Här på bloggen har jag skrivit så pass mycket om bildning att det borde ha en egen etikett men så är det inte ordnat. Bildningsförakt skrev jag om i september 2020.
På det inlägget fick jag en bra kommentar av Margareta som skriver:
Ofta tror jag att bildningsföraktet är en slags sköld man håller upp för att dölja sin egen mindervärdighetskänsla.
Och på tal om bildning kommer jag att tänka på Hilda Olssons (Kerstin Hed) dikt:
Studiecirkeln
Det var blott några stycken, ett dussin knappt.
Det var långt mellan byarnas tjäll —
men på halkiga vägar de kommo ändå
till ett möte var torsdagskväll.
Det var muntra ord och betänksamma ord
på bygdens sävliga mål
kring ett bord, där aprildagens blåsippskörd
stod och glimmade blygt i sin skål.
Det var ovana grepp kring penna och bok —
det var blickar med längtan och dröm,
som förstummats och stängts vid dagens tramp
vid spis, vid spade och töm.
Det var riksdagsmannens pojkar och statarns Karl,
det var Sörgårds och så några fler.
Den som ingenting visste, fick stöd och hjälp
av den, som fått lära sig mer.
Det var kanske ej kunskap av stora mått,
men den lyfte dock tanken på färd
och skänkte en glimt av vår tid och dess liv,
av vår stora, härliga värld.
Det var ingenting som gav ära och guld —
men de unga, de sågo ändå,
hur rymden vidgades, mer och mer,
över vägen, de hade att gå.
Och det var, som om hela rummet blev fyllt
av en hög, förunderlig makt —
det var ungdomens heliga allvar, som än
ej bränts till cynism och förakt.
Det var som en kväll, när dimman är tät
kring ensliga planer och hus,
och man tänder en lampa — så stod det kring dem
som en brinnande cirkel av ljus!
Studiecirklarna och de små Folkets hus-biblioteken var så otroligt viktiga en gång i tiden. I Stockholm startade det första arbetarbiblioteket i en nedlagd brödbutik. Det var svårt för en arbetare att komma över böcker innan folkbiblioteken fanns. Forskningsbiblioteken var inte öppna för allmänheten. Församlingsbiblioteken hade inte de böcker som arbetarna letade efter. Det fanns privatbibliotek, men de hade inte ”allvarligare litteratur av samhällskritisk och vetenskaplig art som arbetaren har största behovet av” och deras låneavgifter var dessutom höga. Därför bildades Stockholms Arbetarbibliotek och den 5 januari 1892 kunde man inviga sitt bibliotek. I en skrift vid 25-årsjubileet 1917 kan man läsa om deras lokal, som var ”… eländigt kall och mörk, utan ett fönster ens, inredningen mycket bristfällig, på hyllorna knappt 400 band och kassan, absolut tom!” Eftersom lokalen varit brödbutik fanns i alla fall hyllor, där böckerna kunde ställas upp. När Folkets hus stod klart 1901 flyttade biblioteket dit.
SvaraRaderaSå var det då, Karin!
Radera