Kyrkoruinerna i Visby är ett svenskt kulturarv. Ja, kyrkoruinerna och ringmuren i Visby har status som världsarv enligt UNESCO. I fyra år ansvarade jag för projektering och byggledning av restaureringarna vid fem av Visbys ruiner. De första fem bilderna nedan visar Sankta Karins kyrkoruin vid Stora Torget.
De arbetsmoment som huvudsakligen utfördes på kyrkoruinerna var stabilisering av murverk, borttagning av vedartad vegetation med rötter som sprängt sönder murverk, bortknackning av cementinblandat fogbruk och därefter omfogning med kalkbruk,tätning av murkrön och valv, konservering av formhuggen sten och sten som är viktig för linjespel och skuggbildningar samt konservering av kvarvarande medeltida puts och slutligen viss rengöring av starkt nedsmutsad väggyta.
På S:t Nicolai var det tätning av valven som utfördes. De tre mittvalven täcktes med valsad blyplåt och övriga valv med grästorv.
Sankt Lars kyrkoruin.
Att klättra på byggställningar hörde till vardagen. Att se och höra bruksblandare blanda till kalkbruk likaså. Inte att förglömma mejslarnas knackande som påminde om ljud då kyrkorna byggdes under medeltiden. Vid statusbesiktningar inför projektering kunde det bli inspektion via skylift till valv som var onåbara via ruinens medeltida trappor.
Drottens kyrkoruin fotograferad från S:t Lars.
S:t Clemens kyrkoruin en februaridag i samband med skadebesiktning.
Karbonatiseringsprov för att se om kalkbruket härdat. Både hydraulisk kalk och luftkalk användes i fogarbetena.
Visby har väldigt tätt mellan kulturarven, ja hela Gotland är fyllt av intressanta lämningar. För Roma klosterruin projekterades en räddningsåtgärd. Kyrkouinerna hade omfogats på 1970-talet med cementblandat bruk som var doktrinen då. På vissa krön var det fortfarande skydd men där det vittrat och spruckit på krön och i fogar kratsades detta bort och fogades om med kalkbruk. Detta måste kompletteras eller göras om, man ska inte tro att något är beständigt. Även ruiner måste underhållas för att för finnas kvar som dokument av medeltida tankar och hantverk. Det finns många värden i det byggda kulturarvet.
*
I helgen är det Kulturarvsdagar (11-13 september) och många platser och byggnader hålls öppna. I norra Sverige är det få besöksmål öppna, i mellersta och södra desto flera. I min norrländska hemkommun finns inget besöksmål angivet på Riksantikvarieämbetets hemsida angående Kulturarvsdagen och absolut inget i hembyn. Där månar man väldigt lite, om något alls, om kulturhistorien.
Rester utplånas, rivs, grävs bort, markbereds bort - ofta av oförnuft och okunskap men även med avsikt.
Någon som vet var Lill-Emmas Jonssons stuga stod, Höglunds koja fanns, skvaltkvarnen i Degermyrbäcken fanns och övriga fyra kvarnar, var torparen Anders Öberg med familj bodde eller var Erik Lydig bodde, var båtsmanstorpet i byn låg och vad den siste båtsmannen hette eller var Hörnings båtsmanstorp låg i grannbyn? Vet någon var Lindbloms jäntens vackra hus låg? Varför är gamla Kustlandsvägen dragen där den nu går genom byn? Så där kan jag räkna upp obemärkta platser och personer i min lilla norrländska by där inget stort hänt. Själv tycker jag hur som helst att det är viktigt att bevara kunskapen om det som varit även här.
Roms ruiner och Västerbottens lador är alla värda att bevara enligt mitt sätt att se. Höladorna minskar snabbt i antal men även de är VÄRDA ATT VÄRNA som temat för Kulturarvsdagarna är i år.
Men att arbeta med Roms ruiner är mer prestigefyllt, där finns turister och pengamedel och därför får träladorna gå till spillo. Jag är inte nostalgiker utan realist som vill förstå min samtid med hjälp av bevarade historiska lämningar och föremål. Även vi små landsbygdsbor behöver vår egen historia.
Bostadshus för fyra arbetarfamiljer 1978. Entré till övervåningens två bostäder syns i mitten.
