24 mars 2010

Uppfostringsjänta

Makarna Jonas Forsberg och Catharina Eskilsdotter, som jag skrev om i förra inlägget, hade inga gemensamma biologiska barn. De tog en fosterdotter, n´uppfostringsjänt, som hette Hedvig Sophia.
Fotot saknar fotograf och ateljénamn. Jag tror det är en lokal byfotograf bakom kameran. Flera porträtt med detta golv och även med den nybarocka stolen som rekvisita återfinns i albumen. På fotot står att detta ev. kan vara Forsbergs uppfostringsjänt. Jag är rätt så övertygad om att det är så. Sofia var 13 år då hon 1871 kom till paret Forsberg/Eskilsdr.

Sofia föddes år 1858 i Viksjö, Sundsvall. Fadern var smeden Nils Tysk och modern hette Hedda Sophia Lindgren enligt födelseboken. Jag uppmärksammar att en av faddrarna var just Jonas Forsberg, de övriga var från Sundsvallstrakten.

Sofia var förstfödd och fick med tiden fyra syskon som jag hittat. Vid 13 års ålder, år 1871, flyttade Sofia, som jag dragit slutsatsen att hon kallades, enligt husförhörslängden från sin sjupersonersfamilj till Jonas och Catharina. Varför är höljt i historiens dunkel, åtminstone för mej.
På detta foto finns inget ateljénamn tryckt och inte heller står skrivet med säkerhet vem som är avbildad. På grund av halsutsmyckningen, som är densamma som på första fotot, drar jag, kanske något förhastat, slutsatsen att det är Sofia.

Det som var absolut nytt för mej kom fram vid 2.30-tiden natten mot måndagen då jag letade efter Sofias mamma Hedda Sophia. Hennes födelsedatum och födelsesocken hittade jag i en husförhörslängd efter att hon bildat familj. Jag letade vidare i födelseboken för tiden och hittar snart att hon och Catharina är systrar. Sofia är dotter till Catharinas sju år yngre syster Hedda Sophia. Så är det! Det har ingen någonsin nämnt för mej tidigare.

Det är häftigt fascinerande att släktforska. Men att sitta uppe fram emot klockan 3 natten mot en måndag är inte att rekommendera om man ska upp och jobba samma morgon!!!

Tror inte att jag forskat fel men förstår inte riktigt efternamnet Lindgren på modern Hedda Sophia i dotterns födelseakt. I födelseboken 1819 för Br. Catharina står fadern också som Eskil Lindgren. I övrigt stämmer alla datum och personer och i husförhörslängderna, då döttrarna bor hemma, heter fadern Eskil Olofsson. Detta var den tid då man kunde byta från patronymikon till ett taget efternamn, ofta kombination av naturföreteelser.

F. M.Stridsberg Ca 1870 och framåt. Ateliern övertogs av Hanna Lundborg ca 1882.

Det här fotot tar jag med än en gång. Det här är enda fotot jag har skannat av där det med stor säkerhet är Hedvig Sofia som poserar bakom Catharina och Jonas. I bakgrunden en stor blommande nerium oleander. Visst är det intressant att spana in frisyrer, klädedräkter och rekvisita? Det skulle kunna bli ett inlägg på bloggen bara detta.

Hedvig Sofia gifter sig 1880 med skollärare Isak Edvard Dahlström dära Vall´n. Skriftligt bifall till giftermålet lämnas av fadern Nils Tysk. Paret fick fem barn: Betty, Hedvig, Karl, Olga och Astrid.

***

Till sist ett råd till alla med äldre fotografier med tanke på framtida generationer: GLÖM INTE NÅGONSIN att skriva namn med blyerts bak på porträttfotografier. Det räcker med att 25 år gått för att namnet kan vara glömt. Allt är förgängligt. Det underlättar så oerhört för framtida forskare om bildernas ägare varit förutseende. Det är viktigt att namnge även en digital fil med relevant information.

4 kommentarer:

  1. Viola!
    Det är som du säger intressant med "frisyrer, klädedräkter och rekvisita" på gamlafoton. Själv har jag haft funderingar kring personernas uttryck och beteende i olika tider. Säger det något om tiden, tidsandan. Före och en bit efter sekelskiftet skulle alla vara allvarliga. Kanske kommer ordet gravallvarlig till sin rätt här.
    Numera ska alla se glättigt glada ut. Man kan t.ex.se förändringen där personal, kanske en avd på ett sjukhus, ställer upp för den årliga fotograferingen. Från att tidigare haft en ansvarsfull och målmedveten min så övergår det till att nästan visa på att man deltar i en fest. När och varför detta sker kan vara värt en reflektion.
    Då det gäller rekvisita så smyger gärna statussymboler med innanför ramen. Det kan vara cykeln i förra seklets början, hemmansägaren med hästen eller den första traktorn. Den nyköpta bilen står man gärna samlad kring. Jag har en bild av mig själv som ung där jag står nonchalant lutad mot en blänkande snygg Opel Kapitän. Det var ännu många år kvar innan jag hade råd att köpa en egen bil.
    Vad ska man snobba med idag?
    Mvh
    G.W.

    SvaraRadera
  2. Numera tar man inte lika ofta porträttfoton i ateljé. I var mans hand finns en digitalkamera.

    Att ha en bild med sig själv liggande i solstol, sippande på en drink på en enslig thailändsk strand med havet i bakgrunden, inbillar jag mej fortfrande kan kanske vara gångbart om man vill "vara någon". Annars är ju de absolut senaste tekniska prylarna statusmarkörer, men förekommer inte alltför ofta på porträtt.

    Tack för kommentaren, den väcker tankar. Det här skulle någon (om det inte redan är gjort) skriva en avhandling om.

    SvaraRadera
  3. En reflektion

    Personligen tror jag att den privatisering som skett inom tjänstesektorn de två senaste årtionden har satt spår i ansiktsuttryck, rekvisita mm. Då tänker jag i första hand på gruppfoton och reportagebilder på arbetsplatsen.
    Även inom den kvarvarande offentligt drivna vården och skolan har man blivit medveten om konkurrensens krav på att det gäller att "sälja sig", att locka kunder. Man ska se glad och nöjd ut.

    G.W.

    SvaraRadera
  4. Ja, det kan nog stämma. Då man inom vården ansåg yrket vara ett kall, såg man pliktskyldig ut och vilket betydde allvarlig, "seriös", min.

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...