Modern = nymodig, på modet, nutida, nu
Det urbana är just nu en glödhet trend. Att det ”urbana” egentligen syftar till täthet och en plats där det finns mycket människor, verkar sedan länge vara glömt. Nu får det urbana representera det mesta som är bra. Det får liksom staden symbolisera framgång, utveckling och möjligheter. Men exakt vad ordet betyder är dock väldigt oklart och varierar ofta beroende på vem du talar med – det varierar med de individuella föreställningarna om vad ett (gott) liv i stan är. Enligt Svenska akademins ordlista är dock en urban människa både belevad och världsvan. På riktigt!?
Det ord som urban har kommit att associeras starkast med är ”modern”. Ett ord som inte används lika flitigt idag, men som under efterkrigstiden var ett ord som fick styra hela samhällsutvecklingen. Po Tidholm har beskrivit detta väldigt slagkraftigt i sin bok Norrland:
Människor knyter sin identitet och lojalitet till en plats, säger Anders, och i Sverige förlorade många sin lokalförankring under sextio- och sjuttiotalet.
Naturen blev något mycket abstrakt.
Storskaligheten var en dygd. Man rev de gamla trähusen och byggde nya stora hus i betong. Man avverkade stora ytor på en och samma gång. Man lämnade inte en pinne kvar. Rent och snyggt. Och det låter kanske verklighetsfrämmande nu, men sådan var tidens melodi. Det fanns folk som tyckte att kalhyggen var vackra.
Många trodde att man nu kunde bruka skogen på samma sätt som en åker. Man tog centrala beslut i alla frågor. Skogen skulle slutavverkas vid samma ålder var den än stod i landet. Marken skulle återplanteras med tall eller gran, vilken jordmån det än var. Samma metoder skulle användas överallt. De skogsägare som mot förmodan tänkte använda egna metoder bötfälldes. Skogspolitikens syfte var att förse industrin med virke. Sveriges största kalyta, i Lappland, skapades på sextiotalet. De plantor som sattes har dött. Det är en öken och vissa förutspådde ett dåligt resultat redan då. Man lät sig övertalas med ordet modernt.
De som var emot storskalighet var emot det moderna.
Du måste läsa hela det intressanta inlägget som postats på bloggen HÄRIFRÅN.
(Po Tidholm kallade sig "Landsbygdsbo men rätt urban" på twitter fram till oktober 2016. Även en Norrlandsförespråkare har svårt att stå emot trycket av det urbant moderna. Ingen vill ju vara en looser.)
På flygfotot syns platsen i byn där de första gårdarna uppfördes. Husen syns som symboler på Stenklyfts karta från 1646 men 1600-talsbyggnaderna var borta långt före 1900-talets början.
Här på flygfotot från 1957 ses en parstuga, en västerbottensgård från 1800-talet, som håller på att ersättas av ett "modernt" hus (det timrade ljusa huset). Den gamla vackra parstugan revs strax efter. Det här tillvägagångssättet var mycket vanligt här i trakten.
***
1970-talet inföll då jag ung vuxen.
Jag har rent av vissa antipatier mot det.
Många småjordbruket lades ner, bland annat vårt.
Renovering och byggande av hus med moderna och "underhållsfria" material var modernt, så även hos oss. Man trodde på underhållsfria material trots att sådana inte finns.
Modeord var strukturomvandling och storskalig infrastruktur.
Jag flyttade till Stockholm för att få den utbildning jag eftertraktade och det var gott och var närmaste ort för det. Arkitektutbildningen kunde jag väl i mycket tillgodogöra mig men inte rivningsraseriet, förödelsen av gamla fina hus och inte heller byggandet av de nya kataloghusen som spred sina villamattor över landet. Byggnadsvård fanns inte på schemat. Miljonprogrammets elefantiasisområden var redan uppförda (1965-1975). En reaktion mot denna storskalighet, dit arbetssökande människor som flytt landsbygden flyttade in, blev småhus i form av stugor i en eller enochenhalv våning, helst hopbyggt med garaget. Det statliga standardiseringen och bostadslånen styrde utformningen. I storstadens villaförorter lika väl som här på landsbygden byggdes dessa småhus. De var/är i mina ögon trista bostäder jämfört med de vackert proportionerade äldre byggnader som revs. Trots det var det i storstäderna de intressanta arkitektkontren fanns, och jag kom att stanna i Sthlm i många år. Restaureringsintresset hade börjat få komma till tals och det tilltalade mig.
I grannbyn detaljplanelades ett område i början av 70-talet och 13 tidstypiska bostadshus uppfördes där. Det byggdes som en villaförort i en stad, inte vad jag menar med att förtäta på landsbygden.
Inte förrän 1996 kom den först skogsskördaren hit till byn och tre centralt belägna skiften avverkades.
Bengt Bratts mångåriga tv-serie Hem till byn visar den här förändringen så väl. Jag såg inte serien då den gick eftersom jag länge saknade tv. Istället såg jag programmen på raken för ett par år sen och blev tagen.
Man vill väl vara modern kan jag höra som argument än idag här i norr när förändring ska till, ibland för förändringens skull! Man kallar det utveckling!!! Vi svenskar är verkligen lätta att leda i en och samma riktning. Det känns så räddhågset.
.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyck till om du vill...