”Kl. 6 e.m. Höll just på att bädda min lilla dotters (sjuk just nu) säng. Hon står innanför hagen på kökssoffan och blev så tyst och när jag tittar efter vilken vacker syn jag då ser. Det har börjat snöa stora vita vackra flingor och det har hon fått syn på och så sjunger E. Ekberg ”Blott en afton bor jag här”. Hon är så betagen av synen och jag likaså. Flingorna som sakta faller ner på den aprilvåta marken och hennes blick som följer dem ner till jorden och så radiorösten, ”Blott en afton bor jag här”. – Jag tyckte det var som att blicka in i en mycket ren och oskuldsfull värld."
Den här kudden har "alltid" funnits hemma men varit undanstoppad i många år. Förmodligen det är mamma broderat snöstjärnorna på svart filt. Me like.Jag har alltid gillat SNÖ och lider mycket när vintrarna blir varmare och vi har haft ett par mörka jular med barmark. Den första minns jag någon gång på 1980-talet. Snön lyser upp, även då det är mörkt ute. Kanske har jag den här inställningen på grund av min mammas känsla för snö. Dotra, den lilla flickan som var jag, fascinerades av lapphandskar och välbehagskänslan stärktes säkert av att en vuxen som betydde mycket kände något liknande.
Jag minns också hur lätt det var att vakna för att gå till skolan de mornar sopkvasten tjongade i järnräckena på bron - då visste jag att det hade snöat eftersom pappa sopade bort den. Det gav mej extra svung i bena.
(Sången heter Jag är främling har jag nu kollat upp. Den finns på YouTube men inte med någon stämningsfull inspelning med Einar Ekberg.)
Edit: Nu finns den att lyssna på:
Vilket vackert inlägg!
SvaraRaderaSå kul att dina föräldrar förde loggbok och så fint din mamma skrev. Det snöfallet måste ha varit en härlig och vacker upplevelse.
Visst är det något särskilt med snö, känner igen det där med att man fick extra svung i benen när man var liten och det hade snöat, ja jag tror faktiskt att jag fortfarande får lite extra svung i benen vid snöfall:-)
Och visst är det något alldeles särskilt med de stora härliga lappskohandskarna :-)