5 april 2020

Gröngölingen är på väg

Någon gång ska vi dö


Någon gång ska vi dö
du och jag
Alla människor ska dö
och alla djur
och alla träd ska dö
och blommorna på marken
men
inte allihop på samma gång
utan då och då
så att det knappast märks

ur Gröngölingen är på väg. Dikter för barn och andra av Barbro Lindgren.


Jag läser rätt mycket lyrik. Tycker om att ta fram en bok ur hyllan då jag passerar och bara slå upp en sida för att läsa. Barbro Lindgren kan tala till barn och vuxna om svåra saker. Och så mycket annat.

"Nu föds ett barn", "Jag ligger på en äng", "Tänk alla millioner år", "Den här spiken", "Jag är som jag är" är några titlar ur diktsamlingen Gröngölingen är på väg. Dikter för barn och andra från 1974.
.
.
2014 skrev jag så HÄR om den diktsamlingen.

.
.

4 april 2020

Att vara nära döden


Jag fanns hos min mor i sjukrummet när hon dog. Det var fint. Det var hemskt. Det var viktigt.

Jag befann mig långt från min pappa när han dog och åkte norrut direkt när jag fick beskedet. Ringde till universitetssjukhuset och bad att få se och ta adjö av honom. En tidpunkt bestämdes. Jag blev välkomnad till minnesrummet av en sjukhusanställd som bad mig ta den tid jag behövde på mig. Blev sen lämnad ensam med min döde far. Avskedsrummet var lugnt  och vackert. Ljuset kom från alla fyra väderstreck in genom högt sittande fönsterband. Det var fint. Det var annorlunda. Det var viktigt.


Vid båda föräldrarnas begravningar deltog jag. Läser att nu i dessa tider av coronavirus inskränks möjligheterna att närvara vid begravningar. Att få ta avsked av närstående som avlidit är så viktigt för de efterlevande vilken religion eller kultursfär man än tillhör.Förbudet är dock förståeligt just nu.


Spanien förbjuder begravningar

Alla religiösa sammankomster, inklusive begravningsceremonier och minnesstunder i hemmen, förbjuds i Spanien fram till åtminstone den 11 april. Jordfästningar kommer fortsatt att tillåtas, men bara tre personer får delta och de måste iaktta ett avstånd på minst två meter.
TT-AFP

3 april 2020

Tollundmannen - död sedan 2300 år

Museiman

Min far hade en stark önskan att se Öresundsbron, som invigdes sommaren år 2000, intresserad som han var av broar bland mycket annat. Det här ledde till en resa genom Jylland, Fyn och Själland tillsammans med en gemensam bekant. Året var 2001.

Vi tog bilfärjan Göteborg - Fredrikshamn. Att strosa i sanden på Skagens udde i skymningsblått ljus var en skön början. Dagen efter kom vi till Sankt Laurentii ödekyrka, "den tilsandede kirke". En annan kyrka vi besökte var Mårup kirke i Lønsrup på västra sidan av Jylland. Med risk för att den skulle störta 70 meter ner i havet monterades den senare ner sten för sten. Det hela var klart 2015.

Tollundmannen (foto från Internet).

Så småningom nådde vi Silkeborg där vi övernattade. I familjen har vi sällan eller aldrig i förväg bokat hotell eller vandrarhem då vi rest runt. Så inte heller på denna resa. Dagen därpå besöktes Silkeborg museum med Tollundmannen.   Han var ett fantastiskt lik från si så där 300 f Kr. Här tog pappa äntligen fram sin Instamatic och tog flera foton ;-) Det är fascinerande med människokroppar som bevarats så väl i mossar genom många århundraden, Bockstensmannen har vi här i landet. Här blir döden på sådant avstånd att den döde upplevs som ett spännande föremål som vi kan få kunskap av.

Andra besöksmål var:
Harald Blåtands Jelling,- världsarv sedan 1994.
Koldinghus slott - nu är arkeologiskt och historiskt museum.
Faaborg museum - ett underbart litet färgstarkt konstmuseum på Fyn från 1915.

Bron över Stora Bält mellan Fyn och Själland stannade vi till vid och körde sedan över och tänkte på om om hade varit. Om den funnits den 1658 då Karl X Gustaf  tågade över isen och riskerade livhanken på den svenska armén.

Lejre arkeologiska friluftsmuseum - ett experimentellt forsknings- och kunskapscentrum om vår förhistoria.

I Roskilde bodde vi på det nybyggda vandrarhemmet centralt beläget med Vikingeskibsmuseet och domkirken nära inpå som båda besöktes.

Danhostels vandrarhem med Roskilde domkyrka i fonden.

Efter en snabb tur in i hjärtat av Köpenhamn körde vi äntligen över Öresundsbron som ju var resans ursprungsmål. Hur glad är jag inte över att den där önskeresan verkligen blev av, pappa var då 84 år gammal.

Vid Malmö C lämnade vi av vår medresenär som tog tåget vidare mot nordväst. Pappa och jag fortsatte till Ystad och tog in på vandrarhem, besökte Kåseberga och Ales stenar. Tidig morgon därefter körde vi in till Malmö, pappa för att besöka det då nya stadsbiblioteket av Henning Larsen Tegnestue och läsa intressant litteratur. Själv ägnade jag dagen åt att besöka Bomässan Bo01.

På eftermiddagen drog vi norrut. Körde natten igenom men tro det eller ej - då vi nådde Älmhult vid midnatt på väg mot Diös ville min gamle far se Råshult. Självklart svängde jag av. Att komma till Carl von Linnés barndomshem där och då var en upplevelse i sig, en folktom och vacker dunkel sommarnatt. Inga bilar, ingen belysning. Under resten av nattens bilkörning blev jag underhållen med gamla slagdängor från farsans ungdomstid för att inte skulle somna vid ratten. Själv saknade han körkort.

Jag tänker ibland tillbaka på resan och inser våra likheter. Motorer och sport höll vi oss ljumma inför. Bilar är transportmedel, basta. Vi hade flera gemensamma intressen och båda hade vi åsikter om vad som skulle ses. Ingen styrde helt och hållet men kom med förslag och det var berikande med de gemensamma kulturhistoriska intressena. Idag saknar jag en sådan resekompis, faktiskt...

Hur gärna skulle jag inte vilja se och träffa ismannen Ötzi som levde för ca 3 300 år sedan och som nu bor i arkeologiska museum i Bolzano i Italien.Ännu en påminnelse om vår dödlighet ;-)
.
.
Här finns en något noggrannare resebeskrivning av Danmarkstrippen: En museiman
.
.

2 april 2020

Saknad


Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.


Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.


Ingrid Arvidsson (f. 1919)
Ur "Livstecken" 1964



En gammal torpare har dött och ligger lik på gårdstunet, änkan står i regnet under paraplyet. Grankvistar är strödda på den leriga marken. Foto: en av mina favoriter - August Christian Hultgren.

Arjeplog den 4/4 1920. Begravning av döda i spanska sjukan. Smittan spreds till stor del genom att människor träffades på vintermarknaden i februari månad samma år. Foto i Västerbottens museums arkiv, Gustaf Lundgrens fotosamling.
.
.

1 april 2020

Vanitasmotiv

Vanitasstilleben med dödskalle, bok och rosor. Målat av holländaren Jan Davidszoon de Heem (1606-1683/84).

En souvenir från Nationalmuseum i Stockholm i form av en metallask innehållande pastiller med saltlakritssmak. Denna vinst, ett förstapris i ett liten informell frågetävling, passar mig fullkomligt.
Memento mori!
.
.

30 mars 2020

Livet och döden



Den existentiella gåtan.
Ständigt giltig devis.

.
***

Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång, att, när vi skall
skiljas från detta förgängliga livet, vi må vara beredda till en salig hädanfärd.
Amen.
 .
.
.
.
Den påminnelse som tidigare följde efter kungörelsen om döda i församlingen som lästes upp av prästen. Ur en äldre Kyrkohandbok.
.
.

29 mars 2020

Barn känner, barn förstår

Innehållen information 

Jag var fem år. Det var februari. Jag minns inte detaljerna så väl men känslan är desto starkare.

Vi, de tre lekkamraterna hade träffats, vi var 5, nästan 5 och lille J som bör ha varit 4 år.
Efter snölek hamnade vi alla i köket hos lekkamraten. Vi satt runt folkhemmets köksbord med laminatskiva och den fascinerande skomakarlampan med hissanordning som hängde ovanför - men eftersom det var mitt på dagen den var inte tänd. Lille J satt vid bordets ena kortända, vid den andra satt lekkamratens pappa. Jag satt i kökssoffan och mitt emot satt tant K och bredvid henne lekkamraten. Kanske drack vi mjölk och åt hembakta bullar.

Det här var vid tiden då generationsboende var väldigt vanligt i byn. Lekkamraten bodde här med sina föräldrar på bottenvåningen, farfar bodde uppepå. Men han var inte hemma just då utan på sjukstugan. När vi sitter där säger mamman eller dottern något om farfar, frågar något om honom, kanske en undran om de ska fara och hälsa på honom. Då säger lille J helt troskyldigt som små barn gör, bara rakt på: Men han ä ju dö.

Det som hände i luften mellan alla vid bordet sitter kvar än i min hjärnbark. Alla stelnade utom lille J. Luften gick ur, det blev svårare att andas. Mamman tittade frågande på pappan: Är det sant? Pappan nickade eller svarade tyst ja. När? Igår. Vår lekkamrat kröp upp i mammans knä och började gråta stort. Mammans ögon blev gråtigt blanka och rödkantade men att visa känslorna rakt ut gjorde/gör långt ifrån alla här. Det norrländska/svenska karaktären sitter djupt i själen. Jag såg hur tant K. kämpade med anletsdragen, med behärskningen, kunde inte prata för rösten skulle ha spruckit.

 Bilden har inget med människor i texten att göra.
Den är hämtad härifrån.

Och jag – jag kände mig konstigt illa berörd trots att jag bara satt där utan ett ord. Nyheten att ”farfar” var borta var ny även för mej. Känslan av pinsamhet och medkänsla blandades. Pinsamt att de närmaste inte visste något då andra i byn redan kände till det fakta att en bybo dött. Jag kände mej skyldig trots att jag inte alls på något sätt var det. (Det sägs att flickor/kvinnor lätt tar på sig andras skuld.) Kände medlidande med mor och dotter som så abrupt fick höra det tråkiga meddelandet. Jag minns som sagt precis känslan men som 5-åring kunde jag inte formulera den, det kan jag ännu inte helt. Andningen blev ojämn, det var svårt att veta vart jag skulle titta så att ingen kände sig bortgjord. Att prata om något var omöjligt. Ändå var det inte mitt fel att informationen till de närmast sörjande kom från fel håll. Icke.

Pappan kände alltså till att hans far, ”farfar”, hade avlidit men inte berättat det. Än. Rätt tillfälle dök inte upp. Det är svårt att prata om ledsamheter, nästan tabu med döden. Så var det, så är det ofta. Vi blev inte sittande länge, jag och lille J. Pappan sa snart något till oss som Nu båner (barn) är´e bäst att je gå hem! Så vi lommade iväg. Jag hade en märkligt obehaglig känsla i kroppen.

Själv är jag uppväxt i ett hem där döden och mycket annat svårt har pratats om i familjen genom min mors försorg. Detta är jag henne evigt tacksam för. I tonåren kunde diskussionens vågor i olika frågor gå mycket höga. Att sluta in sig i sig själv och förtränga var inte vår familjs sätt att agera och reagera.

Den här händelsen som 5-åring har kanske format mig så jag är noga med information, att bakvägen få veta något som undanhållits, gör alla situationer sämre. Det gäller inte endast familjeangelägenheter. Absolut inte. Det kan lika väl handla om en arbetsplats, politiska beslut och föreningsliv. Och när det gäller det senare har jag många negativa erfarenheter från byns samfällighetsföreningar efter att jag blev hemmansägare. Kanske hör det sättet att se på andra till en bys identitet eller mentalitet? Den som inte lämnar information till andra har makten.
.
.
Den här texten finns sedan tidigare på bloggen, några mindre ändringar är gjorda. Femåringens känsla finns fortfarande kvar i mig, femåringens första möte med döden.

.
.

28 mars 2020

Att bjuda in döden i huset

I juli 2001, under sommarsemestern, plockade jag in vacker mossa och lav och skogsväxter som jag arrangerade i ett gammalt trätråg. Bland växterna fanns även lite ljung med sina lila blommor. Tråget fick stå i vardagsrummet när jag (och pappa som levde och bodde i huset då) bjöd hem släktingar på kaffekalas.

Bild från wikipedia

Skrockfull kan ingen påstå att jag är men nog kändes det lite märkvärdigt då jag någon månad senare fick veta att både Gunnar och Gudrun, två av dem som bjudits, hade dött med en veckas mellanrum

Visst kände jag till att det sägs att ljung inomhus betyder död. Okej, de här släktingarna visade sig ha varit sjuka när de bjöds på kaffekalas men ändå...
.
.

27 mars 2020

Livet fortsatte...

... trots det tunga beskedet. Läkarvetenskapen tog fel - mamma överlevde. I nitton år -19 hela år. Men hon blev aldrig friskskriven, cancern fanns där som ett hot och familjens liv förändrades. Flera omgångar av både cellgiftbehandlingar och strålningsbehandlingar följde, kontroller och medicineringar, mentala upp- och nergångar för oss alla med olika reaktioner. Patientstöd och anhörigstöd i ett tidigt skede hade gjort gott, det skulle ha behövts i början av denna berg- och dalbana.

På grund av de många fina åren hon överlevde, trots sin sjukdom, hann jag bland annat be henne berätta om och ur sitt liv. Det hade blivit uppenbart att tiden är begränsad, sådant som man som ung människa annars sällan reflekterar över. De där inspelningarna är nu digitaliserade.

25 mars 2020

Tungt besked

Då jag var 22 år var familjen tvungen att ta emot ett tungt besked. Mamma hade förts till lasarettet och fått veta att hon var allvarligt sjuk. Mycket allvarligt.


Hon låg i sjukhussängen då jag var där tillsammans med min moster och hälsade på första gången. När vi satt där fick vi via en sköterska veta att en läkare ville ha ett samtal med oss, mostern och jag. Det enda jag  minns var att vi kom in i ett kliniskt opersonligt tjänsterum och där bakom ett skrivbord satt läkaren i sin vita rock. Vi satte oss och läkaren förhörde sig om hur vi stod i relation till patienten. Att jag var dotter framkom förstås. Därpå berättade han att patienten hade en dödlig sjukdom, ovisst hur länge hon skulle leva. Cancerformen var mycket allvarlig och relativt ovanlig om jag förstod rätt där jag satt, lyssnade och försökte ta in orden. Hon kunde leva vidare några veckor, en månad, ett år - allt var oklart. Man skulle hur som helst ge behandling.

Sen var det bara att lämna rummet helt utlämnad till den overkliga verkligheten. Inget som helst anhörigstöd gavs. Minns inte mycket efteråt men det bör ha varit jag som sedan berättade för pappa och syster. Efter det blev livet annorlunda för oss alla. Mamma kom att genomgå strålnings- och cellgiftsbehandlingar i omgångar och svarade bra på detta.

Jag pluggade i Sthlm men jag minns inget av vilken årstid det var, om jag var hemma på en ledighet, hur länge jag stannande hemma eller min återresa söderut. Jag som allt som oftast brukar skriva viktigheter i årskalendern. Minns inget. Min syster som då gick i gymnasiet i Umeå, valde att göra uppehåll i studierna följande årskurs för att stanna hemma och vara tillgänglig hjälp för mamma som så småningom kom hem för egenvård.
.
.

23 mars 2020

Begravningsfölje

Längre tillbaka i tiden bars kistan med den döde av bärare hela vägen till graven. Det kunde vara långa sträckor och följet så stort att männen kunde bytas om att bära.


Numera (1937) är det inte längre allmän sed att bära den döde hela vägen till graven, utan liket körs vanligen fram till kyrkan, såvida naturförhållandena inte är sådana att något körande inte kan komma i fråga, som till exempel ute i skärgården. [Tänk på "Hemsöborna" av August Strindberg. Min anm.] Annars hör det nuförtiden till ovanligheterna att ett lik bärs, annat än när det gäller korta sträckor. År 1922 fanns sålunda i Sparrsätra (Up.) bara en person kvar i livet som varit med om att bär lik. Det dröjde länge innan man vande sig vid denna nymodighet, som dock var så mycket bekvämare vid långa färder.

När liket efter en avliden riksdagsman i Dalsland kördes till kyrkogården år 1862, och även begravningsföljet åkte efter hästar, väckte detta stort uppseende. Förr var det nämligen en vanära att bli bortförd på det sättet. Det hade bara skett med de allra fattigaste eller sådana som ingen vårdade sig om, så att likföljet var för litet för att kistan skulle kunna bäras en längre väg. Eller så var det självspillingar som ingen ärlig man ville bära, varvid gamla utlevade hästar användes som sedan måste slaktas, för hästar som begagnades vid sådana färder blev skrämda, modstulna och odugliga.
(...)
Redan 1875 hade vid sockenstämman i Norra Vi (Ög.) beslutats att liken hädanefter, utan hindrande fördomar, måtte köras till kyrkan för begravning, såsom lindring för sorghuset och för att främja tidigare framkomst. Men ännu in på 1870-talet ansågs det på många platser som ett oanständigt påhitt att köra ett lik. (...) Det va en brist på känsla för vördnad och värdighet att komma skramlande med en vagn, så att kistan hoppade hit och dit, i stället för att den döde stillsamt och andäktigt bars på axlarna av "gäve män", högt upp över alla andra (Vg.)
Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel15 "Den sista färden".

Nå, hästar blev så småningom kutym för likfärden. Nils Olof Hörnsten (1847 - 1918) som bodde här i byn, har gjort anteckningar om sina föräldrars likprocesser/likprocessioner, begravningsföljen. Ju fler hästar i processen, desto mer betydelsefull var den döde. Något foto av just de här processionerna känner jag inte till, de blev säkerligen aldrig tagna.
Min faders Nils Hörnstens begrafningsdag var fredagen den 11 januari 1878. Hans likprocess var 20 hästar från [byn] och så var det honom till mötes å vallen, 6 hästar, således inalles 26 hästar.

Vår moder Margareta Christina dog den 2 februari 1894. Hennes födelse var den 31 december 1819, således 74 år 1 månad 3 dagar. Hennes jordfästning var fredagen den 9 februari, likprocessen var 15 hästar från [byn] och 7 hästar på Vallen, summa 22 hästar.
Auktion var den 16 februari.

I den bok som inspirerat mig högeligen till de senaste blogginläggen, Louise Hagbergs När döden gästar, finns foton från andra likföljen med hästar vintertid.
"Likraden" ville man gärna ha lång, ofta var det lika många hästar i den som i ett bröllopsfölje. Redan under hednatiden hade det lagts stor vikt vid att göra ansedda mäns likfärd så präktig som möjligt.


Så småningom tillverkades likvagnar speciellt för ändamålet, särskilt längre söderut. Jag är tveksam till att en likvagn avsedd för häst fanns i hemsocknen. Vagnarna kunde vara vackert utsmyckade som den ovan som finns i det fina museet Slesvigske vognsamling i danska Haderslev på Jylland som jag besökte 2012.

Eller den här som finns på ett sörmländskt hembygdsmuseum, foto från 2019.

Detalj av den sörmländska likvagnen.
Även med vagn eller släde gick likfärden långsamt framåt. Det ansågs vanhedrande att köra fort. Begravningsföljet "åkte i gående" tills det kom över byns ägor där den döde bott, sedan kunde farten ökas, men fort fick man inte fara om det låg något hus invid vägen, för det betraktades som ohederligt att i trav köra förbi någons bostad med ett lik. Klockor eller pinglor fick aldrig om vintern sättas på hästarna som drog de döda. "Inget skrammel fick förekomma."
.
.

22 mars 2020

I dessa hysteriska toalettpapperstider

Min odyssé över dödens kulturhistoria och etnologiska aspekter bryts härmed tillfälligt av en aktuell men oförutsägbar samhällseffekt i det rådande läget med kampen mot en osynlig fiende.


På utedasset sitter den toapappershållare som från 1948 till ca 1971 satt inne i vattenklosetten i bostadshuset. Den är tillverkad i pressad plåt som sprutlackerats. Genom hålet i toapappersrullen träs en trärulle och nederst på hållaren sitter en tandad stålplåt för avrivning av lämplig längd toapapper. Papperet är av typen enkelt och oblekt, det sort som fanns när toapapper började tillverkas.

Men dessutom finns nedanför på högsätets ena sida en gammal telefonkatalog. ja, inte en komplett för den har skattats på många av sina tunntunna sidor. Förr användes just telefonkataloger som dasspapper. Så fort man satte sig ner rev man loss en sida och började gnugga det mellan händerna för att det skulle bli än mjukare inför nyttjandet. Detta var vanligt över hela landet vill jag påstå.

Nu finns inte telefonkataloger längre. Och snart är de fysiska dagstidningarnas epok över. Men att lägga upp ett jättelager toarullar, bunkra skithuspapper, måste väl ändå höra till ett av de absolut mest irrationella besluten mänskor tar inför den utbrutna pandemin! Läs även HÄR. Kanske borde jag vara nöjd hysterin med tanke på att jag är skogsägare - men nej, skog bör helst användas till nyttigare produkter tycker jag.

Samlare som jag är, så har jag även samlat toapapper (aldrig hela rullar) från resor i när och fjärran. Perfekt samlarområde eftersom det tar liten plats :-) Toapapper finns på olika breda rullar eller som färdigtillskurna ark. Kvalitéer, färger och storlekar är sannerligen olika mellan länder, mellan hotell och mellan färdslag.

Vill ni veta mer om toalettpapperets historia kan ni klicka HÄR.
.
.

21 mars 2020

Döden i ett ångermanländskt småbruk på 60-talet

Morfar dog hemma en sen marskväll. Vår familj bodde på husets övervåning, morfar och mormor på bottenvåningen där de bott sedan huset var nybyggt. Det var ett generationsboende som var väldigt vanligt i byn då på 60-talet. När morfar segnade ner på golvet vid sängen tog mormor kontakt med mellangenerationen på övervåningen.

Jag var 7 år och låg och sov, vaknade, men mamma sa åt mig att sova vidare. Så gjorde jag, åtminstone låg jag kvar i sängen även om det märktes att något icke-alldagligt hänt. Vad visste jag dock inte och somnade snart om.

Samma kväll morfar dog hade en läkare tillkallats från sjukstugan dära Vall´n. Denne kunde bara konstatera dödsfallet och det gjorde han bland annat genom att placera en spegel framför näsa och mun för att se att ingen ånga bildades på spegelytan vid utandning. Detta berättade mamma senare för mig, jag var ju inte närvarande den kvällen och var säkert frågvis.

Dagen efter dödsfallet tog mamma med mig ner till kammaren. Hon höll mig i handen och lillasyster bar hon på armen. Hon berättade att morfar hade dött och att vi skulle få se honom. Det var, har jag senare insett, mycket omtänksamt och helt rätt inför framtiden, en fin handling. Fridfullt och lite märkvärdigt högtidligt var det allt. Jag minns det som att morfar hade sina nattkläder på sig. Någon svepning hade den döda kroppen inte hunnit kläs med.

Morfar låg i kammar´n innanför köket. En dörr hade hakats av för ändamålet och placerats på uppe på stolsryggar. Det var ett vanligt sätt att placera den döde som dog hemma. Mina ögon nådde en bit ovanför dörrbladets överkant, därför bör dörren ha legat på stolsryggar. Morfar låg med fötterna mot köksdörren och vi kunde röra oss runt ”podiet”.

På eftermiddagen samma dag kom begravningsentreprenören och förberedde den döda kroppen, svepte den och lade morfar i en kista han medförde i sin bil. Detta var inget som vi såg på, han arbetade i enskildhet bakom den stängda kammardörren. Om någon ur familjen hjälpte till tror jag inte. Likstelhet?

Morfar sveptes i en vit skjorta (tror begravningsentreprenören hade den med sig) och den dödes händer knäpptes över bröstet. När kammardörren öppnades låg morfar i en svart kista som var uppställd på två stolars sittytor. Den var alltså ganska lågt belägen jämfört med tidigare på det avlyfta dörrbladet. Ena långsidan av kistan stod nära väggen, det gick inte att gå runt den. Nu låg morfar med huvudet mot köksdörren.


Min teckning av morfar i kistan sett från köksdörren 
där man ser hans lilla kala parti på hjässan.

När jag läser Louise Hagbergs bok När döden gästar drar jag mig till minnes något som jag glömt – eller så gör minnet narr av mig och jag tror mig upplevt något som inte inträffat. Hur som helst - jag minns det som att vita lakan var hängda för de två fönstren i kammar´n.

Det var lite märkvärdigt, lite ovanligt tycker jag mig minnas. Jag uppfattade detta som ett insynsskydd när mörkret föll i marskvällen. Men det kan mycket väl ha varit en gammal sed som mormor och mamma genomförde. Det borde ha funnits rullgardiner i rummet men det var inte dessa som var nerrullade. Men som sagt, kanske spelar 7-åringens minne mig ett spratt.

När ett dödsfall inträffat i en gård var det brukligt att genast hänga för likrummets eller husets alla fönster med vita lakan, så man i granngårdarna genast skulle se att döden gjort sitt inträde där.
Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel 8.

Senare på kvällen skulle morfar ”sjungas ut” och därför kom snart nog släktingar hem till gården (telefonbud om dödsfallet bör ha gått.) Jag minns allvarliga, svartklädda män och kvinnor,  många från Levar därifrån mormor kom. Vi hade samlats i en halvcirkel runt kistan och det jag minns var att en psalm/psalmer sjöngs utan ackompanjemang. Någon, några sa några ord och /eller läste ett bibelord. Barnet, som var jag, minns stunden som högtidlig och privat. Lakan bör ha hängt för fönstren. Senare gjorde jag en teckning av morfar i kistan sett från köksdörren där man ser hans lilla kala parti på hjässan.

Jag minns att man sa att morfar ”sjöngs ut”. Louise Hagberg nämner att den döde ”lästes ut”.

När begravningsentreprenören tog med sig morfar i kistan till bårhuset har jag inget minne av men att kistan stod kvar dagen efter tror jag inte. Morfar begravdes några dagar efter dödsfallet. Bårhuset låg vid denna tid helt nära den medeltida kyrkan. Ovanpå bårhuset fanns begravningskapellet. Numera inrymmer det senare ett kyrkomuseum.

Västerbottens dokumentärfotograf Sune Jonssons 
foto av avlidne banmästaren Henrik Karlssons begravningsfölje ca 1950.

Efter jordfästningsceremonin följdes begravningsföljet i procession efter kistan till nya kyrkogården för gravsättning. Kyrkklockorna ackompanjerade liktåget. Alla var svartklädda, de närmast sörjande männen och kvinnorna hade ett sorgband på rock- eller kappslaget, kvinnorna hade ett kort svart sorgflor över huvudbonaden. Det där sorgebandet bars direkt efter dödsfallet och en ganska lång tid efteråt. Vid den upptagna graven hölls tal och blommor kastades ner eller lades runt gravöppningen.

Det hela var i mitt minne mycket elegant och värdigt. Både konstigt av allt och naturligast i världen på samma gång.

Detta är min teckning av gravsättningen av morfar ur minnet.

Efter begravningen var det gravöl i församlingsgården, en ganska lättsam och inte enbart allvarstyngd tillställning, den döde morfar hölls ”i ljust minne bevarad”. De telegram som inkom och lästes upp samt räkningar på förtäringen finns sparade.

Här nedan finns två fina versioner av psalmen I himmelen, i himmelen som sjöngs vid jordfästningen. Den psalmen var morfars favoritsång. Så HÄR berättade jag om morfars död för elva år sedan.


.
.

19 mars 2020

Se och minnas den döde

När den döde var svept och lagd i kistan skulle alla dit för att se liket. Hela byn, även små barn, skulle dit, särskilt om det var ett ungt lik, såvida det inte förelåg smittsam sjukdom. Det var en "hederspost" att gå (Bo.).

Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel 8 "Likkammaren/Se liket". Där står mycket annat intressant i samma kapitel.

Här är tre foton som jag har skannat ur fotoalbum. När fotokonsten blev vanlig kunde proffsfotografer få i uppdrag att avbilda den döda.

 Carl Jonas dog 1894.
Svart tyll längs kanten på kistan, en liten bukett i handen, blommor (levande eller av papper?) längs kistans kant. Kistan står uppallad på underlag täckt med svart tyg. Fotot kan vara taget utomhus då liggande väggpanel skymtar till höger bakom uppspänt tyg eller papp. Ett proffs har fotograferat.

 
Fredrik Wilhelm dog 1898.
Spetskantad kudde och lakan. Händerna ligger ovanpå svepningen, den svarta kistan ser ut att stå på en dörr (ram med spegel skymtar till höger). Blomsterutsmyckningar med textade band i bakgrunden. Ett proffs har fotograferat.

Anna dog 1931.
Svart tyll draperat runt kistans kant, kudde med spetskant, knäppta händer, blombukett på sidan. En gran har plockats in samt en björkstam med en vit spetsduk och ljusstake med tänt ljus på toppen. Kistan står på ett underlag täckt med vit textil, kanske ett lakan. Ett amatörfoto togs.

* * *
Har ni har tagit upp traditionen att fotografera döden? Det har jag men dessa fotografier ska jag inte visa på bloggen.

18 mars 2020

Likbrud och likbrudgum

"Likbrudgum" kallades den avlidne när han låg i sin kista, klädd kring hals och bröst som brudgum.(...) Särskilt högtidligt sveptes en ung flicka åt vilken döden,  mänskligt att döma, bäddat en för tidig grav. (...) År 1915 har en 70-årig man berättat att hans farfar en gång vid grävning i Viksjö kyrkogård (Ång.) i en liten flickas grav funnit en "glitterkrona" (brudkrona av tunt mässingsbleck). Den döda kunde även kläs som "ungmor" eller som brud med gift kvinnas huvudbonad (Stjärnsund, Dala.) Att en ung flicka "brudsveptes" eller kläddes som brud, även om hon inte var förlovad, är ett dels kvarlevande, dels återupptaget bruk. (...) 

Även helt små flickor kläddes som brudar. När två knappt årsgamla flickor avled i Sorunda (Sö.) år 1888, kläddes de i krona, skära klänningar och gröna skor och fick ett litet guldäpple i handen. (...) Att klä en ung, avliden flicka som brud har  varit ett länge kvarlevande bruk inte bara hos allmogen. Sålunda skriver den förut omnämnde kyrkoherden (Gyllenius) i sin dagbok den 11 maj 1666: "När jagh hemkom fann jagh min lilla dotter Sal: Mariam uthi sin rätte brudeklädningh och Skrudh, ty hon bleff dagen tillförende Swepter aff förmemblige hustrur och Jungfrur."
Brudkronan kunde vara utförd av t ex myrten, papper, mässingsbleck, lingonris.
Att det inte är den jordiska brudkronan som åsyftas framhåller även en tysk författare, utan det är himladrottningens, jungfrulighetens krona som den döda flickan smyckats med. Den döda, som inte hunnit få någon brudkrona här nere på jorden, får i stället - sägs det hos oss - livets krona. Kronan är ett tecken på att hon är Kristi brud.
Ur När döden gästar av Louise Hagberg 1937, kapitel 7. Tre foton nedanför ur samma bok som inspirerar till skrivande:


 


1879 dog fyra av mina morfarföräldrars små barn i en difterifarsot som grasserade. Det här gällde med många fler familjer, difteri gick som farsot genom bygden vilket man ser med tydlighet i dödböckerna. De fyra barnen tillhörde förstkull´n av barn, endast en överlevde men snart nog föddes en annerkull. Att föräldrarna var otröstliga vet jag genom berättelser, även om modern visade sina sorgsna känslor mest och långt efter att nya barn kommit till världen. Att glömma sina döda barn går inte - oansett hur många man har eller får.

He legg en liten brur å en liten brurgumm e denna inne” och ”Vill je si brurpare?” sa Johanna Katarina, 8 år, om sina två döda syskon på 1,5 år och 2 dagar gammal när de låg i vita svepningar på "lit de parade". Hon hade antagligen hört liknelsen av mamma Klara eller någon annan vuxen. En månad senare låg Johanna Katarina själv död som en liten brud. Och dagen efter hennes begravning dog lillasyster Klara Mathilda, 4 år.


Gustav Robert 1878 - 11 september 1879 - 1,5 år                Begravd 21/9
Kristina Sofia 1879 - 7 september 1879 - 2 dgr                    Begravd 21/9
Johanna Catarina 1871 - 15 oktober 1879 - 8 år                   Begravd 26/10
Klara Mathilda 1875 - 27 oktober 1879 - 4 år.                      Begravd 2/11


Några fotografier av de här barnen i sina kistor finns inte men det var inte helt ovanligt att fotografera de avlidna ser jag av bilderna i Louise Hagbergs fascinerande bok. Äntligen har jag också fått förklaring på detta med döda utstyrda som brud och/eller brudgum.Där står så mycket annat - om likkammare och dess utsmyckning, likvaka, själaringning, den sista vilobädden, begravningsfölje, gravöl - you name it.

Både födslar och dödar skedde i hemmet vid den här tiden. Redan 1880 föddes mina morfarsföräldrars första barn i nästa kull:
    † Johanna Catarina 1871 - 15 oktober 1879. 8 år
 Janne 1872-1918
    † Jonas Herman 1874 -1874, 6 dgr
    † Klara Mathilda 1875 - 27 oktober 1879, 4 år
    † Gustav Robert 1878 - 11 september 1879, 1,5 år
    † Kristina Sofia 1879 - 7 september 1879, 2 dgr
 Karin 1880-1953
 Gustav 1881-1927
 Manfred 1884-1963
 Adrian 1886-1973

Alla barn som nådde vuxen ålder kom att stanna kvar i byn, mycket genom den hemmansklyvning som gjordes. Ingen kände sig tvingad att emigrera till Amerika för sin utkomsts skull.
.
.

17 mars 2020

Dödens boning

Senare under den Istanbulresa jag nämnde i förra blogginlägget, besökte jag en bokbasar där jag inhandlade en gravyr med ett motiv med gravvårdar på en islamisk kyrkogård i stadsdelen Scutari, nuvarande Üsküdar, benämnt  Cemetery of Scutari. Gravör var J T Willmore (1800-1863). Sticket är från 1838 och publicerades i "Beauties of the Bosphorus".


Det var nog i samband med detta köp som jag började samla gravyrer av förgänglighet och fåfänglighet. Som ni förstår tycker jag mycket om detta, rätt makabra men även romantiska motiv som pryder väggen.


Utformningen av en del av de gamla islamiska gravvårdarna fascinerade mig under studieresan. Flera av de jag såg var cylindriska som korta kolonner, ibland krönt med en turban eller fez huggen i sten.

https://www.athensguide.com/kerameikos.html

Senare kom jag att jämföra dem med de flera hundra år äldre antika grekiska gravstenarna som kan beskådas i Kerameikos-området i Aten. Dessa enklare "kolonner" var avsedda för enklare människor under antik tid som inte hade ekonomisk möjlighet att ha konstnärligt utformade gravstelar med huggna bilder. De runda cylinderstenarna kan ha haft en keramikvas på toppen som innehöll askan av den döde.

Våra svenska kyrkogårdar har normalt både ett kulturhistoriskt värde och ett skönhetsvärde. Minst. De ska inbjuda till en stunds kontemplation, gärna i en parkliknande miljö med grönska och vackra sittplatser.

Det är så långt från Nordmalings nya kyrkogård numera kan komma. Samtliga häckar är borttagna för att inte nämna alla träd, främst björkar som fanns där. Träden finns endast kanterna. Allt för underlätta skötseln kan jag tro. Grusgångarnas kanter hålls inte efter, bänkar ser jag inga. Detta har jag tänkt skriva mer om eftersom det är länsstyrelsen som ger tillstånd för trädfällning. På bilden ovan syns tecken efter en häckplantering som togs bort förra året. Där stod tidigare även en rad björkar som fälldes och stubb-bröts. Nu är kyrkogården en öken.

Minns den lilla kyrkogården högt upp i ungerska staden Scentendre - så fin! Foton saknas men jag skrev tidigare om den rofyllda upplevelsen då jag besökte den.
.
.

16 mars 2020

Döden, döden...

Likstrumpor
Den döde ifördes nästan alltid strumpor, som ofta drogs på innan liket stelnat, och dessa skulle helst vara nya, ibland måste de vara av bomull och ibland av ylle. Även färgen växlade, vanligen var de svarta eller vita. (...) Vid ett dödsfall i en socken i Gästrikland, där tunna vita bomullsstumpor brukade användas, sydde sveperskan, då några sådana inte fanns till hands, ihop ett par för att den döda, en gammal gumma, inte skulle behöva läggas i kistan barfota. (...) Många gamla gummor brukade ofta i tid sticka svepnings- eller "dödstrumpor", "dösselstrumpor"(Värm.), så att de låg i ordning när de skulle fraktas i jorden (...) Det var noga med att strumporna inte fick glömmas, och vid en begravning, som ägde rum 1897, gick en av de kvinnliga anförvanterna fram och förvissade sig om att den döde hade fått ordentliga långa yllestrumpor av svart ull på sig (Små.) "Utan strumpor går det inte", om de så inte hade mer än ett par.
 Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel 7 "Den sista vilobädden".


Jag har hört berättas om släktingen, den fattige landbonden, som när hustrun stod lik hemma i stugan år 1882, ville ta av henne strumporna där hon låg svept i kistan eftersom de hade ett visst värde och han var fattig. Han tillrättavisades/förhindrades dock av svärsonen som menade att de döda absolut bör hedras och inte strippas på strumporna (som ju ingick i svepningen på den tiden). Detta bör ha skett efter att den döda visats för byborna och dessa lämnat stugan. Att besöka den dödas hus var en sed som var vanlig då för tiden.

Bild från nätet

När jag var på studieresa till Istanbul 1989 med ett gäng kollegor, gick vi en ledig stund till basaren där vi spreds för vinden. Jag hittade bland annat vackra tyger och även ett par mycket fina halvlånga yllestrumpor, stickade med ett, i mitt tycke mycket vackert hålmönster i ovanligt mjukt, oblekt vitt yllegarn. När jag sedan kom hem och använde dem insåg jag att de inte skulle palla med många dagars nötning innan de skulle gå sönder. Där och då beslöt jag mig att de skulle få bli mina likstrumpor. Hur jag då kände till traditionen med likstrumpor minns jag inte, men kanske var det via den gamla släktberättelsen. För närvarande är de där vackra ullstrumporna förlagda men tids nog kommer jag att hitta dem. Det jag med säkerhet vet är att de förvaras på ett sådant sätt att "mott och mal" inte kan förstöra dem.


Liksärk
Den döde kläddes i skjorta, kalsonger och strumpor, om det var en manlig individ. En kvinna ifördes linne - sådana voro då för tiden med långa ärmar - och strumpor. Strumporna kunde vara av ylle eller bomull, vilket som helst. Kläderna voro av deras egna, som de haft förut. (...) På kvinnornas svepningar rynkades de framtill och ombundos med band, så att det blev som ett rysch omkring handleden. Somliga, som hade råd, kunde också ha spets i kanten på ryschet, men det var ej alla.
 Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel 7 "Den sista vilobädden".

I flera år på sena 1970- talet och in på 80-talet använde jag som nattskjorta en mycket välsydd vit särk i kraftig bomullskvalitet. Den hade långa ärmar med spetskantade manschetter, spetskrås längs den korta knappslån mitt fram med 4-5 små pärlemorknappar. Spetskanten fortsatte längs den rundade kragen. Den var fin och mycket välsydd för hand. Jag stortrivdes verkligen i den och den genomgick många tvättar. Jag hade fått den av min mamma med uppgiften om att det var hennes mosters tänkta liksärk som hon ärvt efter dennas död. Den kom aldrig till användning som svepning eftersom begravningssederna hade förändrats 1971 då Hilda dog. Döden hade blivit institutionaliserad och sekulär.

Idag kan jag gräma mig över mitt förhållandevis ovarsamma nyttjande av särken.
Om den finns kvar? Jag vet faktiskt inte, möjligtvis borta på vinden...

Hur har mina läsare ett ledigt eller ansträngt förhållande till kulturhistoriska föremål tillägnade döden, tro?
.
.

13 mars 2020

Låt oss tala om döden

Jag har varit lite krasslig ett par dar men inte drabbad av coronavirus. Jag valde att inte arbeta hemma utan ta igen mig med att sova och läsa. En ganska behaglig tillvaro trots allt och i dessa hysteriska tider kändes det rätt att läsa om död och pest.

Plockade fram Giovanni Boccacios Decamerone, en novellsamling från 1350-talet då digerdöden härjade som värst i Florens. Boken innehåller hundra noveller med en ramberättelse som handlar om en grupp unga människor från samhällets övre skikt, sju kvinnor och tre män, som flyr ut på landet för att undkomma pestsmittan. De fördriver tiden genom att under tio dagar varje dag berätta varsin story.

Men efter att ha klämt cirka 30 av novellerna kändes det tillräckligt. Åtminstone för denna gång. 1300-talets urbana liv och lantliv med riddare och jungfrur, tiggare, adelsmän, saracener, skeppsbrott och landsvägsrövare - allt med sedelärande och emellanåt erotiska motiv, eller förväxlingskomedier, går inte hem hos mej. Visst, man lär sig en hel del om medeltidens vanor och tankesätt. Har försökt förr men aldrig kommit igenom Decamerone trots att den stått i hyllan sedan 1983.

Inte heller Albert Camus Pesten läste jag. Nej, det blev När döden gästar av Louise Hagberg från 1937 i nyutgåva. Den fann jag intressant och faktiskt underhållande plus att en hel del minnen kom upp under läsningen. Jag har trots allt upplevt några gamla sedvänjor i samband med död vilket knappast jämngamla stadsbor eller jämngamla sprungna ur andra samhällsklasser har gjort. Det är glimtar av en kulturskatt jag bär på :-)


Storpocket, 733 sidor. jag köpte den på årets bokrea (2020).

En bortglömd kulturskatt 

När folklivsforskaren Louise Hagberg begav sig ut på sina uppteckningsresor i de svenska bygderna var det med en känsla av att tiden var knapp. Ännu på 1910- och 20-talen levde sedvänjor kvar som sprang ur medeltida och rentav hedniska föreställningar. Traktens folk kunde ännu berätta om älvor, gastakryst och lyktgubbar och mindes seder, språkliga uttryck och forna tiders föreställningar om sjukdom och död. Somligt kan vi känna igen än i dag, annat har helt fallit i glömska. Med stöd av skriftliga och muntliga källor beskriver Hagberg hur man gick till väga vid svepning, likvaka, själaringning, likfärd, jordfästning och begravningsgille, liksom uppfattningen om själens fortvaro efter döden.

»När döden gästar« utkom första gången 1937 och är ett häpnadsväckande dokument över en svunnen värld. Boken är rikt illustrerad och innehåller hundratals ortsangivelser, från Ystad till Korpilombolo. Förord av Jonas Engman, etnolog och chef för Nordiska museets arkiv.
De kapitel jag hann läsa innan jag blev bra igen inspirerade mig. Jag tänker mig att återkomma till döden i fler bloggposter. Här kan man läsa mer om Louise Hagberg.
.
.

11 mars 2020

Jugendrosor

Jag köpte en skänkduk secondhand, en skänkduk med broderade rosor, den sortens rosor som jag älskar sedan långt tillbaks. Jugendrosor, här med taggiga stjälkar. Den passar perfekt på den valnötsådrade byrån.
.
.

8 mars 2020

Fredrika Bremer - författare och kvinnorättskämpe

Från Riksarkivets facebooksida den 8 mars förra året fångar jag upp detta:

Fredrika Bremer – en kvinna värd att hylla!

"Fredrika Bremer var en pionjär i kampen för kvinnans rättigheter. Hon växte upp i en välbeställd familj styrd av en mycket sträng far och en mor som var mån om att passa in i tidens societet. Familjen Bremers flickor uppfostrades disciplinärt och modern lät dem både frysa och gå hungriga, för att ”härdas”, förbli slanka och ”zephyrlika” som det rådande modet påbjöd.

Men tidens ideal var också att de som hade möjlighet skulle resa ut i världen och bilda sig. Därför fick Fredrika se både Tyskland, Schweiz och Frankrike innan hon fyllt 20. Hon skrev dagbok om sina intryck under resan och fortsatte författa sedan hon kommit tillbaka till hemmet i Årsta. 

Hon blev med åren en av Sveriges mest internationellt kända författare och hon blev mycket läst även på hemmaplan. Det som var nytt med hennes författarskap var att hon skrev om det vardagliga livet, om hemmet och om samtidsmänniskans relationer. 


Fredrika Bremer ansökte 1839 om att få bli myndig, något som enbart änkor var. Gifta kvinnor hade sin man som förmyndare och ogifta sin far, och när han dog, en bror eller annan manlig släkting. Fredrika drev frågan om kvinnors rätt att bli myndiga och hennes böcker belyste kvinnans ställning i samhället. Boken Hertha, som kom ut 1856, blev ett inlägg i myndighetsfrågan och den så kallade Herthadiskussionen ledde till att riksdagen 1858 beslöt att ogifta kvinnor skulle få rättigheten att ansöka om att bli myndiga vid 25 års ålder.

Fredrika Bremer dog vid 65 års ålder på Årsta men det finns mycket mer att berätta om henne. Läs gärna artikeln i Svenskt biografiskt lexion https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=16936


https://lh3.googleusercontent.com/o9txbUVlz1yob9BN_Z74wON-q-DWxw2BJkRAgqam1Fv2bSwcIrAGGPEPfRjvT4U_8byUihSJyYeLNfWG8wHSCJX2htoWDBzIheww04McHOrphviHV3S0w3ybIv8xzL8wavgyjRuDcM1Df16ZGKe8p1idzAU83S_ct7vWoj4t5erMkHZt0mkQqJQV4RQLRqsrpIV3xhFWrk_CDlDr3iXyny4UFzn3jHHZK8es_NR0FYC8-pbVyTEVU6bRi6ShRiRPA7tEJlKrJrkIucYMRwNnXGFN7g5ypsBB6sslWO7V78MP_whoQ5kQzkTs-nCorfNhebH5tKj5i00v_Cvkiy2Yf-nomONq7pc7aRiXfAHWIWz79EIZXAMBgbTi4R1_JFKjc-kQpJUINUrE6_ltXaGzufgJeHMq5HZGilyNPQ61nWr12fYjw21btNhUJllkm4Is3VHmy1IqAUnFzJh5r4bfOa7_I8ueIE6ko3PWKbl-ced2Co7oesWFMPzlpjrEbgx6pVBKOt5egXobKGYbE-gOmF5Vd_qIKRZgUa92uDOMb-xF-jcoNb4JiMprSiPM0ipwpNQpIhOdO_id80T_jWILBtsUSKhsJtjQZ4UrI0X3yI1c4NERGEwESNqCARY4DN4TkfzkwBm_mYHzIfIHs8zexa4lMrlnMQwA=w1360-h163-no
Klicka för förstoring

20 år efter Fredrikas död grundades Fredrika Bremerförbundet som än idag verkar för jämlikhet mellan kvinnor och män. Riksarkivet förvarar förbundets arkiv från grundandet 1884 till 2005."

***

Det var tack vare starka kvinnors idoga lobbande som min morfarsmors ogifta moster Ulrika Jacobsdotter, Smör-Ulla kallad, troligen var den första kvinnan som blev myndigförklarad här i byn, något som tidigare avhandlats här på bloggen. Det skedde 1862, Ulrika var då 54 år! och myndighetsförklaringen innebar att hon kunde sköta sin egendom utan manlig förmyndare. En mycket stor frihet kan tänkas!
(Jag har nystat i handlingar och berättelser och har kommit orsaken till ansökan om myndighetsförklaringen på spåren. Spännande minsann.)

Mer om internationella kvinnodagen den 8 mars.
.
.