Fick för några år sedan en ny kompis som läst min blogg och mejlade mej. Det blev många mejl framöver. Han var också arkitekt, bosatt i Sthlm med en älskad släktgård i Dalarna som var familjens fritidshus. Vi diskuterade byggnadsvård, dränering, dialektala ord, jordrannsakningsprotokoll, byaforskning, kulturmiljöfrågor, arkivmaterial, ja mycket. Människa kan sannerligen vara människas glädje. Han uppmuntrade mej i mitt skrivande, kom med hejarop.
Han utexaminerades från KTH 1959 så att det var åldersskillnad mellan oss insåg jag. Han var liksom jag en klassresenär, något som kanske gjorde att vi förstod varandra.
Jag har inget foto på min mejlkompis men detta är hans mamma Ingeborg, till vänster, med väninna ca 1917 (min egen fars födelseår). Ur
Bodabygden 2004 utgiven av Boda hembygdsförening.
Så slutade mejlen komma.
Nu vet jag att han är borta för alltid.
86 år gammal.
.
.
Både vackert och sorgligt. Det är fint att hitta kontakter på distans. Det är det bästa med datorn. Tomt blir det, men fint att människor är saknade.
SvaraRaderaDet var en fin bekantskap fastän jag normalt föredrar att träffa människor fysiskt. Vi hade mycket gemensamt.
Radera