hur var stämningen människor emellan? Gick man samman och hjälptes åt eller var var och en sin lyckas smed och konkurrensen stor? Mentaliteten i en bondby är ju annorlunda än i en bruksort/sågverkssamhälle.

Landet utanför kompletterar historien om och bilden av andra världskriget. Nutidshistoria var ett ämne som inte intresserade mej mycket i grundskolan och gymnasiet.

27 juni 2024

Rullgardin

Autentiskt ska det vara i möjligaste mån här i husets övervåning för att här upplevas som trovärdigt 50-tal.

Lyckan stod mej bi och en liten rullgardin av kraftpapper hittades i gömmorna. Även kökets långa rullgardin med treluftsfönstret finns kvar men i lite sämre skick.

ARTUS var fabrikatet, bredden 120 cm, en vanlig fönsterbredd. Nu är den uppsatt i ett av fönstren. Ljuset blir speciellt på kvällen då den är nerdragen.

En fin bomullssnodd med tofs ingår. Rullgardinssnöret har kortats av genom öglebindning, så vanligt då det gäller de här bomullssnoddarna. Snoddens infästning i träribban som sitter nertill på "rullisen" görs medelst en liten metallgrunka. Papperet har vikts runt ribban och sytts fast med symaskin på ARTUS rullgardinsfabrik.

Sådana här rullgardiner av papper är inget jag hittar second hand, knappt ens rullgardiner över huvud taget. De slängs väl som avfall. Å jag som behöver flera till mitt 50-talshem för autenticitetens skull...

(Det är fullt möjligt att spara trästav, rullmekanism, ribba och snodd med metallhylsa för fastsättning och använda nytt tyg till rullgardinen. Så har jag gjort med några av "rullisarna" i det sydligare belägna hemmet.)

24 juni 2024

1 100 000 har klickat sig hit

Vem anade att bloggen skulle hålla i sig så länge att 1,1 miljoner har klickat in sig på den? Okey, det är inget mot influencers besökssiffror men den här skrivs ju av en femtiotalist som intresserar sig för annat än att tjäna pengar på bloggandet och som skriver bland annat om händelser i en liten by  norr. Lite överväldigande är det allt!

23 juni 2024

Midsommarvaka

 

Det är verkligen inte varje år midsommarafton innebär vackert väder med sol, värme och lugn vad gäller blåst. Hela eftermiddagen och till sena kvällen gick det att njuta utomhus tillsammans med vännerna från Dalarna som kom åkande till oss. 

19 juni 2024

Grönt skönt böljande gräs

  

Vem blir ledsen av att ha en äng på gården?

18 juni 2024

Fattaskift

Ha du då inge´ fattaskift!? var en fråga som jag fick ibland av mina föräldrar då jag var barn och ung.

Det var ett sätt att försöka få mig på rätt spår, få mig att tänka igenom vad jag sagt eller gjort som betraktades som felaktigt. Jag är glad över de tillrättavisningar jag fick, gissar att jag lärt mig en hel del av detta. Det där är särskilt viktigt när det gäller insikt om moral och etik tycker jag idag.

Det finns barn som aldrig blir tillrättavisade eller får veta föräldrarnas ärliga mening i saker och ting som ligger nära. De får enbart beröm, stryks medhårs, men om och när de gör ett fel får de aldrig kännedom om det. Barnet uppfattar allt det gör som rätt. Sådana skyddade barn kan bli odrägliga som vuxna. Kritik har de svårt att ta emot. Alternativt så får barn bara veta hur dåliga de är och blir osäkra, villrådiga vuxna.

Att inte få uppmuntran för allt jag gjorde minns jag då det gällde gällde teckningar och målningar när jag blev lite större. 

Det hände att när jag visade ett alster för mamma kunde hon säga att det där kan du göra bättre om hon verkligen tyckte så. Men då handlade det inte om fattaskift (förstånd). Det var ett sätt att sporra mej att avbilda eller använda färgkritor, att inte få mig att fastna på en viss nivå. De teckningar jag gjorde och som hon tyckte om de sparade hon inlagda mellan böckers blad. Det händer ibland att jag hittar en teckning.

Teckningen ovan (eller ritningen som man sa) har mamma sparat, den var bra tyckte hon säkert. Och visst är den det. Jag har nu lyckats återskapa finrummet som jag såg det som 5-åring med masonite-skrivbordet vid ett fönster, öppna spisen, almfanerad buffé (med fantasifärgsättning), låg bokhylla med Grundig radioapparat mm. Kul att ha denna förebild...

*
Har du inget fattaskift?
Har du inget förstånd!?
Fattar du inte vad som gäller!?
Så brukar jag tänka tyst ibland när jag hör eller läser dumma kommentarer, utläggningar eller ser ogenomtänkta eller elaka handlingar. Och jag tycker jag hör sådant allt oftare, kanske beror det på att det numera finns sociala medier.

15 juni 2024

Flyg-ekvilibrister

Så snart de ritats
finns de inte längre där,
svalas luftbågar.

 
Per Helge
ur RASP 2002
 
 
Ladusvalor och tornseglare. 
På latin Hirundo rustica  och Apus apus.
De finns i mina båda boenden, mest tornseglare i söder, flest ladusvalor i norr. 
Kan inte låta bli att tycka om dem och deras kvitter eller ilande ljud.

Inga hängrännor på tegeltaken för tornseglarnas bästa,
bevarade el- och teletrådar i landskapet och öppningar in i ekonomibyggnader för ladusvalornas skull.
 

Visst, ladusvalorna tyg ne (smutsar ner) rätt mycket men golv 0ch föremål som inte ska bajsas på täcks av. Det är värt besväret för att få de här trevliga individerna att häcka i lagår´n.

Och tornseglarna hittar tillbaka till samma tegelpanna som ifjol vilket är rätt fantastiskt ändå. Visst är det härligt att ordna för de här långflyttarna!

12 juni 2024

Rispudlar

 

Två sådana här pudlar i gips hade mormor och morfar stående på en hylla i kammar´n. De är äldre än 1910-talet då morföräldrarna satte bo, säkerligen arvegods. Från vilken av släktena de kom vet jag inte, men minnet av dem är tydligt.

Nu har jag köpt in två likadana sötnosar, men innan de får flytta in här i huset finns Lisa Larssons lilla porslinspudel som ersättning så länge. Den har fått sin plats på pigtittaren:

10 juni 2024

Tvara och slev

 

I köket finns en gröt-tvara och en slev. De är slöjdade av pappa och verkar oanvända. Tidigt i livet fick jag berättat för mig vad en tvara användes till och hur man hanterade den. För mej är det allmänbildning att känna till detta. Trots det har jag aldrig använt en tvara när jag kokat gröt. Man tar tvarans skaft mellan handflatorna (de naturligt växta grenarna ska vara neråt i grötkastrullen) och rullar/roterar tvaran fram och tillbaka mellan handflatorna så mjöl, vatten och salt blandas ordentligt. Tvaran ska inte hållas i en enda hand som man gör med en handvisp.

Kanske är det nu dags att prova på att vara bondmora från långt tillbaka i tiden och fram till några decennier in på 1900-talet då tvaran gick ut tiden som köksredskap.

Sleven ser ut att vara en namnsdagsgåva på Karin-dagen 1941.

Båda de här köksredskapen kan användas vid kok av gröt, speciellt kornmjölsgröt´n.

6 juni 2024

Signalflagg på Flaggberget

Idag den 6 juni är bomullsflaggan på vår stång i Mellansverige i topp. I byn har vi ingen flaggstång men det flaggas lika fullt där med gemensam blågul flagga.

Efter hemmansklyvningen i byn vid förra sekelskiftet blev det svårare att helt livnära sig på sitt småjordbruk, hemmanens skog och jord var inte tillräckligt stora. För att överleva på landsbygden krävdes då som nu ofta fantasi och uthållighet och flera födkrokar.

Sågverket i Rundviksverken, och senare även Masonitefabriken, fem kilometer bort gjorde att man kunde ta påstick som stuvare då lastbåtar kom in till kajen. Därför anordnades på 1890-talet den här ordningen i byn: på högsta bergtoppen synlig från hela bygden restes en flaggstång. Därför kallas berget sedan dess ”Flaggberget”. Högsta punkten ligger 35 meter över havet. Byn ligger bara ca. 5 meter över havet på före detta sjöbotten. Då flaggan hissades var det en signal om att en lastbåt hade kommit in till Rundvik. Den som ville ha ett tillfälligt dagsverke gick eller cyklade då till sågverket.

Några årtionden senare hade de flesta av de småjordbrukande männen en anställning utanför hemmet, kanske vid sågen/fabriken. Då var det hustrurna som hade största arbetsbördan med hem och jordbruk: korna skulle mjölkas två gånger om dagen och de skulle ha föda (kvinnan skulle stell kossen), mjölkkrukorna forslas till och från mjölkståndet där mjölkbilen hämtade och lämnade dem, hönsägg samlas in, barnens skötas och passas, kläder sys, mat skulle lagas till familjen, bär plockas, syltas och saftas, huset städas. Var hustrun sjuk eller klen gick det inte ihop - jordbruket lades ner.

*

Idag lever traditionen med flaggning vidare i byn men utan betydelsen från förr. Bybor turas om att hissa och hala flaggan varje söndag under sommarhalvåret med början första söndagen i maj. Det är fint.

4 juni 2024

Naturen

Efter många veckor här uppe i Ångermanland har våren och nu även försommaren kommit på riktigt.

När vi kom i mitten av april drillade storspoven för fullt, tranor trumpetade, tofsvipor vinglade fram, sen kom starar och svartvit flugsnappare, likaså ladusvalor och tornseglare, en buskskvätta hälsade på och göken började gala i slutet av maj.

Snön täckte först marken, skaren gick att gå på under morgontimmarna. Sen började backskärvfrö att blomma i det bruna fjolårsgräset.

Nu blommar maskrosorna och rödbläran, skogsstjärnorna, ekorrbären, harsyran, åkerbären, kärrviolerna, häggarna, liljekonvaljerna, smörblommorna och midsommarblomstren och till sist också syrénerna.

Det sägs att man kan uppleva två vårar genom att resa från söder till norr i maj. Så har det inte varit i år, vi har missat en stor del av den sydligare våren.

Glada är vi ändå trots att vi missat backsipporna, kastanjeblommorna, magnoliorna och äppelblomningen som vi fått information om av de som vänligt nog tagit hand om vårt hem i söder under vår bortavaro.

Nu växer gräset sig långt här i norr och den biologiska mångfalden gynnas tills dess det är dags att slå gräset med skärande verktyg.

2 juni 2024

Hembygdskunskap

Det fanns ett ämne som hette hembygdskunskap då jag gick i lågstadiet. Vad hembygd är fick vi elever lära oss bland annat via skolradion 1964 men även på några utfärder i omgivningarna.

Det var färgstarka teckningar av hembygder i olika landskap. Tre landsbygder och en tätort.

Där fanns även svart-vita fotografier av kulturminnen. En runsten och en kungshög i Sörmland samt två allvarliga och uppklädda barn hos fotografen. Jag gissar att bilderna upplevdes tråkiga av oss barn men trots det har jag besökt Uppsa kulle ett par gånger i vuxen åder och beundrat platsen med utsikten över Runnviken och inloppet från havet som en gång kunde nås. Och runstenar har jag sett många av men de saknas i norra Sverige.

Några norrländska fornminnen fanns inte i det här skolradiomaterialet. Det är väl ganska typiskt och trist ändå? Men en hel del har hänt sen 1960-talet och det hoppas jag visar sig i dagens skolmaterial. Har man samma syn som jag på identitet, stolthet och att förstå sig själv som vuxen är hembygdskunskap otroligt viktigt att lära sig som barn. Och för att förstå samt respektera andra människor.

Mangelboden

Juni månad började med ett besök i Håknäs mangelbod som hade öppet i ett par timmar. Ett väldigt trevligt initiativ av bygdegårdsföreningen. Boden ligger i en korsning med gamla Riks13 så vi bestämde att åka den vägen från Levar vilket inte var första gången. Det var dock lättare tänkt än gjort då Botniabanans korridor stängt av självklara sträckningar sen sist. Efter många grindar och väldigt vackra små skogsvägar kom vi på rätt spår.

Och där fanns den timrade mangelboden som en gång hade taket täckt av spån. Det var sju år sedan den senast visades. Det var bara flax att maken fann information om visningen och om samtidig spännande plantförsäljning. (På fotot är allt över och boden stängd.)

Där fanns kistmangeln med stora stenar som tyngd. Mangeln är byggd av trä men med vevfunktion av gjutjärn. När vi anlände var boden fylld av besökare men leden glesnade med tiden och då var det lättare att fotografera mangeln.

Mangeln vevas medurs och med en spak som fördes vänster eller höger vände den rörliga mangeldelen automatiskt vid mangelbordets ände. En finurlighet som jag aldrig sett tidigare. Att veva runt var delvis ett tungt arbete. Textilierna som ska manglas placeras på en trärulle som har mangelbordets bredd. Linnet, gardinerna, dukarna rullas in i en mangelduk innan rullen placeras under den rörliga kistan med stentyngderna.

 

Mangeln var en gång i tiden publik och alla i byn hade rätt att boka den. Nyckel fanns då hos den bonde som bodde närmast. Stortvätt skedde ett par gånger om året.

På gavelröstets insida fanns namnen på de bönder och hemmansägare som byggde mangelboden  dokumenterade med rödkrita i sirlig text.

Den 23 April 1884

Eskil Johansson, Joh. Andersson, J E Edlund, Nils Forsberg, Joh. Lundström, Erik Jacobsson, J O Österlund, Joh. Rönberg.

*

Det finns även en mangelbod i byn Levar men om mangeln är kvar där vet jag inte. Även i min hemby fanns en gång en mangelbod. Den stod vid Kustlandsvägen där den rundar Hallberget, på höger sida då man rör sig norrut, om jag fattat mammas berättelse rätt. Boden är borta men mangeln finns kvar, den är av äldre typ än den ovan beskrivna, den är byggd helt i trä. En gång i tiden fanns troligen en mangelbod i varje bondby här.

30 maj 2024

Library lover

Folkbibliotekens vara är viktig för bildning och personlig utveckling men har börjat bli något skör. 

När jag besökte kommunens bibliotek för att låna ett par böcker blev jag superglad. Trots att det var åratal sedan jag lånade något på detta bibliotek och dessutom inte hade med mitt lånekort, fanns jag med i rullorna. Att låna och beställa böcker som fanns på något annat bibliotek i länet gick också väldigt bra och enkelt. Meröppet har biblioteket också, ännu en utmärkt servicefunktion som jag nyttjar rätt frekvent i Mellanserige. Olika universitetsbibliotek och Kungliga biblioteket är andra institutioner som får besök.

Väl hemkommen var det dags att plocka ner saker från väggarna för att de inte skulle åka i golvet av de hammarslag som behövs för att spika upp fina panelbrädor på utsidan. Då fann jag bibliotekskortet. 

Son ko-älskare kan man inte bli annat än glad över kortet! Visst, det är avsett att få barn att läsa böcker förstår jag, ge läsglädje. Men även jag som både cow-lover och library lover blir glad av det.

Minns skolbiblioteket i den gula tegelskolan från 50-talet med stora vackra fönster, ljust och stiligt. När bokslukaråldern infann sig var de maximerade antalet på 5 låneböcker per vecka snart lästa och det var bara att vänta till kommande vecka då 5 andra kunde lånas. Tiden kunde gå långsamt.

När det var dags för högstadiet dära Vall´n blev det folkbiblioteket i kommun(al)huset som fick besök. Det låg en trappa upp i ett stort rum med lågt i tak och små fönster. Ganska mörkt var det. Där var min mammas moster Astrid Sundqvist bibliotekarie. Alltid när man kom in där kom hon fram, om inte genast så när andra låntagare omhändertagits, och rekommenderade böcker att låna. Snacka om personlig service. Astrid hann vara med när nya biblioteket byggdes i anslutning till högstadieskolan.

Länge leve folkbiblioteken och skolbiblioteken!

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

Idag är det fönsterrenoveringens dag. Här har in dock fem nya fönster satts in på bottenvåningen, två kom på plats förra året. Huset har genomgått en metamorfos och till hjälp har vi haft Västerbottens Bygghantverk som gjort ett proffsigt arbete.

Fönstren ritade jag för drygt två år sen, lika de som tidigare fanns här. Därefter skickades anbudsritningarna ut för upphandling till sex snickerier.

Valet föll på ett litet snickeriet som verkligen tillverkade väldigt fina och välgjorda fönster. Ytterbågar med restoverglas (härligt ojämnt, så olika dagens fönster med floatglas) och energiglas i innerbågar. Dom fönsterbågarna lyfts bort under varma årstiden (precis som de som tidigare satt här). Både ytterbågar och innerbågar är spröjsade. Hela processen har varit väldigt givande och trevlig.
 
 
Enbart ytterbågarna är med på fotot.
De fönster som togs bort var SP-snickeriers kopplade bågar med platta oprofilerade spröjsar i ytterbågen och floatglas. Formen på spröjsarna kommer sig av att persienner jalusier skulle passa in mellan rutorna. De där fönstren har länge funnits på listan att byta ut. Persienner passar inte heller in här på ett bostadshus från 1910-talet. Bytt är bytt och kommer aldrig mer tillbaka...

Men nu är det Fönsterrenoveringens dag så det passar det med en berättelse omrenoveringen /rekonstruktionen av stora köksfönstret på övervåningen. Det renoverades 2018, den tjänsten köpte vi. 1970 togs en luft bort till förmån för en balkongdörr och balkong.

Nu är balkongdörren borta och treluftsfönstret återställt. Fönstersmygarna ska naturligtvis byggas klara. Levar snickeri hjälpte oss med ny karm till de ytter- och innerbågar som omtänksamt nog fanns  lagrade i ett av uthusen. Ett tack till föräldrarna i sin himmel! Fönsterbeslagen kompletterades från Eskilstuna Kulturbeslag. Bågarna behövde bara målas med linoljefärg.

Nu sitter den öppningsbara bågen på plats. Vintertid öppnas bara de översta kvadratiska ytter- och innerbågarna för vädring.

Förra året gjordes den här fasaden vid och nu ser gavelfönstren likadan ut på båda sidor. Alla fönster på våning en trappa kom till 1948-50 då övervåningen inreddes för boende för en barnfamilj. Huset var då generationsboende som var vanligt här i bygden. Här i huset bodde den yngre familjen på 1 trappa. Fönstren är av mycket god kvalitet, de tillverkades av Kjell Strömbergs snickeri i Rundvik.

29 maj 2024

Skolradio

Mer minnen kommer fram ur garderoben. Senast var det Skolradiohäften från 1963 och 1964, hålslagna och sparade i ringpärm. Av mej. Varför? För att många år senare vaggas av det förflutna, det som undanskuffats fram till nu. Hur trevligt är inte det!

Hur som helst är det roligt att bläddra i dem och känna igen höjdpunkterna. Över huvud taget är de här skolradiohäftena vackert utformade med många teckningar för blicken att vandra runt i, många sånger med toner att spela till. Minns hur vi elever sa i våra bänkar när fröken satte på radion i skolsalen och hur vi spetsade öronen för att höra. En annan tid, ett annat liv.

28 maj 2024

Försommar


Här pågår stora arbeten med huset så jag hinner knappt se mig omkring. Men det lyste gult borta i gräset och se, där hade narcisserna slagit ut. Det blev enklast möjliga arrangemang - helt utan grönskande kvistar till. Det får gå det också.