Denne Renlund tog sig tid att sitta ner vid köksbordet då han med sin lilla bulliga lastbil lämnat av varorna. Det var ju så på den tiden, alltså 50- och 60-talet, man tog sig tid för varandra. Om vi barn var hemma frågade han om vi kunde rita ett lapp-W. Det kunde vi aldrig och då tog han fram pennan och ritade detta snirkliga W på ett vitt papper, kanske var det på baksidan av räkningsblocket.
Jag kan fortfarande inte rita ett lapp-W trots att Renlund visade detta vid flera olika tillfällen. Hur det ser ut får ni föreställa er (om ni inte redan vet). Vad han fått benämningen ifrån har jag ingen aning om men bokstaven liknade det sätt man före skrivmaskinens uppkomst brukade börja myndighetsbrev - med en ornerad bokstav, det som kallas anfang. Detta var under skrivstilstidens höjdpunkt och en hel del sådana kommer jag i kontakt med då jag läser äldre handskrivna dokument. Kanske var Renlunds lapp-W en reminiscens från dåtiden.
Det här barndomsminnet sitter ganska djupt eftersom Telias räkning gör att tanken på ett lapp-W dyker upp. Det var trevligt att vara barn och få vara i centrum för en förnöjelse. Så lätt det såg ut men så svårt det var att härma.
Vad gör ni med alla dessa minnen som dyker upp när som helst?
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Lapp-W, anfang, skrivstil, Lantmännen, Håknäs, torvströ
Oftast gör jag som du och bloggar om det. Det är märkligt det där med att ta sig tid för varandra. Jag lägger ju ner rätt mycket tid på min blogg, och jag - som är en ensamvarg - har fått mer kontakt med andra nu sen jag börjat blogga, än jag hade innan. Och i mina ögon är det minst lika värdefullt...
SvaraRaderaLapp-W? Nej, men jag ritade en naketstudie med ett enda streck en gång...
Oh, jag vårdar mina minnen ömt - och eftersom jag har ett extremt gott minne vimlar det av dem.
SvaraRaderaEn del osorterade minnen har jag på bloggen, andra har jag skrivit ner på diverse mer privata ställen.
Det upphör aldrig att förvåna mig hur hjärnan fungerar - vad som får en att minnas vissa saker. Ibland är det ju uppenbart, men alla minnen som bara ramlar över en till synes utan anledning, funderar jag över varför de kommer just när de kommer.
Också jag hade förmånen att få växa upp bland vuxna som umgicks med mig på ett naturligt sätt. Människa till människa istället för vuxen - barn perspektivet.
Margaretha
Ja, vad gör man med alla minnen... delar dem förstås, ibland när man träffar släktingar eller andra som man växt upp med. Vi hade sommarhus utanför Lövånger, i Vallen, och det skapades många fina minnen när hela släkten var där - de diskuteras med värme och glädje vid familjesammankomster.
SvaraRaderaJa att skriva om dem på bloggen gör jag bevisligen. men skulle jag inte blogga skulle dessa omärkvärdiga minnen aldrig bli nertecknade. Att prata om dem som Jennie skriver gör man inte i min släkt och bekantskapskrets. Varför det är så vet jag inte. För småttigt kanske? Tysta norrlänningar pratar inte i onödan kanske ;-)
SvaraRaderaAtt som Mira göra något föreställande med ett enda streck har jag inte ens försökt mej på.
Margareta - är det inte märkligt att vi som var fostrade att ha "respekt" för de äldre ändå blev sedda av den äldre generationen. Jag tycker fortfarande om att prata med många äldre med ett helt liv bakom sig. Men inte som "elev" utan som medmänniska.
Jaså, Du kände till John Renlund från Håknäs.Han körde runt i bygden med sin 1946 Ford lastbil, mörkgrön hytt och "kromet" gulmålat då det strax efter kriget var brist på krom. Vi var några grabbar som vistades "runt" honom men aldrig visade han oss några Lapp-W´n.... Han bjöd ofta på karameller men hade åxå en jädrans kort stubin vilket gjorde att det var tacksamt att retas med honom. Hans bil innan Forden var en Willys krigsjeep, kanske det var ett Willys-W han ritade :-)
SvaraRaderaGod fortsättning!
Rune Ö