4 maj 2016

TV var inte grejen

Nu när varje individ väljer att titta på film och tv oberoende av tablåerna är det svårt att komma ihåg hur man såg på televisionen i dess barndom. Den introducerades med reguljära sändningar här i landet 1956. Då var sändningarna svartvita och bara en kanal fanns. TV2 kom 1969 och färg-tv ett år senare.

Någon gång in på 60-talet införskaffades de första tv-apparaterna här i byn. Men inte i vår familj. Vi fortsatte med högläsning och berättande på kvällarna. Det var mamma som stretade emot. Ibland tittade jag på tv hos lekkamrater. Men minns inte att jag saknade att vi inte hade egen tv-apparat.

Jag minns en gång att ett par yngre skolkamrater försökte reta mig när de insåg att vi inte hade en tv hemma, men jag var sådan att jag inte tog åt mig av mobben. Inser att jag måste ha varit en ganska stark liten flicka som kunde stå emot grupptryck. Det är ju som bekant särskilt på små orter och i byar som likriktning och gruppnormen är särdeles stor.

När en tv-apparat slutligen inhandlades hade det blivit juli 1971. Jordbruket hade lagts ner den våren och jag skulle i augusti flytta till stan för att gå på gymnasiet. Naturligtvis blev det som mamma anat. Varje kväll bänkade sig pappa framför tv:n och såg i princip allt som sändes. Så hade nya vanor skapats, familjegemenskapen förändrades. Själv var hon mån om att planera sitt tittande hela sitt liv. Hon var ingen slötittande soffpotatis precis.

I svarta vaxböcker finns räkenskaper från 1950- till 1990-tal. Här kan man se att i juli 1971 finns en TV mottagare för 1100 och en antenn för 295 kronor upptagna.

Någon tv ägde jag inte de fyra första decennierna av mitt liv och det var inget jag saknade på något sätt. Det gick så bra utan. Då "alla" snackade om Dallas på 80-talet frågade jag grannen i lägenheten intill om jag kunde komma in och se ett avsnitt. Bodde i Sthlm då. Javisst gick det bra. Så då fick jag en bild av vad det handlade om - JR, Sue Ellen och de där typerna. Men det räckte med detta enda avsnitt för min del.

I kulturkretsar har tv ansetts lite lågstatus och gör väl så fortfarande. Inte för inte kallas apparaten för dumburken, ett sätt att hålla befolkningen i schack. Att skaffa sig egna upplevelser och få egna intryck genom teaterföreställningar, konserter, på konstgallerier och museibesök har lockat mig mer och har under mängder med år varit lättåtkomligt genom boende i storstan. Det handlar kanske om att inte vilja låta sig pådyvlas andras åsikter via rörliga bilder med prat. Fast idag, då tablå-tv är ur spel, kan vi sakna den tid då gemensamma samtalsämnen serverades oss via tv.

Där jag tittar som mest på tv är nog i morfars hus där pappas tjock-tv fortfarande står till buds.

4 kommentarer:

  1. Jag är ett TV-barn då mina föräldrar skaffade en TV runt 1959.
    Minns första programmet som var Andy Pandy. Sedan kom Gullan Bornemark, Anita och Televinken, Tant Mård och hennes hamster Chicko (en tevehallåa som hette Maud men vi barn kallade henne för Mård).
    Därefter kom Barnen i bullerbyn och Saltkråkan med Tjorven och den spännande serien Kullamannen.
    Jag minns en julafton i början på 60-talet gick våran TV sönder alldeles strax innan Kalle Anka och det var hysteriska tårar som föll.
    Men min far ringde en reparatör och han kom på en gång och lagade TV så att jag hann att se på Kalle och hans vänner. På den tiden var det service dygnet runt må man säga.
    Idag är jag inte alls någon TV människa utan sitter sällan vid den och glor. Ännu mindre på sommaren då jag vill vara utomhus så mycket som möjligt.
    För mig finns det viktigare saker i livet än att vara fast vid en TV och det är jag tacksam för.

    Caroline

    SvaraRadera
  2. I Norrbotten fick vi inte TV förrän i början på 1960-talet. Nyhetens behag förstås, men på den tiden det var ju inte många sändningstimmar per kväll.
    Numera väljer och vrakar jag, bockar för det jag vill se under veckan och vissa dagar är inte ens TVn på. Det finns ju annat man kan göra, bl.a. "datorpyssla" och kommentera på trevliga bloggar. :)
    Ha en fin Kristi Himmelsfärdsdag!

    SvaraRadera
  3. Första tv´n i min by skaffade min farmors syster och där satt vi bänkade på söndagskvällar minns inte programmet -- vi drack kaffe till testbilden, när programmet började blev alla tysta. Dålig bild om det hade blåst och då fick nån av sönerna komma och klättra upp på taket och vrida rätt antennen. Sent kom tv´n till mitt föräldrahem.
    Var nog de sista tror jag. Ett tag i mitt vuxna liv var det inne att inte se på tv alls, den fördummades oss och allt drogs över en kam, lite onynaserad. Av och på knapp är utmärkt. Numera ser jag det jag ser på datorn. Tjocktv finns och ska slitas ut. Storbildstv gillar jag inte alls.
    Trevlig helg Viola!

    SvaraRadera
  4. Alla har vi något förhållande till televisionen. Jag uppskattar att höra era. Som barn minns jag mest Humle och Dumle där i skafferiet samt familjen Flinta. Så helt utan referenser är jag inte ;-)

    Ha en skön Kristin Himmelsfärdsdag på er!

    SvaraRadera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...