Årets industriminne 2026

Textilt vykort från Norrbyskär 1984.

Pråmar i dimma 1978

Årets industriminne 2026 utsågs av Svenska industriminnesföreningen och det blev Norrbyskär sågverks- och mönstersamhälle. Området skyddas som riksintresse för kulturmiljövården.

Den nya sågen på Norrbyskär som uppfördes 1923 fotograferad av mej 1978.

Detta var Mo och Domsjö:s nya sågverk på Norrbyskär. Den gamla sågen brann ner 1923. Den nya sågen som syns på bilderna ovan och nedan las ner 1952.

Sågverkets interiör 1978. Jag visste då att den skulle komma att rivas helt och hållet. Det skedde så vitt jag förstår någon gång på 1980-talet.

 

Flygbild över mönstersamhället Norrbyskär någon gång efter 1923. 

Vi ser Långgrundet söderut med sågen längst i norr.
 

År 1895 startade Mo och Domsjös VD Frans Kempe ett ångdrivet sågverk Norrbyskär, en så kallad ångsåg på några öar ute i havet. Det skulle bli ett genomtänkt mönstersamhälle för arbetarna, något som låg i tiden ute i Europa. Arkitekt Kasper Salin från Stockholm anlitades.

 

"Gatan", Långgrundsgatan med sin långa rad av arbetarbostäder i trä samt björkallé.

Bostadshus för fyra arbetarfamiljer 1978. Entré till övervåningens två bostäder syns i mitten.

Arbetarbostad för fyra familjer från baksidan.

På Stuguskäret ligger herrgården med tillhörande kägelbana,

den senare som syns på bilden är byggnadsminne. Foto från 1978.

 

I de förhållandevis få men gediget utförda tegelvillorna (hittar inte fotona därifrån) som byggts längst på norrut på Stuguskär bodde tjänstemännen. Mellan arbetare- och tjänstemannabostäderna låg herrgården av trä. Sågverket låg också mitt emellan, längst norrut på Långgrundet.

Ekonomibyggnad som den såg ut 1978.

Båthusen på sydvästra sidan av den långsmala drumlin-ön.

År 2022 fanns inga fastboende på Norrbyskär. Arbetarhusen för fyra familjer har slagits samman och blivit fritidshus för en enskild privat ägare. Ön har blivit en idyll för fritidsboende med höga priser för att vara i den regionen. Som vuxen har jag besökt ön några gånger med familjen bland annat för att äta middag i herrgårdens restaurang. Tillsammans med byggnadsantikvarier och restaureringsarkitekter var jag där på guidad tur för ett antal år sedan.

Som ung vuxen tillbringade jag rätt många dagar i några år på ön tillsammans med kompisar. Vi bodde i en av de små arbetarbostäderna på Långgrundet och kvar finns fina minnen. Men jag fick också mitt livs första fästingbett på ön - det sas att fästingarna anlänt med båtar från sydligare delar av landet.

 

Det blev ofta paddelturer i kanadensare eller kajaker. I fullt dagsljus, i solnedgång eller som den gången vi var sex kompisar som paddlade ut till ön Snöan en sen kväll i glittrande månsken. Där övernattade vi i en "gapakoja" och undersökte Snöan med fiskestugor och fiskekapell dagen därpå. När det var dags för  hemfärd hade det blåst upp och lite oroligt blev det men paddlingen tillbaka till  Norrbyskär gick trots allt utan mankemang. Då var det inte läge att fotografera.

Om mönstersamhället Norrbyskär och liknande satsningar ute i Europa.

AB Boardförädling i Eklången, Södermanland

Vad har den lilla orten EKLÅNGEN i Södermanland med Masonitefabriken i Rundvik att göra? Här kommer svaret för den som, liksom jag, inte kände till det tidigare. Det var min man sörmlänningen gjorde mej uppmärksam på sambandet.

 

Vi minns väl hur ordning och reda kunde fås med perforerad Masonite. Bild från Internet men i pappas verkstad finns så klart samma typ av verktygstavla. 

Här är den industribyggnad i Eklången, Sörmland, där träfiberboard från Masonite AB i Rundvik, Västerbotten, en gång användes av AB Boardförädling som målade och sålde ”läderboard” och perforerad ”Pegboard” med krokar och verktygshållare. Alt med början 1954.

En äldre industribyggnad köptes in av Carl Wikström (1923-2004), yngste son till Carl Wikström (1884-1962) - då ägare till Masonite AB. Byggnaden kläddes in med Masoniteskivor samt träläkt och målades gul. En tillbyggnad tillkom utöver detta. Det kan nämnas att Carl Wikström dy var mycket musikintresserad, vilket framöver kom Nordmalingsborna till del.

Från porten i tillbyggnaden, som var helt uppförd i sinuskorrugerad galvaniserad plåt och med glaslanternin på taket, gick ett stickspår ut till järnvägsspåret ca 30 meter bort. In- och utlastning bör ha gått smärtfritt. Eklångens järnvägsstation låg inte långt bort.

Ännu finns minnet av MASONITE kvar i industrilokalen i form av en klisterdekal. Benämningen “Masonit” är en försvenskning av “Masonite”, som är det ursprungliga amerikanska namnet för materialet, som uppfanns av William H. Mason 1924. Därför kan man stöta på stavningen masonite, alltså med ett e i slutet vilket jag själv oftast använder. Masonite och masonit handlar om samma produkt - en användbar pressad träfiberskiva/träfiberboard.

Idag är lokalen tydligen någon slags verkstad för någon/några bilentusiaster.

På bloggen "Eklången förr och nu" kan man läsa om AB Boardförädling samt hitta fotot ovan. Det var den bloggen som gjorde oss nyfikna att besöka platsen:

Här kan man läsa om Carl Wikström och AB Boardförädling. 

Klicka på artikeln från 1957 för att lättare kunna läsa. 

Bilden hämtad från bloggen "Eklången förr och nu".

Tack vare Carl Wikströms stiftelse har Nordmalingsborna kunnat lyssna och njuta till Nordic Baroque Music Festival åren 1987-2003, som var en årlig högklassig barockmusikfestival. När dessa konserter återsänts i radions P2 gladdes jag åt hembygden. Evenemanget återupptogs 2014 som Baroque & Beyond, då i mindre skala. 

Familjen Wikström har ägt NÅAB (Nordmalings Ångsågs Aktiebolag), Masonitefabriken och Olofsfors bruk.

Idag ägs Olofsfors AB, med tillverkning av bl a skogsband, vägstål och slitstål, fortfarande av familjen Wikström genom P Wikström J:r Aktiebolag, 

Här gick det visst lite för fort...

Bortrationaliserad i hastigheten?
Ekonomisk tillväxt fungerar bara när alla förstår konsekvenserna. 
Människorna är en resurs för landet.
Basera inte BNP på resursförbrukning.

 *

Sett och fotat på Skissernas museum i Lund. Bort med träd och människor som inte tar sig i akt.

Ett antal år efter trädplanteringen kan det se det ut så här - en trist monokultur. Och strax efter bilden togs härjade granbarkborrar här så plantagen höggs ner.

"Surströmmingspremiär"

Idag är det premiär för årets surströmming.

Tredje torsdagen i augusti är fortfarande inofficiellt surströmmingspremiär. Egentligen finns det sedan 1998 inte längre några regler för när försäljningen av surströmming får påbörjas, men tillverkare och entusiaster håller fortfarande på traditionen från 1977.

Läs mer HÄR sakligt beskrivet om de olika regeringars beslut för datum för surströmmingsburkarnas första försäljningsdag i handeln.

I det ångermanländska fiskeläget Skeppsmalen finns ett museum över surströmmingens historia.

 

Vi blev bjudna på fjolårets surströmming i början av augusti tack vare vännen som gjort detta till en tradition. Vi tycker att fjolårets strömming är smakfullare/godare än den senast fermenterade. Tillsammans blev vi fem runt bordet som innehöll allt och lite till som hör ett surströmmingskalas till. Så gott!!!

Höskörden

Jag har gått igenom anteckningarna i hushållets loggbok om höskördarna från 1952, det år varifrån jag hittar den första anteckningen, och fram till 1970 som var sista året som lägdor och åkermark skördades av min familj. Det sista årets skörd gavs till kossorna som såldes i maj 1971 då fodret var förbrukat. Att ge kossorna en giva hö, att "stell koona", gjordes minst tre gånger per dag.

Från början hässjades höet på stånghässjor, precis som morfar och mormor gjort och då räknades höskörden i antal led men övergår till att räknas enbart i antal linhässjor från 1955. Mellan 1952 och 1954 användes båda typer av långhässjor.

  

Stånghässjans hö lastas på skrinda. 1950-tal.

 

Slåttergubbe och -gummor. Hässjor syns i bakgrunden - en tömd stånghässja, en nertagen till höger och fyllda hässjor hos Johanssons och kanske är det Rönngrens. 1940-tal.

* 

Linhässjornas antal varierar i antal mellan 30 till 53,5. Året då det högsta antalet linhässjor noterades, 1962, arrenderades en del mark som gav 4 hässjor.  Även åren 1954 samt 1964-65 och 1967-1970 arrenderades mark för att säkra behovet av foder. Man vet då att dessa bönder hade lagt ner sina jordbruk - men det var fler än så. Nedläggningen av jordbruk gick fort här bland småbrukarna.

ÅR	Arrenden eller andra tillkommande höhässjor	Summa hässjor hö + grönfoder	TOTALT ANTAL HÄSSJOR
1952	2 Rundvik	17 led+41	58
1953	2 Rundvik	7 led+40	47
1954	9 arr F. Nyberg	2 led+45   2 led+59	59
1955	2 Degermyren		30
1956	2 Degermyren	Sista året Degermyran skördades	42
1957			42
1958			36
1959		49	49
1960		55	55
1961		30+5	35
1962	4  arr H Larsson	40+13,5	53,5
1963		34+10	44
1964	2,5  arr T Rönngren	33,5+7	40,5
1965	5 arr O Johansson, Römyra	36,5+13	49,5
1966		34+5	39
1967	9 arr K Nilsson, Mo	35+2,5	37,5
1968	8 arr O Johansson	49+2	51
1969	1 Rundvik	37+1	38
1970	8 arr O Johansson	30,5	30,5

 

Vad varje lägda gav i skörd noteras nogsamt. Jordbruksmarken i nära anslutning till gården indelas i hela åtta små enheter och Aspänget, utmarken, i tre lägdor. Vi hade varken egen häst eller traktor så mestadels utfördes allt arbete för hand. Den som de år jag minns slog höet åt många småbrukare här, även åt oss, var Alvar Strandberg.

 Kaffepaus på Aspänget östra. Kaffet kokas över öppen eld. I bakgrunden en linhässja och längre bort Alf Edlunds lada. 1960-tal. Inget finns kvar av detta idag.

 

Aspänget östra. Här gjorde en lånad arbetshäst ett gott arbete. 1960-tal. I bakgrunden rinner bäcken Aspan, det grävda diket som torrlade fjärden och gav mer jordbruksmark till byns bönder.

Aspänget östra. Sista året mamma och pappa skördade hö här. Våren 1971 såldes kossorna. Jag dokumenterade ovetande om att jordbruket skulle läggas ner och minns den goda doften av torrt hö. 1970.

Hushållets sex stycken loggböcker som jag kallar dem.

Det har varit brukligt att bönder fört bok över sina skördar och vad som inköpts till jordbruksnäringen. Bondedagböcker har funnits många av, hur många som finns kvar är mer osäkert. Några bevarade har jag sett på museer och i arkiv. Det finns också några vaxböcker i mindre format med bokföring på vår andra gård i Mellansverige där böckerna fördes av bonden som tillhörde samma generation som min morfar och mormor.

  

Arrendehässjorna hos Johanssons lastades på den traktorskrindan som lånades av Åbergs och höet kördes till hölage´ (skullen). 1970.

 

* 

Att googla vilken mängd ett led hö var ger noll resultat. Träffarna handlar om LED-belysning, ledvärk... Som så ofta då det gäller sökning på Internet av kulturhistoriska frågeställningar ges inga svar. Vår bondekultur är ännu undermåligt presenterad på nätet.

Men jag fick för många år sedan en kommentar av Pentamom som skriver:

Min svärmor lärde mig att räfsan kallas "härva", klogrepen som vi drog ner hö med kallades "härka" och dyngrännan var "möckrumme". Jag blev lite brydd första gången jag hörde uttrycket. "Såg du om hä stog nå vatt´n i möckrumme?" Vilket rum menar hon då? undrade jag konfunderat. =) Hon lärde mig även att årsbehovet hö till en ko motsvarade 5 led. En häst åt som två kor = 10 led och fem får åt som en ko = 1 led/får. Så enkelt att räkna ut om man fått ihop tillräckligt med hö.

 

Och här finns ännu fler givande kommentarer för en nörd:  https://morfarshus.blogspot.com/2012/07/bra-att-veta.html#comment-form

Hässjestörar av gran till linhässjorna.

Skörd

  

Jag är tillbaka i mitt sydligare hem. Vem tycker mycket om att bo på en landsbygd där marken brukas. Bilden är från igår då en utflykt gjordes till grannlänet. Här var det redan skördat och halmen låg gyllengul i strängar.

Då jag kom hem höll marken runt min gård på att skördas. Skördetröskan tog hand om höstvetet. Vem blir inte glad åt detta?

I min barndomsby var det många år sedan något sädesslag odlades. Tråkigt och övergivet tycker jag då sly och skog tar över men är osäker på hur andra människor på plats ställer sig till detta. Det är stor skillnad mellan norr och söder i Sverige och EU:s jordbrukspolitik är en av anledningarna till detta.

Fadermördare

 

I Koversta gammelby, Österfärnebo, finns i år en utställning om äldre herrkläder - från kalsonger till ytterrockar. Där hänger också en skjorta med lös hårdstärkt krage,

Beskrivning och ordförklaring från Wikipedia (https://sv.wikipedia.org/wiki/Faderm%C3%B6rdare )

Fadermördare (från tyskan Vatermörder) är en skämtsam beteckning på en hög styv krage på en herrskjorta. Kragsnibbarna på fadermördarna stod rakt ut.

Kragen uppkom under direktoiren i slutet av 1700-talet och bars tillsammans med spännhalsduk. Den var vanlig fram till mitten av 1800-talet och i Sverige till omkring 1870.

En förklaring till namnet är att plagget på franska kallades parasite, vilket kan ha missförståtts som, eller skämtsamt förvrängts till, parricide, vilket betyder som dödat nära släktingar.

En annan förklaring är att det är ett skämtsam anspelning på de faror man utsattes för vid närkontakt av någon med dessa spetsiga kragar. På engelska användes benämningen Lady-killer.

Porträtt av greve Ninni av Francesco Hayez (1791–1882). Olja på duk målad 1825. 

Här ses kragen i funktion med en spännhalsduk.

Märkliga årsskott på gran

  

Under en utfärd mot havet gick turen längs en skogsväg. Där syntes konstigt gulorange färgade årsskott på en mängd granar, de flesta ganska unga. Vad var detta? Ett mysterium som jag inte sett eller åtminstone inte reflekterat över något tidigare år. Svaret kom senare från en lika nyfiken kvinna - det är en rostsvamp som angriper årsskotten på gran och som har en intressant cykel ihop med skvattram. När jag väl fått upp ögonen för de här angripna granarna ser jag dem på många fler ställen med granskog där jag rör mig.

Fakta:

Skvattramrost är en svamp som värdväxlar mellan gran och ljungväxten skvattram. Svampen drabbar främst yngre träd.Under sommaren blir de angripna årsbarren gula och fruktkroppar i form av blåsor fyllda med orangefärgade sporer utvecklas. De drabbade barren faller av när hösten kommer.En tillfällig tillväxtnedsättning kan bli följden av ett starkt angrepp.
Källa: Sveriges lantbruksuniversitet

Dillkrona

 

Undrar just hur långt den senast sådda dillen kommit i köksträdgården i Mälardalen. Då jag lämnade den  hade de tidigast sådda rejäla kronor, jag plockade med mig ett antal eftersom de är så vackra att helt enkelt sätta i vas.

Nu är "slåttannan" överstökad och det är rätt befriande. Det sista hanns med innan blixt, dunder och skyfall satte igång igår kväll. Alldeles eventuellt och kanske blir det lite mer tid för Dostojevskij nu...

Museiföremål

Det här föremålet finns på Nordmalings hembygdsmuseum. Det är inte många som vet vad det är, vad det användes till. På museet kände inte de som var värdar den dag jag var där till användningsområdet. Ingen förklarande text fanns.

Men jag vet vad det är. Kalla mej inte besserwisser - jag är bara kulturhistoriskt intresserad och bevandrad efter att ha pluggat, läst på, tittat, besökt hembygdsmuseer och museer, äldre kulturmiljöer. Sådant som ger information och förståelse av tiden som varit. Och jag vet att fler känner till föremålets användningsområdet.

För den som vill veta vad det är föreslår jag att man bildgooglar.

På youtube kan man också få veta vad det är, hur man kan göra den brukbar igen och vad den används till - t ex här: https://youtu.be/JocOyYZ9ckI?si=g893cfNqOmgdGxFl

Eller så kan man läsa följande inlägg: https://morfarshus.blogspot.com/2021/06/rakkniv-och-strigel.html

Sommarfrukost

  

Norrmejeriers filmjölk, linfrön, liite ingefära och färska smultron från Aspänge = en bra frukost.

Hembygdskunskap

 

I förrgår blev det en utflykt ut i de sörmländska skogarna. Det var varmt men med bilens AC uthärdligt. Objektet som skulle besökas var inte alls lätthittat men efter att ha frågat folk i bygden gick det. Fortsättning följer - men först när jag har tid att välja fotografier och läst på mer om verksamheten som en gång pågick här. 

På hemvägen blev det en lätt middag på Emma Grön.

Sommar

Rankor av björnbär i en grön glasvas. En tryckt duk med sommarblommor av okänd formgivare. Sommarkänsla i kvällssolen.

Hur jag torkar hö

Jag fick ett mejl angående en tidigare bloggpost och insåg att jag inte utvecklat det jag nämnt där.

Hej Viola,

Jag hittade din bloggpost om hässjning från 2011.

Vi har nyligen flyttat till södra Ångermanland och jag funderar över bra sätt att torka hö som jag tänkte slå en första omgång nu vid midsommar ungefär.

Jag har nätt och jämt lärt mig slå med lien och hässja har jag aldrig gjort, så vi får se vad det kan bli! 

Det jag var lite nyfiken på var om du lyckats ta redan på mer om olika sätt att torka hö som du skrev om i kommentarerna på bloggen. Det torka höe på bredda låter som mycket jobb innan det torkat ordentligt (beroende på väder också kanske), men å andra sidan så kräver det kanske mindre förberedelser i form av att bygga hässjor.

Nåväl, det vore spännande att höra vad du kommit fram till! 

Vänligen,

xx

Det var denna bloggpost som frågeställaren hade läst antar jag.

Jag svarade 

Hej!

Är vädret torrt och soligt kan höet torka fort, en till två dagar. Det beror förstås också på hur saftigt, kraftig och tätvuxen ängen/lägdan/ytan är. Ska du använda höet till kreatursfoder är det viktigt att det behåller så mycket näring som möjligt och behandlas "kärleksfullt". Ska det kastas eller brännas är det nästan bara viktigt att det torkar. Ska ängsblommor fortsätta att finnas bör det slås av med skärande egg torkas på plats. Blomfröna faller till marken och sprids. Allt det där vet du säkert.

När gräset slås bildas strängar efter liemannen. Slåtter ska ske tidigt på dagen för att gräset ska sol- och vindtorka maximalt redan första dagen. På em räfsas två strängar ihop till en, sen räfsas/föses med räfsskaftet, den nya fluffigare strängen ihop till en "dyscha" som min mor kallade det. Detta för att dagg och ev lätt nederbörd inte skulle väta allt  hö. Morgonen därefter spreds höet ut i strängar igen (man "tvitte" ofta med räfsskaftet), på kvällen föstes det ihop till "dyschor". Så höll man på tills höet var torrt. Gissa om fröerna föll till marken... Detta var att torka "på bredden".  Det var på gamla lägdor morfars familj gjorde så, på nya (dvs nyligen plöjda och sådda med korn/havre och därefter vall) lägdor hade man börjat hässja på 1920-talet.

Ett annat sätt (som inte användes här under den tid jag hört berättas om) var att göra hövolmar. Man slog med lie och satte ner en hökrake (kan det heta så) i marken, en kort stör med grova träpinnar isatta från olika håll på olika höjd. Därefter trädde man med högaffel/högrep färskt gräs ner över kraken. Tvärpinnarna gjorde att det luftades lodrätt i mitten och att gräset inte föll i en stor tät klump ner mot marken. Detta sätt har jag sett i bruk i andra länder. Hövolm är inte detsamma som sädeskrävar (nekar eller kärvar) på tork i en sk snes.

Jag brukar torka på bredden det hö jag har att ta hand om. Inte speciellt mycket arbete om det är soligt och bra vindar. Det är dessutom trevligt jobb när man inte har större ytor än vad jag har på de två gårdar där jag har äng. Är det regnigt blir det tristare, höet blir sämre kvalitet men eftersom jag inte använder höet till foder numera spelar det mindre roll. Med hässjor behöver man inte oroa sig så mycket för regn. Jämför torkning på bredden med tidsåtgången vid gräsklippning varje vecka. OK, robotgräsklippare kanske är enklast om marken tillåter en mover och ytan är greppbar. Men jag vill ha biologisk mångfald i möjligaste mån och då är en robotgräsklippare inte att tänka på.

Det finns många klipp på YouTube som visar gamla jordbruksmetoder (fast kanske mest hässjning).

Kanske känner du redan till denna sida: http://www.svenskakulturlandskap.se/  Nu kan man utbilda sig till landskapsvårdare, något som varje jordbrukande bonde var förr utan att kanske inse detta. Man var landskapsvårdare för sin överlevnads skull.

Hejdå från

Viola_T

 

 

Torkat hö på skrindan. Det är ämnet kumarin som gör att hö doftar så gott.

***

Jag har erfarenheter av lieslåtter. Det började med att jag hjälpte pappa genom att räfsa upp höet när han slog vid sommarstugan efter att jordbruket lagts ner. Han visad mig förstås även lieslagningens konst. Ibland hässjade vi höet. Jag var hemma på semester och tyckte om att hjälpa honom med detta arbete. På senare år har jag gått bra och givande liekurser anordnade av länsstyrelsen i Västernorrland.

Det torkade gräset, höet, måste föras bort eftersom ängsblommor ska ha näringsfattiga livsbetingelser. Lämnas höet kvar några dagar utan att röras blir det dessutom svårare att räfsa ihop eftersom nytt gräs växer upp genom det avslagna och binder det vid marken.

Jag brukar torka på bredden det hö jag har att ta hand om. Inte speciellt mycket arbete om det är soligt och bra vindar. Det är dessutom trevligt jobb när man inte har större ytor än vad vi har på de två gårdar där delar av arealen sköts som äng. Är det regnigt blir det tristare.

 

Ett annat sätt (som inte användes här under den tid jag hört berättas om) var att göra hövolmar. Man slog med lie och satte ner en hökrake i marken, en kort stör med grova träpinnar isatta från olika håll på olika höjd. Därefter trädde man med högaffel/högrep färskt gräs ner över kraken. Tvärpinnarna gjorde att det luftades lodrätt i mitten och att gräset inte föll i en stor tät klump ner mot marken. Detta sätt har jag sett i bruk i andra länder och på historiska foton. Hövolm är inte detsamma som sädeskärvar (nekar eller kärvar) på tork uppställda i en så kallad snes. Många människor inte gör skillnad på halm/säd och hö.

 

 *

 

Allt flera får upp intresset för ängsskötsel och slåtter med skärande egg. Jag ligger rätt i tiden. Men slåtterblomma (Parnassia palustris) och höskallra (Rhinanthus angustifolius) som förr växte här har jag tyvärr inte sett på många långa år. Höskallran försöker jag föra in via fröer men har ännu inte lyckats. Det är många växter som försvunnit nu när alla jordbruk i byn lagts ner.

 

Gott nog finns det människor som vill ägna tid åt småbruk i Sverige än idag. 

 

 

Den älskliga slåtterblomman som växte ute Aspänge´ som var en fjärd som dikades ut på 1920-talet. Där var delvis fuktigt och det gillar slåtterblommor.

Foto från Artdatabanken, foto Sebastian Sundberg.

 

Höskallra. Foto Ivar Leidus, från Wikipedia

 

Visst minns jag att som barn lekte vi affär med höskallrans fröskapslar som pengar.

Foto Didier Descouens, Rikare trädgård.