Frost

 

Förmiddag efter en frostnatt. Vackert, lugnt, rofyllt.

Vinterbonat

Nu är det utfört. Fönstren putsade och skogens lavar är utplacerade mellan fönsterbågarna.

På bilden återstår det bara att klistra fönsterremsor av papper över springorna mellan bågar och karmar.

 

En bit hällmarksskog mellan fönsterrutorna gör väl ingen ledsen! Eterneller står jag över, de växer ju inte i skogen. Vill man använda så´na passar de kanske bättre ihop med vit fönstervadd.

Bra att ha ett lager fönsterremsor hemma.

Så var det klart på övervåningen - putsat fönstren, lavarna på plats med några tallkottar och barr-nålar, slutligen pappersremsor fastklistrade med hjälp av vatten.

Det här gör jag inte för att jag tycker om att vara huslig, leka 50-talshusmor. Jag gör det för att det är vackert och hör till traditionen om man har enkelbågar med lös innerbåge och därmed har ca 5 cm luft mellan rutorna. Lav använder jag enbart på övervåningen, på bottenvåningen, till de nya fönstren av samma typ med lös innerbåge, får det bli "dragkorvar".

Slow flowers

 

Det är rutin är att plocka en hink med blandade egenodlade snittblommor i samband med höstresan till det nordliga hemmet. I år blev det dahlior, sommarastrar, dillkronor, tandpetarsilja.

Blandade dahlior i en hipp-som-happ-bukett på soffbordet. Dahlior kan upplevas stela, därför är de tufsiga kaktusdahliorna är en av mina favoriter.

Dahlior odlades av min man långt innan jag kände honom, han i sin tur hade tagit över sin fars dahliaknölar. Mörk, frostfri vinterförvaring är väl det enda man behöver tänka på, lättskötta är de.

Ett gäng sommarastrar med små dillkronor står i en vas från Nittsjö, en vas med starka barndomsminnen för min del. Rak, enkel, enfärgad, stadig keramik - en sann funktionalistisk vas. Sådana här astrar är fantastiska därför att de håller så länge i bukett.

"Slow flowers"-tanken är enkel: att odla och skapa med blommor som är lokalt odlade, i säsong och odlade med hänsyn till både miljö och människa. Just de här odlas inte för professionellt bruk men sprider glädje gör de hur som helst.

Äppeltider

 

▲ Syns äppelskrutten som hänger på kvisten?      

▼ Lånade kompisar som agerade äppelätare.

Teckningsläraren var en en skön typ - gammal, kul och prestigelös. Denna marknadsföring av äpplen blev till i ämnet teckning. Dessutom tipsade denne lärare om litteratur om reklamens makt - hur reklam påverkar oss människor. Skrämmande och upplysande minns jag att den insikten var.

 *

Inte fanns en tanke i mitt sinn´ att äpplen skulle bli en del av vardagen. Nio äppelträd senare - fyra drygt 100-åriga varav ett är familjeträd med fyra sorter inympade finns på gården.

Äpplena plockas, sorteras, blir till mos, torkade äppelringar, must. Ett färskt äpple hackas ner i filmjölken på vintermorgnarna. Vissa äppelsorter håller ända fram på våren i matkällaren.
 

På väg bort

 Ett överlakan med ett försvinnande monogram. Det är nu länge sedan det användes för att bädda en säng med. Men en gång gjorde det sig bra ihop med ett rött stickat vaddtäcke. Det var innan de amerikanska påslakanen introducerades. Nu använder jag lakanet för att täcka av möbler och därmed förhindra solblekning när jag inte är på plats.

Allt är förgängligt, även skönhet falnar!

Sen blomning

 

Tidlösan blommar så vackert just nu men än har den inte fläkt ut sina kronblad i buketten. Och vinterkyndeln står i ännu, den började blomma tidigt. I ståndet med just vinterkyndel surrar det fortfarande av pollinerare som söker nektar. En snällare, älskligare och tåligare perenn får man leta efter. En sky av ljust violetta blommor står bland kryddor och lavendel i min gårdsrabatt i Mälardalen som jag passerar dagligen.

Hembygdsföreningens utflykt

Besöket gick till den enda kvarvarande mjölkladugården i hembygdsföreningens område.

Här fanns drygt 100 kossor och det mesta sköttes med automatik. Mjölkningen förstås samtidigt  som utdosering av kraftfoder skedde, roterande borstar istället för manuella ryktborstar som kliade kossorna när de så önskade. Det var sensorer hit och dit, chip runt kossornas halsar, blev det vajsing på mjölkroboten gick en signal direkt till leverantören Alfa Laval som åtgärdade problemet (antagligen på distans). Om jag förstod det rätt kände chipet av när kon var brunstig och då kunde inseminering ske.

 

 

Kalvarna skildes från kossan efter ett dygn och fick bo i en kätte.

När de blev större delade kalvarna på tillvaron i ett större bås.

Utfordringen med ensilage från silon skedde automatiskt, gödseln skrapades bort i sakta mak från dyngrännan.

Tydligen var det gott för aptiten såg ut att vara bra.

Det luktade så annorlunda i denna lagård i förhållande till det jag minns från vår lilla lagård. Det måste vara ensilaget från silon som gav den inträngande lukten som inte var oangenäm. 

Tack vare de här mjölkkorna hålls landskapet öppet i Blacksta, en vacker sörmländsk by.

 

Vi var ett ganska stort gäng som var med på besöket som uppskattades. Efter detta åkte vi några hundra meter till ett sågverk som sågade trävaror på beställning. Sågverkarn berättade, visade maskinerna och svarade på frågor. Det som kom ur såg och hyvel var något helt annat än det som säljs på Byggmax. Det här var bra för oss som var byggnadsvårdare och materialnördar att känna till.

Naturarv

I slutet av augusti 2026 besökte jag nationalparken Norra Kvill i Småland.

Där står denna 1000-åriga ek, Sveriges äldsta träd men en omkrets av cirka 13 meter. Eken är döende men fortfarande grönskar en gren.

Att träd med ålder påverkar oss människor emotionellt är inget märkligt. Tänk att Kvilleken eller Rumskulleken som den tidigare kallades, grodde ur ett ekollon när kristendomen knappt fått fäste i Norden. Att en gammal ek attraherar turister är mäktigt (här kan man ju inte shoppa loss) för här intill eken rör sig besökare kan jag berätta. Undrar var Ångermanlands eller Västerbottens äldsta träd växer? 

*

Den 18 juni i år hörde jag på Ekot i P1 att ett av Europas äldsta och största träd, den så kallade Major Oak i Sherwoodskogen i England, har dött - enligt experter efter 1200 år. Detta kablades ut som nyhet i svenska medier! Så visst påverkar stora och gamla träd oss människor.

Lever på en gård med sex stora ekar, långt ifrån så gamla som de nämnda, men mäktiga ändå med sina stora kronor och väldiga höjd. En av dem har en en hålighet med mulm i, ett mulmträd.

Ruiner som kulturarv

Kyrkoruinerna i Visby är ett svenskt kulturarv. Ja, kyrkoruinerna och ringmuren i Visby har status som världsarv enligt UNESCO. I fyra år ansvarade jag för projektering och byggledning av restaureringarna vid fem av Visbys ruiner. De första fem bilderna nedan visar Sankta Karins kyrkoruin vid Stora Torget. 

  

 

De arbetsmoment som huvudsakligen utfördes på kyrkoruinerna var stabilisering av murverk, borttagning av vedartad vegetation med rötter som sprängt sönder murverk, bortknackning av cementinblandat fogbruk och därefter omfogning med kalkbruk,tätning av murkrön och valv, konservering av formhuggen sten och sten som är viktig för linjespel och skuggbildningar samt konservering av kvarvarande medeltida puts och slutligen viss rengöring av starkt nedsmutsad väggyta.

På S:t Nicolai var det tätning av valven som utfördes. De tre mittvalven täcktes med valsad blyplåt och övriga valv med grästorv.

 

Sankt Lars kyrkoruin.

 

Att klättra på byggställningar hörde till vardagen. Att se och höra bruksblandare blanda till kalkbruk likaså. Inte att förglömma mejslarnas knackande som påminde om ljud då kyrkorna byggdes under medeltiden. Vid statusbesiktningar inför projektering kunde det bli inspektion via skylift till valv som var onåbara via ruinens medeltida trappor.  

Drottens kyrkoruin fotograferad från S:t Lars.

S:t Clemens kyrkoruin en februaridag i samband med skadebesiktning. 

Karbonatiseringsprov för att se om kalkbruket härdat. Både hydraulisk kalk och luftkalk användes i fogarbetena.

Visby har väldigt tätt mellan kulturarven, ja hela Gotland är fyllt av intressanta lämningar. För Roma klosterruin projekterades en räddningsåtgärd. Kyrkouinerna hade omfogats på 1970-talet med cementblandat bruk som var doktrinen då. På vissa krön var det fortfarande skydd men där det vittrat och spruckit på krön och i fogar kratsades detta bort och fogades om med kalkbruk. Detta måste kompletteras eller göras om, man ska inte tro att något är beständigt. Även ruiner måste underhållas för att för finnas kvar som dokument av medeltida tankar och hantverk. Det finns många värden i det byggda kulturarvet. 

* 

I helgen är det Kulturarvsdagar (11-13 september) och många platser och byggnader hålls öppna. I norra Sverige är det få besöksmål öppna, i mellersta och södra desto flera. I min norrländska hemkommun finns inget besöksmål angivet på Riksantikvarieämbetets hemsida angående Kulturarvsdagen och absolut inget i hembyn. Där månar man väldigt lite, om något alls, om kulturhistorien.

Rester utplånas, rivs, grävs bort, markbereds bort - ofta av oförnuft och okunskap men även med avsikt.

Någon som vet var Lill-Emmas Jonssons stuga stod, Höglunds koja fanns, skvaltkvarnen i Degermyrbäcken fanns och övriga fyra kvarnar, var torparen Anders Öberg med familj bodde eller var Erik Lydig bodde, var båtsmanstorpet i byn låg och vad den siste båtsmannen hette eller var Hörnings båtsmanstorp låg i grannbyn? Vet någon var Lindbloms jäntens vackra hus låg? Varför är gamla Kustlandsvägen dragen där den nu går genom byn? Så där kan jag räkna upp obemärkta platser och personer i min lilla norrländska by där inget stort hänt. Själv tycker jag hur som helst att det är viktigt att bevara kunskapen om det som varit även här.

Roms ruiner och Västerbottens lador är alla värda att bevara enligt mitt sätt att se. Höladorna minskar snabbt i antal men även de är VÄRDA ATT VÄRNA som temat för Kulturarvsdagarna är i år.

Men att arbeta med Roms ruiner är mer prestigefyllt, där finns turister och pengamedel och därför får träladorna gå till spillo. Jag är inte nostalgiker utan realist som vill förstå min samtid med hjälp av bevarade historiska lämningar och föremål. Även vi små landsbygdsbor behöver vår egen historia. 

Det kom ett brev...

...under tiden jag bodde i Rom som var poststämplat den 14.7.1991. Jag hittade det igen härom veckan.

 Det innehöll berättelser om vad som timade i byn formulerade av mamma och pappa.

Det handlade om utflykter bl a till Örträsk och Gumpa, om potatislandet som såg lovande ut, om hemvändarveckans återvändare, om N-lings marknad, om gudstjänst på Flaggberget (som vid den tiden var ett inslag under hemvändarveckan), om fäbodsöndagen som regnade inne, om rensning och skyltning av fäbodstigen som utförts,  om grannen som brädfodrat sin mor Nannys hus, om hur det växte "uppe i hägna" och om det nya brunnslocket av asp som pappa tillverkat dit, om våfflor med kaffe hemmavid, om kusinens fastighetsförsäljning, om grannens tupp som gal så glatt, om de älskvärda tornsvalorna, om Kalle, grannen som hade börjat gå med käpp, och hans tankar. Och förutom ett tidningsurklipp kom en negativremsa "som du kanske kan framkalla så du får se de unga tu". Min syster visade sig ha träffat den som skulle komma att bli hennes man.

Brevet kom från de små händelsernas centrum, från en liten by långt från det som då var min plats på jorden. Mina intryck var något helt annat än de som skrevs om i brevet, en ytterst humanistisk och mycket kreativ tillvaro där tankar till hembyn bara gick i samband med brev eller telefonsamtal hemifrån. Men "morfars hus" och platsen där det stod fanns hela tiden latent i mitt innersta.

Nu först, 35 år senare, har jag skannat av negativen och tagit fram fotona. 

 

Här ser det ut att vara påsk med kartläsning som pågår. Pappa var kartfantast med gott minne av alla de platser han besökt.

Det här med tidens gång är självklar om också sorglig ibland när man vet vad det blev av allt som hände. Min syster och hennes man fick få år och två barn tillsammans innan allt slutade med absolut förskräckelse. Flytt till ny stad för hennes och barnens del, till skyddad adress och svårt för mor och barn. Och även för oss släktingar som stöttade så gott vi kunde på det avstånd i mil som fanns mellan oss. Kom inte och säg att en skilsmässa är vacker.

 

Det där tänker jag på när jag betraktar fotona från mina föräldrars kök som jag såg för första gången i förrgår. Men mest minns jag tiden i Italien med arkitekturrestaurering, studier av antik byggnadskonst, intressanta samtal och hur jag tog mig runt i "centro storico" samt alla övriga av stan, och även utanför den, på min vespa. På längre sträckor med tåg, buss, bil eller båt. Den bästa tiden jag upplevt någonsin.

Årets industriminne 2026

Textilt vykort från Norrbyskär 1984.

Pråmar i dimma 1978

Årets industriminne 2026 utsågs av Svenska industriminnesföreningen och det blev Norrbyskär sågverks- och mönstersamhälle. Området skyddas som riksintresse för kulturmiljövården.

Den nya sågen på Norrbyskär som uppfördes 1923 fotograferad av mej 1978.

Detta var Mo och Domsjö:s nya sågverk på Norrbyskär. Den gamla sågen brann ner 1923. Den nya sågen som syns på bilderna ovan och nedan las ner 1952.

Sågverkets interiör 1978. Jag visste då att den skulle komma att rivas helt och hållet. Det skedde så vitt jag förstår någon gång på 1980-talet.

 

Flygbild över mönstersamhället Norrbyskär någon gång efter 1923. 

Vi ser Långgrundet söderut med sågen längst i norr.
 

År 1895 startade Mo och Domsjös VD Frans Kempe ett ångdrivet sågverk Norrbyskär, en så kallad ångsåg på några öar ute i havet. Det skulle bli ett genomtänkt mönstersamhälle för arbetarna, något som låg i tiden ute i Europa. Arkitekt Kasper Salin från Stockholm anlitades.

 

"Gatan", Långgrundsgatan med sin långa rad av arbetarbostäder i trä samt björkallé.

Bostadshus för fyra arbetarfamiljer 1978. Entré till övervåningens två bostäder syns i mitten.

Arbetarbostad för fyra familjer från baksidan.

På Stuguskäret ligger herrgården med tillhörande kägelbana,

den senare som syns på bilden är byggnadsminne. Foto från 1978.

 

I de förhållandevis få men gediget utförda tegelvillorna (hittar inte fotona därifrån) som byggts längst på norrut på Stuguskär bodde tjänstemännen. Mellan arbetare- och tjänstemannabostäderna låg herrgården av trä. Sågverket låg också mitt emellan, längst norrut på Långgrundet.

Ekonomibyggnad som den såg ut 1978.

Båthusen på sydvästra sidan av den långsmala drumlin-ön.

År 2022 fanns inga fastboende på Norrbyskär. Arbetarhusen för fyra familjer har slagits samman och blivit fritidshus för en enskild privat ägare. Ön har blivit en idyll för fritidsboende med höga priser för att vara i den regionen. Som vuxen har jag besökt ön några gånger med familjen bland annat för att äta middag i herrgårdens restaurang. Tillsammans med byggnadsantikvarier och restaureringsarkitekter var jag där på guidad tur för ett antal år sedan.

Som ung vuxen tillbringade jag rätt många dagar i några år på ön tillsammans med kompisar. Vi bodde i en av de små arbetarbostäderna på Långgrundet och kvar finns fina minnen. Men jag fick också mitt livs första fästingbett på ön - det sas att fästingarna anlänt med båtar från sydligare delar av landet.

 

Det blev ofta paddelturer i kanadensare eller kajaker. I fullt dagsljus, i solnedgång eller som den gången vi var sex kompisar som paddlade ut till ön Snöan en sen kväll i glittrande månsken. Där övernattade vi i en "gapakoja" och undersökte Snöan med fiskestugor och fiskekapell dagen därpå. När det var dags för  hemfärd hade det blåst upp och lite oroligt blev det men paddlingen tillbaka till  Norrbyskär gick trots allt utan mankemang. Då var det inte läge att fotografera.

Om mönstersamhället Norrbyskär och liknande satsningar ute i Europa.