Då kräka jeck på skojjen

Ett får ur Levande landskap - en resa till framtidens jordbruk, Balders förlag 2020. Foto: Mats Ahlberg.

En gång i tiden släpptes kreaturen, kräka (kor, får, getter) ut på skogen, skojjen, under sommaren för att beta. Långt tillbaka fördes de av unga kvinnor från byarna till en fäbod där sådana fanns. Där stannade djur och kvinnor hela sommaren. Varje kväll kom kreaturen hem till fähuset på fäboden. De ville bli mjölkade och blev någon kvar lockades de åter eller letades upp av skötarna. Vilda djur som brunbjörn var en fara för tamboskapen, särskilt nattetid. Fäbodplatsen var en byallmänning.

När fäbodväsendet upphörde hade man här i byn byggt sommarladugårdar i anslutning till skogsbrynet. De låg utanför den inhägnade byn, utanför fastbandhagen, trägärsgården. Sommarladugårdarna låg mestadels på byns allmänningar. Dit flyttade kreaturen under sommaren som hörs på benämningen. Från sommarladugårdarna släpptes boskapen på skogen varje morgon av bondmoran eller en piga efter mjölkningen och kossorna kom tillbaka till kvällsmjölkningen. En av kossorna var ledarko och hade en skälla i en läderrem kring halsen vilken hördes ganska långväga. Kossorna kunde hålla ihop och följa ledarkon och människorna hörde var korna befann sig i den händelse de behövde leta efter dem. Detta levnadssätt upphörde här någon gång vid andra världskriget, före 1900-talets mitt.

HÄR kan man läsa om fäbodar i Västernorrland. Jag önskar att det kommer en avhandling/djupare beskrivning av fäbodväsendet i Västerbotten och även om sommarladugårdarnas period. Om de sistnämnda har jag inte hittat någon akademisk skrift.

En period i livet hade vi getter som höll borta sly och högt gräs. Det var i det andra boendet och en fin tid med långsam lunk att minnas så här i efterhand. Getterna höll sig själva med mat i hagen men att fylla på vatten i vatten sån behövde göras två gånger om dagen. Att ta en sväng till hagen och bryta eller böja ner kvistar med löv för att de skulle få äta var välgörande för människa och djur. Att stressa lät sig inte göras. Getter är de bästa landskapsvårdare och slyröjare som finns om de bara får hållas i rätt omgivning och äta men inhägnad krävs minsann. De vill hoppa och skutta så stenig hagmark med nivåskillnader passar getter väl. Att se skogsbryn där träden är ätna upp till mulbeteshöjd är fantastiskt vackert. Där är naturen (människa, djur och växtlighet) i skön symbios.