Flytta råstenar

Det kan verkligen hända mycket i en liten by.

Klara och Johan Olof lät dela sina två hemman mellan de fyra sönerna som nådde vuxen ålder. Dottern Karin bodde i en stuga nära föräldrahemmet enbart med tillhörande tomtmark. Hemmansklyvningen skedde några år in på 1900-talet.

Morfars fick åkermark på en del av  hemman nr 1 där han också lät timra sig ett bostadshus. Brodern Gustaf Roberts åkermark låg i anslutning till morfars mark men Gustaf byggde sig ett bostadshus längre norrut, närmare föräldrahemmet.

Efter några år som hemmansägare hamnade morfar på sjukhus. Kanske trodde Gustav att brorsan aldrig skulle komma hem igen utan kanske dö snart. Så han passade på att flytta råstenar mellan skiftena till sin fördel. Lav och mossa hade väl knappt hunnit klä stenrösena då de flyttades. Morfar tillfrisknade och upptäckte vad som skett. När vet jag inte, inte heller hur han först gick till väga i kontakten med brorsan. Medelst ett samtal förmodar jag. Det vet väl alla normalt fungerande markägare att råstenar och rösen flyttar man inte på. Men troligen nekade Gustaf till det inträffade eftersom en ny lantmäteriförrättning blev följden. En förrättning som sedan togs upp i tinget och rågränsen stadfästes i samband med det. Det är av hörsägen och befintliga dokument min beskrivning bygger på.

Tänk att ha ett syskon som försöker flytta fastighetsgränser för egen vinnings skull. Hur skulle du reagera på det? Pockande Gustaf blev morfars benämning på brorsan.

Nu var så att Gustaf Robert inte blev alltför gammal, han dog 1927 i en ålder av 45 år och lämnade hustru och sju barn efter sig. Morfar överlevde honom med tre och ett halvt decennium.

Vi är med om så många märkliga saker som hemmansägare. När vi i juli 2010 lät bygga en fastbandhage passade vi på att rödfärga visstenen på ett gränsröse. Senare samma sommar, när gräset på lägdan som hagen slutar intill och där röset står hade slagits, hade någon placerat en sten på lägdan något in på vår mark. Min man och jag bara tittade på varandra när vi upptäckte det och tänkte: hur småsint kan man vara? Något foto togs inte, vi flyttade stenen för att traktorns slåtterbalk inte skulle förstöras av den kommande år.  Även gränspinnar i skogsmarkerna sätts upp utan att kontakta oss som rågrannar. Att det blir rätt kan vi inte lita på. Sonen, som nu övertagit hemmanet, fortsätter på samma vis, takterna sitter i inom familjen allt sedan Gustafs dagar. Att få telefonsamtal där min tremänning skriker och gormar för att få mej att ändra inställning i en fråga har också hänt. Livet är underbart.

Torgny Lindgren har i boken Legender en skröna om hur det går för den som flyttar rågångsstenar. Här finns inledningen till berättelsen. Den skrönan och civiliserat uppförande tänker jag på ibland.