11 oktober 2021

Bönhus som byggnadsminne

EFS missionshus i Missenträsk blev byggnadsminnesförklarat 2016.

"Redan under 1850-talet började det byggas missions- och bönhus runtom i Sverige, men först i början av 1900-talet blev väckelserörelsen utbredd i Västerbotten. Under första halvan av förra seklet uppfördes bönhus eller missionshus i så gott som varje västerbottnisk by – ibland till och med flera i samma by, trots att där bara bodde några hundra personer.
Bönhusen utgör en viktig del av länets kulturhistoria och är en betydelsefull pusselbit i förståelsen av den västerbottniska folksjälen. Länsstyrelsen Västerbotten har därför under en längre tid sökt en bönhusmiljö som är både representativ och välbevarad med avsikt att skydda och vårda den för framtiden. Arbetet har resulterat i en förteckning över 273 bönhus i länet och bland dessa framstod till slut Missenträsks bönhus som den lämpligaste miljön för en byggnadsminnesförklaring.

Byn Missenträsk synades 1774 som den tredje inom nybyggesverksamheten i Jörns socken i norra Västerbotten och den kom så småningom att bestå av runt 150 gårdar.
I dag bor bara 35 personer i Missenträsk, men när bönhuset invigdes 1936 var det fortfarande en livskraftig by med 250 invånare och cirka 30 jordbruk."

Text Pernilla Lindström, Skellefteå museum. Interiöra foton är hämtade från länsstyrelsen i
Västerbottens facebook-sida samt en bild https://byggnadsvard.se/bonhuset-i-missentrask/
Exteriörer är mina egna.

EFS (Evangeliska FosterlandsStiftelsen) bönhus i Missenträsk

Kyrksalen
 
Predikstolen med texten "Det är fullkomnat" ovanför. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum
 
Kyrksalen sedd från predikstolen. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum
 

Del av bönhusets köksdel. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum
 

Samlingssal med enkla träbänkar. Foto: Adam Justin Moll / Skellefteå museum
"Bönhusen blev en viktig symbol för det civila motstånd som väckelserörelsen innebar och kännetecknas av sin frihet från den symbolism som förekommer inom Svenska Kyrkan. Istället intog det talade ordet en central ställning och predikstolen stod ofta framme på ett podium på den plats där altaret annars återfinns i kyrkan. Tillsammans med predikstolen fanns ofta plats för en orgel, övrig inredning i salen bestod främst av träbänkar. Väggarna kläddes ofta med panel och utvändigt brädfodrades husen. Fönstren var ofta höga med en spets- eller rundbågig överdel, påminnande om kyrkfönster.

 Bönhuset i Missenträsk användes även för andra verksamheter, förutsatt att de stod på sann kristen grund. Dit räknades inte pingstvänner och studieförbund, bönhuset var till exempel stängt för studiecirklar som ansågs ha ett politiskt program. Hit kom däremot kringresande föreläsare, nykterhets- och fredsföredrag arrangerades, kurser i jordbruksskötsel hölls. Syföreningen möttes i lilla salen, söndagsskolan i den stora. En gång i tiden hade byns skola sin slöjdsal på bönhusets vind och sommartid förvandlades bönhuset varje år till sommarhem för lantbrukarnas småbarn så att föräldrarna kunde ägna sig åt jordbruket. Under 1950- och 60-talen låg antalet barn på sommardaghemmet stadigt kring 25–30 stycken."

Text Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Det gula bönhuset i trä och det röda uthuset med förråd och utedass.

Länsstyrelsen Västerbotten Från facebooksidan den 16 november 2020.

"MÅNADENS KULTURMILJÖ: Bönhuset i Missenträsk

Frikyrkorörelsen är den äldsta folkrörelsen i Sverige. I Norrland och Västerbottens län går frikyrkligheten och väckelsen tillbaka till det så kallade norrlandsläseriet och traditionen med byabön. Till en början samlades de nybildade frikyrkoförsamlingarna till bön och predikningar i de egna stugorna, i skolhus eller andra gemensamhetslokaler. För att slippa beroendeställningen till andra, och för att möta den växande skaran av troende, växte behovet av egna lokaler. När en ny församling startat bildades snabbt även en byggnadsförening med uppgift att uppföra ett bönhus eller kapell. Frikyrkligheten i Västerbotten var allmänt spridd och det byggdes i stort sett ett bönhus eller missionshus i varje by. Husen uppfördes ofta genom ideella insatser av församlingsmedlemmarna.

I byn Missenträsk finns ett litet ”omärkvärdigt” bönhus. Det enkla, gula trähuset byggdes av byns bönhusförening och invigdes 1936. Det har en stor kyrksal, en mindre samlingslokal samt kök. I anslutning finns ett falurött uthus med förråd och utedass. Den enkla, sparsmakade och välbevarade miljön gör att bönhuset är mycket representativt för bönhustraditionen i Västerbotten. Dess anspråkslösa utseende, för såväl exteriör som interiör, berodde både på sparsamma ekonomiska möjligheter och väckelsens återhållsamma grundsyn som stod i kontrast till högkyrklighetens prakt. Det var ett sätt att visa att andlighet och värdighet var viktigare än grannlåt. Det viktigaste var predikstolen, placerad på ett upphöjt podium i samlingssalen där det också fanns enkla träbänkar att sitta på. Utsmyckningarna utgjordes ofta av bibelcitat målade på väggarna. 

De flesta bönhus i länet verkar ha uppförts av lokala byggmästare, man kan se att många karaktärsdrag går igen och ana att byarna influerats av varandra. Bönhusen känns, liksom här i Missenträsk, ofta igen på de höga rund- eller spetsbågade fönstren i samlingssalen. Inga ritningar till bönhuset i Missenträsk har återfunnits och vi vet inte säkert vem eller vilka som bestämde utformningen. I princip alla kyrkor och samfund var välkomna att hålla gudstjänst i bönhuset. Det kom också att användas för många andra verksamheter, till exempel byamöten, daghem, skolmatsal och slöjdsal.

Idag är bönhusen allvarligt hotade genom landsbygdens avbefolkning och en ökande sekularisering. I Västerbotten finns omkring 250 bönhus kvar. Många är ombyggda och förändrade. De mer oförändrade står kvar som symboler för en gången tid.

Missenträsk ligger cirka 3 mil nordväst om Jörn i Skellefteå kommun och är författaren Sara Lidmans hemby. Hennes föräldrar, Andreas och Jenny, var mycket engagerade i bönhusföreningen. Sedan 2016 är byggnaderna skyddad som byggnadsminne, både utvändigt och invändigt.

"

I grannbyn ska EFS bönhus säljas. Det kan bli vad som helst av den stora tomten och av byggnaden som är centralt belägen, det finns ganska många exempel på detta. Styrelsen är inte insatt i vad kulturhistoriskt värde innebär och det är väl knappast troligt att mäklare eller köpare är det.

* * *

Man kan inte annat än beundra de värmlänningar som flera år forskat och i bloggform berättat om värmländska missionshus och som i dagarna (oktober 2021) släpper en bok om desamma: Väckelsens hus i  Värmland. Det är svårt att inte låta sig imponeras av det gedigna bokverket och det arbete som ligger bakom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tyck till om du vill...