15 mars 2019

Naturhänsyn - kulturhänsyn

Jag var på ännu en endagskurs i skogsbruk som Skogsstyrelsen anordnade.
I en privatägd skog i Sörmland.
Denna gång visades hur skogsägaren valde att ta naturvårdshänsyn.
Andra utbildningar jag deltagit i har handlat om kulturvårdshänsyn.
Där togs en inventerings om jag utfört för länsstyrelsens räkning upp som gott exempel.

En annan utbildningsdag berörde upphandling av skogliga tjänster.
Skogsstyrelsen i Mellansverige har varit aktiv under mitt liv som skogsägare.

Jag skulle önska att fler sådana här hänsyn tas i byn där jag har min skog.
Medvetenhet om fornminnen och kulturminnen verkar saknas där vill jag påstå.

Om hänsynstagande skulle medvetandegöras skulle fornminnet Fäbodarna kanske slippa markberedas vilket beslutades på senaste årsmötet.
När jag ifrågasatte den förstörelsen av fornminnet möttes jag av total oförståelse.
Hela styrelsen var eniga om att markberedning ska ske.
Ingen medlem utom jag sade något.
Hela årsmötet ansåg att markberedning måste utföras.
Jag blev självfallet nerröstad.
.
.
.
.
Samma dag som jag publicerade detta inlägg om natur- och kulturhänsyn blev även DETTA publicerat av en myndighet. Ett sammanträffande.
.
.

13 mars 2019

Källkritikens dag

Idag är det källkritikens dag ser jag.

Frågan är om jag inte ska läsa Tara Westovers (f. 1986) självbiografi "Allt jag fått lära mig" som kom ut nu i dagarna. Apropå källkritisk hållning och utbildning - en klassresa om man så vill. Och livsval. Om självständighet. Om vad det kan kosta att ifrågasätta sin tillvaro. Att vara källkritisk.

 Bild härifrån.

På en gård i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. Familjen lever avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy eller Martin Luther King.

I en recension jag läst berättas att Westover skildrar både sin modiga, envisa, ensamma kamp för att förstå sig på världen och hur hon slits sönder av lojalitetskonflikter. Hon kan inte ta avstånd från allt hon vuxit upp med, hela sin familj. I vid bemärkelse handlar boken med andra ord om vad det innebär att tillhöra en grupp med stränga övertygelser, att vara fattig och utsatt, att våga bryta sig ut och det höga priset för det. Hur mycket måste vi ge upp för att passa in i en familj, i en grupp?

När hon ser sin bror krascha med sin motorcykel och skadas lyder hon inte sin far som säger att hon ska köra hem brodern till mammans örtmedicinbehandling. Hon väljer istället att köra brodern till sjukhuset. När hon väljer att gå i skola innebär det att delar av familjen tar helt avstånd från henne och betraktar henne som farlig. Hon har förändrats som person. Westover skriver att: 
"Man kan kalla detta nya jag för många saker. Förvandling. Metamorfos. Falskhet. Svek. Jag kallar det utbildning."

Med hjälp av vidsynta och hjälpsamma lärare blir hon erbjuden studier vid Cambridge. Hon är en forskarnatur men hör inte heller hemma i den världen. Hon hör inte hemma någonstans. Hon doktorerade i idéhistoria vid universitetet i Cambridge 2014.
.
.

12 mars 2019

Hoppa twist

Det här med att hoppa twist var en lek som blev populär på 1960-talet. Ta ett resårband, klipp det lagom långt och knyt sedan ihop det. Resårbandet ryms i en ficka och kan tas med överallt.

Två barn står bredbenta och håller ut resårbandet medans en tredje gör olika hopp och snurrar bandet på olika sätt med fötter eller händer och med bandet allt högre nivå på de bredbent ståendes ben. Man kan vara hur många som helst som leker/tävlar. Utöver de tre som håller på för stunden står alla andra i kö för att få hoppa och visa sina konster som skulle utföras i en viss ordning, svårare allt eftersom. Kanske kan man kalla det för ett analogt spel med olika levlar (svårighetsgrader). Som vi skolflickor i låg- och mellanstadiet hoppade twist! På skolgården i Lögd´. På gamm´vägen hemmavid, på gårdsplanerna. Kul hade vi.

Men på högstadiet betraktades det där som alltför barnsligt  :-)
.
.

10 mars 2019

Vägtrummor av huggen sten

När Trafikverket nyligen uppdaterade vägstandarden på gamla Riks13 genom byarna fanns möjlighet för alla brukarna/sakägare att inkomma med synpunkter. Förstås, vi lever i en demokrati och detta är då tillvägagångssättet. 🚜🚗🚚 🚴

Arbetena skulle innebära att stenbalktrummor längs vägsträckan i byn skulle gå till spillo, de huggna stenarna skulle bli  bortgrävda och bortforslade för att ersättas med plasttrummor som är det som anses gångbart och modernt idag. Stenbalktrummorna är lika gamla som riksvägen som invigdes 1942.

 
Bygge av stenbalktrumma av kilad sten i kallmur någonstans i Sverige.

Det är där de kommer in, de osynliga.
För vilka var det som forslade fyllning ner från Hallberget till vägbygget? Om de även bröt stenen ska jag låta vara osagt. Jo, två av människorna här i byn, nu döda. Men tänkte jag, finns de estetiskt tilltalande och välbyggda trummorna kvar, finns ett litet hopp om att de där människorna finns kvar någonstans i det kollektiva minnet. Det är ju inte endast kända personer, välbeställda och med höga positioner i samhället som bör bli ihågkomna långt efter att de är borta. Man måste inte bli känd för stora insatser för fosterlandet eller världen för att eventuellt få finnas kvar i en bys kollektiva minne.

Så borde inte minnet av arbetsinsatsen som bröderna Hjalmar och Egon gjorde få finnas kvar i form av dessa vägtrummor och brofästen? När försvinner minnet av en människa???

Nu var det inte de två som byggde trummorna och brofästena, för det behövdes rätt hantverkskompetens, men de var dessa två som förde ner material till väg- och brobygget med hjälp av decauville-räls, byns enda järnväg för en kort period. Om detta kan läsas i byaboken.

Förutom tre stenbalktrummor under Riks13 så användes huggna stenar till två brofästen längs Riks 13. Därutöver till de två brofästena längs gamla Kustlandsvägen genom byn. Det är i sanning mycket vackra och gedigna stenarbeten.

Dessutom användes granit till en stenbalktrumma av kilad sten i kallmur under Kustlandsvägen. Den trumman klassades år 2001 i Värdefulla vägmiljöer som ett av kulturobjekten i Nordmalings kommun av dåvarande Vägverket Region Norr, Länsstyrelsen i Västerbotten samt Länsstyrelsen i Norrbotten. Just den vägtrumman skadades rejält under 00-talet av bäckens vårflod och lagades - i mitt tycke - lite bristfälligt av vägsamfälligheten. En annan trumma längre söderut under Riks 13 byttes för några år sedan ut mot en dito i plast.


I samrådsredogörelsen, daterad 2014-06-19, som TRV sammanställde, fanns inte de synpunkter jag framfört angående stenbalktrummorna medtagna. Det krävdes ett antal telefonsamtal till TRV och rätt mycket tid gick åt innan jag fick veta att länsstyrelsen gått på samma linje och hade den antikvariska kontrollen över att stenbalktrummorna skulle bli kvar.


Så, stenbalktrummorna är kvar, de blev inte ersatta av plasttrummor som på övriga ställen. Kulturhistorisk insikt och förståelse för hantverkskunnande är anledningen till att de finns kvar. Och viljan att bevara ett minne i byns historia.

Jag har sen fått höra att de där stenbalktrummorna knappast är funktionella. Eftersom det var bysamfällighetens ol´förare som uttryckte detta förstår jag att alla andra byinnevånare menar att bevarandet av de gamla vägtrummorna har satt käppar i hjulet för moderniteten. Vem vågar tycka annorlunda?

Så olika kan man se på verkligheten.
.
.

8 mars 2019

Föregångskvinnor att minnas

1920-talet var en omvälvande tid.

Lagförslaget om rösträtt för kvinnor röstades igenom 1919. I år är det 100 år sedan! Valet 1921 blev det fösta val i Sverige där allmän rösträtt genomfördes. Det var samma år som min mamma föddes.

Ett kvinnocentrum vid denna tid blev Fogelstadgruppen som bildades 1921 på godset Fogelstad i Julita socken, Södermanlands län. I gruppen ingick kvinnor som Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren. Knutna till gruppen var även Emilia Fogelklou, Hagar Olsson, Alexandra Kollontay, Siri Derkert. Det var framåttänkande kvinnor med yrken som författare, journalister, läkare, pedagoger och politiker. Högutbildade kvinnor som tog strid för att förbättra situationen för alla kvinnor.

Fogelstadgruppen med stående från vänster Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Elin Wägner. Sittande: Kerstin Hesselgren. Foto härifrån.

Fogelstadgruppen startade tidskriften Tidevarvet  som gavs ut en gång i veckan under åren 1923–1936. På bilden syns redaktionen 1935. Längst till vänster står ansvariga utgivaren Ada Nilsson och vid ett av borden sitter Honorine Hermelin. Foto härifrån.

Suffragett, kvinnosakskvinna, feminist - det är några benämningar på de som kämpat för kvinnors rätt till samma människovärde och rättigheter som männen. Jag brukar undra över vilka kvinnor som offentligt propagerade för kvinnors rätt i Nordmaling vid denna tid och framåt? Fanns dom?


Sedan 1978 är den 8 mars av FN avsatt som den Internationella kvinnodagen. Dagen är numera opolitisk i motsats till vid dess instiftande år 1910.

Tidigare skriverier på Internationella kvinnodagen kan läsas HÄR.
.
.

7 mars 2019

Att motionera

Man skriver en motion.
Den lämnas in i tid enligt vad som står i stadgarna.
Motionen är välformulerad och genomtänkt.
Kallelse till årsmötet kommer.
Motionen finns inte medsänd i kallelsen.
Medlemmarna kan alltså inte läsa motionen.
Innehållet i motionen är istället mycket kort och felaktigt omformulerad i kallelsen.
Av styrelsen.
Den lämnas inte heller ut på årsmötet.
Medlemmarna har ingen aning om vad som stod i originalversionen.
I styrelsen sitter människor med olika utbildningsnivåer.
Samtliga måste väl anse att detta är rätt sätt att utöva styrelsearbete.



(Att skriva är att arkivera och lämna.) Nordmalings landsbygd.

5 mars 2019

Telefonmöten (så kallade)

Numera är det mera kutym än undantag att i verksamhetsberättelser i byns samfällighetsföreningar att skriva att man haft styrelsemöten i form av telefonmöten.

Det jag vet är att dessa telefonmöten inte är flerpartssamtal - alltså att samtliga styrelsemedlemmar är uppkopplade samtidigt mot varandra och alla hör och kan diskutera varandras åsikter samtidigt.
Telefonmöten innebär oftast att ordföranden ringer upp var och en av styrelsemedlemmarna och talar för sitt förslag. Den i andra änden säger ja till förslaget. Därefter ringer ordföranden upp näste styrelsemedlem som säger ja. Någon gemensam diskussion om för- och nackdelar med förslaget blir det inte.Vem vet var suppleanterna kommer in i sammanhanget...

Det där är påtryckning. För gott slutresultatet för föreningsmedlemmarna är ett gemensamt rådslag det enda rätta. Genom att träffas fysiskt, vilket inte är alltför svårt när man bor si så där 300 meter från varandra, alternativt ha flerpartssamtal per telefon. Då kan samtliga styrelseledamöter komma till tals samtidigt och besluten bli bättre.

Här i byn är hemmansägarna så vana att en bestämmer att ingen verka ifrågasätta detta. Det härstammar säkert från tiden före 1973 då man utsåg en byålderman som hade bestämmanderätt.

Idag ser kunskapen om föreningsliv här i byn ut att i många fall vara lägre än på 1800-talet. Då hade hemmansägarna kontroll över vad som gällde för den gemensamt förvaltade mark- och vattenområdena påstår jag och man bevakade sina rättigheter. Det kan man utläsa av äldre domstolsprotokoll och kontrakt. När mark och skog blev mindre värdefulla, då självhushållningen upphörde, försvann detta kunnande. Där är vi nu.
.Nordmalings landsbygd.
.

3 mars 2019

Norrland är rikt och fattigt

Lånar några citat ur Katarinas Östholms låsta krönika i Allehanda från december 2018:

”Norrland är så rikt.
Och så fattigt.
Alla ansträngningar att dölja den koloniala synen på Norrland faller platt när hela landsänden nu håller på att förvandlas till ett gigantiskt industriområde.
Det ska skördas malm, det ska skördas skog, det ska skördas vatten – och nu ska det skördas vind. I obegränsade mängder. ”

"Under tiden står byarna och lokalsamhällena där, mitt i miljöförstöringen. Mitt i en natur som utarmas på rikedomar och livskraft, mitt i de krympande och allt fattigare kommuner som systematiskt dräneras på alla resurser.
Under tiden får de höra att det inte finns pengar till vägar och järnvägar, företagslån och husbyggen, snöröjning och vägbelysning, BB och akutsjukvård, skola och omsorg, kollektivtrafik och telefoni.
Under tiden får de veta att elen måste kosta mer just där, för att näten byggs så många och så långa. Att det är för det allmänna bästa. Att de måste förstå. Att alla inte kan få allt.
Att de är gnälliga bidragstagare."

”Och den natur som fortfarande är relativt orörd exploateras bit för bit; naturen har ingen röst och ingen talan. Ekosystem gröps ur. Grundvatten förorenas eller sjunker. Lokalsamhällen krackelerar.
Till och med turisterna flyr; det finns ingen naturupplevelse kvar, en skog av vindkvarnar ger ingen frid i själen. ”

"I hela Norrland ska det byggas vind för sammanlagt 100 miljarder fram till 2030. Och hela vindindustrin – som utgör nästan hela fjolårets ökning av den svenska energiproduktionen – överproducerar och går på export. Sveriges elkonsumtion ligger stabilt sedan ett par år.
Vi producerar mer i stället för att förbruka mindre, som vi borde.
Nå, jobben då? Jodå, jobb kommer i uppbyggnadsskedet men få är lokala och de flesta försvinner med tiden. Vinster och skattepengar ilar som vanligt iväg till slukhålen söderut."



Jomen, nå´nstans måste ju vindkraftverken placeras! Annars stannar Schwärje.

Norrland är rikt men fattigt. 
Rikt och fattigt.
.
.

2 mars 2019

Turistnäringen borde blomstra i kommunen

Det socialdemokratiska kommunalrådet uttryckte sig så här på sin blogg  då 20 av de 40 vindkraftverken på Gabrielsberget i Nordmaling invigdes 2011:

"Jag tror att vindkraftsparken på Gabrielsberget kommer att bli ett utflyktsmål och gynna turstnäringen i kommunen"

Det har gått några år nu och utvärdering kan ske. Hur naiv kan en norrlandspolitiker bli???


http://blogg.vk.se/ulla-maj-andersson-s-politiker-nordmaling/2011/06/23/gabrielsberget-vindkraftspark-syd/

1 mars 2019

Gnagande oro bortblåst

En utökad vindkraftindustri med fler och högre vindkraftverk har undanröjts. Varken SCA:s och Svevinds projekt eller Kraftö Vinds projekt Ava Vind får tillstånd. Den befintliga industrin med 40 vindkraftverk utökas inte. Jag kommer inte att behöva se fler hinderbelysningar med blinkande röda eller vita blixtljus hemifrån.



Ovanstående text mer lättläst:

Vindkraftsrättegång flyttade utomhus


I veckan har det pågått en stor vindkrafträttegång mellan Vapsten sameby, Vilhelmina norra och Byrkije reinbetesdistrikt från Norge å ena sidan, och vindkraftsbolaget AVA vindkraft AB å den andra, i Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt. Idag var det syn på området och vi följde med.
Förhandlingarna i Mark- och miljööverdomstolen har ägt rum i tingsrättens lokaler i Umeå tisdag och onsdag, men idag flyttade rätten ut till Nordmalingstrakten och vindkraftparken på Gabrilesberget, där den nya vindkraftparken AVA planeras.

Väl uppe på Gabrielsberget var det uppenbart varför bolaget Ava Vindkraft AB vill ha en vindkraftpark i anslutning till de fyrtio snurror som redan finns där. Det var blåsigt och bistert, när vi varit ute ett par timmar kändes det i tårna.

Alla inblandade parter var på plats; bolagets företrädare, som var de som påkallat synen av området, en handfull personer från länsstyrelsen som också är part i målet, det var markägare som bolaget kallat till sig som var där för att berätta hur de använder området just nu, också var det företrädare för de tre berörda samebyarna Vapsten, Vilhelmina norra och Byrkije reinbetesdistrikt från Norge.

Bolaget hade kallat till synen för att visa att området redan används. Parterna träffades vid Ava Camping söder om Nordmaling och det första som hände var att vi stannade vid E4:an, där bolaget visade på närheten till den stora vägen och redan befintlig infrastruktur. Därefter passerade vi Botniabanan och vidare förbi en kraftledning.

Här menade bolaget att de kommer att använda vägen som redan finns upp mot den stora vindkraftsparken på Gabrielsberget och inte behöver bygga någon ny väg. Uppe på själva projektområdet pekade bolaget sedan på befintlig vindkraft och en skoterled i närheten, och de markägare som var med menade att skoterleden där används frekvent och att skogen sköts flitigt.

Med andra ord gick synen för Ava vindkraft AB ut på att visa att området redan används, och att den vindkraft och skogs och fritidsverksamhet som redan finns är påtaglig. Och under rättegången tidigare under veckan hade bolaget försökt visa att andra faktorer än vindkraften påverkar på rennäringen - som klimat, rovdjur och annan mänsklig verksamhet.

Bolagets sakkunnige vittne, forskaren Sindre Eftestöl, menade också att ytterligare vindkraftverk på ett område där det redan finns vindkraft har mindre inverkan, än ny vindkraft på ett område där det inte finns vindkraft sedan tidigare. Det här använder bolaget som argument, för att bygga ny vindkraft bredvid den befintliga vindkraften på Gabrielsberget.

När det gäller samebyarna har de egna starka argument för att det inte ska bli någon vindkraft. De har också haft med sig en sakkunnig, forskaren Anna Skarin, som visat att renarna undviker att använda områden med vindkraftverk. Och att blotta åsynen av vindkraft gör att renarna håller sig undan.

Forskarna har funnit att renarna både på kalvnings- och vinterbetesområden påverkas negativt av vindkraften eftersom renarna helt enkelt undviker områden 3-4 kilometer från vindkraften. Det här var vad samebyarna påtalade när sällskapet närmade sig vindkraftparken. Där fanns det inga renar.

Sedan poängterade samebyarna att området blir helt oanvändbart om det blir ytterligare vindkraftpark vid Gabrielsberget, oavsett vilka villkor bolaget kommer med för att mildra effekterna.

27 februari 2019

En levande landsbygd som får så förbli

Jag kan leva mig in i känslan av glädje hos alla de som tillsammans lyckats stoppa ett projekt med massivt stort antal vindkraftverk. Grattis Ångermanlänningar, västernorrlänningar!!! Så bra gjort tack vare aldrig sinande energi och de digitala sociala påverkanskanaler som finns numera. Starkt. Jag har följt det hela mest på avstånd. Naturen, som saknar röst, tackar er...

Läs om glädjetårarna som influencern från Grundtjärn inte kan hålla inne med. Känslorna inför exploateringsprojektet finns beskrivet i flera blogginlägg än det länkade. Väntan på Sollefteås politiska partiernas omröstning var tortyr. Det kommunala vetot trädde i kraft igår i samband med att politikerna till sist röstade nej till projektet.


Det är så stort att även en stockholmsjournalist, som typiskt nog fått reda på händelserna i sent skede, tar upp det i sin blogg:
"Frågan om energiförsörjning och Norrland har länge varit en underbevakad och sorglig historia. Storstäderna har varit beroende av extern elförsörjning och i jakt på ”grön el” har glesbygd och svenska naturtillgångar exploaterats. Älvar har torrlagts i byggandet av dammar som kan generera el och vindkraftverk har byggts i rasande takt.

Det var ett sådant som skulle byggas i Grundtjärn."
Och sen kommer beskrivningen av den strålande insatsen som skett bland annat via de sociala medierna. Men även gammelmedia t ex lokaltv.
.
.

26 februari 2019

Ögonvittne


Dånt ja´vet.
Dånt ka´komma ihåg.
Ingan sitt.
Ingan hört.
Likevis.

Fräg dom som vet.

Birger Norman
ur UTANIKRING. 
Dikter på ångermanländska, 1976.


Att gömma sig bakom ovetskap eller låtsad okunnighet är klassiskt. Det kände diktaren till och han beskrev det på ångermanländsk dialekt.
.
.

25 februari 2019

Ett etiskt dilemma

Fortsättning på förra blogginlägget.

När Vera 2007 hävdade att Nordmalings kommun justerar sina protokoll med ordförande, sekreterare och justeringsmän tillsammans, slog min inre moraliska kompass bakut. Det verkade som om familjen var rädda att tappa kontrollen och att inte tillåta självständig justering av stämmoprotokollen blev alltså ett av sätten som familjen införde för att behålla sin makt över hemmansägarna.

Samma vecka som stämmobeslutet togs, träffade jag en kommunpolitiker och ställde frågan om Nordmalings kommun går till väga på samma sätt som samfälligheten i min by beslutat angående protokolljustering. Han slog ifrån sig och sa att så går det absolut inte till, justeringspersonen agerar självständigt utan bindning.

På förra årets stämma ifrågasatte jag tillvägagångssättet ännu en gång och förhördes av ordföranden Anders om hur det ska gå till, vilka erfarenheter jag hade av årsmötesprotokoll och hur justering går till i de sammanhangen. Därefter bad ordföranden om en skriftlig reservation från mig.

Reservationen formulerade jag under veckan därefter, trots att detta ämne avhandlats många gånger tidigare utan förändring i sak. Jag lämnade den därefter till sekreteraren. Hur denna reservation därefter behandlades vet bara sekreteraren. Att allt kommer att fortsätta som det gjort i över ett decennium är troligare än motsatsen.

I reservationen stod bland annat:

Enligt kommunallagen får nämndprotokoll justeras gemensamt av ordförande och justeringsperson (normalt väljs endast en justerare och då från annat block/parti än ordföranden) i slutet av ett sammanträde där protokollet redan finns färdigskrivet. Detta då man vet hur samtliga ledamöter kommer att rösta i dagordningens punkter.

”I brådskande fall kan beslut justeras omedelbart vid sammanträdet. Ett färdigt beslutsförslag ska då finnas och det omedelbart justerade protokollet bör skrivas under på själva sammanträdet av ordföranden och justeringsperson. Det ska framgå av protokollet att det är omedelbart justerat.”


Att kunskap kan vara ett hot vet vi. Viljan att ifrågasätta är farlig eller utvecklande beroende på miljö.

Det är ett etiskt och moraliskt dilemma. Det händer att en oförmåga att agera och säga ifrån kan vantolkas som en form av "snällhet". Men snällhet är något helt annat. Det handlar om att verka för det som vi långsiktigt tror är bäst för andra. Ska man hålla inne med kunskap för att vinna "snällhetspoäng"?

Människor kan intalas att de inte ska ge uttryck för sin egen vilja utan bara acceptera andras sanningar som sina egna. Då sker ingen utveckling. Jag minns mycket väl när förre ordföranden berättade för mig att "i den här byn säger ingen något annat än hemma vid köksbordet". Då var jag nybliven hemmansägare och han förklarade för mig vilken norm som gällde i byn. Själv tror jag på högt i tak och att alla ska kunna våga säga sin åsikt på mötena. Okej, det är alltför idealistiskt resonerat. Det har bara hänt en enda gång under min tid i samfällighetsföreningen. Och då körde styrelsen över det majoritetsbeslut medlemmarna tog vid sluten omröstning!

Visst finns åsikter bland hemmansägarna, det vet jag genom erfarenhet. 
.
.

18 februari 2019

Hur Nordmalings kommun justerar politiska protokoll

I Nordmalings kommun justeras politiska protokoll (kommunfullmäktige, kommunstyrelse, nämnder) genom att justeringsperson (-er) och protokollförare eller ordförande träffas och gemensamt justerar. Normalt väljs en justerare på sammanträdet och då från annat block/parti än ordföranden. Det innebär att justeringspersonen (-erna) "sitter i knäet" på politiker från motsatt läger och övervakas av den som formulerat protokollet.

Hur osannolikt är det inte att en politiker från motsatt block/parti vill låta sig domineras, dompteras, på det viset. Men så går det till i Nordmalings kommun enligt centerpolitikern Anders Jonsson i min  hemby. Och hans mor Vera (C).

Därför måste det även gå till så på byastämmorna, årsmötena, i bysamfälligheten. Anders Jonsson är numera ordförande i denna förening. Övriga styrelsemedlemmar (sekreterare och kassör) är kvinnor som bekräftar honom, mannen, Ol´förarn. Jag vill absolut inte skriva att så brukar kvinnor göra, men här i byn är det så.

Ingen medlem utom jag protesterar mot sakernas ordning. Sekreteraren är akademiker och skulle med det knowhow hon bör ha tillgodogjort sig, inse hur fake news motarbetas.  Med den insikt utbildning kan ge, vet man hur och var fakta ska sökas, därpå reder man ut vad som gäller. Det kallas källkritisk granskning. Men nej, så sker icke.

Det här otyget har pågått i elva år. Så länge har justeringspersonerna försetts med handklovar och getts munkavle av styrelsen och mutats med kaffe hemma hos sekreteraren. Avsikten med justering är att kontrollera styrelsearbetet och ojävigt granska hur sekreteraren formulerar mötesprotokollet. Utan toppstyrning av styrelsemedlemmarna.

Eftersom styrelsen håller medlemmarna i så hårda tyglar anar jag att man försöker genomföra  regelvidriga beslut. Det har hänt förr. Varför skulle styrelsen annars vägra tillåta en självständig granskning av protokoll???
Det handlar om mentalitet. Det handlar om en osund föreningskultur. Det handlar om förtryck av medlemmarna. Och om osjälvständighet. Om makt. Om maktfullkomlighet.

Genom propaganda kan man lura ett folk.
Information är vaccin mot propaganda.
Det går inte att lura ett upplyst folk.

Fortsättning HÄR.
.
.

15 februari 2019

Betänk!


”Betänk! Livets korthet/ Dödens visshet/ Evighetens längd”. De där orden broderade till mementon där förkunnarens vibrato ekar ljudlöst.

Ett vackert stilleben. 
.
.

14 februari 2019

Regnbågsvecka i Nordmaling

Den första regnbågsveckan någonsin genomförs just nu (v.7/19) i Nordmalings kommun. Kommunen vill bryta normer vilket är bra. Det skulle behövas inom flera områden.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Så inleds FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Jag minns Bertil L. som kallades Bertilda i folkmun. En homosexuell man som blev otroligt mobbad, förföljd och begabbad på samhället då jag var skolungdom. Jag minns en människa med speciell gångstil och ett stort burrigt hårsvall. Tänk om han levat nu, vilken revansch det hade kunnat bli.

Det kan inte ha varit lätt att leva på på den lilla orten med alla människor som retades, var elaka,  kastade stenar och såg ner på hen. I ett patriarkalt samhälle med machoinslag där jakt och motorfordon är ett stort intresse för många av männen. Ändå valde han det livet. Varför? undrar jag då som nu.

På ålderns höst besökte han ibland tillsammans med några udda vänner EFS lilla sommarkapell. Där blev han åtminstone inte utkastad, inte offentligt chikanerad eller nonchalerad men heller inte personligen hjärtinnerligen välkomnad. Men på något sätt valde dessa samhällets socialt mest utsatta att närvara vid sommarmöten med efterföljande kyrkkaffe då och då.

Jag minns även familjen som kallades Tattar-Erikssons och som några år bodde i min by. De hade det knappast heller lätt. Normer behöver brytas inom många områden!
.
.

13 februari 2019

Håll er borta härifrån

Ännu ett staket. Ett av de vackraste jag känner till.

De höga, smala spjälorna är obehandlat grånade. De är samtliga jämnbreda, har två olika höjder och är spetsade upptill, rejält "farliga". Den som försöket ta sig över kan bli spetsad :-) Även stolparna är av trä.

Så här kan jag livligt föreställa mig att inhägnader kunde se ut på 1700-talet. Ingen färg alls, spjälorna är vackert patinerade av väder och vind. Färg var dyrt så den skulle inte slösas på staket? Grånat virke skulle på många platser fungera lika bra idag som på 1700- och 1800-talet.

Var det finns att beskåda? Jo, på Linnés Hammarby utanför Uppsala, en underbar plats som jag besökt åtskilliga gånger. Vem som introducerade mig? Pappa förstås :-) och jag var mycket ung.

Där finns så mycket mer vackert och intressant att se men detta får räcka för nu.
.
.

11 februari 2019

Köksträdgårdar som förr

Apropå inhägnade köksträdgårdar som var vanliga här föritin har jag letat fram foton av några. Sammanställningen är på inga sätt komplett men så mycket vet jag att de där platserna är få. De jag funnit finns vid hembygdsgårdar.

 
Här är en köksträdgård vid gaveln vid ångermanländska Grundsunda hembygdsgård. Är den inte fin?

 
Samma hembygdsförening har även en inhägnad köksträdgård vid Mor Klaras stuga. Där är spjälorna rödfärgades lika huset och det är minst lika fint. (Hinken med sommarblommor är dock inte autentisk :-)  utan ett sentida tillägg.)

I Skeppsmaln finns Högbergsstugan som renoverades och flyttades upp från hamnen till det lilla fiskekapellet 1945. I stugan finns ett foto från förr. Kan det vara från förra sekelskiftet tro? 1915 enligt inkommen kommentar. Det var svårfotograferat med dagsljusblänk som synes.  Fotot är kolorerat, stugan var troligen grå även då. Till vänster skymtar den inhägnade köksträdgården.

Idag ser den ut så här. Den inhägnade köksträdgården finns kvar. Jag fick inte med det på något foto i somras och mina tidigare foton hittar jag inte i hastigheten. Så kan det vara.

Men inifrån stugan kan man se inhägnaden på gaveln. Där växer bara gräs men ytan och höjden på det grånande staketet känns rätt. När jag läser att även denna stuga förvaltas av Grundsunda hembygdsförening genom en donation 1945 blir jag ytterligare imponerad av de ideella insatser denna hembygdsförening gör. Så´nt som sådana som jag har glädje av. Komministerbostället i Råshult i Småland har förstås också en köksträdgård, den store botanisten Linnés födelseplats.

Även i städerna, som under självhushållningens tid var agrara med kreaturhållning, fanns kålgårdar och köksland. En kringbyggd borgargård från 1700-talet, som på fotot, kunde ha en stor inhägnad täppa på andra sidan gatan. Skillnaden mellan stad och land var inte lika stor som idag då det gällde odling och djurhållning.

Ni kanske förstår varför jag våndas över den borttagna köksträdgårdsinhägnaden som visades i den förra bloggposten. Så vackert utformad. De är försvinnande, finns bara vid hembygdsgårdar om ens där.
Tilläggas bör att de här  köksträdgårdarna hör naturligtvis ihop med byggnader av en äldre tradition.

(Jodå, eftersom jag älskar traditionsrik kultur har jag en egen inhägnad täppa i mitt permanentboende. Innanför de spjälorna växer perenner och kryddväxter.)
.
.

9 februari 2019

Spjälstaket

Att omgärda sin tomt med olika inhägnader är inte ovanligt- Det handlar om murar, staket, häckar och i städerna plank. Idag kan man även se trägärdesgårdar/gärsgårdar (fastbandhagar på min dialekt) men förr var de avsedda för utmarker och hörde inte intill mangårdsbyggnaden.

Där jag bor i mellansverige är det inte alls ovanligt med staket på landsbygden. Typen är spjälstaket, ofta av äldre modell målade med faluröd slamfärg, ibland med vita målade toppar överst på spjälorna.

Här är en typ av äldre spjälstaket. Det är ganska glest mellan de höga spjälorna med två olika dimensioner. Varannan spjäla med spetsig topp. Senare villastaket har korta, breda brädor med smala mellanrum och är ofta målade ljusa lika villafasaden.

En gång i tiden var det även vanligt med de här gamla staketen med smala spjälor i min hembygd men det finns få kvar.

Spjälstaket där morfars syster Karin dära Halla poserar med brorsdotter. Fotot har jag fått av en släkting vilket jag tackar för!

Av de där staketen med diagonalställda spjälor som var vanliga kring gårdstunen vid förra sekelskiftet finns inget kvar idag. Ur familjealbum.

Det här fotot är ett utsnitt av en diabild jag tog 1997 i Lögdeå. Det vita, böljande spjälstaketet är utformat med finess och med stolpar av granit. Detta omsorgsfulla omhändertagande av tomtgränsen mot vägen försvann några år senare och ersattes av intet.

Ännu en skannad diabild, denna från 1990. I centrala Lögdeå fanns fortfarande ett gårdstun med en avdelad köksträdgård vid husgaveln. Staketet runt hela tomten och hade slamfärgade vertikala spjälor men mellan husknuten och tomtgränsen med detta staket löpte en inhägnad med rutor av rödfärgade ribbor som bildade kvadrater. En vitmålad grind utgjorde ingång till köksträdgården. En smakfull tradition.

Köksträdgården användes inte 1990 för odling, bara en rabatt intill väggen och fruktträd fanns där, här bodde då en "gammpojk" som kanske inte ansåg att köksväxter var det viktigaste. Hästen som gick fritt och betade på gårdstunet var viktigare så klart. Men längre tillbaka i tiden odlades som traditionen angav, ätbara växter även här. Som på många håll i landet. Nu finns ingen staketinhägnad köksträdgård kvar i bygden vad jag känner till.

Flygfoto från 1957. Förändring pågår. Staketet löper nu något annorlunda.

En av mina mellansvenska favoritstugor som jag passerar emellanåt.

Kring morfars hus har det aldrig funnits staket. Däremot har en rad av björkar stått på två sidor av tomten sedan 1921 - sträckan mot Kustlandsvägen och mot norr. De bildar i dagsläget allé med grannarnas björkrader.
.
.

7 februari 2019

Tabata

Jag säger bara en sak: efter första gången med tabata = träningsvärk i hela kroppen som kommer 1-2 dagar efteråt. Härligt att känna att man lever!
.
.