Slö, slapp och likgiltig - den harangen minns jag från 70-talet. Om det var en norm på landsbygden att slänga sig med den vet jag inte. För mig tyder den idag på bildningsförakt. Ville man lära sig något annat än den norm som gällde blev en ung människor kallad glasögonorm eller knäppgök men jag vill i sammanhanget nämna att jag inte utsattes för dessa förklemande ord. Det var tufft att vara slö, slapp och likgiltig. Kanske visade det även på ovilja att följa pålagda direktiv uppifrån, gå sin egen väg och det kan väl då eventuellt betecknas som modigt.
Bildningsföraktet finns kvar. Naturligtvis inte hos alla - men det finns. I olika åldrar. Hur ska en bygd eller ett samhälle kunna utvecklas om man ser ner på kunskap? Går det?
Arbetarklassen sökte bildning under första halvan av 1900-talet. Den bildning som inte stod till buds genom studier vid högskolor och universitet på grund av ekonomisk omöjlighet. Man sög istället i sig bildning genom brevkurser och bildningsförbund. Man ville framåt för sin egen skull men även för kollektivets skull.
Ensam är inte stark. Jag hittar i gömmorna brevkurser efter min pappa. Nykterhetsrörelsen var en rörelse där bildning kunde fås. Läste i somras om en nykterhetsloge i hembygdsboken Rönnholm och Kronören : anteckningar ur byarnas historia och utveckling / Roland Eriksson, Sigurd Nygren m.fl.
Med hjälp av politiska reformer kom arbetarklassen att bli ekonomiskt välbeställd, hela kollektivet har gjort en klassresa. Då tog bildningsintresset slut.
Bildning är den vetenskapligt grundade nyfikenheten, upplevelsen av att livet är ett gigantiskt lärandeprojekt och att vi blir bättre människor… skrivs i Pedagogikmagasinet.
För kvinnor ur min klass var framtiden under och efter andra världskriget att bli hemmafru. Ju mer ståndsmässigt man gifte sig, desto bättre såg framtiden ut rent ekonomiskt. Det synsättet fanns fortfarande kvar bland många ungdomar när jag själv var ung i kommunen. Att plugga på lanthushållsskolan dära Vall´n - "Pullis"- var ett steg ditåt. Jag har träffat en hel del (unga) kvinnor vars högsta önskan har varit att få barn och familj.
Några var paniska och gav sig in i utsiktslösa förhållanden. Stannar kvinnor kvar på en liten ort blir man i stor utsträckning ung förälder. Alla har inte den önskan, fler kvinnor än män flyttar till städer för utbildning och för att finna en partner med annan bakgrund. En partner som inte enbart studerat vid livets hårda skola eller vid University of Awesomeness.
Efterfrågan på kunskap minskar när alla dels är sig själva nog, dels anser sig veta och vara kompetenta. Och när kunskapen utarmas och forskare betraktas som ett särintresse ökar efterfrågan på enkla lösningar och drakoniska åtgärder. (Från bloggen Flyktlinjer den 18/8 -20.)
Varför lära sig något nytt när man kan själv? Spelar det någon roll om en blind leder en blind och båda hamnar i gropen - om de inte själva märker det? Bildningskomplex och bildningsförakt ligger nära varandra.
Tillägg: Nykterhetslogen i Rönnholm hade namnet 3699 Skärgårdsrosen och bildades 1906.
Ofta tror jag att bildningsföraktet är en slags sköld man håller upp för att dölja sin egen mindervärdighetskänsla.
SvaraRaderaOch på tal om bildning kommer jag att tänka på Hilda Olssons (Kerstin Hed) dikt:
Studiecirkeln
Det var blott några stycken, ett dussin knappt.
Det var långt mellan byarnas tjäll —
men på halkiga vägar de kommo ändå
till ett möte var torsdagskväll.
Det var muntra ord och betänksamma ord
på bygdens sävliga mål
kring ett bord, där aprildagens blåsippskörd
stod och glimmade blygt i sin skål.
Det var ovana grepp kring penna och bok —
det var blickar med längtan och dröm,
som förstummats och stängts vid dagens tramp
vid spis, vid spade och töm.
Det var riksdagsmannens pojkar och statarns Karl,
det var Sörgårds och så några fler.
Den som ingenting visste, fick stöd och hjälp
av den, som fått lära sig mer.
Det var kanske ej kunskap av stora mått,
men den lyfte dock tanken på färd
och skänkte en glimt av vår tid och dess liv,
av vår stora, härliga värld.
Det var ingenting som gav ära och guld —
men de unga, de sågo ändå,
hur rymden vidgades, mer och mer,
över vägen, de hade att gå.
Och det var, som om hela rummet blev fyllt
av en hög, förunderlig makt —
det var ungdomens heliga allvar, som än
ej bränts till cynism och förakt.
Det var som en kväll, när dimman är tät
kring ensliga planer och hus,
och man tänder en lampa — så stod det kring dem
som en brinnande cirkel av ljus!
Tack Margareta, så fint diktaren beskriver bildningsiver. Exakt så föreställer jag mig stämningen i studiecirklar en gång i tiden. Denna dikt av Olsson-Hed har jag inte läst tidigare. Så än en gång tack.
RaderaUtan att känna till upphovspersonen till denna blogg, får det sägas att bildningsförfallet, bildningsföraktet och en stigande fördumning i samhället tar sig allt värre uttryck. Sådant får följder för det analytiska tänkandet, också i post-DDR- Sverige.
SvaraRadera