7 december 2021

Höbärgning i Österbotten 1912

Det är fantastiskt vilka kontakter man får genom att blogga. Och vilka kunskaper, frågor, påståenden som kommer mig till del. Det kan verkligen vara givande.

Marianne Myllymäki i Munsala, Österbotten, sände ett mejl med ett foto från skördetiden ca 1912. Det är hennes farfar och farmor och deras två äldsta barn som var födda 1905 och 1906 samt några byskvinnor på väg till höbärgning. Ett väldigt fint foto av ett arbetsgäng i olika åldrar. Marianne påpekar att hennes farmor bär sina skor eftersom de skulle sparas i möjligaste mån och inte slitas i onödan. Själv lägger jag märke till att kvinnorna bär både räfsa och lie och att kvinnorna har vita hucklen om håret, knutna under hakan.

Marianne berättar också att i Munsala användes inte hässjor utan man använde störar i de fall man inte torkade höet direkt på marken (som jag skrev om här).

Hon skriver "Här säjer vi att man störar höet, tyvärr är det numera sällsynt att se störat hö. Inte gör man just heller småbalar av torrt hö längre utan nu är det inplastning och jättebalar som gäller. I vår by finns inte en endaste ko mera fastän det på 60-talet fanns nästan på varje gård."
 

I ett annat mejl sänder Marianne ett foto där arbetsfolket tar en paus från höbärgningen och äter ute i det fria. Snacka om familjesammanhållning och att alla hjälps åt på bondgården för att få mat på bordet hela året. Det var långt ifrån det individualistiska samhälle som vi har idag.

Stort tack för fotona Marianne!

4 december 2021

Bästa adventsstjärnan

Min absoluta favorit när det gäller adventsstjärnor är både ekologisk, biologiskt nedbrytbar, kräver inga batterier innehållande dyra jordmetaller som bryts i gruvor, kräver ingen elektricitet över huvud taget,  den kräver ingen lysande lampa, varken glöd-, lågenergi- eller LED-, den är lokalt producerad, lätt att tillverka - inga elektriska apparater krävs för tillverkningen,

Den är bara bäst! Helt befriad från blingbling. Det är så jag trivs bäst.

Stjärnan syns inifrån mot den ljusa himlen på dagen. På natten syns den både inifrån och utifrån om rummet är upplyst.

Den sexuddiga stjärnan är klippt ur smör- eller skisspapper med en vanlig sax. Modellen formgavs av Lisa Bauer på 1950-talet. Hon var glaskonstnär och flitig illustratör med vackra linjeteckningar.

29 november 2021

Frostnupna fåror

 

Finns det något finare, något mer genuint, något mer basic än att bo vid plöjd mark. Mark som producerar den mat vi äter... Denna första advent ligger fårorna kalla och frostnupna men så blir det inte framöver.

25 november 2021

Det BLÅ skåpet

 

Det här blå skåpet förknippar jag med farmor Olivias och farfar Gottfrids hus i Rundvik. Drickamålning i en starkt blå kulör, kan det vara koboltblått? Stort är skåpet med över- och underdel och stod i det tillbyggda sovrummet mitt emot kakelugnen. Det har långt efter detta stått undanställt länge och den ljusa patenteringen (färggrunden) har kommit fram på än flera ställen. För mej är detta DET BLÅ SKÅPET. Ett sådant där skåp som är svårt att bli av med eftersom väldigt få vill ha/behöver/kan få plats med en så stor möbel.

Skåpet stod fram till 1927 i storstugan,dvs köket, i farmors morföräldrar Jacob Perssons (1837-1927) och Brita-Kajsa Jonsdotters (1835- 1896) torp i Tennstrand, Tenstana. Jacob flyttade 1913 in till dotterdottern Olivias hushåll men först när arrendekontaktet för torpet gick ut flyttades skåpet till Rundvik. Pappa, som föddes 1917, mindes var någonstans skåpet stod i torpköket - direkt till höger innanför dörren från farstun. jag är förundrad över att jag var så förutseende att han fick frågor om sådana här uppgifter. Det är jag nöjd och glad över så här sett i backspegeln! Jovisst, det var ett sätt att söka sina rötter, att få veta mer om den plats på jorden där anfäderna bott och verkat samt förstå deras levnadsförhållanden. Strukturomvandling och urbanisering, där min flytt var en del av landsbygdsförvandlingen, har fått till följd att jag velat hålla kvar minnen och kunskap om släktgrenarna.

Ett BLÅTT skåp har varit en del i den processen.

23 november 2021

När elektriciteten kom till byn

För 97 år sedan undertecknades ett kontrakt.

 

KONTRAKT


Mellan LÖGDEÅ ELEKTRISKA AKTIEBOLAG, härnedan kallad leverantör, och
herr .................................................................................. som abonnent av elektrisk ström är följande avtal upprättat att gälla i ..5... år, räknat från den....juli....... 1924...
        Leverantören förbinder sig, med stöd av omstående bestämmelser, att tillhandahålla elektrisk energi av...   volts spänning för belysning under den mörka årstiden, dock under följande villkor:
        att vid dagsljus och nattetid mellan klockan 1 e.m. och 5 f.m. avbryta ström-
tillförseln;
        att för verkställande av reparationer, undersökningar, ändringar och utvidgningar av ledningar, maskiner, apparater och dylikt tillfälligtvis avbryta strömtillförseln, dock utan att därvid vidkännas någon ersättning;
        att vid inträffande av force majeure, såsom strejk, lockout, krig, eldsvåda, olyckshändelse, vattenbrist, isskruvning eller till följd av andra händelser till vilka leverantören icke varit vållande och varigenom leverantören blivit urståndsatt tillhandahålla abonnenten den elektriska energin, upphör leverantörens åtagande den tid avbrottet varar. leverantören förbinder sig dock att efter inträffat avbrott, i den mån det är möjligt avhjälpa detsamma.
        Abonnenten förbinder sig:             16 ljus
        att för ström till ....4 stycken glödlampor enligt särskild förteckning samt för ......................................................... betala en årlig avgift av kronor........40:-.................... som erlägges halvårsvis med kronor ...20-... den ..1/6.... 19... samt kronor....20:- ........... den ..1/12 .... 19..årligen.
        att ej utan leverantörens skriftliga medgivande göra förändring i installationen samt att ej insätta flera eller större lampor eller andra apparater än de som finnas upptagna å för teckningen, med risk att underkasta sig de straffbestämmelser, som leverantören kan pålägga;
        att respektera omstående allmänna bestämmelser;
        att i händelse avgift ej erlägges å den i kontraktet stipulerade tiden, betalas 3 % av räkningens belopp i indrivningskostnader, dock minst 50 öre.
        Med detta kontrakt, varav två likalydande exemplar upprättats och växlats, förklara vi oss nöjda.
        Lögdeå den ..18 Nov..... 1924...

Stämpel och underskrifter

 *

Det man kan utläsa av det här kontraktet är att endast glödlampor installerades på gården, inga uttag för elektriska apparater. De var ju ytterst ovanliga 1924 i det sociala skikt som bodde här i byn. I högreståndsbostäder fanns dock redan t ex elektriska dammsugare och kylskåp.

Det var givet och förtryckt att det var en "herr" som blev abonnent.

Eftersom samtliga installationer var fasta och gällde belysning i tak fästes kablarna vid taklisten och löpte ut till lampan i taket och ner till rummets enda strömbrytare intill ingångsdörren. I köket hängde en rund, vit glasglob. Nere vid golvsockeln fanns inga installationer. Om ingen taklampa placerades mitt i rummet monterades den vid ett fönster för att förstärka dagsljuset när skymningen föll.

Belysning var viktigast inte minst i ladugården. Här i ladugårdsporten finns fortfarande tvinnade ledningar kvar som minner om denna första installation.

När något enstaka eluttag så småningom började krävas för elektriska apparater och bordslampor, placerades de ofta vid fönstret i höjd med fönsterbrädan eller strax ovanför och kablarna drogs fortfarande från taket ner till uttagen. Så placerades vägguttagen fortfarande 1950 då övervåningen på morfars hus inreddes till bostad.

Lögdeå elektriska kom igång med elleveranser 1919. Ju längre bort från kraftstationen man bodde desto svagare ljus fick man och spänningen var ojämn och blinkade. År 1929 brann kraftstationen ner. Den återuppbyggdes och 1931 kunde el levereras igen. 1957 övertogs kraftstationen av Vännäs Kraft och lades därefter ner 1959.

Västerbottensmuseums arkiv har material om elproducenter i länet. Där kan man hitta mer om denna  och andra kraftstationer och elektriska företag.

Här har jag skrivit tidigare om elektrifiering av morfars hus. Jag kan tänka mig vilken annorlunda känsla det var att fira jul 1924, samma år som elektriskt lyse drogs in. Fortfarande användes levande julgransljus i granen. Värmen kom genom vedeldade brasor, maten lagades på samma vedspis som gav värme i köket. Och lamporna tindrade och blinkade som barnaögonen.

21 november 2021

Höbärgning i byn på 1900-talet

Som jag fått det berättat och visat för mig som vuxen, användes olika tekniker för att bärga hö under 1900-talets första årtionden här i byn. De lägdor som kallas nylägdor, det vill säga de som  plöjts, harvats och besåtts med korn eller havre och kanske även höfrö för påföljande år, och som gav god skörd då de befann sig tidigt i växelbruket, dessa lägdor hässjades för att det kraftiga gräset skulle torka bra. Det var på 1920-talet man började hässja hö och då använde man stånghässjor som jag kan se på äldre foton. Morfar var mån om att "setfoten" kring hässjan skulle vara noggrant räfsad. Där skulle inget utspritt hö ligga.

Under 50-talet införde pappa linhässjor. Som linor användes tjärade hampasnören. Det är den typen av hässjor jag själv minns från somrarnas slåttanna. Någonstans finns en VHS-film från 90-talets slut som jag spelade in där pappa visar hur gången är när en linhässja sätts upp. Hässjorna står alltid i öst-västlig riktning här i trakten.

Nylägden gav mer skörd än gammlägden där hö skördats under flera år efter senaste plöjningen och utarmades allt mera innan den plöjdes ånyo.

        Stånghässja tidigt 1950-tal                                      Linhässja 1970 utan linor pga höladning.

Innan man började torka hö på hässjor, som är en 1900-tals företeelse, torkade man "på bredden" (tôrke på bredda). Och det var så man fortfarande gjorde med gammlägden då mamma var barn.

På morgonen slog man höet med lie. Varje slag fick ligga ett tag. När slaget torkat på ytan rörde man upp det, det vill säga att flera slag räfsades ihop till en fluffig sträng som fick torka.

På eftermiddagen "tvitte" kvinnorna. Det innebar att räfsan användes för att bre ut allt hö, sprida det så att det skulle torka i solen. Det var kammen på räfsan som användes. I mammas barndom gjordes detta på "gammlägder".

Innan kvällen förde man ihop höet igen till en sträng och av den gjordes flera "seten" Man "sete" för att undvika att dagg (och regn) förstörde höet. På morgonen kastades "setena" ut med harvtyget (räfsskaftet) igen för att torka ytterligare. Så höll man på tills höet var torrt. Gissa om fröerna föll till marken...

När allt hö var torrt räfsades/föstes strängen ihop med räfsskaftet till en "dyscha". "Dyschorna" fördes med skrinda till hölage (höskullen)
 
Detta var att torka "på bredden".  Det var endast på gamla lägdor morfars familj gjorde så, på nya lägdor (dvs nyligen plöjda och sådda med korn/havre och kanske höfrö) hade man börjat hässja med stånghässjor på 1920-talet.
 
Räfsning under olika decennier. På sista fotot hässjning av hö på linhässja. Pappa spänner ännu ett linvarv med dubbelt halvslag.


Höladning ute Aspänge´ (utmark där två hölador fanns)


*** 


 Museala hässjor

Jag tror faktiskt att jag är den yngsta i byn som varit med om småbrukets göromål utan mycken maskinhjälp eftersom mina föräldrar hade kvar jordbruket ända tills jag var 15 år vilket jag är stolt och glad över. Alla andra hade lagt ner jordbruken före oss utom två bönder som då börjat med större jordbruk där t ex hässjning inte ingick. Skulltorkar och snart nog plastat ensilage och balar tog över. Det är inte så märkligt att jag intresserar mig för de här kulturfrågorna, för etnologi och folklivsforskning, då dessa handgripliga göromål vid ett småbruk är försvinnande vetskap. Snart nog är allt enbart smal akademisk kunskap från att ha varit bred praktisk kunskap. Numera kan jag se några få hässjor när jag sommartid rör mig runt i Sverige - men det är nostalgihässjor i det stora hela. Som ovan från Jamtli i Östersund. Det är inte längre ett årligen återkommande MÅSTE för att få mat till hushållet.
 

***

Lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa



Detta är en film tagen vid en workshop om lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa. Anordnad av nätverket Svenska kulturlandskap den 15 -16 juni 2016. Roland Öjeskog berättar och visar hur det nyslagna höet tas om hand under hässjningen på denna plats.

16 november 2021

Uppehållstillstånd

 

En bild på rast och vila under slåttannan på 60-talets andra hälft med kaffe, läsk och bullar.

9 november 2021

Att lada hö

Hemma sa vi alltid att vi ladade hö när det torkade gräset togs ner från hässjan och föres in i ladugårdsporten och in i hölage´. Och att vi ladade ved när den kapade och kluvna veden kastades in i veaboa.

Här står min morbror på skrindan och lassar av hö som förs in i hölage´ vilket ligger alldeles till höger innanför ladugårdsporten. När några skrindor var ladade brukade vi barn (fem kusiner) hoppa i höet. På så sätt hjälpte vi till att packa ihop det så det rymdes men vi upplevde det som en skojig lek. Till sist nådde höet så högt att vi räckte till takstolens hanbjälke som vi klättrade upp på och ropade, för att få uppmärksamhet:  "Här står självaste kungen och dör" åsså föll vi raklånga ner i det mjuka höet. Allt emellanåt, efter några ladade skrindor, ropade pappa att vi skulle vända oss bort med ansiktena och så slängde han några nävar grovsalt på höet för bevarande (kan jag tro). 

Det hände nu och då att vi tog med sänglakanen och övernattade i det mjuka höet i hölage´.

Kusin Lasse och en hjälpreda som drog skrindan detta år.

* * *

Jag förmodar att andra jordbrukande familjer i byn använde samma vokabulär. Men jag har inte hört det sägas någon annanstans, kanske för att jag efter gymnasiet tyvärr inte befunnit mig ofta i bönders och småbrukares sällskap (men ändå följt utvecklingen).

Men begreppet lada fanns innan lada existerade som byggnad. Att lada innebär då att lägga i hög, att samla förråd, att stapla upp.

Lada har efter hand kommit att förknippas med förråd av hö eller annat kreatursfoder. Men det finns lador även för andra ändamål och förråden måste inte vara hus. Med ordets ursprung kan lada även vara såtar, stackar eller hässjor.

Ett foto från Aspänget på 60-talet. Två kusiner sitter i en ladas öppning. Den här ladan har två öppningar, på ena gaveln som ett kvadratiskt hål en bit upp upp, på andra gaveln med dubbelport ner till mark.

Ladan var av yngre konstruktion och placerad över ett stordike med överfart med trumma på ena långsidan. Ladan revs någon gång på 1980-talet då diket som tvärar över flera fastigheter skulle grävas och fördjupas. Ladan var fin!

På fotot syns även en timrad lada från 1878 längre bort, ner mot bäcken Aspan. Denna timrade lada flyttades 1991 till sommarladugårdens plats vid vår sommarstuga. Mina föräldrar skrev brev till mig i Rom, där jag då bodde, och berättade i ord och bild om sin insats för att rädda denna hölada.

Här på slåtterängarna ute´ Aspänge växte höskallra, slåtterblomma, penninggräs (som vi barn använde som betalning i våran "affär") och kråkklöver. De växterna nu är helt borta ur floran då lägdorna inte brukas längre. Blommorna påminde oss om när marken här var sjöbotten, Aspfjärden. Denna dikades ut i två omgångar, senast på 1920-talet. Allt för att ge skörd några år men snart nog började hemmansägare låta de smala markremsorna slya igen och skoggå eller snabbade på processen genom att plantera gran. 

Det var ett stort grävningsarbete som gjordes till rätt lite nytta och som hade varit bättre om arealen fortfarande varit våtmark. Så ser man åtminstone på det idag. Kanske hade bäckens översvämningar, som nu börjat förekomma relativt frekvent och vattenfyller mångas källare, inte varit lika förödande nu när klimatförändringarnas konsekvenser börjat visa sig längs norrlandskusten.

7 november 2021

Hommage

 

På senhösten brukar jag förbereda något lite inför jul/nyårsvistelsen. Enris i en tillbringare och den fyraarmade ljusstaken med nya kronljus placerade på på spiselkransen, björkved i vedkorgen av masonite och en ny brasa förberedd att tändas i öppna spisen. Brasorna under regniga höstkvällar har brunnit ut och härden askad.

Så här såg det ut då.

Efter att ha granskat ett svart-vitt foto från andra halvan av 60-talet såg jag att sadeljordsfåtöljen var klädd med randig markisväv. Se där. Från svärföräldrarna kommer tyget som nu täcker min stol.

6 november 2021

100-års jubileum

 Idag är det 100 år sedan min mamma föddes - 1921. Samma år fick kvinnor rösta i riksdagsvalet.

Här är fyra generationer kvinnor samlade för fotografering. Mormorsmor Brita, mamma Alma, mormor Amanda med lilla Karin.

Här sitter kvinnokvartetten ute i det fria. Ponera att fotona är tagna 1922 - då är Brita 77 år, Amanda 56, Alma 32 år.

De senaste generationerna har blivit långa eftersom Alma fick sitt första barn vid 31 års ålder, Karin var 34 då hon i sin tur fick sin förstfödda.

Slutligen ett foto på Alma (med det vackra andranamnet Eufrosyna) och dottern Karin. jag tycker mycket om de här porträtten.

* * *

100 år är lång tid med en människas mått mätt. Men betänk att det inte var längre sedan som kvinnor fick rösträtt och för första gången fick rösta i val till riksdagen. Men efter det tog det 26 år innan Sverige fick sitt första kvinnliga statsråd och 73 år innan könsfördelningen i riksdagen blev någorlunda jämn. 

På några håll i landet har jag i år sett utställningar för att minnas det hårda arbete som låg bakom kvinnors rätt att rösta. Lokala kvinnor och föreningar har presenterats i planschutställningar. Det får mig att fundera på om det fanns några kvinnor som arbetade för, och ivrade för, kvinnlig rösträtt i min hemkommun, den socken där mina förmödrar på fotografierna levde. Att dom, sprungna ur bondesläkter skull agera för detta är inte troligt, konservativa som bönder har varit genom tiderna. Därmed inte sagt att de inte var viljestarka inom familjen och släkten. Men att gå samman och agera utåt tillsammans har inte varit bondkvinnors styrka. Hur var det med lokalbefolkningen i övrigt här i socknen, agerade någon/några självständigt eller lät kvinnorna som levde här andra kvinnor (främst i städerna) gå i bräschen för krav på allas rösträtt och självständighet? Kände kvinnorna här i bygden till Emmeline Pankhurst (1858-1928)? Kände de till Signe Bergman (1869-1960)? Det vore något att forska i. I min släkt har jag inte hört någon i de äldre generationerna prata om lika rösträtt och jämställdhet mellan könen, ja inte heller bland kvinnor i min egen generation.

4 november 2021

Rekonstruerat på distans

Det här är ett sätt att göra en rekonstruktion utan att fördärva originalet, ruinen genom att bygga upp den igen. En restaureringsideologi att ta till sig där sten- eller tegelbyggande är en tradition. En förklarande rekonstruktion men inte "in situ".
.
.

2 november 2021

Staketstolpe


Kan man annat än älska denna lavbeklädda staketstolpe av grov betong? Nä, tänkte väl det. Här satt tidigare ett staket (fler stolpar finns) som gränsade mot den gamla Kustlandsvägen. Två grindstolpar av betong finns också. På tomten finns ett ödehus.

Stolpen är troligen gjuten på cementgjuteriet som fanns i grannbyn. Den imiterar formspråket från en trästolpe med fasade kanter och en spetsad topp. Ni ser märlan för grinden som är fastgjuten i höjd med fasningens slut. Om jag skulle bygga ett staket runt delar av tomten då skulle jag mycket väl kunna tänka mig den här typen av stolpar men vad jag vet finns de inte att köpa numera.

Allt sådant här är snabbt försvinnande och sådana här lokaltillverkade byggnadsdetaljer, föremål är snart nog helt borta och historien med dem


Jag har skrivit om dessa fina stolpar tidigare här: Kulturhistorisk betong
Så här skrev jag i slutet av den bloggposten då:

Allt det där är kulturhistoriskt intressanta delar som så lätt slängs på tippen, väldigt mycket trots en
positiv kulturhistorisk värdering.

Det sägs att byggnadsvård håller på att bli en klassmarkör. Att det endast är människor med insikt (ska antagligen tolkas som intresse, bildning eller utbildning) som värnar sina äldre hus och sin kulturhistoria. Jag skulle vilja att det påståendet vore osant. Ändå är det är en hel del som pekar ditåt. Mot min egen bakgrund med en uppväxt i ett enkelt småbruk i norra "Norrland", skulle jag gärna se att de människor som bor och verkar här skulle se värdet av bevarandet av fysiskt påtagliga byggnader, interiörer och konstruktioner men också av vår gemensamma historia som finns ingjuten i byggnader, landskap, skog och lämningar. Är man stolt över det man har, om än sprunget ur enkla förhållanden, och glad i sin bygd ger det ringar på vattnet långt utanför bygden för framtiden.

Det kan faktiskt handla om sådant som betraktas som mycket obetydliga detaljer. Hur dumt det än låter i mångas öron.

1 november 2021

Lokala material - laminat och masonite

Jo, jag tar om den här bilden. Det finns mycket mer att berätta om den. Mina gamla barnsandaler står alltså på fönsterbänken i sommarstugan som har en yta av laminat.

Jag förmodar att laminatmönstret ska föreställa Kolmårdsmarmor, och är en lokalproducerad produkt från KLB eller KaLaBerg som grundades av herrar Karlstedt, Larsson och Berglund. De startade laminat-tillverkning dära Vall´n 1953.

Laminat har för mej blivit likvärdigt med ett oäkta material, något som oftast ger sig ut att vara något annat än vad det egentligen är. Därför har jag inte haft samma känsla som mina t.ex.föräldrar för detta, jag har svårt för dagens click-golv med träimitation. Men de postitva barndomskänslorna finns kvar till laminatet här i stugan. Fönsterbänkarna ska absolut vara kvar. I söderfönstret, där solen gassat som mest, har laminatet på några ställen spruckit upp och lossat från träunderlaget. Jag petar försiktigt in trälim med en tändsticka under den uppstående flagan, trycker försiktigt ner den, tar bort eventuellt lim som pressas ut och lägger på vitt papper och sedan böcker som press ovanpå i något dygn. Sen hoppas jag det ska hålla i många år till. Kolmårdsmönstret från KaLaBerg går inte längre att få tag i längre. Det är kulturhistoria nu.

 
Däremot har Perstorps laminatmönster Virrvarr av Sigvard Bernadotte från 1958 fått en riktig renässans. Det är väl jättekul! Vill man ha arbetsbänkar i köket med Virrvarr går det bra. Högsta mode men trots det en billig skiva till arbetsbänk. Perfekt! Det här är ett mönster som inte imiterar något annat material.

Här nedanför finns andra trevliga saker att vara rädd om. Dels laminatet på arbetsbänken i ett mönster närbesläktat med Virrvarr men jag tror nog att det är en KLB-produkt. Liknar linneväv.

På arbetsbänken finns en bricka. Gissa vilket material den är gjord av, förutom trä i kanter och handtag? Joo, just det - de oranga rutorna är präglad masonite som behandlats med vattenavvisande, högblank färg. Masonitekaklet är tillverkat 5 km från sommarstugan. En lokal produkt som har några år på nacken. Me like.

31 oktober 2021

Mörker i ljus

Klockorna ställdes om till normaltid natten till idag. Mörkret lägrar sig tidigare om kvällarna märker vi ett tag framöver. Meningarna om normaltid kontra sommartid är som alltid ett diskussionsämne. Under min livstid började sommartid införas 1980, så länge har jag ställt fram och tillbaks klockan två gånger per år. Men sommartid har längre anor än från 1980.

Mörkt blir det hur som helst i vårt land under vinterhalvåret.

Men i städer och samhällen, tätorter och byar som blir alltmer upplysta, minskar också de mörka miljöer där djur och insekter kan trivas och leva nattetid. Och där människor kan uppleva stjärnhimlens magi.

Djurliv och växter är känsliga för förändringar i både ljusintensitet och spektralfördelning under dygnets mörka timmar, men i vilken omfattning djurlivet påverkas av belysningen är inte alltid klarlagt. Då är det en viktig uppgift att utforma obelysta miljöer.

Att använda mörkret i gestaltningen innebär inte att man måste släcka ner, utan snarare att begränsa tiden som belysningen är tänd. Till en fasadbelysning kan man exempelvis föreskriva att ljuset ska skifta i olika stadier från en låg ljusnivå som anpassas till skymningen och som sedan blir starkare, sedan sänks och slutligen släcks igen.

Genom att planera vissa stråk eller områden med belysning och ha belysningsintervaller, varierande ljusfördelning och intensitet så kan vi värna både nattmörkret och djurlivet. Påstår en belysningskonsult som verkar i staden.

När frågan numera tas på mer allvar av flera beslutsfattare känner jag mig mindre ensam i kunskapen om mörkrets värde för allt levande.

30 oktober 2021

Hörnrum

Mitt tonårsrum var ett litet rum med tretton hörn upp vid taket, tio nere vid golv. Det var inte ett hörnrum men ändå ett månghörnigt rum :-) Rummet var tapetserat med en 50-talstapet och ett söderfönster gav mycket sol och dagsljus.

Nätterna under vinterhalvåret var mörka. På den tiden fanns inga gatlyktor i byn, bara en lampa på stolpe vid fyrvägskorsningen vid bron över bäcken där gamm´vägen korsades av Fjärdvägen.

De få bilarnas strålkastarkäglor rörde sig över 50-talstapeten i mörkret och fick en speciell knyck när ljuset rörde sig över ett hörn. Det var väldigt njutbart, jag hör ju till dem som älskar mörker och anser att ljusnedskräpningen på olika sätt förstör för djur och i längden för oss människor.

Eluttaget har samma läge som ursprungligen men eftersom det numera krävs att samtliga uttag i en bostad ska vara jordade är själva uttaget utbytt. Ett annat uttag sitter direkt till höger om och på samma höjd som fönsterbrädan. Det var den standard som gällt länge men var på utgående - nästa standard innebar att uttagen skulle  placeras nära golvet.

Ett av 13 hörn.


 
Taklisten är fin, rak och enkel utan kråsig profil. Mer empire än barock och mest funkis.

När rummet åtgärdades 2017 lossades golvsocklarna för första gången i rummets historia (sedan 1950). Det gjordes efter att den blå heltäckande mattan tagits bort och en ny linoleummatta skulle läggas in. Efter detta spikades socklarna med dyckert utan att behöva målas igen eftersom det inte krävdes utseendemässigt. Likaså fick takets härligt ströpplade färg vara kvar utan åtgärd, så typiskt för sin tid.

Fönstret i lillrumme´ omkring 1950. På bilden strömmar solljuset in men på natten var det de få bilarnas strålkastarsken som gjorde rummet upplevelserikt.

27 oktober 2021

Levar hotell vid sekelskiftet

På jämna avstånd längs de större allfarvägarna skulle det enligt lag finnas gästgiverier.
(Fotografierna nedan är suddiga på grund av att de är avfotograferade.)

I byn Levar finns ett hotell/gästgiveri. Här är det fotograferat mot gården före 1905 - unionsflaggan är hissad. På andra sidan av detta hotell/gästgiveri löpte Kustlandsvägen alldeles inpå knuten.
 

Levar hotell - interiör.


Hotellpersonal

Matsalen

Interiör från resanderum


Carin Nordin, hotelldirektör (död 1918).

Här syns ett vykort med hotell Nordin (Levar hotell) någon gång vid sekelskiftet. Kustlandsvägens sträckning ändrades på 1990-talet, vägen är flyttad längre bort från byggnaden numera. Läs mer HÄR.

25 oktober 2021

Fukt och isolering


För några dagar sedan körde jag till Levar hotell som har ingång från gården. Det var regnigt och blåsigt och restaurangen tar inte emot lunchgäster numera.

I och med att det blåste drogs ögonen till grannhuset som har börjat åtgärdas. Isoleringsmattor flippade och flappade där på fasaden där träpanel har börjat spikas på befintlig eternit. Ställningar saknas så jag förmodar arbetet har avbrutits.

Det såg inte bra ut att isoleringen blir blöt av regn. Både glasull och stenull suger åt sig vatten och torkar knappast ut, särskilt som den befinner sig mellan eternit och plastfolie.

Här på det utskjutande mittpartiet syns eternitplattor, reglar, isolering, plastfolie och träpanel. Det syns hur vattnet rinner från taket på eternitfasaden rakt ner mot den vattensamlande isoleringen.

Synd på en rätt vacker byggnad belägen alldeles intill ett av kommunens två byggnadsminnen.
#eternitärinteskit