20 mars 2010

Apelsintrolla´

Jag var inget ”modernt” barn som föräldrarna läste sagor för när jag skulle somna. Nä, de hade fullt upp i lagårn då jag var liten. Sagor fick jag mig till livs då jag började läsa själv. Då läste jag väldigt mycket istället.

Men jag minns ändå att pappa, mitt på ljusan dagen, brukade berätta en saga han hittade på i stundens ingivelse och som jag därefter ville ha berättad för mej gång på gång. Det handlade om apelsintrollen, de runda, brandgula, lurviga sakerna som kom ut ur granskogen och rullade nerför grusvägen ôppa löta. Min fantasi sattes omedelbart i rörelse. Det måste ha varit söndag eller lördagseftermiddag han tog sig tid med berättandet, på lördagar jobbade han halvdag.



Annars var det gussola som lästes och det var mamma som stod för det och förde berättelserna vidare. Det här är en trakt med stark religiös förankring, precis som t.ex. Bohuslän. Nere hos mormor och morfar läste hon högt på kvällarna ur Rosenius dagbetraktelser, Luthers postilla eller Bibeln medan syrran och jag ofta busade tyst. Den läsningen har jag haft mycket nytta av i vuxenlivet. Jag kunde/kan bibelberättelserna både ur gamla och nya testamentet. Det var väldigt nyttig då jag läste konstvetenskap på universitetet. Studieåret i Rom dröp av bilder – skulpturer, målningar, reliefer i interiörer och på byggnadsfasader – många med bibliskt innehåll. Och jag kunde tyda mycket och därtill förstå bakgrunden till bilderna, med bakgrundskunskap är det lättare att sätta in dem i ett samhällshistoriskt sammanhang. Men självklart har den kristna miljö jag växt upp i också orsakat vånda och visst besvär. Som helhet har dock gussola varit av godo, tror jag.

Sverige är det mest sekulariserade landet i världen sägs det. Det innebär att det inte går så bra att tala i liknelser eller referera till vårt gemensamma kulturarv, få förstår vad jag syftar på. De som förstår mej har oftast fått kunskap via en akademisk utbildning men saknar berättelserna från barndomen. Jag känner mej lite ensam ibland, i mitt sociala sammanhang. Jag är heller inte okunnig om att kyrkans makt var stor och kyrkans män lätt tryckte ner sina församlingsbor i strumplästen - husförhörslängderna är intressant läsning. Och jag är också medveten om att Karl Marx menade att "religionen är folkets opium", dvs. en troende människa har ett hopp efter döden och bryr sig därför inte om att försöka förvandla samhället eller sin egen situation till något bättre redan här i livet.

Hm, jag är en syntes av bondeståndet och arbetarklassen.

2 kommentarer:

  1. Ja tänk va man ha vöre ve öm. På söngagförmiddagana skull våran familj tase från Mo te Filadelfia i Lögd. Vi hadd ingen bil utan he va sparken på vintern å se vane cykeln på sömmarn. På vägen dit mött vi lögdara som skull dita Salem i Mo fö baptista könne ju int gå på filadelfia för dit kömme bara pingstvänna. Uta dära vägen könne vi samtidit träff på dem som skull dita Efs breve Lögdskola. E henne tyckt man som bån va körnstet för man hadd ju räkne ut att he va samma gud som allehopen trodd på.
    Hälsninga bårda Mobacken

    SvaraRadera
  2. Ja, se männischen ä se lik, vare se dôm ä reliscös (kristna, buddister, islamister etc) eller ateister eller agniostiker. Käbbel man int ôm vem sôm ha bäste guden, se käbbel man ôm na anne. Se ä´re.

    He ä se svårt å kômma sams. Allehopen tyck se ha rätt, allehopen vill va bäst, rikest, vackrest, ha mest makt, mest inflytande. Å he kôn ju allri gå ihop. Å se blir e sôm he bli.

    Godhet å snällhet sett te na anne. Eller se är´e viktigest å vara ellack för å kômma se fram häre live...

    Alla revolutioner har hittills bara bevisat en sak: allt går att ändra på, bara inte människan!

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...