Mamma gillade inte när kossorna vispade med svansarna när hon satt på mjölkpallen av trä och handmjölkade eftersom det hände att svanstippen kom åt hennes ansikte. Därför, och för traditionen med att kosvanstagel för länge sedan användes i hushållet, klippte mamma av kornas svanstippar efter sommaren. Här är några av svanstipparna.
Då jag ser knippena med kotagel minns jag det innerliga förhållande som fanns mellan människor och boskap en gång för inte så länge sedan. Varje ko var en individ som sågs, hade egennamn och inte nummer, sågs som en levande varelse som naturligtvis gav ekonomiskt bidrag till familjen, inge enbart som en kylig lönsamhetssiffra i en tabell. Vi är inte många som har växt upp eller växer upp i den miljön idag.
Så här ser en kosvans ut. Bara nedersta delen har hårstrån, tagel.
Här är morfar med en kalv troligt på 1940-talet.
Jag är inte nostalgisk bara betänksam över hur samhället förändrats inom alla områden utan att det har gått att "ta på" förändringen. Det "bara blev" så och vi är själva del av förvandlingen. Taglet från kosvansarna visar på samhällsutvecklingen de senaste decennierna, ja från 1970-talet. Utvecklingen skrämmer mig.
.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyck till om du vill...