29 augusti 2016

Ett ufo till fritidshus

En finfin majdag under andra halvan av 70-talet gjorde vi, några arkitektstudenter och lärare, en studieresa med en liten öppen motordunkande båt ut i Trosa skärgård för att besöka Askölaboratoriet med marinbiologisk forskning men framför allt titta på spännande/vackra/berömda fritidshus, samtliga arkitektritade.
Foto härifrån.
Det här var första stoppet. Simon Spies spännande fritidshus på Torö som invigdes 1969, arkitekt till detta "ufohus" var Staffan Berglund. Jag har inga foton från detta sommarhus och försöker rekonstruera hur jag upplevde det hela med tanke på min bakgrund på västerbottniska landsbygden. Visst var det häftigt, häftigt men riktigt storögd blev jag ändå inte av någon anledning. Kanske för att det var tomt och utan personliga tillhörigheter kvarlämnade i inredningen.

Det jag hade med mig mer av in i framtiden var upplevelsen av och i Gunnar Asplunds fritidshus Stennäs på Lisön från 1937. Där lade jag på minnet detaljer för framtida behov. Arthur von Schmalensees sommarhus i Fiversätra från 1960 var en rödfärgad träbyggnad insmugen i terrängen. Urvalet av besöksobjekt var varierande och välgjord.

Jag kom att tänka på den där härliga försommarresan i Trosa skärgård, med stor spännvidd på arkitekturen, när jag såg den här bilden i juninumret av Arkitekten.

Var det två flygande tefat som i början
av juni kom rullande på släp
genom natten på väg mot Norrsundets hamn i
Gästrikland? Nej, det handlade om två Futurohus
som fraktades ner till hamnen för vidare
transport på pråm.

Futurohusen, den finländske arkitekten Matti
Suuronens futuristiska plasthus från 60- och
70-talen, var tänkta som prefabricerade fritidshus,
lätta att transportera. Ett hundratal tillverkades
och idag finns runt 60 kvar.

Tre hus köptes av försvaret, varav två hamnade
på Norans skjutfält söder om Söderhamn där de
användes som mätstationer vid bland annat raketskjutningsövningar.
De senaste åren har de stått
oanvända och förfallit och nu ska de avyttras. Ett
hamnar på Flygvapenmuseum i Linköping, det andra
säljs till högstbjudande.
– Vi tror vi kan få mellan 250 000 och 2,5 miljoner
kronor för det, säger Johan Danielsson, pressekreterare på Fortifikationsverket.
Text och foto: Torbjörn Wester
.
.

28 augusti 2016

Traktorägg

I år kan man för första året se maskulina traktorägg. De är naturligtvis blå. Sedan tidigare finns kvinnoägg i rosa. Bönder som köper rullar av blå respektive rosa ensilageplast stöder forskning för prostatacancer respektive bröstcancer.
 Men man kan också se spridda vita, kantiga ägg
Eller gamla ruttna ägg

Om jordbrukets traktorägg som vacker upplevelse både för barn och vuxna kan man läsa HÄR.
.
.

24 augusti 2016

Ladugårdssafari

Ni ser ju själva vad som går av stapeln den 28 augusti 2016 kl.14.  Det är något riktigt exklusivt!

LADUGÅRDSSAFARI  I  HEDA

Naturguide Lars Frölich och byggnadsantikvarie Marie Hagsten berättar om ladugårdsliv och flora under tre århundraden.
Vi besöker tre ladugårdar från 1700-, 1800- och 1900-talet i Hedabygden i Ödeshögs kommun och tittar på floran i dess närhet.
Samling: vi träffas vid Heda kyrka för eventuell samåkning.
Ta med fika! Kostnad 50 :-

Ack vore jag där!!! Det känns bra att veta att det finns fler ladugårdsnördar än jag. Snacka om ett länsmuseum med förutseende kunskapsöverföring. Skulle detta vara genomförbart i AC-län?
.
.

23 augusti 2016

Rökt bacon

Har ni provat alspånsrökt JägarBacon till honungs- eller galiamelon? Som förrätt eller en lätt sommarmåltid. Rökt bacon istället för parmaskinka eller bresaola alltså. Gott!.

Tidigare har jag aldrig ätit rökt bacon, bacon som inte behöver stekas utan kan ätas naturell. Tack E. för förpackningen du överlämnade! Jag gjorde även spagetti alla carbonara med denna alspånsrökta bacon, då stekte jag den lätt. Också det smakade bra!

Strömdahla slakteri har den här produkten. Ni som bor i Nordmaling med omnejd kan skatta er lyckliga :-) (Jodå, jag vet att flera av er läser den här bloggen.)
.
.

21 augusti 2016

Riva färg

Ty var och en vet, att blyvitt, liksom krita,högst ogärna mängder sig: med vatten ingår den icke förening, utan stor motspänstighet; och till och med olja blandar den sig icke så benäget, som man torde föreställa sig. Gubben övervann dock färgämnets alla små passioner. Med sin väldiga löpare (rivsten) gjorde han ringar på sin sten i allt större och större varv; och med varje ring hade en ny mängd färgstoft måst dyka in i oljan. Ju mer han rev, ju vitare, ju mera bländande blevo cirklarne. När de slutligen glimmade likt undulationerne i ett stort mjölkfat, började gubben sjunga. "Nu, gode han, skall kimröken i, så blir det pärlfärg utav; och rättarmors stolar skall jag göra så vackra, att ingen törs sätta sig på dem under ett halvårs tid."
Fortsätter läsningen av Carl Jonas Love Almqvist som jag nämnde tidigare, har avslutat läsningen av novellen Målaren som gavs ut 1840.

Jag besökte i juli ett litet hembygdsmuseum i N-lings kommun. Man håller öppet söndagarna i juli och avslutar den sista söndagen med stort tårtkalas varje år. När jag var där startade en konsert med klezmermusik utan att jag visste om att så skulle bli, det gjorde inte besöket sämre :-)

I den f.d. skolan fanns naturligtvis många gamla föremål samlade, där var ordning och reda - alla föremål hade fått inventarie-nummer. Till sin hjälp för detta hade man, då det begav sig, Västerbottens läns museum.

Nå, där fanns målarhällen som syns på fotona: en kvadratisk stenskiva som ser ut att vara kalksten, på en grov benställning av trä. Och en löpare (rivsten) som i detta fall är av trä.

När jag såg den kom jag att tänka på min farfarsfar Israel, född 1855, som kom vandrande söderifrån som liten pojke tillsammans med en målargesäll till Olofsfors bruk. Pojkens arbetsuppgift var att riva färg. Att "riva färg" innebär att finfördela pigmenten jämnt innan de blandades i bindemedlet, t ex linolja. Fram till 1840-talet gjordes det alltid för hand men senare började man successivt mer och mer övergå till maskinell rivning.

Eftersom Carl Jonas Love var bra på folklivsskildringar fick jag genom att läsa Målaren ännu mer inblick i målaryrket under 1800-talet. Tillsammans med målarhällen på Brattsbacka hembygdsmuseum blir förståelsen för farfarsfars ungdomsliv än mer komplett.
"Är det mycket svårt att riva färg?" sade han.

Åja, visst vill det vara sin konst, svarade den åldrige, och drog sina gråa ögonbryn upp i pannan. Det kommer mycket an på vad ämne färgen är utav, fortfor han; somliga materier komma icke så lätt tillsammans, och då får man arbeta med dem. Också måste man förstå sin sak, det är givet; ty annars begriper man honom icke. Umbra skall man riva i ättika, eljest blandar han sig icke, och vet man ej det, tager man ingen ättika. Likaså bevänt är det med allt annat. Vill man icke göra oljefärg, utan endast limfärg, nå, då tager man ingen olja, men likväl måste man döva blyvitten med brännvin, innan man kan få honom att gå in i vattnet. Och så är det med allting. Alla barn i början. Men visst kan man lära sig riva,det förstås, det. Har han aldrig hållit uti en löpare?
Detta är Olof Hanssons målarkista från 1870-1880-talet som finns på Träslottet i Arbrå som även den ger liv åt dåtidens målaryrke.

Till sist en liten berättelse om mitt eget förhållande till färgpigment.
Sommaren 1982 lämnade jag byn, efter att ha hjälpt till med skogsplantering på föräldrarnas skogsmark under en del av semestern, för att ta tåget till skulptörstaden Pietrasanta i Toscana och möta goda vänner som redan hade installerat sig där nere i en lånad lägenhet. Där hade vi några fina veckor med enormt kulturutbud.

I Florens fann vi, intresserade som vi var av att blanda till egen lim-, linolje- och temperafärg, vårt Mecca: Zecchi på Via dello Studio, 19. Som jag handlade pigment på lös vikt!! Det ena var vackrare än det andra och pigmenten var färdigrivna till pulver som är kutym numera.

I Sverige var det då, 1982, inte möjligt för privatpersoner att köpa färgpigment. Färdig linoljefärg förekom, som jag minns, inte heller i färghandeln på den tiden. Det har verkligen gått framåt på den fronten må jag säga!
.
.

18 augusti 2016

Jag kom förbi...

...ett kulturreservat i Östergötland.
Där förbereddes för öppet hus dagen därpå. Redan nu kunde man köpa kaffe med tilltugg, prata byggnadsvård och bese husens interiörer samt åka med vagn efter arbetshästar vilket brukar tilltala barn.
På gården bor även de här hästarna som gick i hagen tillsammans med fåren.

Den narade dörren är vacker i sin enkelhet.

 
Alla byggnader är grå eller bruna - beroende av vilket väderstreck de vetter mot. Obehandlat är träet i alla fall.

 
Men där panelen nyss bytts till ny i ett byggnadsvårdsprojekt lyser träet ljust och "vitt". Härliga kontraster. På gården såldes byggnadsvårdslitteratur.


 
En gång var spåntaket ljust som panelen på fotot ovanför. När det efter ett antal år lagades med nya stickspån blev det fläckigt - de nya spånen "stack ut". För mig tyder det på omtänksamhet då byggnader lagas och materialet inte byts ut helt och hållet eller får stå och förfalla. Underhåll efterhand är grejen framför stora renoveringar!

Det här är trakter där den fotografen August Christian Hultgren (1869 - 1961) levde och verkade. Boken "Bygatan. En vandring genom det förgångna med mästerfotografen August Christian Hultgren" finns i hyllan. I Ydre bibliotek finns ett Hultgren-museum.

 
Det här är mangårdsbyggningen, eller byggningarna. Det är ju en dubbelgård. Den vänstra delen är bebodd idag, den högra är museum. Det var inte als folktomt som man kan tro av bilderna.

 
Gården är av götisk typ - gårdstunet avdelat med ett lågt staket, ett hägn, mellan mangård och fägård. Läs mer om Smedstorps dubbelgård.
.
.

16 augusti 2016

Laddade batterier

Årets semestersegling är avslutad. Manskapet var rätt nöjda, de tio dagarna hade varit till belåtenhet förstod jag då jag mötte upp. Lite regn först sista dagen då även sensommarvindarna blåste upp och luften blev kylig. Jag hoppas den sista kullen tornseglarungar som nu piper under takteglet hinner med flytten söderut.


Höstvisa
Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…
.
.

14 augusti 2016

Ett hus i Västerbotten

Ett stämningsfullt hus i Västerbotten fångat under en av sommarens utfärder. Det finns nå´n slags stilla frid över byggnaden. Det står tyst. Inga människor i rörelse. Gräset växer vilt.

I min egen by råder en slags tystnad. Inga glada skratt från människor som träffs och äter eller fikar gemensamt. Sällan hörs röster från barn eller vuxna. Uteplatserna flyttas till mindre synliga platser. Träd planteras och ger insynsskydd. Om inte sly hindrar sikten. Men somrarnas motorverktyg för att hålla gräset stången kör igång nu och då. Det är sommarens ljud numera.

Efter besök i den här inlandsbyn där huset på bilden står körde jag över länsgränsen. Den vackraste sträckan jag såg var den mellan Getingstabodum och Rullnäs. Det ångermanländska landskapet var omhändertaget, brukat, sjöarna Bodum och Gissjön blänkte i kvällningen, byggnaderna som passerade revy verkade omtyckta, de var inte hårt ombyggda så vitt jag hann se. Och där såg jag en grupp människor som satt tillsammans, åt och skrattade. Det kändes härligt men ovanligt.
.
.

10 augusti 2016

Roslagsmahogny

Så fick jag då äntligen nytta av den dalbrända fintjäran som finns i en burk här då sommarstugans nya handledare/överliggare fick ytbehandling. Den gamla var rötskadad och på den hade en vattenbaserad smörja strukits på för sisådär 30 år sen. Då sommarstugan stod klar 1956 ströks Cuprinol på men dagens C. är en helt annan blandning förstod jag efter kontakt med företagets kemist som förespråkade ännu en vattenbaserad produkt. Den valdes bort.

Jag blandade till roslagsmahogny av dalbränd trätjära, kokt linolja och balsamterpentin. 1 dl av vardera, lätt och snabbt gick det. Sen var det bra att stryka på blandningen på handledaren, även det var snabbt gjort, inom ett år blir det ett par strykningar till tänker jag.

Gissa om det luktar gott med trätjära i blandningen?!!

1 del 100 % trätjära. Den måste gå att blanda med terpentin eller lacknafta.
1 del linolja, kokt eller rå
1 del terpentin eller lacknafta
Blanda tjära och olja ordentligt innan terpentinet tillsätts. Ytan som ska strykas ska vara torr och ordentligt rengjord och som med all målning är grundarbetet det viktigaste för att slutresultatet ska bli bra. Blandningen påförs med en pensel eller plafondpensel. Roslagsmahogny är tunnflytande och har en laserande effekt och tränger ner djupt i träet vilket ger en vattenavvisande yta. Traditionellt har blandningen använts till ytor som varit utsatta för väder och vind, som bryggor, sjöbodar, båthus och båtar. Ytan kan i solsken bli dammtorr på ett dygn men tar längre tid att torka på djupet. Det är klokt att vara försiktig om ytan ska beträdas innan den torkat helt, då detta påverkar det slutgiltiga resultatet. Generellt torkar ytan på 3-4 veckor. En liter roslagsmahogny räcker till ca 6-12 kvm, beroende på om underlaget är hyvlat eller ohyvlat.

Receptet finns på Skansens hemsida, se länk.
.
.

8 augusti 2016

Cykeltur i sensommaren

Jag tog en cykeltur i mina sydligare omgivningar.
 Vetefälten mognar alltmer och cykeln är stadig och rejäl på både asfalt- och grusvägar.
 Likaså mognar grönfodret
 Havrefälten kommer lite efter
 Sista semestersöndagen rör sig inte många båtar på sjön
Men på strandängarna gonar sig kalvarna  med sina trygga mammor, kossorna, alldeles i närheten.
Det är störtskönt att bo och leva på en levande landsbygd.
.
.

6 augusti 2016

Normlöst

Har ni läst Michael Pollans bok En andra natur med underrubriken "En trädgårdsodlares bildningsväg"? Om inte - gör det.

När jag ser den här teckningen tänker jag på hans berättelse om uppväxten i ett amerikanskt medelklassamhälle och hans fars medvetna avståndstagande från normen som där fanns. En underbar beskrivning är vad det är!

.
.

4 augusti 2016

Ljus utan eld

Sommartid. Ljusstaken står fortfarande framme. Stearinljusen glöder av solstrålarna.
.
.

1 augusti 2016

Gräslikt

Gräsmattor, deras skötsel och existens är också kulturhistoria. Visst är vi svenskar influerade av de engelska smaragdgröna utomhusmattorna men hur ska vi se på dem som företeelse på en bondgård eller på torpets gårdstun? Hur ska vi förhålla oss till blomsteräng, lieslåtter, cylindergräsklippare och åkgräsklippare med rotor.

Lotte Möllers Trädgårdens natur tar upp trädgård ur många aspekter, är ingen trädgårdshandbok utan ger en idéhistorisk genomlysning av trädgårdsbegreppet. Åkgräsklippare nämns aldrig, de hade inte spridit sig över landet då boken gavs ut 1992.

Här ett utsnitt ur kapitlet EN GRÄSLIG HISTORIA:
" Ingen har betytt lika mycket för den moderna trädgårdens utveckling som engelsmannen Edwin Budding. Han levde på 1800-talet och var förman på en textilfabrik i Stroud, där maskinen som användes för att klippa yllety­gerna täta och jämna bestod av en cylinder, försedd med spiralknivar.
Borde inte samma typ av konstruktion kunna fungera även på gräs? Ludd som ludd, tänkte mr Budding och konstruerade med hjälp av sin vän ingenjör Ferrabee den första gräsklippningsmaskinen. Med den inleddes en revolution av trädgårdsskötseln och synen på trädgården. Tidigare hade gräsmattan varit slottens och herresätenas gröna statussmycke. Tack vare gräsklipparen blev den så småningom var mans, eller åtminstone varje trädgårdsodlares, egendom.
1830 presenterades uppfinningen i tidskriften The Gardener's Magazine. I patentansökan framhölls att "den gentleman som använder den får en roan­de, nyttig och hälsosam motion". Man kan notera att den maskinella gräs­klippningen redan från början ansågs vara en manlig angelägenhet. Mor skötte blomsterrabatten, far klippte gräset. Så var könsrollsmönstret på 1800-talet, och så är det i stort sett fortfarande. Gräsklipparen har inte heller förändrats mycket, åtminstone inte den handdrivna. Men motorgräsklipparen, som kom på 1940-talet, fungerar efter rotationsprincipen. Det innebär att den sliter av gräset, till skillnad från Buddings cylinderklippare som skär av det fint som en sax. Ro­torklipparens brutala sätt att förkorta grässtrået efterlämnar en sargad snitt­yta, som ger gräsmattan en lätt vissen färgton. Finsmakarna avskyr den och hävdar att en cylinderklippt gräsmatta är oändligt mycket vackrare. Och skyll inte på att orken inte räcker till! Det går att köpa motordrivna cylindergräsklippare, om man är beredd att betala ett par tusenlappar mer än för en vanlig rotorklippare. För ett otränat öga kan det vara svårt att avgöra med vilken sorts maskin en gräsmatta är klippt. Men har den tydliga, raka ränder är den cylinder­klippt. Dessa stripes, är lika nödvändiga för den äkta engelska gräsmattan som pressvecken för citygentlemannens byxor.
Buddings uppfinning blev ingen omedelbar succé. Fram till slutet av 1800-talet slogs de flesta gräsmattor med lie, och det räckte inte med att göra det ett par gånger varje säsong. I Daniel Mullers Trädgårdsskötsel - en av 1800-talets mest spridda trädgårdshandböcker - konstateras att "vid varm och fuktig väderlek måste gräsplanen slås två-tre gånger i veckan".
Sedan skulle den sopas för att få bort ogräsfrön och dessutom vältas, dvs köras över med en tung vält, för att ytan skulle bli fast och jämn. Den arbetskrävande skötseln begränsade gräsmattans utbredning. Grus­gångar, blomsterrabatter och grönsakssängar var grundingredienserna i de flesta trädgårdar. Men när gräsklippningsmaskinen så småningom bör­jade spridas, innebar det också en demokratisering av gräsmattan. De nya villakvarterens och egnahemsområdenas framväxt accompanjerades av gräsklipparens smatter. Säkert föraktades den av den gamla trädgårdskul­turens företrädare, och bekymrade samtal måste ha förts om hur avsky­värt den lät, hur fult den klippte och hur vulgära de människor var som skaffade sig denna nymodighet. Tidigare hade herrskapsfolket brukat kla­ga över gräshuggarnas envisa vana att väcka dem i arla morgonstunden genom att slipa sina liar. Men slipstenens möte med lien lät nu som lju­vaste musik i jämförelse med oljudet från gräsklipparen.
När kostnaden för arbetskraften steg och allt färre behärskade konsten att slå gräsmattor med lie blev emellertid också de mest traditionsbundna trädgårdsägare tvungna att skaffa sig en gräsklippningsmaskin. I dag är den oumbärlig och gräsmattan har blivit en självklar beståndsdel i varje träd­gård, även i klimat som lämpar sig bättre för kaktusodling eller renbete än för mjukgröna sammetsmattor. Ibland kan det rent av förefalla som om trädgårdsskötsel är liktydigt med grässkötsel. I ett nybyggt villaområde i Bergslagen såg jag i somras träd­gårdar som skilde sig från den omgivande terrängen enbart genom att det i dem växte gräs, medan marken utanför tomtgränserna var täckt av lilje­konvalj, daggkåpor och förvildade krolliljor. Jag hör inte till dem som anser att naturen alltid är överlägsen det som trädgårdsodlaren kan åstad­komma, men i det här fallet var det uppenbart att där naturen slutade, där började fantasilösheten.
Men gräsmattan har inte bara blivit trädgårdens mest självklara detalj utan också den mest bekymmersamma. Det räcker med en blick på kemi­kaliehyllan i närmaste trädgårdscenter för att inse den saken. Mossdödare, ogräsmedel, konstgödsel och ständiga mödor krävs för att förverkliga drömmen om den perfekta gräsmattan.
Och om den förverkligas är den en katastrof, åtminstone ekologiskt sett. För fjärilar, bin, fåglar och ängsblommor är den ungefär lika gästvän­lig som en öken. Gräsmattan är en helt igenom artificiell företeelse. I naturen förekommer grässlätter bara om marken är för torr för att träd skall kunna växa där eller om betande djur håller annan växtlighet borta. Men den "naturliga" gräsmattan, antingen den nu kallas savann, stäpp, äng eller prärie, är ett under av artrikedom jämfört med en välskött villagräs­matta, där till och med lågväxande örter som tusenskönor och veronika stämplas som hemska ogräs.
(…)
En blomsteräng i stället för den kortklippta gräsmattan har närmast blivit en modefluga under de senaste åren. Medeltidens trädgårdstrend kommer tillbaka, men det kan vara svårare än många tror att åstadkomma en trädgårdsäng. Man skall i princip göra precis tvärtom jämfört med anläggningen av gräsmatta. Jorden skall vara eländigt mager. Inte en gnut­ta näring får tillföras den. Det stimulerar nämligen de grova, glupska gräs­en som tränger undan den sprödare ängsfloran.
Har man en gammal gräsmatta kan man gå en genväg och helt enkelt inte klippa gräset så ofta och inte så kort som tidigare och sedan vara noga med att räfsa bort det avklippta gräset, så det inte förvandlas till ny näring. Det ger en chans åt de blommor som levt mer eller mindre inkognito i gräsmattan att växa upp. Prästkragar, rölleka och johannesört kan spontant dyka upp i ängsgräsmattan. Man kan hjälpa den på traven genom att sätta lökar av kungsängsliljor och gammaldags narcisser och plantera in gullvi­vor, smörblommor, käringtand, åkervädd, styvmorsviol, blåklocka (som bara trivs i den magraste av jordar), gulmåra och andra vildblommor."
Nedan några foton från 40-tal till 60-tal med gräs från vårt gårdstun.

 
 
Här på gården införskaffades den första gräsklipparen i juli 1972 enligt hushållets loggbok. Den var handdriven och kostade 121 kronor. Korna, som inte längre fanns, behövde inget hö. Efter det blev sig inget likt :-o
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

28 juli 2016

1800-talets syn på gräs

I år är det 150 år sedan Carl Jonas Love Almqvist dog. Han är en författare som emellanåt kan förflytta mig direkt till 1800-talets värld. När jag läser Törnrosens bok och novellen Kapellet slår det mig hur annorlunda skönhetsideal man hade på parker då och idag. Hör bara:

"Få ställen i Sverige utbreda sig i en skönhet av så angenämt slag, som parken vid Värnanäs, varigenom den unga prästmannen nu gick. Det är icke en tavla, intagande genom melankoli och pittoresk fattigdom; nej, rikedom och bördighet omgiva vandraren här: han går på Oxenstjernas grund. Genom en äng med gräs, så högt som adjunkten själv, smög denne fram på den slingrande gångstigen, och beundrade de talrika ekar, som med mörkgröna, yviga kronor överallt på ängen höjde sig ovanom gräset. Guds godhet mot människan, redan på jorden, omfamnade henne här i storhet och ymnighet. Den vigde ynglingen gick andaktsfullt och hade försyn för att skada även det ringaste grässtrå."

Nya herrgården, Mannerkrantzks huset, Värnanäs.  Foto: Berit Wallenberg 1926-06-19

Värnanäs ligger söder om Kalmar i Södra Möre härad. Oxenstiernska huset uppfördes 1649,  den nya herrgården år 1789-1791 och i samband med det en engelsk park, ett parkideal som var á la mode på denna tid. Helt i motsats till de symmetriska fasaderna anlades parken naturligt böljande, utan strikta axlar, inga inramade buxbomhäckar, inga broderiparterrer. Alltså en landskapsträdgård vars ideal uppstod i England på 1700-talet.

(Den på 2000-talet anlagda Wij trädgårdar är en park som i vissa delar kan hänföras till traditionen med landskapsparker.)
https://tradgardmedutsikt.wordpress.com/
 Bild härifrån

Tillbaka till naturen var ledstjärnan, så olikt dagens ideal med kortklippta smaragdgröna gräsmattor. Carl Jonas Love Almqvists text ger liv åt 1800-talets trädgårdsideal. En annan "folklivsskildring" var en textsnutt i ett sockenstämmoprotokoll från en församling i Strängnäs stift som jag läste i samband med ett arbete för länge sedan - där fick en dödgrävare kyrkorådets tillåtelse att slå gräset (med lie) på kyrkogården för att ha som foder till sina kreatur. En löneförmån alltså. Kortklippt gräs var inte ett normaltillstånd.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

26 juli 2016

Någonstans i Västerbotten

Det här är ett egendomlig plats.
En egensinnig människas skapande.
Långt från allfarvägarna.
En "hemlig" plats som består av många små byggnader.

Till exempel en gäststuga med björkdekorationer.

Vattenblänk mellan furorna.

Duschrum med konform.

Plats med kyld förvaring.
Och mycket mer än så finns på det där stället.
.
.

24 juli 2016

Klimatskydd

Sån´t här roar vi oss också med på semestern - förutom slåttannan. Timret på rökbastuns norrgavel är fläckvis ganska skadat och bör få ett skydd. Istället för träpanel spikar vi spån på gaveln. Det är riktigt roligt och blir ju rätt snyggt. Spånvarven spikas från olika håll och ger ett randigt mönster. Arbetet kommer att bli klart väldigt snart. Här har blandats hyvlade och späntade spån, pärt.

Taket är spåntäckt sedan tidigare. Det blev färdigt under förra årets semester. Nu är faktiskt byggnadsvårdsåtgärderna då det gäller rökbastun färdiga. Det började med utbyte av syllstockar en gång i tiden.

23 juli 2016

Slåtten över

Nu har vi gjort klar slåttannan ôppe hägna, uppe i hägnet.
Med två liar slog vi det hela under 3/4 dag, sen gick jag och räfsade ihop det hela i strängar nästa dag och dagen därpå vände jag strängarna. Torkvädret har varit superbt så dagen efter (igår alltså) kunde vi lassa in det torra höet i höladan från 1878. Ladan är vad vi säger här, en mellanskottslada, en gles konstruktion av rundstockar. Högafflarna, eller högreparna som jag säger, som används för ändamålet har vardera tre klor.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

22 juli 2016

Karusellen som ska gå till kvällen

Kommer ni ihåg de här karusellerna som fanns i lekparkerna förr, någon enstaka finns kvar. Som den här i Sveg.
Foto Lars W.
Dära Vall´n fanns en så´n här i den då centralt belägna lekparken. Här var vi barn från byarna ibland då vi åkte buss in till samhället för ärenden. Och under skolrasterna i högstadiet. Då var man ju alldeles för stor men lockade inte Näslunds konditori med sina krämbullar kunde det bli en sväng till lekparken för att hänga med kompisar.

Jag minns den gången några av oss blev snurrade runt tills vi blev illamående och höll på slängas av av centrifugalkraften som blev otroligt kraftig. Men i huvudsak var/är det en trivsam lekanordning.

Nu är det andra tivolimaskiner som gäller för barn därför att dära Vall´n pågår årets marknad som avslutar hemvändardagarna. Hemvändardagar finns lite varstans i landet och har pågått sedan 70-talet då den förra stora vågen av utflyttning till storstäderna pågick och samtidigt en liten återflyttning av så kallade  "gröna vågare". Då diskussionen om stad kontra landsbygd hade en annan infallsvinkel än idag.
.
.

21 juli 2016

Identifierat

Har gått vidare i efterforskningarna och letat fram gamla foton på internet som visar kälkar av olika slag. Den första kommer från NM:s digitala museum och visar en kälke avsedd för människor och består av en "låda" med ganska hög sarg.


De övriga två som visas här har jag hittat på VBM:s digitala arkiv.

* Det första är en likfärd från 1924 fotograferad av Robert Lundgren. Titta lite noggrannare på kälken till höger.
* Det andra föreställer Einar Lindquist, hästen Pålle, Herbert och Hugo Lundqvist. De är fotograferade 1926 av Sigvard Lindqvist. Ja, ni ser kälken.

 
Ni kanske minns det här stora träföremålet som jag inte visste ursprungligt användningsområde för. Bottenlöst och ungefär 2 meter långt och cirka 60 (1 aln) brett. Det här är inget som jag minns använts på gården då jag var barn så det vara äldre än så.

Uppbyggnaden består av en ram av trä där brädorna fästs med nådade spikar i tvärslåar infällda i ramen. Det finns utstickande handtag i alla fyra hörn både upptill och nertill.



 
Sm jag förstår det ska sargen placeras på medar, på en stötting. Stöttingar fanns på varje bondgård, även här. Så var kälken klar att användas för någon fora.


Jag kom på spåret efter att nyligen ha varit på besök i ett kulturreservat i Norrbotten där jag tog de två bilderna ovanför med flera olika låga sargar och en kälke, en stötting.

Gåtan som jag ställde HÄR torde vara löst. .
.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...