9 september 2016

Lilla Amerika

Här är en redogörelse för hur det var att växa upp i Täby på 80- och 90-talen. Intressant tyckte jag då jag läste, så olikt min egen barn- och ungdom. Klasskillnaderna i byn var ytterst små och alla bodde i småhus med egen tomtmark, de flesta familjer med egna hemman. Vi tillhörde alla en annan socioekonomiskt grupp än som beskrivs nedan och jag var ett rätt lyckligt barn som inte längtade bort.

"
I småborgerliga Täby möts betongmodernismen och idylliskt villaliv. Johan Deurell återvänder till sin barndoms gator och slås av hur lite som förändrats i den amerikaniserade förorten.

När man åker till Täby Centrum efter att inte varit där på nästan tio år, som jag gjorde nyligen, känns det som att vakna ur en långvarig koma. En ny stad har vuxit fram på det som en gång i tiden var bilismens piazza. Den gamla parkeringsplatsen har däckats över med stenstadsbebyggelse som hämtad från Ham­marby Sjöstad. Det sägs att Fredrik Reinfeldt bor i en våning här.
I den nya staden ligger det nya kommunhuset ritat av White: en stor, kopparglänsande struktur som inte är helt olik Sven­-Harrys konsthall. Det är lite ironiskt att politikerna som privati­serade precis allt - skolor, gymnasium och idrottsanläggningar - ska hålla till här. Men så är det.
Inomhuscentrumet, det som kallades ”Täbban”, är renoverat bortom igenkänning. De fattigare konsumenterna är borta, butik­erna är lyxigare och McDonalds har blivit mindre medan livs­stilskaféerna blivit fler. Runtom i centrum kan man slå sig ned i pastellfärgade soffgrupper, kompletta med blomkrukor, vardags­rumsmatta och fastlimmade Eames-fåglar.
Det är som att besöka en inredningsblogg eller vandra runt i en sådan där arkitektkontorsrendering av en ny stadsdel där alla är välbärgade, sportiga och solbrända. Välkommen till min hemstad!
”Täby är Sveriges näst rikaste kommun”, skrek min klasskamrat till vårt motståndarlag samtidigt som vi förlorade någon deltävling i Arlakannan. Det var mitten av nittiotalet, Göran Persson hade nyligen blivit statsminister och jag gick på mellanstadiet. Senare skulle jag förstå att den meningen var intimt sammankopplad med det Täby som jag växte upp i, villaområdet Skarpäng. Här aspire­rade man på det grannarna hade: köksö i amerikanskt snitt från Marbodal, parabolantenn och en uteplats med swimmingpool.
Men inget var en så viktig statusmarkör som det som stod parkerat på garageinfarten. En begagnad sossecontainer från 1987, som varken hade fönsterhissar, luftkonditionering eller annan extrautrustning, skulle aldrig väcka reaktionen ”det går visst bra för någon” i moderatbastionen Täby. Bilismens framskjutna posi­tion berodde inte bara på att många pappor körde tjänstebilar och bytte bil vartannat år, utan kan spåras i kommunens stadsplanering och kulturhistoria.
Roslagsbanan har stannat i Täby i över 100 år. Mycket av kom­munens äldre bebyggelse ligger nära stationerna. Ett typiskt exempel är Viggbyholms station från 1903. I närheten utvecklades ett villaområde och en båtklubb; Viggbyskolan öppnade 1926 när...


”Bilismens framskjutna position berodde inte bara
        på att många pappor körde tjänstebilar och bytte
             bil vartannat år, utan kan spåras i kommunens
                                 stadsplanering och kulturhistoria.”

...allt fler blivit permanentboende. Det drevs ett privat alternativ, en internatskola med socialkristna värderingar på Viggbyholms gård mellan 1928 och -72, påhejad av Carl Malmsten som Natanael Beskow. Men här byggdes också Täbys första större lägenhetsom­råde 1950. Framtiden som en kommun med stora klasskillnader började anas i horisonten.
1957 var ett viktigt år för Täby. Då invigdes Sveriges andra motorväg som delade kommunen på mitten och cementerade bilismens roll för all framtida byggverksamhet. Ett Täby byggdes nära vatten och grönområden, ett annat utmed motorvägen.
De åtta sjuttonvåningshusen i Näsbydal från 1960 var kom­munens första motorvägsbostadsområde. Från början tänkte sig Sune Lindström, Åke Are!l och Alf Bydén att samtliga 900 lägenheter skulle ha varsin parkeringsplats med tillgång till två bensin­mackar och en bilverkstad i området. Det blev bara 579 parkerings­platser och löfte om en expressbusslinje till Stockholm som påstods ta 20 minuter på E18.
Arkitekturhistorikern Fredric Bedoire beskriver Täbyplanen som en symbol för det tidiga sextiotalets Sverige och miljon­programmet. Just Sune Lindströms HSB-komplex Grindtorp, med sina fyra halvcirkelformade huskroppar och över 1500 lägenheter från 1961-66, nämns som framstående exempel på sextiotals­monumentalitet. Med gatunamn som Meteorvägen och Komet­vägen byggdes Grindtorp för att ses i förbifarten från bilar och flygplan, vilket krävde längre perspektivoch större skala.
På min tid var dessa rymdlämningar stenografi för kommunens ”UFF-områden”. När en storrökande fröken och vaktis sågs as­fulla i Täby Centrum förklarades incidenten med att båda bodde på Meteorvägen och bar urtvättade täckjackor från åttiotalet. I dag kostar en tvåa i Grindtorp närmare tre miljoner.
Täbys slogan var länge ”stan på landet”. Det pastorala Täby kännetecknades av en busstidtabell med nästintill lika få av­gångar som i ytterskärgården, vackra grönområden och det faktum att en bra bit in på sextiotalet såldes där fritidstomter.
Precis som i skärgården köptes många av de första tomterna av en ny bilburen medelklass. Där jag växte upp fanns några av sommarhusrelikerna ännu kvar insprängda i villabebyggelsen från sjuttio-, åttio- och nittiotalen. Sommarstugeägarna sades vara sinnessjuka. Deras stugor var klädda i fattiglappar eller halv­ruttna brädor, deras tomter var skogar eller soptippar.
Ett sådant hus låg vid Rösjöskolan. Ingen hade någonsin sett han som bodde där inne, annat än som en silhuett mot en för­dragen gardin. Men ryktena florerade. Gubben påstods ha varit en snygg dandy fram till att fästmön dumpade honom för en annan karl och körde i väg deras nya sportbil. När jag slutade högstadiet var såväl gardinsilhuetten som huset borta, ersatta av tre stora Myresjöhus med blänkande Mercedesbilar utanför.
De olika villa- och radhusområdena var lite som byar, med små förortstorg där det fanns mataffärer och andra faciliteter. Vid Rösjö Centrum låg pizzerian där coola gänget hängde, en friser­salong, en tobaksbutik och en ICA-handlare. Men de lokala torgen var enbart tänkta som komplement till ”Täby Storcentrum”, kron­juvelen i Täbyplanen. Ambitionen var att hela norrortsregionen skulle bila dit. Arkitekten Lolle Lundqvist hittade inspirationen i USA, i form av ett köpcentrum i Minneapolis och en parkerings­plats i Michigan.
När Täby Centrum öppnade 1968 utlovade annonserna någon­ting utöver Stockholmsregionens ABC-centrum och deras tråkiga apotek, försäkringskassor och postkontor. Nämligen två varuhus, 40 butiker, 1 800 avgiftsfria parkeringsplatser och ett så kallat innetorg - ”där Ni möter sommarvärme året om och där grönska och vattenkonst skapar trivsam atmosfär.”
Om det gamla Täby Centrum var ett torg, så var 1991 års ut­byggnad en affärsgata i tre plan. Lundqvist, som också låg bakom förvandlingen till Norra Europas största inomhuscentrum, menade...


”Randig skjorta” v-ringad lammullströja över axlarna och chinos. Allt inhandlades på Täby Centrum-butikerna Tangent och Champagne.
          Täby-tjejerna och killarna klädde sig som den amerikanska vita övre medelklassen.”

...att ”känslan ska vara att man går och strosar på en vanlig gata, som till exempel Drottninggatan.” Förbindelserna till gamla delen var tänkta att ”upplevas som intima modegator med exklusiva och indirekt upplysta boutiquer.”
Från början lockades konsumenter från Täbys olika socio­ekonomiska skikt till ”Täbban”. Invigningsprogrammet bjöd på såväl ”PRIPPS Pub med Show”, där Tompa-John stod för under­hållningen, som världspremiären av Ingmar Bergmans Skammen. På sjuttio- och åttiotalen huserade där varuhuset NK jämte KF:s billigare butikskedjor. Det fanns något för alla, helt enkelt. Men i och med nittiotalsutbyggnaden så började butikerna med det som Walter Benjamin kallade för krimskrams att successivt ge vika för det som gemene man kallar för märkeskläder.
Eftersom folk aldrig behövde lämna Täby för att konsumera så utvecklades där också en egen stil. Stilen reflekterade såväl medelklassens dominans som Täbban-butikernas sortiment. I slutet av nittiotalet gällde kläder med en logotyp på bröstet och vag koppling till traditionella överklassporter. En typisk ungdoms­look var: randig skjorta, v-ringad lammullströja över axlarna och chinos. Allt inhandlades i Täby Centrum-butikerna Tangent och Champagne. Beroende på årstid klädde sig Täby-tjejerna och killarna som den amerikanska, vita övre medelklassen på golfsemester, båtsemester eller skidsemester. Just Amerikakopplingen blev extra tydlig dagen efter 11 september-attackerna, då elever dök upp i skolan i Ralph Lauren-tröjor med USA-flaggan över hela bröstet.
Det rivaliserande stillägret var kickers i idrottskläder som hämtade från kostymförrådet till Fucking Åmål. Denna minoritet existerade i varje rökruta på varje högstadieskola. Deras storhets­tid slutade dock dagen man gick ut högstadiet; ty på gymnasiet förpassade de till fordons- eller barn- och fritidsprogrammen och stämplades som ”losers.” Det stod klart redan då att dessa människor aldrig skulle gå på universitet eller bli rika.
Jag längtade bort från att jag var elva, drog så fort jag fick chansen och kommer aldrig flytta tillbaka. Men kanske betyder det intet mer än att jag är en produkt av Täbys stående ambition att ständigt uppgradera sig själv?


Reportage (exklusive tillhörande bilder) ur FORM Nordiskt arkitektur- och designmagasin 3/2016. Bilder i detta inlägg från internet.


.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...