11 maj 2016

En tur i det gröna

Små grusvägar, vitsippor och stengärdsgårdar. Odlad mark och skog. Vi gjorde den årliga kyrkogårdsresan en av de lediga dagarna i Kristi Himmelsfärdshelgen. När naturen är som nyvackrast.
Vid första stoppet växte mängder av gullvivor utanför kyrkogårdsmuren. Graven vi såg till lite särskilt hade ännu inga blommande växter. Men de kommer med tiden.

Vid nästa stopp i den lilla staden var graven helt i sin ordning. För några år sedan var gravstenen borttagen trots att gravrätten är betald till in på 2020-talet och skötseln likaså. Då blev det liv i luckan ska ni tro och min man fick snart kyrkogårdsförvaltningen att sätta tillbaka stenen. Han är nästan värt en bragdmedalj för det :-)
Den här kyrkogården med utsikt över odlingslandskapet är min favorit. Bakom gravstenarna finns en hög stödmur och många meter nedanför ligger åkermarken. Här ligger ingen av makens anhöriga begravd men i socknen föddes en av hans anmödrar. Här var läge att äta den medhavda matsäcken.
På andra sidan kyrkan försvinner de runda berghällarna klädda med mossor ner i underjorden vars yta är klädd med gräs och bellis. Där bak i bilden skymtar den tidigare fattigstugan.
Jodå, visst har den lilla putsade kyrkan en kyrktupp uppe i det blå.
Vid nästa stopp ligger gråstenskyrkan också högt i landskapet och där borta skymtar sjöns vattenyta. Grusgångarna är väl hävdade med strikta kanter mot gräset. Alla de här kyrkogårdarna är välskötta och trevliga att besöka vare sig man har ett ärende eller bara vill få en lugn stund i vacker parkliknande omgivning. Bänkar finns utsatta lite här och där.
Visst tittar man sig omkring vid de här besöken. Och kanske man ser en speciell gravvård som den här. Läser närmare och ser att Evelina Crosby var född på Saint-Barthélemy 1810 och död på Skepsta den 16 juni 1900. Här måste gömma sig ett annorlunda människoöde! Saint Barthélemy är en ö i Karibien som i nästan 100 år (1784-1878) var koloni under Sverige. Jodå, vi har också varit en kolonialmakt.

Väl hemma googlar jag och finner lite information om Evelina. Här till exempel. På familjebilden på trappan är Evelina " kvinnan i vita förklädet längst till höger. "Mimmie" som Evelina Crosby kallades, var mulatt född i svenska kolonin St Barthélemy och gavs i bröllopspresent till sin matmor J.G. Austins hustru Emma, född Wilday. (...) Evelina flyttade till Sverige och Skepsta på gamla dagar och lärde sig tala svenska."

Alltså en före detta slavinna som kan ha trivts med sitt öde och flyttade med sin matmor, som hon tjänat länge, till Sverige. Kanske skedde flytten då St Barthélemy upphörde att vara svensk koloni?

Gravvården finns inventerad i gravstensinventeringen. Den inventeringen är ännu långt ifrån fullständig men har ändå varit till hjälp i släktforskningen.
 
På en annan gammal kyrkogård finner vi en nutida titel bland alla kyrkvärdar, prostar, bönder, militärer, skräddare och adelsmän. Detta är den första gravvården jag sett med titeln "programmerare". Så nutida.

Dagsturen avslutades här med en kvällskonsert.
.
.

8 kommentarer:

  1. Otroligt vackra bilder från din resa. Våren är som vackrast när den skira grönskan börja komma fram allt mer.
    Kyrkogårdar är jag svag för och går gärna runt på okända och letar gamla gravar.
    Tyvärr håller kyrkan på att spara in på skötseln på vissa kyrkogårdar och vi som hade en så fin kyrkogård har idag en ovårdad sådan.
    Gräset växer högt runt gravarna och vissa stenar är fastbundna vid en "stolpe" för att inte rasa omkull. Vissa gravar har utbrunna plastlyktor där många säkert stått sedan nyår liksom kransar som är torra och bruna där de ligger. Måste det behöva se ut så här?
    Jag vet inte men jag hörde att personalen får inte ta bort "skräpet" om inte kyrkan sköter graven.
    Apropå släkter så hörde jag på radion om dna prover som man kan ta och skicka till Amerika för att få svar på allt möjligt.
    Där kan man också få veta sitt ursprung väldigt långt tillbaka i tiden.
    Några hade vikingar i släkten och några var neandertalare och de var lyriska när de fått detta besked. De hade även hittat nya släktingar genom provet.
    Utvecklingen går framåt i släktforskningen frågan om det alltid blir så lyckat? Några hade fått veta att den far de trodde var den riktiga fadern var plötsligt inte det.
    Kan tro att det kan bli lite känsligt om vissa saker kommer upp till ytan som det varit tyst om.
    Så livet kan ibland vara en överraskning...
    Caroline

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kyrkogårdsförvaltningar prioriterar olika kan man lugnt säga. Här i stiftet finns dock väldigt många fina och välskötta kyrkogårdar. Men visst försvinner vissa häckar emellanåt - de är ju arbetskrävande. Men i hemförsamlingen har både häckar och träd tagits bort så den stora k-gården blivit en "öken" och grusgångarna är illa skötta. Sen är det upp till gravrättsinnehavaren att sköta graven om inte gravskötsel har betalts. Inge konstigt med det tycker jag. Efter år 2000 då kyrka och stat skildes åt blev det här än tydligare.

      Att veta att jag är släkt med Tutankhamon eller en neanderthalare är inte intressant för mig. Det räcker med anfäder på 1400-talet som levde här i socknen ;-)

      Radera
    2. Jag behöver inte heller vara släkt med någon storhet!
      Men jag är stolt över min släkt på min fars sida som var båtbyggare på danska västkusten.
      Lika stolt är jag på min släkt på mors sida! De var fattiga men ärliga och gjorde rätt för sig. Till min lycka så härstammar jag ifrån Svedjefinnar även om några var lite väl vildsinta och mördade folk på finnskogen.
      Det jag menade med dna proverna är att det kan vara lockande att göra det men konsekvenserna kan bli helt annat än man tänkt sig.
      Caroline

      Radera
  2. Ja, visst är det en ljuvlig tid!
    Ge mig en grusväg i maj, och jag går genast i barndom.

    Så många spännande människoöden det finns - hur många Evelinor har inte sjunkit i glömskans hav. Jag tänker ofta på det, både när jag läser böcker om och av, personer som borde vara mycket mer kända än de är - och när jag försöker få någon slags ordning på alla foton. Mycket upplysande när det på baksidan av ett foto står "idel kända ansikten, 1923, ev. -22".

    Grodorna får verkligen leva på hoppet nu för tiden, fast här på min kulle ser jag dem rätt ofta.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glömskans hav var rätta orden! Det skulle vara intressant att förstå fenomenen bakom varför vissa människor blir ihågkomna i stort och andra inte. Då det gäller många konstnärliga yrken lär genus vara en del av förklaringen.

      Och i de privata fotoalbumen en svårighet att leva sig in i framtiden och efterkommande släkten. Hur många äldre fotografier från morfarsfar och mfm skulle jag inte kunna betala en hel del för att få veta vilka som avporträtterats.

      Lyllo som har grodor säger jag bara!

      Radera
  3. Vilket härligt inlägg du skrivit och visar bilder om!jg får alltid lite extra här hos dig tycker jag. Historien om Evelina grep tag i mig; och att vandra bland gravar gör jag också. Programmerarens grav torde vara en som är stolt över sitt yrke? Tack för detta Viola!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Tove, att vandra på kyrkogårdar är stimulerande även om det låter bisarrt. Och Evelina, ja hennes öde grep även mej. Sån tur att sökning på internet gav svar!
      Och stolthet - ja en 40-talist som tidigt började med programmering var säkert stolt över sin yrkesinriktning. Helt i sin ordning!

      Radera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...