18 april 2018

Människosyn

"Här i byn säger aldrig någon något!" sa byns ålderman. Det här var innan samfällighetsföreningen bildades och jag var på besök i hans kök. (Jag var där för att höra hur han menade att vi skulle lösa problemet med att han planterat granar på ett sätt som gjorde att jag inte kunde nå min åkermark. "Jo, det har jag också funderat över" svarade han.)

Här i byn opponerar sig alltså ingen mot något fick jag veta.
Han vet om det.
Han utnyttjar det till sin egen fördel.
Istället för att försöka få till god och öppen stämning.
Han har en maktposition.
Han är La Famiglias högra hand.
Människosynen är synnerligen obehaglig.
Människoföraktande!
Vad är respekt för människors värde?

Det är naturligtvis inte så att alla i byn tycker likadant, har samma åsikt. Ni hör ju själva hur knas det låter. Något sådant hävdar man om man är envåldshärskare i en diktatur där ingen vågar uttala sin egen åsikt som kanske avviker. För att komma långt i byautveckling är det inte tystnadskultur som gäller utan öppenhet så att alla kan, vill och törs komma med förslag, idéer och frågor. Vi är ljusår därifrån här. Och jag tror inte det beror på att alla inte begriper det som avhandlas.

(Apropå granplanteringen var min sak att lösa problemet trots att jag inte orsakat det! Det ni!)

17 april 2018

Vad kan man begära

Kan man begära mer av en person med 160 högskolepoäng än en med folkskola, eller grundskola? Kan man kräva mer då det gäller moral, etik och civilkurage? Nej, där är ingen skillnad enligt mitt sätt att se. Kan man begära mer av en man än en kvinna? Förvisso inte!

Är det rent generellt något som skiljer sig mellan en person med 160 högskolepoäng och en med folkskola (avskaffades slutligt 1972)/grundskola? Bildning kan den som söker bildning få och ha.

Kan man begära mer eftertanke av en högutbildad? Mer analys av en situation? Mer insikt då det gäller förståelse för den egna situationen? Kan man begära större problemlösningsförmåga och initiativförmåga, större förståelse för behov av faktagranskning, ifrågasättande av auktoriteter, lättare genomskådande av manipulativ omgivning...?

De välutbildade har ofta en vilja att påverka sin omgivning, påverka samhället. De har troligtvis större möjlighet att påverka genom sitt kontaktnät samt förmåga att uttrycka sig verbalt och skriftligt. Det innebär egenmakt. Man har lättare att aktivt handla för förändring av samhället eller omgivningen, i bästa fall till det bättre för alla, i sämsta fall enbart för egen vinnings skull.

Lågutbildade har inte samma möjlighet att formulera sig om man t ex känner sig orättvist behandlad. Det är lättare att knyta sina händer i fickorna än att engagera sig. I slutändan kan det vara förödande för samhället.

Förr i tiden gick lågutbildade till den skrivkunnige i bygden för att få hjälp att formulera skrivelser i diverse frågor. Man undertecknade med ett bomärke. Som hembygdsforskare i en rätt marginaliserad bygd blir det tydligt då man går igenom äldre dokument. Vart vänder man sig idag då ingen längre är analfabet...? Att skriva arga inlägg på facebook och digitala anslagstavlor i lokaltidningarna hjälper inte.

Svårillustrerat blogginlägg, bild härifrån

Det kan vara svårt att ha civilkurage i en liten by där den sociala  normen är väldigt stark, man vågar inte tycka annorlunda än de andra och de som har "makten". Därför sker förändring ytterst långsamt som bekant. Det ligger inte i de lokala "makthavarnas" intresse att höja kompetensen hos "de övriga", de som lyder blint utan att ifrågasätta. "Makten" inser inte att om alla skulle våga säga sitt blir samarbetet i byn bättre än om någon/några styr diktatoriskt. Är det i en liten by någon skillnad mellan olika utbildningsnivåer i vilja att bryta en hegemoni?

Jag tar frågeställningen som jag tog upp i början igen: Kan man begära mer av personer med många högskole- eller universitetspoäng än de med folkskola, eller grundskola?  Ja menar jag.

Kunskap är frihet och en väg mot oberoende. Men kunskap kan även innebära uteslutning och ensamhet. Men när bildningsbygget öppnar dörrarna för många nya röster och perspektiv så är det fint att vara där.
.
.

16 april 2018

Vårvinter

I vår barndoms vintrar när snön fallit ned
upphörde vagnshjuls och hovars brak
och stan blev uppfylld av slädar som gled
på tysta medar fram och bak.
Det var hästlort och gulsparv där slädarna höll,
trafiken blev mjuk genom vinterns försorg,
och ingen svor över snön som föll
på vägar och stigar och gator och torg.

Alf Henriksson

15 april 2018

Snömängder

Vintern 1953

 
Vintern 2018

Snömassor april 1970.
.
.

14 april 2018

Hyggesfritt skogsbruk

Var i veckan på en halvdag i skogen anordnad av Skogsstyrelsen. Temat "Hyggesfritt skogsbruk" visar på en rejäl förändring i Skogsstyrelsens uppdrag från regeringen. Att se på skogen inte endast som en ekonomisk råvarutillgång utan även se skogen som en resurs ur aspekterna biologisk mångfald, sociala värden och rekreationsvärden. Det är en förskjutning i skogsskötsel som tilltalade mig. Aldrig har väl Skogsstyrelsen, en statlig myndighet, försökt lära ut hur en kontinuitetsskog kan skötas utan att trakthugga. Halvdagen var givande och innebar även kontakt med andra skogsägare och entreprenörer som arbetar med skog på detta sätt. Tyvärr gick dagen av stapeln i Mellansverige, inte där den egna skogen finns.

Min man föreslog på en byastämma att vi hemmansägare skulle spara några evighetsträd på Fäbodberget om avverkning absolut skulle ske vid fäbodarna. Ingen hade tänkt på det, på att bevara något av skogskänslan vid den gamla platsen. Han, den där sörlänningen, fick igenom sitt förslag. Normalt gäller här trakthygge / kalhygge med efterföljande markberedning. Man förlitar sig tyvärr alltför ofta på uppköparnas råd.

Minns hur grannen farbror Kalles skog såg ut efter att han själv utan stora maskiner gallrat i den på 80-talet. En skog underbar att promenera i, att vistas i, att lukta på, att fotografera i, att plocka bär och svamp i. 1996 lät den nye ägaren tillsammans med två intilliggande skogsägare i byn kalhugga de tre skiftena, markbereda och förstöra gamla stigar och en bygemensam väg. Hej och hå så brutalt det får gå till. Men nu lär staten ut en alternativ syn på skogsbruk.
.
.

11 april 2018

Jamen, vad sysslar vi i bysamfälligheten egentligen med?

"Jag vet inte riktigt skillnaden på bysamfälligheten och hembygdsföreningen. Vad ansvarar den ena och den andra föreningen för?"

Den frågan kom upp på bysamfälligheten förra årsmötet. Frågeställaren är medlem i både bysamfälligheten och bygdegårdsföreningen (som alldeles felaktigt av många bybor kallas hembygdsförening).

Jag lyssnar och förvånas men visar det inte. Hen har varit hemmansägare bra mycket längre än jag har. Och gick med i bygdegårdsföreningen ungefär samtidigt som jag. Utan att idag veta skillnaden.

Nästa förvånande utsaga var när sekreteraren efter samma byastämma mellan 3 par ögon (mina, hens och den nya ordförandens) sa att nu skulle styrelsen se till att allt går rätt till!!! Trots det hade under mötet fattats beslut tvärs emot stadgarna. Sekreterarens har suttit med i styrelsen sedan föreningen bildades genom lantmäteriförrättning 2007 och blev sekreterare då ny ordförande valdes. Jag kan bara tolka utsagan som att vederbörande vetat att felaktigheter skett och beslutats under alla dessa år fram till nu.

För att kunna reformera och göra rätt, dvs låta föreningen bli en demokratisk förening där samtliga medlemmar behandlas med samma värde, får samma information och där samtliga vågar yttra sig, behövs kunskap i hur en samfällighetsförening sköts. Den kunskapen får man i den här byn inte genom att fråga andra i styrelsen om vad som gäller, kompetensen är liten. Förlitar man sig på vad andra medlemmar tycker blir det som när en blind leder en blind. Kunskap om var man finner svar, kunskap om var fakta går att finna, driftighet och insikt att söka svar utanför den snäva världen i byn måste till.

Nu ett par uttalanden jag fått i byn bland hemmansägare och som jag tolkar som tecken på social rädsla:
"Du tror väl inte att jag är rädd?" Den frågan fick jag när dokument gällande vindkraftsprojektet överlämnades till mej. Jag tänkte att jovisst är du rädd, annars skulle du inte ha ställt frågan.

För att slippa ta ansvar för tydliga orättrådigheter som skedde inom samfällighetsföreningen och som jag påpekade till en person fick jag yttrandet: "Man ska ju leva här också."  Alltså - låt oegentligheterna fortsätta. Vad är civilkurage?
.
.

10 april 2018

Befrielse

Den 5 april 2018 kom ännu en vindkraftsdom gällande Nordmalings kommun, denna gång från Mark- och miljööverdomstolen, MMÖD. Det gäller tillståndsansökan för 19 vindkraftverk i Ava, Nordmalings kommun. Samebyarna vann i Mark- och miljööverdomstolen som sa nej till vindkraft i Ava. Det är bara att gratulera! Minns hur det är att sitta i förhandling och försvara naturen...

Lokalt ser ingen människa ut att ha något emot ytterligare och högre kraftverk. När Gabrielsberget fått tillståndet klart var här vindkraftens Klondyke. Flera projekt såg dagens ljus. Nu har alltså Kraftös projekt i Ava där privata markägare gått samman och upplåtit mark, fått slutgiltigt avslag.

Lokaltidningarna VK och VF skriver inget om den senaste domen från den 5 april. Samerna har väldigt många belackare i kommunen vet vi med tanke på det stora renbetesmål som varit, kanske vill lokaltidningarna inte väcka ont blod. Men tack vare samernas överklaganden slipper jag de här stora industriella anläggningarna vilket jag är mycket tacksam över!

Emellanåt funderar jag över hur det är att vara same och alltid och ständigt vara trängd från olika håll, från privat håll såväl som statligt, att ständigt leva med advokathjälp.

I november 2017 sa MMD nej till sex ytterligare vindkraftverk på Gabrielsberget (där 40 kraftverk uppfördes 2012 på privatägd mark). Detta beslut överklagades genast av Svevind AB som är projekteringsbolag för de 40 befintliga verken samt de sex verk som planerats på SCA:s marker. Hur detta överklagande slutar vet vi inte i dagsläget.

Nu tänker jag med glädje på det som är och njuter av att sånglärka, tofsvipa, bofink och att tranparet, som häckar här i den omedelbara närheten, har kommit med våren.

MMD = Mark och miljödomstolen.
MMÖD = Mark och miljööverdomstolen, Svea hovrätt.

6 april 2018

Antropocen

Jag har läst en bok, skriven av en västerbottning, som gjort intryck. Några korta utdrag:
"Människan skapar sin egen historia - men samtidigt jordens och det är den senare som till slut bestämmer människans."

"En annan gäller grus och sten. Det går att beräkna dessa volymer. Mängden sediment som flyttas av människor varje år beräknas till 57 tusen miljoner ton. De överskrider nu de volymer som jorden flyttar av egen kraft, låt vara att kraften inte bara kommer från dess heta inre utan också från solen. Människor flyttar alltså mer jord och grus och sand på planeten än alla floder och vindar tillsammans. Resultaten av dessa omflyttningar kommer att bestå för all framtid."

"Själva jordskorpan är numera skapad av människan. Dess lager innehåller legeringar, föroreningar, isotoper, städer, infrastruktur, ja snart sagt vad som helst kommer att vara kvar efter oss. I en artikel i Nex Scientist, "Battle Scars", berättade en av de ledande stratigraferna, Jan Zalasiewics och hans som Mateusz (också forskare),  om de spår som lämnats enbart av krig och vapen. Tusentals miljarder skott har avfyrats i mänsklighetens historia och de flesta ligger kvar i mark och vatten. En triljon kulor har skjutits bara sedan andra världskriget. Man vet ganska väl hur kulorna sönderfaller. Blyet oxiderar och korroderar så att skotten lämnar fickor av blymineraler i jorden. Hela planetens yta har tusentals kulhål per kvadratkilometer, på land och i hav. I oräkneliga generationer kommer de geologiska spåren att bestå. När namn som Somme, Verdun, Dien Bien Puh, Aleppo har glömts bort och de människor vilkas livoffrades där inte längre är kända av någon kommer fortfarande massmördandets molekyler att flöda stilla genom jordskorpans översta skikt som en signatur för det vi ännu kallar mänskligheten."

Själv tänker jag på när det stora varuhuset för några år sedan etableras i en av mina närheter. Skog höggs ner, berg sprängdes och sprängstenen användes till att plana ut marken och lägga grund för ett enormt byggnadskomplex, en väldigt stor infrastruktur av snurrande vägloopar samt parkeringsplatser. Hur många hektar som användes till hårdgjorda ytor har jag ingen uppgift på.

Det man numera vet är att människan kan allt, landa på månen och borra tunnlar, gräva kanaler. Inget står utanför människans kompetens. Kapital finns obegränsat. Inget är omöjligt, penningar finns, det gäller bara att prioritera.

I den här lilla byn planerades berg att sprängas i direkt anslutning till den enda kvarvarande sjön. Vi var endast tre personer här som tydligt uttryckte att vi motsatte oss planen. Alla andra ville att projektet skulle genomföras, de ville ha en privat bergtäkt. Oberoende av utbildningsnivå. Naturen är en privat angelägenhet menade bysamfällighetens ordförande. Sade någon emot? En bergtäkt öppnades dock inte, vilket berodde på oss motsträviga.

20 km vägar har byggdes tvärs över en oexploaterad högplatå med myrmarker av klass i och II (som naturligtvis inte är klassade längre). Biodiversitet - vad är det? Även en liten by drar sitt strå till stacken till det som kallas antropocen, människans outplånliga spår och förändrade balans i naturen. Ifrågasättande? Människan är skapelsens krona. Allt människan gör är av godo. Naturen står i människans tjänst! No doubt - eller?

http://www.weylerforlag.se/bocker/antropocen/

En recension av boken:
Kan vi avstå från att göra det vi kan – för framtidens skull?

Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid Tekniska högskolan i Stockholm, har skrivit boken ”Antropocen”, som är otroligt intressant och spännande. Du behöver inte vara expert för att läsa den: boken är skriven på ett enkelt och precist språk med en personlig ton, som gör texten levande också i de mer snåriga partierna. Sådana finns förstås.

Ordet antropocen betyder ungefär människans tidsålder och kommer från grekiskans a´nthropos, som betyder människa och kaino´s, som betyder ny. Och vad är poängen med det? En är att det är en möjlig ny geologisk epok. Nu kanske möjliga geologiska epoker inte direkt står överst på listan över vardagssaker som är viktiga att komma ihåg för de flesta av oss men termen handlar framförallt om människorna på den här planeten, både som enskilda individer och som summa. Framförallt det senare.

Ett sätt att beräkna mänsklighetens inverkan på jorden är att försöka ringa in det som kallas teknosfären, alltså det materiella resultatet av vad människor gjort över huvud taget: byggnader, vägar, jordbruksmark, städer, med mera. Resultatet är det obegripliga trettio miljoner miljarder kilo, som är tyngden av människornas gärningar. Vad göra med en sådan siffra? Det kan man undra, men grundtanken är att människorna som summa sätter väldiga spår, att prylsamhället så att säga blivit geologi.

Geologer har gjort listor över signaler som är varaktiga nog att ta med i beräkningen. En är atomsignalen, alltså resterna av radioaktivitet från provsprängningarna efter andra världskriget, en annan är grus och sten. Mängden av grus och sten som människor flyttar varje år beräknas till 57 tusen miljoner ton. Siffran i sig säger kanske inte en vanlig sandslottsbyggare något men det innebär att människor flyttar ner sand och jord på planeten än floderna och vindarna gör. Det hela handlar alltså om att beräkna vad som sker med jorden som enhet och helhet. Vi vet att temperaturen redan höjts med en grad sedan industrialismen och den är på väg att stiga ännu mer.

Två tredjedelar av den odlingsbara marken är brukad och den plast människorna tillverkar motsvarar 300 miljoner ton om året. Det räcker för att slå in hela planeten i gladpack, säger Sörlin.

Vi vet: vi har levt över våra tillgångar. Sedan kan man ju fråga sig vilka som ryms i ordet vi här. Välståndet har växt i hela världen i stort sett men är ojämlikt fördelat. Globaliseringen medförde inte bara rivna murar och öppna gränser för kapital och människor. Den innebar stora påfrestningar för miljön, klimatet och också för människor som inte gynnades. Sörlin talar om begreppet resursnationalism: den nostalgi som finns i den populistiska våg vi ser nu är också knuten till mineraler, skog, gas, kol, olja. Herrar Trump och Putin, med flera populister, ger löften om att jobb och välstånd ska bevaras i deras länder utan tanke på, eller i varje fall utan ansvar för, helheten och kommande generationer. Så vad spelar ett ord för roll? Det är med ord vi tänker.

I dag vet vi vilken farlig kraft som människornas massa utgör.

Antropocen är etablerat som begrepp för hur vi levt i relation till våra tillgångar, men Sverker Sörlin påpekar att det finns en annan sida av begreppet. Antropocen kan vara riktat mot framtiden som en möjlighet att ändra på saker och ting. Han ser begreppet som ordet för en ännu inte avgjord uppgörelse om framtiden. Det är sent på jorden men behöver inte vara för sent.

Antropocen, säger Sörlin, skulle kunna innebära att vi avstår att göra det vi har förmåga till.
Kan vi det? Låt oss hoppas.
Tita Nordlund-Hessler 

"Människan skapar sin egen historia - men samtidigt jordens och det är den senare som till slut bestämmer människans."

.

4 april 2018

Bra att ha

”Ta kroken när du ser den,
så har du den,
när du behöver den.”

Så sa de gamla skogsägarna. Och därför ligger här i vedboden en massa krokiga och vresiga träddetaljer i väntan på behov. Eller inspiration. De flesta är grövre än de på bilden. Krokväxta stammar och klykor.

Och en del har blivit krokar att hänga redskap på. En väderpinne av gran finns också, den har jag fått. Jovisst fungerar den som barometer.

Bild från Hemslöjden
.
.

30 mars 2018

Glas påsk!

Vi köpte en back med julmust i glasflaskor före jul. GLASFLASKOR - inte plastiga engångs-PET-flaskor. De där glasflaskorna på 33 cl är inte lätt att hitta kan jag berätta. Men med envishet och öppna ögon går det. Åtminstone i Mellansverige. Bryggeriernas hållbarhetstankar går på tvärs mot samhällets strävan i stort.

De där flaskorna julmust gick inte åt helt och hållet. Så nu tar vi julmust när och om mustlängtan slår till. HÄR kan man läsa om varför jul- och påskmust är så populära i Sverige. Att gå över från must till coca-cola vore en hädelse för min del.

Så här såg en annons för Apotekarnes påskmust ut i mars 1947. HÄR finns påskmustens historia varifrån även bilden kommer.
GLAD PÅSK!
.
.

27 mars 2018

Kallkällornas situation i landet

Nämen vilket sammanträffande - några dagar efter att jag skrivit om kallkällor hittar jag ett pressmeddelande från Havs och vattenmyndigheten angående situationen för Sveriges kallkällor. LÄS HÄR.

Och idag, tisdag den 27 mars 2018, sändes ett program i radions P1, Vetandets värld med rubriken  Källan - skogens gröna öga. Programmet är bara 19 minuter långt. LYSSNA HÄR.

För ett år sedan fanns den här skämtteckningen i DN. S:t Eskils källa har jag förstås besökt, historiskt intresserad som jag är. Teckningen om att förhålla sig källkritisk är riktigt rolig :-)
.
.

Naturresurserna och vi

Jag brukar tänka på två bra filmer/tv-serier som så tydligt visar på skillnad mellan södra delen av landet och den landsbygd som jag känner till som min i norr.
Vi har Äppelkriget, Hasse & Tages komedi från 1971 som utspelar sig på Österlen där befolkningen tillsammans stoppar de tyska exploateringsplanerna.


Så har vi Tre kärlekar. En tv-serie från 1989 av Lars Molin som visar på hur olika syn människor har på exploateringsprojekt och hur staten (i detta fall statliga energibolaget) därför avgår med segern och gårdar läggs under vatten i en kraftverksdamm. Exakt var det utspelar sig är inte uttalat men någonstans på den "norrländska" landsbygden.

Humorfilmen Äppelkriget handlar om privat exploatör och Tre kärlekar om statlig exploatering av naturresurser.

Visst är det lätt att tro att det alltid kommer att vara som i Tre kärlekar i "Norrland", den svenska "kolonin" som har mängder med råvaror och naturresurser. Samma frågeställningar, samma livsviktiga beslut, samma drömmar och förhoppningar som infrias eller grusas. Jag tror det kommer att fortsätta så eftersom folk är svåra att samla i norr. Alltid kan exploatören använda sig av argument som "projektet skapar jobbtillfällen" och många tror på bygdens frälsning. Alternativt gör sig någon/några privatpersoner ekonomisk vinning på projektet och ivrar för genomförandet. Precis som i filmen. "Norrland" kommer alltid att vara delat.

Tre kärlekar är fortfarande aktuell och avsnitten finns på svt Play.

Några av skådespelarna är Mona Malm, Lena T Hanson, Ingvar Hirdvall, Samuel Fröler, Gustav Levin.
.
.

25 mars 2018

Kulturbärare

Vilka klasser/socioekonomiska grupper är det som är samhällets kulturbärande skikt? Medelklassen sägs det, humanister framför allt säger några, kulturtanter i Gudrun Sjödén-kläder och rödfärgat hår säger andra. Är det så? Är kulturbärare och kulturkonsumenter sak samma? Var finns en kulturell elit?

Finns kulturbärare i en liten by?
Finns kulturbärare i den här byn?
Kan kulturbärandet vara kollektivt?
Finns kultur att bevara i denna by?
Vad kännetecknar en kulturbärare?
Vem eller vilka möter upp till de premisserna i sådant fall?
För vi något vidare av vår kultur?
Gör vi det medvetet?
Är kultur något att vara stolt över?
Vad fasiken är kultur?
Behövs kultur?
Över huvud taget?

Är kulturbärandet beroende av social bakgrund?
Vad är kulturellt kapital?
.
.

24 mars 2018

Earth Hour 2018

Nämän jättekul...  Nordmalings kommun är med på tåget och informerar:
Temat för 2018 års Earth hour är "One planet life - Lev och ät inom ramen för en planet", och tar upp vår matkonsumtion. Förra året deltog människor från över 187 länder och över 7000 städer vilket är globalt rekord.

Maten vi äter står för cirka en tredjedel av de svenska hushållens klimatfotavtryck och vår överkonsumtion påverkar djur och natur. WWF har satt som mål att vi i Sverige ska ha halverat vår köttkonsumtion och våra inköp till och med 2025. Nordmalings kommun deltar i år genom att informera om Earth hour på skolor och web.
Lördag 24 mars 2018 klockan 20.30-21.30 lokal tid tar världen ställning för planeten under WWF Earth Hour – världens största miljömanifestation.

2009 var första gången Sverige officiellt deltog i Earth Hour. Det året deltog 4000 städer i 88 olika länder. Enligt mätningar från Svenska Kraftnät släckte en halv miljon svenska hushåll sina lampor under timmen. Numera har vi två kända "västerbottningar" i inlandet som vill få oss att minska fossilutsläppen till 2025.

Hemma hos oss släcker vi ner en timme, upplysta med levande ljus eller fotogenlampa. En timme går så väldigt fort om man äter gott, läser dikter, går ut och kollar in utemörkret då flera grannar också släckt och tittar samtidigt på stjärnorna... Skulle jag ha gott om snö där jag bor permanent skulle jag göra snölyktor att tända. Det är en fin timme för mig som gillar naturligt mörker! Den skulle gärna få vara så mycket längre :-)

Första gången jag skrev om Earth Hour här på bloggen var 2009. HÄR är de samlade skriverierna.
.

22 mars 2018

Kallkällor och brunnar

I höstas var jag med Källakademin på vandring i Gamla stan, Sthlm för att bese brunnar och brunnsöverbyggnader på torg och privata innergårdar för att få mer kunskap om vattenförsörjningen i Stockholm före 1861. Det var detta år staden fick sin vattendistribution medelst vattenledningar. Innan dessa hinkades eller pumpades alltså vattnet upp ur brunnar.

Brunnarna på fotona har överbyggnader i nyklassisk arkitekturstil. Överst brunnen på Järntorget från 1829 med okänd formgivare och därefter brunnen på Tyska Brunnsplan av arkitekten Erik Palmstedt, ritad 1785. Ett mästerstycke inkorporerad i den konkava bakomliggande fasaden av samme arkitekt.

Här i byn tar åtta hushåll vatten från en kallkälla via plastledning sedan 1960-talet. Det fungerar med självtryck. Någon förening bildades inte, ingen ansvarar för skötsel, vattenanalyser görs inte - åtminstone inte gemensamt som jag känner till. (Har dock sett i hushållets loggbok en inbetald summa för vattenanalys för mycket länge sedan.) Det är inte alla som tar vatten från kallkällan som ens vet vilka övriga "delägare" är, fastigheter byter ju ägare. För några år sedan frågade jag den som förvaltar dokumenten från projektet, vad som egentligen gällde, vem som ser till brunnens funktion osv. T ex har brunnslocket ett luftningsrör som hänger på trekvart sedan långt tillbaka. Men ingen uttalad ordning finns. Tänk så fint om samarbete "fanns på tapeten".

Och jag tänker på hur man i staden Rom klarade av att bygga ett enormt vattenledningssystem redan under antiken. I Stockholm hade man färdigställt sitt system 1861 med nödvändig fungerande administration.

När jag tidigare skrivit om vårt dricksvatten här på bloggen fick jag ett mejl från en äldre kollega som i sitt fritidshus har liknande situation. Men gården finns i Dalarna, en helt annan region med annan mentalitet. Här ett utdrag:
Hej S!
Tack för svar. Kände tveksamhet att “lägga mig i” men kom till slutsatsen att du säkert tål en välment synpunkt från en kollega. Det ena ger sedan det andra. Det skulle väl varit bra för er dels att ha en organiserad föreningsform för ekonomisk och teknisk administration av den lokala vattendistributionen, dels ha ett överordnat juridiskt “skyddsnät” för själva källan. I Västanå finns av Lst fastställda skyddsrestriktioner för ett inre och ett yttre skyddsområde. För några år sedan hjälpte jag en äldre släkting i Västanå att anpassa sin avloppsinfiltration till källans yttre skyddsområde och att “författa” ledningsplaner + servitutshandlingar i samverkan med grannar och bystyre. Känns bra att ha sådant formellt utklarat, särskilt som en äldre, mig tillhörig gårdsplats berördes. Varningsskyltar har uppsatts vid närliggande vägsträckning. Hör av dig om ni vill ta del av det formella från Västanå.
(...)
Generellt sett behöver svensk landsbygd en genomtänkt och hållbar ny lokal infrastruktur. Det kostar! Men nödvändigt om yngre generationer ska vilja bo på landet.  Som inte enbart bör befolkas av pensionärer.
Ha det bra!
I.
***
Hej I!
Du har rätt i precis alla dina välmenta synpunkter!!!
Men det är enbart jag som tycker att samordning behövs och jag betraktas som den där stockholmsstuderade besserwissern som vill formalisera det som fungerat så utmärkt i decennier. Jantelagen är stark här bland byborna. Har talat med svärsonen till mannen som tog initiativ till vattendistributionen ( fd företagsledare och tillhörande "övre skiktet" i byn) men det var som att tala med en vägg. Du skulle se hur det såg ut då man dikade om runt omkring kallkällan för tre år sen. Förskräckligt med tanke på närheten till källan!
(...)
Allvarligt talat vill jag inte röra mera i den här saken, negativiteten (...) avskräcker :-)
Allt gott.
/S
***
Jag fotograferade under semestern dikesgrävningen vid kallkällan men vill inte lägga ut bilderna då jag skäms för hur det såg ut där.

Däremot får ni se denna handgrävda brunn som finns i sakristian i en kyrka i Härnösands stift. En  intressant kulturhistorisk företeelse här i byn är att ett par av bostadshusen, uppförda på 30-talet, har grävda brunnar i sina källare. De används dock inte numera, lika lite som kyrkans brunn.

http://www.vattendag.org/


Idag, den 22 mars, är det FN:s Världsvattendag har jag uppmärksammat. Vi ska inte ens i "Norrland" ta rent vatten för självklart på något sätt.

Den bok som fick mej att förstå vattnets kretslopp och samband med "världsalltet" var Vattnet i vår värld, av Malin Falkenberg som kom ut 1974. Jag läste den några år senare då den ingick som kurslitteratur på KTH. Nyttigt värre!
.
.

17 mars 2018

Mitt första möte med klassisk arkitektur

De första klassiska arkitekturelementen jag såg finns i grannbyns bönhus, invigt i oktober 1930. Det är mitt livs tidigaste möte med antikens formspråk eftersom jag såg det redan som 5-åring då jag började söndagsskolan. Närmaste granne är den välbyggda skolan av gult murtegel från 50-talet där jag gick de 6 första årskurserna med skolavslutningar i bönhuset.

De två pilastrarna, som försetts med tre med kannelyrer vardera, avslutas upptill med joniska kapitäl. Kanelbullarna, voluterna, är kännetecknet för den joniska kolonnordningen. Här är det enkelt, raffinerat och elegant utfört. Vem är den okände arkitekten?

De spetsar som syns mellan voluterna bör vara symbolen för en ytterst stiliserad dekor - joniskt kymation eller äggstav, men helt utan den rundning ett sån´t ornament ursprungligen hade. Jag gillar verkligen lekfullheten och stiliseringen. Pilastrarna bärs upp av höga plintar som i sin tur står stadigt på golvet.

Det här rummet förändrades 1973 då taket sänktes, ny belysning och nålfiltsmatta på podiet kom till. Även de fina, målade träbänkarna är utbytta. Men den klassisistiska omfattningen till altarabsiden med texten O LAND, HÖR HERRENS ORD! förändrades inte vid ombyggnaden, inte heller altartavla med den gode Herden och altare.

De stora vita glasgloberna som hängde i taket byttes ut. I något sammanhang följande decennium fick jag veta att de skulle sändas iväg till auktion och köpte då loss en av de där enorma hängande funkisgloberna som då förvarades i ett uthus. Ett kärt minne av detta missionshus.

Att detta rum på många sätt format min tankevärld står helt klart.
.
.

16 mars 2018

Trätemplet

 
 Ett tempel av trä står där i skogen.
Ett klassisistiskt lusthus.
Tillhörande en ångermanländsk herrgård.
Trappan leder ner mot älven.
Det är enkelt.
Det är lite framtungt. 
Det är vackert.
.
.

15 mars 2018

Ett tempelliknande lantboställe

Ni ser här en egensinnig blandning mellan grekiskt tempel och ryggåsstuga som täckts med en kupol med lanternin. Ni ser Skärva, en "sommarstuga" från 1785-86 dit ägaren kunde dra sig undan från stadens skrän och larm.

 Foto härifrån.

af Chapmans sommarställe utanför Karlskrona ritades av varvsamiralen Fredric Henric af Chapman själv tillsammans med Carl August Ehrensvärd, en av mina favoritarkitekter på 1700-talet. Mitt besök där skedde på cykel före den digitala tidsåldern och därför har jag endast diabilder. Skärva är väl värt ett besök, ja naturligtvis hela världsarvet örlogsstaden Karlskrona där Skärva ingår. Lusthuset i parken är ett superbt litet nyklassiskt smycke även det.
.
.

14 mars 2018

Det var här det började...

Det var här mitt intresse för antiken började. Framför Parthenons östgavel i juli 1977.
Vi var på  tågluffarresa, jag och två väninnor. I Aten klättrade vi upp på Akropolisklippan för de där antika byggnaderna måste vi ju förstås ta en titt på. Och där blev jag fast. När vi gått runt och tittat ville mina väninnor ner på stan, jag kunde bara inte lämna platsen utan ville stanna längre. Vi bestämde en tidpunkt och en mötesplats nere i Aten.

Jag tog fram block och penna. Man ser med andra ögon när man inte endast tar några foton i samband med att man hastar förbi. Mycket av det jag såg saknade jag namn på, jag visste inte ens om att alla detaljer hade benämningar. Jag såg ett hästhuvud där uppe till höger på gaveln. En häst! Jag satt i den gassande solen och tecknade utan att känna till symboliken. Men jag såg det. Hästhuvudet.

I ämnet arkitekturhistoria läste vi då på 70-talet inte om antikens arkitektur, vem Fidias var kände jag inte till när jag satt där och tecknade, att Parthenontemplet uppfördes till Pallas Athena under Perikles tid som tack för att gudinnan skyddat atenarna mot perserna under krigen 490-449 f. Kr hade jag inte heller med mig som lärdom. Inte heller att Perikles förespråkade den direkta demokratin för att medborgarna aktivt skulle delta i politiken. Men jag såg. Och jag var nyfiken. Framöver skulle jag söka kunskap. Även om de restaureringsprinciper som varit ledande bland templen på Akropolisklippan.

Då, på 70-talet, fanns inga byggnadsställningar eller avspärrningar vid något av templen på Akropolis. Där fanns vakter som blåste i visselpipor om någon besökare försökte sig på att klättra upp på tempelfundamentet, krepídoma. Jag kände mig som en del i historien utan att ha reell kunskap i antikens historia, jag kände mig delaktig och inte som klåfingrig turist som skulle hållas borta från monumentet. Det var njutbart helt enkelt.

Där och då blev jag fast. I en fascination och önskan att veta mera. Det var med svårighet jag slet mig loss för att möta mina vänner nere på sta´n.

Nu vet jag att hästhuvudet tillhörde en av hästarna i mångudinnan Selenes quadriga/fyrspann och att originalet tillhör de s.k. omdiskuterade Elgin marbles och finns på British museum. Om jag sett originalen - jodå.

Här ser ni vad Selenes quadriga har att dra över himlavalvet år 2018. .
.

13 mars 2018

Antikt intresse

Det är så fascinerande att detaljstudera antika huggna utsmyckningar på byggnader. Det här är jag intresserad av och har en hel del litteratur i ämnet. Det är i allmänhet lättare att diskutera antikens arkitektur och byggteknik med arkeologer än med arkitekter, arkeologer inom medelhavsarkeologi har ofta mer kunskaper inom området.

Här kan man se akantus, konsoler, ovolo, tandsnitt, astragal, palmetter, bukranier, kassetter, blomma, amfora, fascis, hjälm och andra föremål som användes vid rituella offer. Entablementet (mötet mellan tak och vägg) tillhör det det romerska Vespasianustemplet på Forum Romanum i Rom och höggs omkring år 80 e. Kr. Det finns att se i Tabularium på Kapitoliekullen. Några av de klassiska formerna återfinns i ångermanländska trähus.

Minns när vi på en tidigare arbetsplats, en statlig kulturmiljövårdande myndighet, skulle ha en förmiddag för utveckling. Det innebar att vi, ca 10 personer, satt uppradade vid ett långt bord och skulle var och en analysera en bild som slumpvis matades fram i projektorn. Det var i mitten av 90-talet. En professor i bebyggelsevård, som rest upp från Göteborg för detta ärende, ledde samtalet.

Den bild som visades när min tur kom var passande nog ett foto med ett grekiskt tempel, ett doriskt sådant i södra Italien. "Jag ser ett peripteralt tempel, distylt in antis, på ett..."  började jag. Det där är välkända klassiska arkitekturbegrepp. "Stopp" sa göteborgar´n. "Prata så vi förstår." Jaja, jag får väl ta det poetiskt och känslomässigt då då tänkte jag med viss förvåning. Då kanske även han förstår. Minns att jag började "Jag ser en ljusomspunnen byggnad av sten..."
Den beskrivningen godtogs utan protest. Och jag lärde mig något om kunskapers lägstanivåer.

För mig är det givande att fundera över antika tempels hörnkontraktion, hörnlösningar har i nästan alla tider varit arkitektoniska problem. Skulle det vara onödig kunskap?! (Vet ni hur renässansarkitekten Bramante ritade innerhörn i Santa Maria della Paces innergård/cortile?)
"Det syns om en arkitekt är god.
Huruledes kommer han om den hjørne?"
Påstående av den danske arkitekten Jørn Utzon 1918-2008.
I min dagliga bekantskap finns ingen att diskutera de här klassiska arkitekturbegreppen med. Men att det är lättare att finna likasinnade i en storstad än på landsbygden när man har smala specialintressen inom humaniora är nog ingen överdrift. När tanken på var jag ville bo efter utbildningen blev aktuell, sa jag till mig själv att ett universitet eller högskola måste finnas nära till. Tänkte att det behövs för den personliga vidareutvecklingens skull.
.
.