22 juni 2021

Varma dagar

 

De varma dagarna som varit inledde sommaren med full kraft. Ganska skönt då att sitta i trädgårdsmöblemanget under ett stort skuggande träd och äta sallad, grekisk sallad. Och duken Fiki av Maria Åström för Ljungbergs textiltryck kom fram i ett nafs.

Natten till måndagen brakade ett våldsamt åskväder loss med blixtsken "all over" rymden och knallar direkt efteråt, knallar som fick fönsterrutorna att skaka. Sommaren har inletts med dunder och brak.

20 juni 2021

Olika approach

Vi är två syskon som har mycket olika approach gentemot historien.

Jag intresserar mig för kulturhistoria, ja olika typer av historia och historieskrivning. Tycker att jag förstår nutiden bättre om jag har historiekunskaper. Köpte ut min syster ur morfars hus medan pappa levde, därför att jag har fina minnen och har trivts i byn vilket min syster inte har gjort. Min syster säger sig koncentrera sig på de levande människorna. Med min släkt- och hembygdsforskning intresserar jag mig endast för de döda menar hon. Så kan man se det.

Jag vill verkligen vårda de hus, möbler, inventarier och miljöer som mina anfäder använt, nött, skött och brukat. Det känns fint att ta hand om dessa "döda ting" oavsett om de har stort ekonomiskt värde eller inte.

Vi tog några dagar under två somrar för snart femton år sedan för att dela ägodelarna efter föräldrarna. Här finns väl inget värdefullt! uttryckte hon. Tja, kanske har hon rätt...

Fortfarande använder hon ladugården för magasinering av ärvda inventarier, mestadels möbler, utan antydan till att hämta dem. Jag burit, lyft, flyttat de där sakerna så många gånger, inte minst när golvbräderna i ladugårdsporten och hölaget (höskullen) byttes ut 2011-2013. En granne föreslog att jag ska lägga ut de där inventarierna på en säljsajt på Facebook - inte för att sälja utan för att låta förstå att jag önskar att de hämtas. Fb är dock inte min grej.

Några mindre möbler och de saker som var samlade inne i bostadshuset har min syster hämtat när jag bad henne, en önskan som gjorde henne besvärad. Då handlade det om att finrummet på övervåningen skulle ställas i ordning och prylarna var i vägen helt enkelt.

Det är inte denna mängd stolar som finns i mitt förvar men ändå tillräckligt för att vara i vägen.
Foto från OpenART Biennale i Örebro 2017.

Att ha stora ekonomibyggnader där andra människor förvarar sina prylar på obestämd tid är ett gissel. "Du kan väl förvara dem i tjugo år tills jag får större boende!" var hennes besked efter arvskiftet. Det är några år kvar tills de tjugo åren gått.

15 juni 2021

Raklåda med hyvel

 

Farfars raklåda numero 2 är av trä med masonitelock! Denna raklåda använde han efter att han började med rakhyvel. Läderflärpen mitt på locket användes för fastsättning av rakspegeln. (Där sitter normalt den tillfälligt borttagna etiketten där pappa beskrivit lådan och dess funktion.) I lådan finns raktvål, rakborste, rakbladsslipare, några styckeförpackade rakblad, rakhyvel med originalkartong och alunstift.

Rakhyveln "SESAM", Best Swedish Work, Saftey razor. Patent nr 109997.

"Genom apparatens snedställda skärläge uppnås en verkligt behaglig och effektiv rakning. Bekväm att använda, då man kan spola apparaten fullständigt ren utan att den behövs isärtagas. Inga delar som rosta."


Och vad är då detta?

Jo, en slipapparat att vässa rakblad med. Rakblad återanvändes, hur många gånger de tålde att slipas vet inte jag. Men återbruk och sparsamhet gällde.
 

Alunstiftet från HEGA finns också i lådan. Alunstiftet är första hjälpen för huden när rispor eller skärsår uppstår vid rakning. Stiftet fuktas och placeras kort tid på såret, blödningen stoppas på enbart några sekunder, genom att alun stramar åt huden.

Det lättbrutna stiftet har en skyddskapsel av trä som skruvas på. Kapseln är svarvad med spår målade i grön kulör, samma kulör som trädelen där alunstiftet är fastsatt.

Farfar dog 1951, detta har pappa sparat sedan dess. Ting utan värde - utom för honom. Min tolkning är att han såg de här tingen som minnen efter en älskad far. HÄR finns farfars raklåda nummer 1.

12 juni 2021

Rakkniv och strigel

Min farfar Gottfrids första raklåda finns sparad. På en liten etikett  står det med pappas handstil: "anv. under "rakknivstiden", hans rakkniv var berömd för sin skärpa". Lådan är av gammal modell, så såg t ex ljuslådor ut under talg- och vaxljus-eran. Själv hade jag en gång ett pennskrin av samma modell fast mindre.

I lådan finns ett bryne för rakkniv samt en rakkniv "köpt av en gårförehandl. "Karlén" 1904, skaft egen tillv." På skaftet står farfars initialer samt 1904.

 
 
Rakstrigeln Imperial Cushion no 275, Howard Strop Co. Boston Mass. U.S.A. köptes på samma gång som rakkniven av gårdfarihandlaren Karlén. Den är för lång för att rymmas i raklådan. Rakstrigeln av trä är klädd med läder runt om bladet, redskapet användes för skärpning av rakknivar, i skaftet finns pasta att stryka på strigeln (har pappa nogsamt antecknat).

10 juni 2021

Rakningsprocedur

Jag har starka minnen av proceduren när pappa rakade sig. Han satt vid köksbordet med den uppfällda lilla runda rakspegeln och rakhyveln. Framför sig hade han varmt vatten i en liten rund rostfri skål, en raktvål och en rakborste. Med raktvålen for han en runda i ansiktet, sedan användes den fuktade rakborsten för att få till rikligt med vitt lödder. För att komma åt alla ställen med hyveln gjorde han olika miner för att få stram hud där hyveln gick fram. Huden måste ju vara slät för att rakhyveln med Gillette-rakblad skulle komma åt på bästa sätt. Efter varje drag med rakhyveln doppade han den i vattenskålen och sköljde bort löddret. När det hela var över sköljde han av rakborsten i vattnet, klämde ur vattnet och torkade sig i ansiktet med en liten, ren bomullsduk.

Det hände att han skar sig med hyveln  av misstag någon gång. Då tog han fram hylsan med alunstift, som såg ut som en skolkrita i formen, blötte toppen och satte den till rispan. Blodflödet stillades snabbt på så sätt.

Det var våtrakning som gällde men inga engångshyvlar av plast användes. Pappa hade även en elektrisk rakapparat men den användes så sällan. Ja, på resor. Det var först efter en stroke som den kom mer frekvent till användning. Och tänk att jag var så pass förutseende att jag tog ett snabbt foto under den förenklade rakningsproceduren med apparat. Den runda spegeln med röd baksida är densamma som användes från 50-talet. Den hade sin plats på en krok i köket, och ja - den finns kvar.

Av ett misstag blev han blind som nyfödd och hade syn endast på vänster öga. 
Han beklagade sig aldrig över detta.
Utensilier som normalt kom till användning: raktvålar (den ena oanvänd), två rakborstar (den ena ser välanvänd ut med gles borst), rakblad och skymd i bakgrunden den röda, runda rakspegeln. Rakhyveln av metall kan jag inte hitta, tids nog kommer den väl fram. Den rostfria skålen glömde jag ta fram.

* * *

Jag köpte en raktvål av märket Crabtree & Evelyn i mahognyskål till min man under en arbetsresa och  Londonbesök. Tror ni den har kommit till användning? Icke - lödder på aerosolflaska används istället och engångsrakhyvlar av plast. Bah...  Farsan hade kanske satt större värde på den raktvålen...

8 juni 2021

Bortom allfarvägarna

 

På resorna mellan de två boendena brukar vi ofta ta småvägar, åtminstone bitvis, under somrarna. Man hinner se mycket som är vackert och/eller intressant när man viker av från E4:n. Här är tre bilder från "bygatan" i Hedesunda tagna i farten genom bilens sidoruta. En välskött gård med faluröda hus, pardörr med överljus, gården omgärdad av rött staket och en vackert travad vedkast centralt på gårdstunet. Wow för den!

De fula soptunnorna i grön och brun plast finns där men döljs för förbipasserande av staketspjälorna på vilka blicken fastnar. Enkelt knep, ett gott sådant, om man nu inte drar in soptunnorna i ett uthus. Det blommande fruktträdet ger nog bra skörd till hösten, vädret är vackert och pollinerarna trivs och gynnas av det.

7 juni 2021

Bete på fäbodar i Sverige

Nu är det dags att bege sig till fäboden, 15 900 hektar fäbodbete väntar på att bli betat.

Så nu är det alltså dags för de 214 jordbrukare som har fäbodbete att flytta till fäboden med djuren. I år är arealen fäbodbete 15 875 hektar vilket alltså innebär ungefär 74 hektar per företag.

Fäbodbruket var viktigt för jordbrukarna i äldre tid och var ett sätt att hitta mer bete till djuren. Numera får jordbrukarna ersättning för att de har djur som betar fäbodbetena. Fäbodbete kan bestå av både både öppna marker och skog som ligger vid en fäbod. Fäboden ska ha funnits sedan länge. Marken ska betas varje år med fritt bete eller bete i storhägn.

Mest fäbodbete i Jämtlands län

Arealen fäbodbete är störst i Jämtlands län med 9 100 hektar. Antalet jordbrukare som har fäbodbete i Jämtlands län är 100 stycken. I Dalarna län är antalet jordbrukare med fäbodbete 83 stycken och deras djur betar 5 300 hektar.


Allt detta och lite mer finns att läsa HÄR, en sida jag ofta besöker nu för ti´n. En av de saker jag utläser av diagrammet är att det är i de två län där man är som stoltast över sin kulturella bakgrund, över sin kulturhistoria, som levande fäbodar som mest förekommer. De är en faktiskt turistattraktion. Att fäbodar inte finns i södra Sverige har en historisk förklaring, om de funnits så försvann de mycket långt tillbaka i tiden.

Bete på den fäbod som finns är inget för min hembygd. Ingen byggnad finns kvar i original, det som finns är platsen i skogen där fäboden låg. Den började användas när skogsbilvägen blev klar 1984 och där "röjer man gräs" med grästrimmer och har en flaggstång. Men jag besöker mer än gärna levande fäbodar i andra delar av landet. Att göra en semesterresa i Norge och koncentrera sig på fäbodkulturen som är stark där, är något jag ser fram emot att göra. Hur många gånger har jag inte varit tvungen att stanna bilen i det landet på grund av getter på vägen :-) Norge har både en annan topografi och en annan jordbrukspolitik. Och än fler spännande länder finns att besöka om man som jag är mer intresserad av jordbrukskultur än att ligga på en strand.

5 juni 2021

Sommarnatt

2 juni klockan 22.57
3 juni klockan 04.33

Kommer att tänka på Jeremias i Tröstlösa och den dikt han skrev på närkingska.

En borde inte sova, då natta faller på,
för tänk då blänker stjärnera högt oppe i det blå.
Dä ä så tyst och stilla.
Te sova vure illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt å gynom skog,
å stjärnera di följer mej, så sällskap har jag nog.

En borde inte sova när natta faller på!
En borde se på stjärnera…
En borde vara två.”

Jeremias i Tröstlösa

 

Här är hela dikten sjungen på rikssvenska.

 

3 juni 2021

Landmärket

 

Stannade till för att fota den gyllene klädhängaren i Ullånger när jag passerade förra veckan. Ljuset var fint. Har länge tänkt göra det därför att snart nog kan den vara borta. Sandströms klädvaruhus i Ullånger var för några decennier sedan det jag skulle vilja kalla "Norrlands Ullared" för kläder. Ägaren ”Peppe” Sandström lät tillverka jättegalgen i slutet av 1960-talet. Den har alltid funnits där sedan jag började köra E4 söderut 1975. Varje gång jag ser den blir jag lika förtjust :-) 

"Det blev enklare att orientera sig i Norrland när klädhängaren kom på plats" läste jag någonstans att någon tyckte.

Klädvaruhuset avvecklades 2003 men i bostadsdelen, som fanns i samma byggnad, bodde paret Sandström kvar till för några år sedan. Förra året låg fastigheten ute till försäljning.

Den här klädhängaren finns omnämnd i Guinness Rekordbok som den största i världen, med sina cirka elva meter mellan "vingspetsarna" på läser jag på nätet. Bara det, haha... Och den fick även en neonslinga som kontur så galgen lyste även i natten för bilisterna. Ett riktigt landmärke i "Norrland", i Västernorrland, i Ångermanland. Jag känner mej som norrlänning in i själen när jag ser det där landmärket. Många har tagit efter med jättestort strykjärn, osthyvel, pinnstol mm. Men ännu finns det endast en gyllene klädhängare.

I samma Ullånger fanns även ända till för några år sedan även det förgyllda emblemet för vägrestaurangen "Tre snäckor" kvar. En gång i tiden fanns de där tre snäckorna på många vägkrogar runt om i landet alltid ihop med en Shell bensinstation. Tveksamt om någon av de där snygga skyltarna finns kvar längre, någonstans i Sverige.

2 juni 2021

Väldoft

 

Syrénbuketten står sig också efter lång dags färd mot natt. Den plockades under tidig morgonsvalka, det mesta av det gröna plockades genast bort och buketten sattes direkt i vatten, snittytan får inte torka. Se så fin den håller sig dag fyra. Ofta brukar syrénblommorna sloka snart efter att de plockats in.

 

Doften är ljuvlig. 

***

Ute är det häggarna som blommar och doftar just nu. En så underbar tid!

Jag såg att häggen blommade
det kom en doft från den.
Då sa jag till min älskade
"Se, och känn!"

Hon stod vid makaronerna,
hon sydde på en klut
och när hon lyfte ögat
hade häggen blommat ut.

Alf Henriksson

1 juni 2021

Tålighet

 

Tänk att en bukett hjärtan på böjda stänglar klarar av en lång bilresa så bra ändå. Det är bara att njuta för fulla muggar.

31 maj 2021

Tapetfynd

En bit av en papperstapet återfanns. Den sattes upp 1956 och sitter på väggarna i sommarstugan under den tapet som jag valde och tapetserade med på 70-talet. Då helt utan tanke på dokumentation hur det såg ut före omtapetsering. Så bra då att en bit 50-talstapet fanns kvar. Diskret kan man kalla färg och mönster.

En masoniteskiva där en dikt ur en tidskrift (antar jag det är) uppklistrad. Runt kanterna klisterremsor av papper avsedda för tätning av innanfönster. Det blev en tavla i sommarstugan på 1950-talet. Återfunnen lite bedagad i ett högskåp.

 

TRYGGASTE VANDRING I VÄRLDEN

Vildbin surrar vid källan och backens ljung
Mor och jag genom hagen med korna. Mor är ung.
Detta är längesedan. Innan din väg blev tung.

O denna tid av ro för mej, oro för mor!
Hagen är Äventyret! Källan är öppen och stor.
Källbusen här i blåsvarta källgapet glor.

Tryggaste vandring i världen, vandring med dig.
Söndagsklänning som lyser på kossornas vattenstig.
Ändå din oro: Pojken. Källan. Gud hjälpe mig!

Hastiga steg! Det är långt till källan ännu.
All din ängslan förgäves. Nog hinner väl du
långt före plasket och vattenspegeln itu!

Tryggaste vandring i världen: En hand som tar
barnets i sin vid en källa, speglande klar,
håller den hårt i sin medan faran är kvar.

Länge vandrar vi vilse i somrarnas brand.
Slutligen når vi källornas brådsvarta rand.
Griper då minnet trofast en trevande hand.

HOLGER WASSTORP

 


29 maj 2021

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

Fönster från 50-talet och bakåt är oftast tillverkade av bra kärnvirke. Att (linolje)färgen vittrat betyder inget. Under finns trä utan tendens till rötskador. Så var det på övervåningens fönster i morfars hus. Inget trä behövde bytas ut, det räckte att skrapa, olja in, kitta och måla nya lager linoljefärg.

 

Vi tog hjälp av proffs med renoveringen av de flesta fönsterbågar. Ett par små bågar ska vi själva se över i sommar är planen - sedan är alla fönster på övervåningen färdiga för några decennier framåt. Karmar och innerbågar har vi också åtgärdat själva mestadels genom färgskrapning och ommålning.

Totalt har vi 65 fönster att ta hand om på våra två gårdar, jag kan ha glömt något litet gavelfönster. På gården med permanentboendet har vi renoverat samtliga fönster själva. Och då räknar jag ett fönster som en karm med bågar (både ytterbåge samt innerbåge i vinterbonade hus) Jo, vi har den gamla typen av fönster med enkelglas och lös innerbåge kvar överallt, utom på bottenvåningen i morfars hus. Där bytte min föräldrar tyvärr ut de fina fönstren mot kopplade och mindre bågar i början av 70-talet. Jag tycker mig se att det var vanligare i Norrland än i Mellansverige att byta bort de gamla fina fönstren i enbostadshus. Men denna teori bygger inte på statistik, det är bara en uppfattning jag har efter att ha sett och lyssnat runt under decennier. De norrländska fönster som klarat sig från att bytas ut, sitter ofta i ödehus, eller det som för några år sedan var ödehus.

Så bra då att Fönsterrenovering sedan fyra år tillbaka får en egen dag den 30 maj varje år. Att dessutom läsa om människor som idag lägger ner sin själ i att bevara gamla hus (och fönster) på ett förtjänstfullt och antikvariskt överlagt sätt, känns gott för framtiden.

Det är inte alltför många event i norra Sverige under Fönsterrenoveringens dag. Dock har Västernorrlands museum en jättebra aktivitet som pågår en vecka. Det handlar inte om praktisk byggnadsvård där man hur man lär sig handgripligen renovera ett fönster utan digital fönsterbingo via Instagram. Sån´t bra nytänk, så´n bra idé i sann folkbildningsanda!!!

Fönsterbingobricka från Västernorrlands museum i Härnösand.



26 maj 2021

Är stordrift bäst?

 60 % av all åkermark i Sverige finns vid företag som är större än 100 hektar. För tio år sedan var andelen 48 %.  Enligt statistik från Jordbruksverket

Flera av de mellanstora bönder som är kvar gör ett hedervärt arbete. Skaffar oss mat. Särskilt små och mellanstora mjölkbönder har jag ett gott öga till. Tänk vilken nytta kor och getter gör och vilka utmärkta produkter som framställs. Den jordbrukspolitik som bedrivs i landet innebär dock att centralisering och stordrift kommer att öka ytterligare. Att detta skulle innebära billigare mat kan ingen övertyga mig om. Hur skulle min region ha sett ut med en jordbrukspolitik som varit mindre inriktad på centralisering? Är det bäst för alla när marknadsekonomiska krafter får råda oinskränkt? Norrländsk landsbygd har fått ta mycket stryk genom åren på grund av centralisering och sammanslagning för att uppnå stordrift.

Är litet vackert?
Är stort bäst?

 

Jag är ingen ivrare för centralisering och stora enheter vad det än gäller - men kalla mig inte bakåtsträvare.

Jag läser också att åkerarealens storlek i landet har minskat med 1,1 miljoner hektar de senaste 70 åren från 3,6 miljoner hektar år 1951 till 2,5 miljoner hektar år 2020. 
Under samma period har andelen arrenderad åkermark har ökat från 25 % år 1951 till 46 % år 2020.
 
"År 1951 var andelen arrenderad areal störst i slättbygderna. År 2020 var andelen arrenderad areal störst i Norrland och i Jönköpings län. I Östergötlands län och i Södermanlands län var den arrenderade arealen ungefär lika stor åren 1951 och 2020."   Källhänvisning här.
 
Siffrorna visar urbaniseringens framfart och hur små och medelstora jordbruk försvunnit. Undrar hur samhällsutvecklingen ser ut om 25 år? Hur vill vi ha det?

23 maj 2021

Försommar

  

Kattfötter (Antennaria dioica), både vita och rosa, är försvinnande i Guds fria natur. Den växt jag värdesatte högt när jag var liten och plockade dem vid speciella ställen på vägrenen längs gamm´vägen (gamla Kustlandsvägen). Där är de borta sedan länge när inte vägrenarna sköts som när här var levande jordbruk.

Därför har jag i min trädgård, som tillhör min andra bondgård, köpt plantor och planterat ut och gett dem de betingelser de vill ha. De blommar ljuvligt nu. Men någon stor yta blir det inte, här är tung lerjord och kattfötter vill ha lättare jord och torra förhållanden. Vägrenar längs gamla grusvägar är bra för dem.

Där min farmorsmor bodde i Medelpad var en stor del av gårdstunet täckt av en kattfotsmatta. Jag tror den finns kvar, där var sandjord, husen är kvar och allt är sig ganska likt där när jag var där förra året.

Och eken håller på att få blad som nu skiftar i grönt efter att ha varit brungröna (som asparnas löv) i första början av våren. Ett annat härligt sommartecken är att den sista flyttfågeln som brukar anlända hit - tornseglarna - nu är här. De har bon under gårdens många tegeltak.

Kanske har väl ladusvalorna kommit till morfars hus...

19 maj 2021

Boro - när lappa och laga blir konst

Jag är sent på bollen men...

Inom den japanska kulturen har man varit experter på att tillvarata och laga föremål. De olika teknikerna har till och med benämningar, vilket tyder på att de varit utbredda och vanligt förekommande. De japanska teknikerna för lagning av textil och keramik har blivit varumärken, men sparsamhet som dygd har inte bara förekommit i Japan, långt ifrån.

Lagning av textil:

Lagning av keramik och porslin:

Vi vet att vissa antikviteter som lagats har ett högre värde än de hela föremålen.

På Östasiatiska museet pågår en utställning om Boro. Jag hoppas verkligen kunna se den innan den avslutas. Här finns en blogg som beskriver utställningen, en utställning där även svenska textillagningar finns med för att förankra "nödens konst"  i vårt eget land.

 

Och här är en överrock för barn från Ainu-folket i Sachalin, Ryssland, ur Etnografiska museets samlingar. Bild härifrån.

Att sinka är att hopfoga, ordet används kanske vanligast inom finsnickeri där t ex trälådors hörn sinkas samman som laxstjärtar. Men även trasiga glasföremål sinkades. Lagning av glas sker väl numera med modernt lim men på 1800-talet fanns inte den möjligheten. Benlim och fisklim dög inte, var inte hållbart nog till glas. Därför tog man klammer av metall, sinkor.

En av de inkomstkällor som min farmorsmorfar Jacob (1837-1927) hade var att laga glasföremål. Hur förvånad blev jag inte då jag i ortens hembygdsmuseum fann följande pressglasskål på fot med en text på en lös lapp.

https://4.bp.blogspot.com/-puHTKmMyqp0/U8w9c1awabI/AAAAAAAAJ3s/JQYrZzzvX_g/s1600/Sinkar-Jack3.jpg

På lappen stod: "GLASSKÅL. Har tillhört Erika och August Eriksson i Rönnholm. Lagningen utförd ungefär 1895 av torparen Jakop Pers´n på Tenstrand. Priset för dylik lagning var 2 öre per "zink".
Skålen skänkt av Amy och Teodor Eriksson Rönnholm."

 

Och här är de verktyg "Sinkar-Jacke" använde för glaslagning: en handsydd läderpåse innehållande "sinkor" för sammanfogning av glas- och porslinsskärvor samt hammare, tänger och "borrar", sylar för sinkning. Borrarna, måste vara extra hårda. De smiddes och härdades av smeden Ramstedt i Husum.

Fullkomligt utan ekonomiskt värde men väldigt trevligt att det finns kvar. Det visar på hur delar av ett liv kunde te sig förr, det visar på hur de som sparat föremålen såg på dem dvs.värda att bevara för eftervärlden. (Precis som de sparade  gamla japanska lagade kläderna på Östasiatiska museet.)

17 maj 2021

Till skydd för de svaga

Regler (och lagar) finns för att skydda de svaga i samhället. I en demokrati gäller det både på ett nationellt plan såväl som i lokalsamhället. Att bortse från regler och skapa sig egna lagar är att tänka på sig själv och/eller sin elitistiska grupp och därmed bortse från de svagare ("dom andra") som var avsedda att skyddas.

”Jeg kan ikke forstå, hvad en regering skal gøre godt for, hvis det ikke er for at hjælpe de svage. De stærke skal sgu nok klare sig!” Kim Larsen
(Vad gott gör en regering (eller en föreningsstyrelse) om den inte hjälper de svaga. De starka ska nog klara sig själva.)

 

Sonen i La Famiglia är numera bysamfällighetens ordförande. När datum för gemensam justering av protokollet bestämdes under byastämman 2018 protesterade jag mot att justering sker med ordföranden, sekreteraren och de två justeringspersonerna tillsammans hemma hos sekreteraren (jämför med en kaffebjudning). La Famiglia införde det hela och fortfarande sa sonen/ordföranden att om jag hade något emot tillvägagångssättet måste jag skulle lämna in en skriftlig reservation. Anders är kommunpolitiker och bör veta vad som gäller!

Hur många år har jag inte försökt få bort denna felaktiga, regelvidriga, integritetskränkande fars som pågått från 2008, där styrelsen bakbinder justerare. Samfällighetsföreningen bildades 2007 genom lantmäteriförrättning  och jag var pådrivande till föreningsbildande för att få stadgar att hålla sig till och förhoppningsvis slippa "vilda västern" där allt skedde hipp som happ. Som ett exempel fick jag som medlem i samfälligheten inga kallelser till årsstämmorna trots att jag bad om att bli kallad! (Det gällde inte bara en förening kan tilläggas.)

Nå, jag tog mig tid till att skriva en reservation efter årsmötet och knackade ett par dagar senare på hos sekreteraren och lämnade reservationen till henne. Hon är välutbildad och skulle ju själv kunna ta reda på vad som gäller inom föreningslivet. Tycker jag. Som var den som såg till att hon blev invald i styrelsen 2007.

Min reservation:


Reservation av beslut taget vid Xx by samfällighetsförening årsstämma den 14 maj 2018.

Jag reserverar mig mot beslutet att justering av stämmoprotokoll ska ske gemensamt med ordförande, sekreterare och båda justeringspersonerna samtidigt vid en given tidpunkt. Detta för att skydda enskilda medlemmars och justeringspersoners integritet och värdighet.

Det är viktigt att värna om justeringspersonernas integritet, vid beslut ska justeringspersonerna stå fria och arbeta för föreningsmedlemmarnas bästa, inte styras av ordförande och sekreterare som kan ha annan syn på frågan än det som är bäst för föreningen. Vi har haft sådana problem i föreningen tidigare och därför föreslog Vera Jonzon vid 2007 års stämma att justeringen skulle ske gemensamt vilket också beslutades. På så sätt kan påtryckning och styrning utövas på justeringspersonerna. Jag tänker på kommande generationer och menar att det för byns framtid är viktigt att människor känner sig fria och inte styrda för att vilja engagera sig.

Då Vera Jonzon argumenterade för justering i grupp hävdade hon att man i Nordmalings kommun brukar göra så. På mötet den 14 maj 2018 framfördes samma argument från ordföranden. 
Enligt kommunallagen får nämndprotokoll justeras gemensamt av ordförande och justeringsperson (normalt väljs endast en justerare och då från annat block/parti än ordföranden) i slutet av ett sammanträde där protokollet redan finns färdigskrivet. Detta då man vet hur samtliga ledamöter kommer att rösta i dagordningens punkter.

”I brådskande fall kan beslut justeras omedelbart vid sammanträdet. Ett färdigt beslutsförslag ska då finnas och det omedelbart justerade protokollet bör skrivas under på själva sammanträdet av ordföranden och justeringsperson. Det ska framgå av protokollet att det är omedelbart justerat.” 
Sådan är inte situationen i Xx bys samfällighetsförening. Inget färdigskrivet protokoll finns att justera vid mötets slut och två justeringspersoner väljs. Därför bör, för att värna enskilda medlemmars och justeringspersoners integritet och värdighet, justering inte ske gemensamt i grupp.

Undertecknat med mitt namn


Nästa år, vid stämman 2019, togs inte frågan om datum för gemensam justering upp. Efter 12 år. Men jag litar inte på att det går rätt till  alla fall. Förtroende raseras snabbt men tar tid att återupprätta.

Byatämma. Bild härifrån

Jag tror att hemmansägarna många gånger var kunnigare om vad som gällde under bondesamhällets tid än på vissa småorter idag.

När de många saknar källkritiskt tänkande och tror på ord som flyger i luften varifrån de än kommer, när man inte ifrågasätter, när man gör som någon säger åt en att göra utan att ifrågasätta. När lögn blir sanning, då kunskap saknar värde och vetenskap är något fullständigt onödigt. Då är det fara å färde för demokratin både i det stora och det lilla.

§

Vad är civilkurage
Vad är rättspatos
Vad är mod
Vad är egen vilja 
 

 

 

15 maj 2021

Trippelfel

 Vem har varit med om något liknande? Jag är idel öra.

En kallelse till en föreningsstämma i vägsamfälligheten kommer med datum för mötet och en dagordning. Inget konstigt med det. Inga motioner finns medtagna - kanske har ingen kommit in, det får man aldrig veta i förväg i denna samfällighetsförening för punkten "motioner" finns alltid med i dagordningen oavsett. Inget förslag från valberedningen - inte heller kutym här i samfälligheten. Men i det stora hela inget annat att säga om kallelsen. Den kom i tid.

Några dagar senare kommer ett brev med handskriven adress till den ene av de båda delägarna i den här familjen. Det är från samfällighetsföreningens ordförande och överskriften är MOTION. En motion från ordföranden? Vadå? En styrelse skriver ett styrelseförslag (proposition). Och styrelsen formulerar detta tillsammans. Här hade ordföranden brutit sig ur och skrivit något som borde vara ett gemensamt styrelseförslag och finnas med i kallelsen?

Tidpunkt för när en motion ska vara inlämnad till styrelsen står i stadgarna. Motionen ska komma in i god tid före stämman för att styrelsen ska ha tid att behandla motionen: dvs föreslå stämman/medlemmarna att anta motionen eller avslå den.

Här kom "motionen" in efter att kallelsen gått ut och den var skriven av ordföranden som även var den som skickade ut den. Ordföranden föreslog dessutom i "motionen" något så regelvidrigt som att andelstalen skulle fördelas om till förmån för de med högsta andelarna. En omfördelning av andelstalen är något som ska göras vid en lantmäteriförrättning - inget annat.

I böcker som jag läst om hur samfällighetsföreningar ska skötas, brukar det stå att styrelsen ska se till att inga lagstridiga beslut fattas. Det innebär att styrelsemedlemmarna måste var kunniga i frågor som rör samfällighetslagen och föreningsregler, kunnigare än medlemmarna om så är.

Styrelsen ska vara vaksam och se till att inte föreningsstämman fattar beslut om att göra något som inte är tillåtet enligt lagen eller stadgarna. i så fall måste styrelsen klargöra att den inte kommer att verkställa beslutet.

Om föreningsstämman ändå vidhåller sitt beslut, kan styrelsen ställa sina platser till förfogande och stämman får försöka skaka fram en ny styrelse som kan tänka sig att genomföra beslutet.

Om styrelsen följer föreningsstämmans direktiv och verkställer ett beslut som strider mot lagen eller stadgarna, kan ledamöterna bli ansvariga. Trots att styrelsen är underställd stämman, får styrelsen inte verkställa ett sådant beslut.    § Lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter § 35.


Styrelsen har förut, med samma ordförande, försökt ändra andelstalen. Denna regelvidrighet satte jag mig emot och det hela genomfördes inte. Ingen annan medlem sade något den gången pga okunnighet eller rädsla. Det ska inte behöva vara en enskild medlem som förhindrar att styrelsen och/eller stämman fattar regelvidriga beslut. Styrelseledamöterna ska kunna sin sak, vara kompetenta inom föreningsteknik och veta vad en samfällighetsförening innebär!

Haha, i samfällighetsföreningarna här är det en enskild medlem om får ta stöten och påpeka att förslaget strider mot lagen om samfälligheter. Jag är j-gt less på det. Det gäller inte bara denna gång och denna fråga vill jag tillägga. Okunskapen ser ut att vara djupgående bland de flesta. Och de som vet vad som gäller utnyttjar att de flesta inte har kunskap och försöker på så sätt genomföra förändringar för egen vinnings skull.

Utöver allt annat fick vi på stämman veta att ordföranden på egen hand hade, utan övriga styrelseledamöters kännedom, tagit beslut om en åtgärd som kostar 76 000 kr! Han kunde inte förklara hur och varför detta skett.

Jag hävdar dock att det inte var ordföranden som kommit på idén att ändra andelstalen även om det var han som skickat brevet med "motionen". Det första min man sa när vi läste förslaget var - "det är någon annan än ordf. som ligger bakom detta".  Och ja, vi är övertygade om detta och på stämman insåg vi vem av medlemmarna som troligen påverkat ordföranden att skicka ut förslaget. Och något senare förstod vi vilken/vilka/vad som låg bakom att ordföranden sade ja till en utgift på 76 000 kr utan att samråda med övriga styrelsemedlemmar och framför allt inte fråga medlemmarna på en stämma vilket varit det enda rätta.

På en annan plats i landet skulle ordföranden inte kunna sitta kvar. Jag önskar innerligt att det endast är min by som har så okunniga samfällighetsmedlemmar och styrelser (det här var långt ifrån första gången något sker mot lagar och regler). I så fall kan det ev. vara möjligt att åtgärda inom några generationer då bildningen ökat. Är okunskapen väldigt utbredd på vår svenska landsbygd ser jag inget hopp om framtiden och demokratin. Då kommer splittringen mellan stad och land öka ytterligare. Och minns - det är inte jag som driver på den utvecklingen. Jag försöker få till en utveckling mot rättvisa för alla medlemmar. I vilken bostadsrättsförening i en stad skulle detta gå igenom utan att någon yttrade sig om det orätta i att ändra andelstal utan lantmäteriförrättning?? Bostadsrättsföreningar faller också under samfällighetslagen.

Angående rubriken trippelfel: 1. ordf. skriver "motion" som övriga styrelsemedlemmar säger sig inte känna till, 2. motionen handlar om att förändra andelstalen, 3. ordf. tar beslut i en ekonomisk fråga utan förankring i stämma eller den egna styrelsen.

Så här gick det till den gången styrelsen 2010 försökte ta bort andelstalen.

11 maj 2021

Förnöjsamhet

Nu, fader i himmelen, vill jag säga ett ord till dig.

Jag talar öppenhjertigt och fritt, såsom vi också höra
till samma familj, och du är en som förbarmar sig.

Jag skall derföre säga dig hvad som jag ämnar att göra:

Jag vill sjunga och måla för mig ensam och allen, helt tyst och stilla.
och aldrig göra den ringaste i verlden det minsta illa.

Dig älskar jag, o min himmelske store fader,
om du vill tro mig i dessa mina enfaldiga rader.

Och jag älskar äfvenså din stackars son och alla
dina andre söner, hvad än man i verlden dem allt må kalla.

Din ande älskar jag ock i ord och gerning. När almar och lindar susa,
så hör jag din ande också, likasom då höga vattufall brusa.

Med blommor ha du oeh din ande öfverstrött åt mig min stråt
och med tistlar äfven, hvilka med rosorna följas åt:

Röda rosor och hvita och blå, o lefvande Gud, och blad så gröna.
Hur har du ej smyckat för mig min äng och gjort mina hagar sköna! 

För min del är jag sjelf blott ett för foder mejadt och afslaget hö;
Och derföre nu — när helst du tycker, o min gode fader — så vill jag dö.

C J Love Almqvist

 

Bild från en del av min fina äng.

Den här dikten hade jag aldrig hört förrän jag lyssnade på ett gammalt Sommarprogram med Astrid Lindgren från 1993. Hon läser den här dikten som avslutning på intervjuprogrammet och den var oerhört väl vald med tanke på hennes barndom, uppfostran, hennes uppskattning av det dåtida jordbrukslandskapet och hennes författarskap.

9 maj 2021

Synen på skog och på sig själv som människa

https://1.bp.blogspot.com/-0x2_hOC3Tqo/T0eWNRprBnI/AAAAAAAAEZw/_3Sfq817coM/s1600/granskog1-lavaland.jpg 

Under en av mina vandringar i de jämtländska skogarna slår jag följe med Micke. Vi är ungefär lika gamla och tycker båda om skogen, men på ganska olika sätt. Micke kommer från Jämtland och har bott hela sitt liv i skogens omedelbara närhet. Han kommer också från en familj som bott här länge och den kunskap han har om skogen har han delvis förvärvat från tidigare generationer. Han har också jobbat med skogsbruk i olika funktioner och han är jägare. När vi träffas den här gången har jag gett mig ut för att titta på solnedgången över Norrån. Det finns ett speciellt ställe där den lilla ån rinner genom en vidsträckt dalgång. Ibland ser man tranor och bäver där, och om sommarkvällarna, när solen sjunker i nordväst, fylls dalen med ett varmt nästan gyllene ljus som jag kommit att uppskatta mycket. Det är för att titta på detta som jag under tystnad promenerat genom skogen den här kvällen. Micke kommer åkande i sin Subaru och parkerar på en vändplats som skogsbolaget ställt i ordning. Ljudet från bilradion sprids över landskapet när han öppnar bakluckan för att släppa ut sin jämthund, en ung tik som han ska köra ett träningspass i skogen med. Han har orangea jaktkläder på sig och pratar i telefon samtidigt som han spänner ett pejlingsband på hunden och fixar med sin gps-mottagare. Skillnaden mellan våra sätt att förhålla sig till platsen är påtaglig. Jag tvivlar inte en sekund på Mickes kärlek till den. Det här är hans hem och hans arbetsplats. Han är här så gott som varje dag, vinter och sommar, och så har det varit så länge han levat. Jag själv är turist i jämförelse. Vi har olika ärenden i den här skogen, olika blick på den. Vi bestämmer att vi ska gå en bit och jag föreslår att vi ska följa den lilla stigen som löper längs med ån, men Micke tycker det är en dålig idé, den nya skogsbilvägen som skogsbolaget dragit är betydligt bättre att gå på säger han. Han berättar hur gps-systemet fungerar när vi går längs denna. Jag ondgör mig lite över att de avverkat skogen så brutalt runt den nya vägen. Landskapet är helt förändrat, säger jag, de gamla stigarna kommer försvinna. ”Det är inte konstigare än en bonde som skördar sin åker”, säger Micke. ”Det här är en åker”, fortsätter han, ”en trädåker.”

Ur Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion. Av D Thurfjell

 

Så här olika är förhållningssätten till skog hos två jämnåriga, en landsbygdsboende skogsbrukare och stadsboende religionshistoriker. Så olika ser vi svenskar på nyttjandet av naturen och på naturens resurser.

  • En urban, känslomässig, ekocentrisk syn som utgår från att hela naturen besitter grundläggande värden och där människan och alla levande varelser uppfattas som en del av naturen som ett sammanhängande samspel.
  • En produktionsinriktad, antropocentrisk syn där människan sätts i alltings centrum. Ur antropocentrisk synvinkel har enbart människor ett inneboende värde och naturens värde beror på i hur stor utsträckning den är mänskligheten till nytta. Jämför med den kristna kyrkans natursyn - Människan är Skapelsens Herre.



Hur ser jag på naturen som landsbygdsboende, skogsägare och akademiker?
Jag uppskattar boken Granskogsfolk som ligger på nattygsbordet, den har gett nya tankar.

 


År 313 e Kr förklarade kejsar Konstantin den store kristendomen laglig i Romarriket. På 380-talet efter Kristus införde Theodosius den store kristendomen som statsreligion och avskaffade religionsfriheten.

Den syn som kristendomen skapade och som katolicismen och senare den lutherska trosläran förfäktade - att Människan är skapelsen Herre - fick genomslagskraft. Människor har inget åtagande mot naturen utan kan exploatera, nyttja och utnyttja "naturen" utan tanke på eventuella konsekvenser för annat liv, inte alltid ens för andra människor.

Det mest värdefulla i "skapelsen" (läs naturen) är människan själv och hennes liv. Allt annat är till för Människans behov, för att tillfredsställa människan på olika sätt. Antropocen är konsekvensen av det tankesättet.

Innan människorna placerades högst i hierarkin var naturen helig. Håller den sekulariserade urbana människan på att återgå till upplevelsen av en besjälad natur? Att naturen är helig. Nu är det inte längre människor på landsbygden som tror på den besjälade naturen. Det innebär helt omvända roller för människor i stad och på landsbygd jämfört med hur det såg ut före industrialisering, urbanisering och individualisering.

https://1.bp.blogspot.com/-0x2_hOC3Tqo/T0eWNRprBnI/AAAAAAAAEZw/_3Sfq817coM/s1600/granskog1-lavaland.jpg 

https://1.bp.blogspot.com/-0x2_hOC3Tqo/T0eWNRprBnI/AAAAAAAAEZw/_3Sfq817coM/s1600/granskog1-lavaland.jpg

"Vi uppsöker gläntornas ljus / och bor till en del i städer / där vi får för oss / att vi är oss själva. / Ändå är vi vad vi är / ett granskogsfolk"

Harry Martinsson. Utsnitt ur dikten Furan ur diktsamlingen TUVOR, 1973.

https://1.bp.blogspot.com/-0x2_hOC3Tqo/T0eWNRprBnI/AAAAAAAAEZw/_3Sfq817coM/s1600/granskog1-lavaland.jpg 

 https://1.bp.blogspot.com/-0x2_hOC3Tqo/T0eWNRprBnI/AAAAAAAAEZw/_3Sfq817coM/s1600/granskog1-lavaland.jpg

Granarna har jag lånat härifrån