4 mars 2018

Två decennier

Som vuxen och på besök här hemma minns jag hur det var att komma ner i köket på morgnarna under de kallare årstiderna.

Det dånar från kökspannan som pappa tänt eld i. En skön värme sprider sig, mamma i morgonrock och pappa vardagsklädd, sitter och dricker kaffe och det håller precis på att ljusna där ute. Självfallet är det kokkaffe som dricks.

Mammas favoritplats var i karmstolen nära vedpannan och medan hon drack sitt kaffe tittade hon ut genom fönstret mot norr och såg "de blånande bergen", dvs Storrisberget. En vy som var hennes. Pappa hade sin favoritplats vid köksbordet.

Mamma drack kaffe på fat, pappa socker på bit. Båda använde grädde i kaffet men inget tilltugg till den här första tåren på dagen. Det heta kaffet svalnar när det hälls upp på kaffefatet. Fyra eller fem fingrar hålls under fatet, kaffekoppen hålls i den andra handen. Mamma använde fyra av vänsterhandens fingrar. Det kräver träning för att det där kaffedrickandet ska fungera helt självklart.

Pappa drack kaffe på bit. När man dricker kaffe på bit stoppar man en hård sockerbit mellan läpparna, dricker kaffet som silas genom sockerbiten som smälter rätt långsamt eftersom den är hård. Det där sättet att dricka åstadkommer ett sörplande ljud.

Det är sådana minnen som ger mig storlängtan. Borta. De människorna. Och det levnadssättet. Det är lite drygt två decennier sedan jag upplevde den sista av de där morgnarna tillsammans med föräldrarna.

Kaffegumma av Anna Sahlstén, finsk målare som levde 1859 - 1931. Kaffegumman målades 1895.

Själv dricker jag flera gånger dagligen kokat kaffe. Med mjölk. Kokat i en Vissel-Johanna av aluminium eller i Bernadottes panna av rostfritt stål för Nilsjohan. Och ibland i den rödemaljerade Kockumspannan. Och gör jag någon gång cappuccino blir det i en sådan här mokabryggare.

Kokkaffe är bästa grejen har jag insett efter att ha testat olika sätt att göra kaffe. Men att dricka på fat kräver träning. HÄR kan man se ett ömsint försök.

Det där levnadssättet...
.
.

8 kommentarer:

  1. Liknar lite våra mornar, fast vi har skippat sockerbitarna och faten med kaffe.
    Men jag tänkte på det här i går, att folk var bättre på att bara titta in och surra en stund, en slät kopp kaffe fungerade bra och inga stora bjudningar och stök.....
    Enkelheten
    Kokkaffe, det skall det vara.
    Tack för en fin stund!

    SvaraRadera
  2. Man hoppas att de där människorna vi saknar med värme och doftminnen känner att de är saknade. I sin himmel.

    SvaraRadera
  3. Åååh,om det bara gick att dela ditt inlägg. Så många som skulle känna igen sej själv och sin barndom, men även många som aldrig förstått att det verkligen finns ett sånt sätt att dricka kaffe på <3 Vespiskokekaffe på fat är nåt magiskt det! Tack för din fina blogg. Jag läser och minns min barndom på landet. //Sonja i Norr

    SvaraRadera
  4. Jag tycker också att kokkaffe är godast. Min farmor som härstammade från Blekinge använde en kaffepumpa.

    SvaraRadera
  5. Hörnini, kommentarerna värmer precis som kokkaffe...


    Kaffepumpa har jag aldrig provat, ifall det är en sådan här gammeldags: https://digitaltmuseum.se/011023773967/kaffepumpa.Men det vore kul att testa en sådan!

    SvaraRadera
  6. Känner och hör för mitt inre...så träffsäkert beskrivet! lägg till doften av nybakade rågbröd så stämmer det hur det var att vakna därhemma under skoltiden innan gymnasiet. Ljuvliga minnen. på söndagarna fick vi barn en halv kopp kaffe, men mest var det grädde eller mjölk...söndagsmys!
    Anna-Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter så fint! Familjen samlad på söndagsmorgonen.

      (Vet inte om du också hade så att när gymnasiet började bodde man borta under veckorna. Så jag vantrivdes med detta liv då.)

      Radera
    2. Jo, då bodde jag inackorderad på veckorna, så nå´t nybakat blev det inte då...däremot trivdes jag rätt bra med att bo på annan ort. Nya vänner och delvis lite nya intryck. Anna-lena

      Radera

Tyck till om du vill...