10 juni 2013

Storyn om rågångarna som flyttade sig

"
I Korpmyrberget fanns fyra hemman, Enars, Antons, Oskars och Ottos. Ottos låg i mitten, det var omgärdat av de andra tre.
Vart hemman var två hundra hektar, där rå­gångarna gick var fyrkantiga stenar ställda.
Enar och Anton och Oskar var gifta och hade barnhopar, Otto var ogift och barnlös, han var grov och skrynklig i ansiktet som en arbets­handske.
Hemmanet var den enda varelse som stod ho­nom nära, han kände hemmanet lika väl som sin egen kropp, han var torr och ofruktbar .
    Om han hade någon glädje i livet så var det hemmanet.
    Korpmyrberget l: l.
    Så det var icke att förvånas över att han ville att hemmanet skulle växa och utvecklas, det är vad vi vill ska ske med dem vi älskar .
Han började flytta rågångsstenarna, han gjor­de det försiktigt och i hemlighet och om nätterna, några fot bara, han bar dem mot låren knäande och vickande.
Om jag endast är försiktig, tänkte han, då kommer Enar och Anton och Oskar aldrig att märka något, ingen kan väl minnas så noga var rågångarna går, icke på kvartstummen, jorden och världsalltet omdanas ju oavbrutet men så sakta och tövande att vi ingenting förnimmer , vikar växer igen, bäckar ändrar sitt lopp, träd faller och ruttnar, berg sjunker och djup står upp.
Men till sist blev ändå Enar och Anton och Oskar misstänksamma. En stenhög som Enar jämt hade trott var hans hade med ens blivit Ottos. Och Antons stig ned till Korpmyrtjärn gick nu genom Ottos skog. Och ett par ofantliga tallar som Oskar glatt sig åt ända sedan barndo­men hade vandrat bort och stod en dag på Ottos mark.
Och de rådgjorde med varandra.
Men om det hade varit någon annan än Otto. Och om man med visshet hade vetat var rå­gångarna verkligen skulle gå.
Om Otto hade varit sådan att det ginge att tala vid honom.
Och om det hade gällt livet.
Så de enades om att vänta och se, det kunde ju också vara en sjukdom som Otto drabbats av, detta flyttande av rågångsstenar, någon sorts in­givelser.
Men då fyra år gått började Otto lägga under sig deras åkerjord.
Då skrev de ett brev till lantmäteriet i Ume. Det var nödvändigt att rågångarna får Korpmyrberget 1: 1 på nytt vart utstakade.
Och en dag i september kom lantmätaren, det var till Otto han kom, i en skinnväska hade han lantmäterikedjan och tuben och mätbordet och pennorna och linjalen och de övriga verktygen, det var en lugn och stillsam lantmätare, han hade ballongbyxor och benlindor och håret var benat med linjalen.
Två skiftesgodemän skulle tillkallas sade han, men Otto sade att det var väl ingen brådska, först måste han lantmätaren få en matbit.
Så Otto kokade kornmjölsgröten och tog fram mjölken och lingonen, sedan satte han sig på vedbänken och betraktade lantmätaren.
Han åt sakta, han såg inte ut att äta av hunger utan därför att det var hans skyldighet, han höll vänstra handen utbredd och blick stilla på bord­skivan och han satt rak och styv i stolen, han såg ut som en sjutumsspik, och han böjde sig inte fram då han åt men ändå spillde han inte och han åt i fyrkant, han gjorde raka kanter med skeden, han hade lagt gröten mitt i tallriken, och han putsade den och gjorde hörnen alldeles räta och sedan åt han försiktigt och lika mycket från var sida så att gröten hela tiden var fullkomligt fyrkantig, också den sista skeden kornmjölsgröt var fyrkantig.
Du äter i fyrkant, sade Otto. Det har jag aldrig sett förr.
Om man på en enda punkt släpper in oord­ningen i sitt liv, sade lantmätaren, då är man förlorad.
    Är du lika samvetsgrann med allting du gör, sade Otto.
Jag är en människa med ryggrad, sade lantmä­taren, än har jag aldrig tagit ett steg eller gjort ett handgrepp på en slump.
Det är givetvis en stor lycka, sade Otto, att vara oberoende av slumpen.
Om man ger ett lillfinger åt slumpen så tager han genast hela handen, sade lantmätaren. Har man tagit slumpen i båten så far man även ro honom i land.
    Så du tänker vara som noggrann med den här förrättningen i Korpmyrberget, sade Otto.
Jag ska göra allting nytt, sade lantmätaren, jag ska staka varenda rågång så som den var från begynnelsen.
Du tycks då säkert veta vad som är meningen med ditt liv, sade Otto.
    Livet är fullkomligt meningslöst, sade lantmä­taren. Det är därför ordningen är oundgänglig.
    Jag tror, sade Otto, att livet har en mening.
    Om livet självt hade en mening, sade lantmä­taren, då skulle inga lagar och rågångar behövas.
Då insåg Otto att lantmätaren var en omöjlig människa, han skulle omintetgöra alla de små förbättringar av ägogränserna som det kostat så­dan möda och så många år att skapa, han var utan medlidande och misskund, för honom var det ena hemmanet lika heligt som det andra.
Så att när de kom ut på gården gick Otto till vedboden och hämtade klyvyxan och dräpte ho­nom, han var ju tvungen, lantmätaren hade just öppnat den väldiga väskan, Otto dräpte honom i hemlighet, och sedan bar han honom till dyngkasen, att göra sig av med en lantmätare är icke så alldeles enkelt, och han grävde ner honom styvt tre fot.
"

Så börjar en berättelse ur Legender av Torgny Lindgren, 1986. Lindgren utvecklar det hela till en veritabel skröna där en ny potatissort ser dagens ljus. Som född i Raggsjö är Lindgren en kännare av den västerbottniska mentaliteten. Västerbotten säger sig vara berättarnas län, ett varumärke som kanske kan stämma. Ursäkta oss värmlänningar!
Skälsten vid Rådingelyckeskäl.
Foto: Folke Fleetwood 1931 eller 1933.
Odensvi hembygdsförening, sockenbilder

Kolla HÄR hur man kan inventera en trakts gränsstenar idag. Jag är djupt imponerad av att historielösheten inte breder ut sig helt. Här i bygden var råstenen från 1860-talet mellan två grannbyar längs gammvägen fallit i glömska men tro´t eller ej, den blev kvar efter dikningen i fjol. Jajamensan! Utmärkt. Hur många vet var femstenaröse finns här i byn, tro? Det är något helt annat än råstenar eller rösen mellan olika hemman.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

2 kommentarer:

  1. Och när Otto dog blev han en skälvrängare. En gast som osaligt springer längs sina flyttade rågångar...

    SvaraRadera
  2. Jajamen Mira. Så kan det gå ;-)

    Skrönan om femfingerpotatisens uppkomst är väldigt frodig. Tycker jag.

    SvaraRadera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...