Små ting som säkerhetsnålar, nålbrev, sytråd, blixtlås, skur- och disktrasor vill jag minnas att det fanns i väskan. Borstar, disktvagor kanske. Nylonstrumpor? Så praktiskt det var att få de där varorna hemburna ända in i köket! Det var ju inte förrän 1956 som post började delas ut i postlådorna här i bygden. I hushållets loggbok står "2 juli 1956. Idag har vi för första gången fått posten hemburen till boxen vid vägen." Postorderpaketen fick man hämta i grannbyn även efter detta så man förstår finessen med direktförsäljning i köket.
På Nordiska museets utställning Mitt 50-tal. Kvinna. Mode. Vardag. insåg jag att även kvinnliga försäljare fanns - de sålde kvinnounderkläder som till exempel beställda korsetter och korseletter men endast till "bättre fattiga" (!) i byn. Hemförsäljning var inte enbart förbehållen manliga försäljare.
Den rätta formen
"Men de flesta av oss har små avvikelser från den sköna mall som adlats som ideal. Det är då man behöver begrunda och planera inte bara plaggets användbarhet, vad det får kosta, vilken färg det skall ha osv. utan därtill också: vad skall det förvilla, vad skall det trolla fram? Och med vilka medel är detta möjligt?"
Ur Färg och figur, Björkman-Berglund, Inga. 1953.
Måttbeställda underkläder såldes via ombud, även på landsbygden. "Hon kom cyklandes med underkläder från Spirella i en låda på pakethållaren, för att prova ut det som beställts hos de "bättre fattiga" i byn, som lärarinnan och prästfrun."
Gun Waldetoft, född 1927, Limedsforsen, Dalarna.
Klicka för större bild.
Från Nordiska museets utställning Mitt 50-tal. Kvinna. Mode. Vardag.
.
.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyck till om du vill...