5 november 2012

Marmoreringarnas marmorering

En gång i tiden fanns ett gammalt timmerhus i byn. Just det byggdes vid 1800-talets mitt som undantagsstuga för gårdens förmånsfolk. Det var ursprungligen en enkelstuga men byggdes senare till och blev dubbelt så lång. En gång i tiden fanns kulturhistoria kvar här på platsen, ett utsökt valt ställe att bosätta sig på. Med en flack berghäll framför bron. Att bygga på hälleberget har man i överlag gjort förr i tiden, annan mark behövdes för odling och överlevnad. En gång i tiden fanns det här huset och där bodde tant Astrid på somrarna då jag var barn.
I den äldsta delen, där Astrid bodde, var förstugans timmerväggar klistrade med papper som sedan målats med de mest postmodernistiska pastellfärger och mönster. Utan att det då kallades postmodernistiskt ;-)
En starkt naivistisk stenimitation gjord av en lokal målare för mer än etthundrafemtio år sen. Målningen var utför på papp som klistrats direkt på timret. Ett senare tapetlager var klistrat över vid en modernisering. Och därefter pappspänning med  ytterligare tapeter, den sista från 50-talet som var den som syntes då jag var litet barn. Tapetlager har mycket att berätta om mode och smak.
Så här såg gårdsplanen med husen ut i sin storhetstid omkring förra sekelskiftet. Erik Olofssons mangårdsbyggnad i fonden såldes till kolning av den nye grannen, 40-talets bränslekommission ni vet, krävde sin tribut. Huset till höger, Erik Or´s som vi sa, revs 2006. Jag fick veta det per telefon av en kvinna i byn som hade stor sorg i rösten. Jag hann hem och fotograferade det som fanns att se.

Här bodde Nils Olof Hörnsten med familj. Han är en av dem ni ser honom på fotot. Hörnsten var Kalle, Gotthard, Helge, John, Nanny och Paul Sandmans morfar, och bodde med familjen i förmånsbônninga. De två bostadshusen som syns långt bort i gattet mellan de hus jag beskrivit,  revs i skiftet mellan 30- och 40-talen. Det ena var en korsbyggnad, så typiskt ångermanländsk. Där, på hemman no 4, bodde fram till 1851 Eva Christiansdotter, änka efter Jacob Ersson. Jag har aldrig sett något husporträtt av just den ståtliga mangårdsbyggnaden och en förklaring till detta har börjat skymta fram men kräver lite mer hembygdsforskning.

Inget hus på fotografiet ovan finns således kvar. Puts väck. Ibland undrar jag hur jag kunnat bli så kulturhistoriskt intresserad som uppfödd i den här byn!? Jag har gjort en kartöversikt där jag markerat alla timmerbyggnader i byn som försvunnit under 1900-talet. Det är många det.
 Vy på övervåningen mot norra gaveln då golvet var borttaget.
Trappan ännu fanns kvar in situ så jag kunde klättra upp.
Fönsterrutor från Strömbäcks glasbruk tror jag nog det var åtminstone i de små fönstren på övervåningens långsida. Jag var ju där och tittade långt innan huset revs för att mäta upp och dokumentera med video. Men på somrarna när jag, Karin och Carina hälsade på tant Astrid hade jag inte en tanke på detta. Ett barn gör ingen skillnad men den gamla atmosfären finns fortfarande i min kropp.
Soltorkat lertegel var murstockarna uppmurade med, därefter slammade med kalkputs. Jag fick senare med ett soltorkat tegel till min samling av äldre lokala byggmaterial.

 
Till vänster var farstun där den stenimiterande allmogemålningen fanns.
Byn är berövad på ytterligare kulturhistoria som skulle ge oss besittningsrätt, stolthet över vår by och stärka vår egen självkänsla. Vad har vi för anledning att bo i vår by om vår kultur och vår historia försvinner. Då kan vi lika gärna bo i en nybyggd stadsförort. I krig förstör segraren den intagna landsdelens kultur genom skövling och skändning av det som byggts upp, kanske genom att bränna, genom att byta ut ortsnamn. Här gör vi det självmant. Inget att hissa flaggan för precis. Och jo - jag tog vara på bitar av målningen.
Bild hämtad härifrån.
Jämför med det här norrbottniska exemplet som är lite mer elaborerat men i samma anda. Här har vi en som förstår värdet av det gamla, en utbo som är studerad (som man säger här) och boende i kungliga huvudstaden med allt vad det innebär för förståelsen av och värnandet om den egna kulturen. Det tackar vi för!
Här syns Erik Ors´ på en flygbild från 1957. Den under kriget kolade mangårdsbyggnaden låg till vänster i nordsydlig riktning i vinkel mot båda byggnaderna på bilden. Lagård och brunn med hinkflöjel syns. Till 2006 var lagårdsdelen längst till höger kvar. Den äldsta i byn. Det här är platsen en av de äldsta gårdarna i byn, nu alldeles utplånad med sly som intar gårdsplanen.
Här är tant Astrid (Olofsson) som under min barndom sommartid bodde i norra delen Erik Ors´nu rivna gård. Astrid är på besök hos Öbergs. Oskar var slaktare i minst andra generationen och var den som kom hem till oss då en kalv skulle slaktas. Makarna Öberg bodde i ett 1930-tals hus som fortfarande har kvar det mesta av sitt kulturhistoriska värde. Det vill jag skriva om mer framöver.

Jag kanske ska tillägga att Erik Ors´ förmånsbyggnad och ladård var två av få byggnader i byn som var klassade som kulturhistoriskt intressant i den bebyggelseinventering som länsstyrelsen gjorde i början av 1990-talet. Fastighetsägaren var väl medveten om detta vet jag.
.
.

4 kommentarer:

  1. Påminner om vårt hus och rivningen av det... Ser att stockarna är numrerade, så då ska någon bygga upp det igen. Bättre så än att det bara rivs helt och hållet. (du kanske skrev ngt om detta men läste bara halva texten. Får läsa vidare nästa varv jag kikar in,)

    SvaraRadera
  2. Blir aldrig samma sak då fönstren med munblåst glas och inredning inte togs tillvara.
    Timmerstockarna kanske blev något annat hus, inget annat. lagården är helt borta, stenfoten togs inte om hand. Kulturförstörelse var vadd et var.

    SvaraRadera
  3. Tog man inte ens tillvara stenfoten?!!!! DET är det ju som kostar mest att få tag på här i ÖSterbotten! Ja, alternativ 1: bevara på platsen, det är ju här huset stått. Alternativ 2: bygg upp och bevara på nytt ställe. Alla andra alternativ är total kulturförstörelse, verkligen. Kommunerna borde göra något.

    SvaraRadera
  4. Timmerhus är till och med vackra då de rivs.

    SvaraRadera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...