Getförbud för 300 år sen

För exakt 300 år hände sig detta i byn. År 1721 fanns säkerligen många getter här förutom kossor. Då infördes getförbud för några i byn boende kvinnor som troligen hade det svårt med att få ihop till brödfödan.

Vi känner till att åtminstone ett hemman dokumenterats som öde och övergivet vid den tiden och att det togs upp igen 1723 och att staten då gav skattebefrielse i sju år. Det var en anfader till mig som flyttade in på hemmanet numro 1. Då hade det stått öde i 17 år (1706-23). Detta var under Karl XII:s intensiva krigföring.

Hur som helst bestämdes det så här angående de där kvinnornas getter:

Domsagoprotokoll § 7,
2 december 1721.

Per Persson, xx, framlägger en förlikningsskrift med inhyses­folket därsammanstädes: Jon Jonssons änka Karin Jonsdotter, pigan Anna Larsdotter och änkan Dordi Persdotter låtit fatta, samt med sina namn uti vittnets Erik Jonssons och Lars Erssons i L. närvaro den 3 november 1721 lydande att bemälte inhysespersoner skola intet mera hava några getter, i anseende till den skada de göra på bybornas åker- och svedjeland vilken förlikning efter Per Pers­sons begäran, samt Kungliga förordningen av den 4 juli 1695 § 23.

Som litet barn var jag ovetande om livets reella besvärligheter. Getter var för mig glada filurer som lekte och hoppade precis som i Einar Norelius bok Petter och hans 4 getter där de färgglada getterna betar i skogen men blir uppätna av trollet Ludenben. Trots detta slutar sagan lyckligt. De tre bockarna Bruse var en annan favoritsaga. Att ha getter hemma blev en verklighet först många år senare, det var en trivsam tid. Getter kan verkligen vara fantastiska landskapsvårdare.