Kulturvärdet är förstört

 

Här på bilden ses ett vackert uthus i typiskt  funkisstil, funktionalism. Fasadmaterialet är oljehärdad Masonite som vitmålats. Masoniteskarvarna syns i släpljuset på gaveln. Observera att fasaderna är släta och inte försedda med stående läkt som ger en mer traditionell upplevelse av arkitekturen. Här hade den som ritade huset tagit till sig det moderna arkitekturen rakt av. Så fint. Ett bostadshus i slät vitmålad Masonitefunkis står också på tomten. En Masonitens Gunnar Asplund har varit i farten.

 

Fotona ovan tagna någon gång kring millennieskiftet. Observera att fönstren sitter i fasadliv utan fönsterfoder! Som funkisarkitektur ska vara. Och kolla framsidans skärmtak som går över hörn. Inga konsoler.

Vid den här tiden gick, cyklade, åkte jag runt i bygden och fotograferade många byggnader. Ladugårdar inte minst, de försvinner snabbt nu. 

 

 Flygfoto från 1957.

Strax efter att fotona togs påbörjades en "modernisering" då fastigheten överlåtits/sålts till en yngre generation inom släkten. Både bostadshus och uthus träpanelades med lockpanel (som var vanligt på 1970-talet och framåt). Byggnaderna målades med en otäck plastfärg som snart nog flagade.

Bostadshuset är tillbyggt samt ommålat ännu en gång. 

 

Och nu: flagad och möglig färg, trasiga fönsterrutor som inte lagas, valsat fönsterglas som slängs, fönstren lite insjunkna i fasaden med otypiska fönsterfoder. Här har ännu en byggnad berövats sitt kulturvärde, troligen mest på grund av okunskap.

Kanske får huset stå och ruttna ner om ingen omvårdnad ges. Tyvärr är det inte helt ovanligt här. De små byggnaderna som uthus, tvättstugor, lekstugor, jordkällare, bagarstugor, lador, torrdass, garage ruttnar och rivs. De byggnader som är viktiga för en bys kulturhistoriska värde och som gör den lättare att förstå. Komplementbyggnaderna ger bostadshuset en kontext/sammanhang och ett kulturhistoriskt värde.

Slät funkisarkitektur - masonite i stället för slätputs

Hummelholm

I den levande jordbruksbyn Hummelholm föddes min mormorsfar Per 1858. Det har jag känt till mycket länge, men aldrig att jag kommit mig för att ta reda på exakt vilket hemman hans föräldrar ägde och brukade. Så här i efterhand begriper jag inte varför jag varit så handlingsförlamad i just detta fall. Först i början av detta år tog jag tag i saken.

Hummelholm med den vackra björkallén som löper längs byavägen.

Eftersom jag kände till vad Pers föräldrar hette och när Per var född började jag med att titta i husförhörslängderna (Digitala forskarsalen, Riksarkivet https://sok.riksarkivet.se/digitala-forskarsalen). Där framgick det så klart numret på hemmanet som familjen ägde och bebodde. Det var snabbt gjort.

Därefter gick jag in på Lantmäteriets historiska kartor, hittade laga skifteskartan över Hummelholm och letade där fram var hemmanet låg. Det där uppgifterna sparade jag i telefonen och en vacker sommarkväll i juli tog vi en sväng till den vackra och levande byn. Och si - det gamla timmerhuset står kvar, den gamla ladugården likaså med en nyare uppförd jämsides någon gång under 1900-talets första hälft. Gården gick ur släktens ägo, tror det var på 60-talet.

Det är viktigt för mej att, om det är görbart, se platserna där förfäderna levat och bott. Det landskap, den omgivning som format deras personlighet och livsvillkor gör att de kommer "närmare".

Per var barn nummer 6 i en syskonskara på 7 (2 flickor samt däremellan 5 pojkar) Per var näst yngst och därmed inte den som skulle komma att överta hemmanet  som också var hans mors födelseplats. Ofta var det äldste sonen som fick överta hemmanet, även om undantag finns. Per tog tjänst som dräng i byn Levar och fick sen möjlighet att köpa det hemman där han "tjente" dräng hos ett  barnlöst par. Då kunde han gifta sig med Amanda. Där föddes min mormor 1890 som första barnet i en barnaskara på tio.

Per från Hummelholm.

Den timrade parstuga i Levar som familjen bodde i är riven men jag hann som barn komma in i den före rivningen. Jag minns inte många detaljer men väl rumsupplevelsen och köket med gavelfönstret mot södersolen. Känslan sitter fortfarande kvar i kroppen.

Riksarkivet i Härnösand

I augusti 2026 invigdes Nya Riksarkivet i Härnösand. En fantastiskt stor byggnad, stiligare och vackrare än många andra stora kuber i köpcentra och industriområden. Väl synligt högst upp på berget vid Saltvik när man kommer kärande norrifrån in mot Härnösand.

Här finns sådana mängder med historiska skatter som är svårt att fatta för en vanlig dödlig som jag. Huset rymmer hela 3,3 hektar lokalyta med plats för nära 30 hyllmil med handlingar.

Här hoppas jag kunna tillbringa några timmar nu och då. Det gamla Landsarkivet i H-sand besökte jag flera gånger och hittade spännande information, sådant som inte var digitaliserat. Bodde jag i närheten skulle jag vistas här ännu mer frekvent förstås.

Den solbelysta färgstarka fasaden med baksidans lastintag piggar upp.

Essentiellt

 

Saftessens. Essens till åkerbärssaft. Kvarvarande och oanvänd, oklart vem som köpte in detta essentiella livsmedel. Mycket konstgjort innehåll, stor mängd socker i den färdiga saften. Säkert onyttig men god tyckte många barn. Frågan är hur nyttigheten förhåller sig till dagens energidrycker och cola...

Den här flaskan är inte väldigt gammal, den är märkt med EAN-kod. Ett sätt att översiktligt datera en produkt som tillverkad före eller efter 1978. Jämför med Masonite som inte fanns i svensk produktion före 1929.

"De första varorna i Sverige som försågs med streckkoder var ett antal av Blåvitts produkter [KF] som lanserades 1978. Det dröjde dock in på 1980-talet innan merparten av dagligvaror försågs med streckkod och först på 1990-talet blev det i Sverige normalt att läsa av dem automatiskt i kassan. "   Wikipedia

Frost

 

Förmiddag efter en frostnatt. Vackert, lugnt, rofyllt.

Vinterbonat

Nu är det utfört. Fönstren putsade och skogens lavar är utplacerade mellan fönsterbågarna.

På bilden återstår det bara att klistra fönsterremsor av papper över springorna mellan bågar och karmar.

 

En bit hällmarksskog mellan fönsterrutorna gör väl ingen ledsen! Eterneller står jag över, de växer ju inte i skogen. Vill man använda så´na passar de kanske bättre ihop med vit fönstervadd.

Bra att ha ett lager fönsterremsor hemma.

Så var det klart på övervåningen - putsat fönstren, lavarna på plats med några tallkottar och barr-nålar, slutligen pappersremsor fastklistrade med hjälp av vatten.

Det här gör jag inte för att jag tycker om att vara huslig, leka 50-talshusmor. Jag gör det för att det är vackert och hör till traditionen om man har enkelbågar med lös innerbåge och därmed har ca 5 cm luft mellan rutorna. Lav använder jag enbart på övervåningen, på bottenvåningen, till de nya fönstren av samma typ med lös innerbåge, får det bli "dragkorvar".

Slow flowers

 

Det är rutin är att plocka en hink med blandade egenodlade snittblommor i samband med höstresan till det nordliga hemmet. I år blev det dahlior, sommarastrar, dillkronor, tandpetarsilja.

Blandade dahlior i en hipp-som-happ-bukett på soffbordet. Dahlior kan upplevas stela, därför är de tufsiga kaktusdahliorna är en av mina favoriter.

Dahlior odlades av min man långt innan jag kände honom, han i sin tur hade tagit över sin fars dahliaknölar. Mörk, frostfri vinterförvaring är väl det enda man behöver tänka på, lättskötta är de.

Ett gäng sommarastrar med små dillkronor står i en vas från Nittsjö, en vas med starka barndomsminnen för min del. Rak, enkel, enfärgad, stadig keramik - en sann funktionalistisk vas. Sådana här astrar är fantastiska därför att de håller så länge i bukett.

"Slow flowers"-tanken är enkel: att odla och skapa med blommor som är lokalt odlade, i säsong och odlade med hänsyn till både miljö och människa. Just de här odlas inte för professionellt bruk men sprider glädje gör de hur som helst.

Äppeltider

 

▲ Syns äppelskrutten som hänger på kvisten?      

▼ Lånade kompisar som agerade äppelätare.

Teckningsläraren var en en skön typ - gammal, kul och prestigelös. Denna marknadsföring av äpplen blev till i ämnet teckning. Dessutom tipsade denne lärare om litteratur om reklamens makt - hur reklam påverkar oss människor. Skrämmande och upplysande minns jag att den insikten var.

 *

Inte fanns en tanke i mitt sinn´ att äpplen skulle bli en del av vardagen. Nio äppelträd senare - fyra drygt 100-åriga varav ett är familjeträd med fyra sorter inympade finns på gården.

Äpplena plockas, sorteras, blir till mos, torkade äppelringar, must. Ett färskt äpple hackas ner i filmjölken på vintermorgnarna. Vissa äppelsorter håller ända fram på våren i matkällaren.