29 oktober 2009

Sista generationen

Av morfars barnbarn tillhör jag och syrran den sista generationen som har vuxit upp med ett fungerande jordbruk. Morfars barnbarnsbarn vet inte mycket om hur livet på gården en gång levdes eftersom ingen har haft möjlighet till praktisk erfarenhet. Jordbruket las ner 1971 och då var ingen av dem födda. Faktiskt så känns det aningens sorgligt! Detta med hur ett småjordbruk fungerade, hur djuren sköttes, hur slåttannan gick till... kommer snart att bli akademisk kunskap, ja är det redan. Det känns som om jag blir fråntagen min uppväxt då det liv som då levdes blir torrt vetenskapligt. Orden, benämningarna, dialekten, har jag redan glömt till en del men inte helt. Jag hör till den generation som snart finns beskriven på muséerna. Det känns faktiskt mycket märkligt. Jag minns när en då liten flicka i byn sa bäkker i ett sammanhang för kanske 8 år sen. Det var bara min syster som genast fattade galoppen - hon säger getabock... Det hade vi andra glömt och nu är flickan stor och har flyttat till stan. Där kommer dialektorden antagligen att falla i glömska, tråkigt nog. K-märk människor som talar dialekt! Genast!

Jag är ju en "modern" människa med bra utbildning som lever på 2000-talet men som har en underbar lantlig bakgrund, en bra barndom tycker jag nog. Jag finns i två världar. Både geografiskt och mentalt. Det är konstigt. En känsla som många människor som gjort en "klassresa" säkert har. Ta avstånd från någon av världarna vill jag inte. Erik Axel Karlfeldt skrev om att "tala med bönder på bönders vis, med lärde män på latin."


På fotot av Sune Jonsson syns 7-åriga Helen Jonsson då korna tas på skogsbete år 1960. Det skulle lika gärna ha kunnat vara jag även om vi hade färre kor. Kolla Lovikka-toppluvan! Cool! Fotot är taget bara ett par mil från min by.

Då skolan slutat för dagen på hösten och jag kom hemtravande, brukade mamma stå vid lagårn och ropande fråga om jag kunde hjälpa till att släppa korna som stod tjudrade för att beta på lägdornas återväxt. Självklart ville jag det. De gick oftast utan krumbukter direkt mot lagårn för de ville bli mjölkade. Det gällde bara att se upp så ingen bil kom körande om de skulle passera Riks13. Min lillasyster var ganska rädd för kossorna vill jag minnas. Jag älskar svensk kullig boskap. Det finns knappast något mer lugnande än en idisslande ko!

(Herreje, så introvert inlägg. Här står "jag" hur många gånger som helst. Men JAG skickar ut det i cyberrymden ändå.)

2 kommentarer:

  1. tyvär hade dessa kor blivigt omhändertagna av djurskydds inspektör idag då dessa ej hade ansetts uppfylla hullskalan och lantbrukaren fått en "skälig" räkning på några hundra tusen kronor. tiderna förändras!

    SvaraRadera
  2. Ska man nödvändigtvis finna sig i samhällsförändringen är det väl belgian blue som gäller. Om kor öht behövs, mjölk eller annan dryck kan framställas syntetiskt kanske. Nötköttsframställning på dylikt sätt forskas det på. Men vi vill ju ha det så, vi människor?

    SvaraRadera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...