15 juni 2013

Naturen som arbetsmaterial

Utbildningen till byggnadsarkitekt och stadsplanerare är väldigt bred, där behandlas även trädgårds- och markplanering. Gestaltning av det fysiska uterummet med andra ord uttryckt. Parker, stadsplanering och villatomter kräver sitt. Utbildning till landskapsarkitekt ges på SLU i Uppsala och Alnarp men som byggnadsarkitekt/planerare samarbetar man med andra yrkesgrupper och det var just för att introduceras i att även tänka på uterummet som vi arkitektstudenter hade obligatoriska kurser i detta. (Likaväl som i möbelformgivning och kommunal planering.)
Bild från hemsida för Trädgårdens och landskapsvårdens hantverk, kandidatprogram, 180 hp 

Landskapsvård fanns det inget som hette på 70-talet men det var just det det handlade om. Numera finns en det en praktisk utbildning i landskapsvård - men bara i mellansverige. 

Nåväl, det hände då och då under min arkitektutbildning att äldre erfarna och sakkunniga arkitekter höll föreläsningar. Ett sådant föredrag hölls av Sven Hermelin, en äldre sympatisk herre, en trädgårdsarkitekt bortom pensionsåldern som talade om det som idag skulle kallas landskapsvård. 

Jag tyckte det var otroligt häftigt att någon kunde tala så kärleksfullt, coolt och lyriskt om skötsel av ängar med exempel från bland annat fagning av gotländska hagar. Det här med lie och räfsa var ju något jag var uppfödd med som vanliga bruksföremål men det gällde  knappast någon annan i hela den stora föreläsningssalen. Här låg jag verkligen i framkant kan man säga.

Nu har jag sedan länge insett att  det tyvärr mestadels endast är akademiker och humanister, den grupp som jag nu tillhör, som försöker hålla kulturarvet och den kunskap som krävs för detta levande. De människor som levt med det sedan barndomen vill modernisera sig och är glada att förhållandena ändrats. Det gamla förknippas inte med kultur och kulturarv utan med fattigdom. Det är bland annat därför som åkermark och hagmark tillåts växa igen förutom de yttre ekonomiska förutsättningarna. Och det är därför ämnet blir akademiskt, tas ifrån sitt ursprung och lämnas inte över från generation till generation längre. Som en person som både varit med om jordbrukande från barndomen och likväl som akademiker har touchat ämnet landskapsvård är jag utdöende.

En sak som gör mig otroligt glad att jag hört den då gamle och pensionerade Sven Hermelin lågmält och inspirerande tala om skötsel och hävd av ängsmark, om landskapsvård, för si så där tre decennier sedan. Just på KTH i Stockholm. Har ni besökt en blommande hävdad hage i maj? Det är ett miniparadis på jorden. Men den måste skötas för att behålla sin attraktionskraft. Hermelin fick mej att se det med en akademikers ögon, det som var självklart för mej sedan barnsben.

Där man förstår värdet av att hålla markerna öppna och är stolta över sin tradition, får många glädje av vyerna. Till sådana ställen dras storstadsborna, de inflyttade "stockholmarna", dvs ett annat ord för den akademiska medelklassen, som gärna vill hålla traditioner vid liv. Det sker även utanför Umeå med sitt universitet, då akademiker och kulturpersoner köper gamla västerbottensgårdar och försöker hålla dem i hävd, ibland med gamla tekniker. Det inhandlas fritidshus och byggnadsvårdas ofta på ett förtjänstfullt sätt. Som akademiker tar man hjälp av sakkunniga om man själv saknar insikt och kunskap.

Så ifall tycker ni att det ser bakvänt och bakåtsträvande ut då jag och min man slår en begränsad yta med lie ska ni inte tro att vi tycker det är jobbigt utan ett lustfyllt värv med tradition. Pappa, han slog även vägrenarna vid Riks13 trots att Vägverket, nu Trafikverket, också skötte det vartannat år.

Visst vore det roligt om fler skulle bruka liarna men det är mycket att begära här. För sådant krävs sammanhållning. Inte heller vid byns fäbodar används lie utan trimmer med tråd. Alla har inte hört Sven Hermelin föreläsa så poetiskt, lågmält och självklart om landskapsskötsel. En föreläsning som gjorde så starkt intryck på mej att jag hjälpte pappa att slå och räfsa uppe vid sommarstugan i många år och där jag och min man nu fortsätter i den traditionen. Bakåtsträvande? Nej varför det? Motorgräsklippare har vi, jodå, men ingen åkgräsklippare. Med den föreläsningen och den inställning till livet, som föreläsningen i en sal i en modernistisk byggnad på Östermalm fördjupade, blev det så.
Småbrukarparet Frits och Vera Eriksson under ängsslåttern vid Öre-Långsele, Lycksele kommun, 1966.  
Foto: Sune Jonsson.

***
Fakta om Sven Hermelin hämtat från wikipedia:
Född 12 december 1900 på Vallnäs gård i Östergötland, död 28 april 1984 i Djursholm, var en svensk friherre och trädgårdsarkitekt.

Från 1919 praktiserade han några år, och kom 1922 till trädgårdsinstitutet i Köstritz i Türingen i Tyskland. År 1924 tog han trädgårdsarkitektexamen och året därpå blev han lärare på Önnestad kvinnliga trädgårdsskola. År 1926 startade Hermelin egen verksamhet som konsulterande trädgårdsarkitekt i Stockholm, där han bland annat ritade en hel del villa- och herrgårdsträdgårdar.

Hermelin var den förste i landet som kunde leva endast på att vara trädgårdsarkitekt. Från 1934 och 25 år framöver ansvarade Hermelin för undervisningen i trädgårdsarkitektur på Alnarp. Han fungerade för många elever som en länk mellan utbildning och arbetsliv.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...