27 september 2016

Om de egna rötterna

Jag funderade lite mer om släktgårdar efter att ha läst en krönika om just detta. Hur många gamla släktgårdar finns bevarade inom familjen i Ångermanland, i Västernorrland, i Västerbotten. Något svar gick inte att hitta på nätet men jag ramlade över det här radioprogrammet om att ta över eller sälja en släktgård.
Stället har funnits i släkten i över hundra år och mycket omsorg och kärlek har investerats i gården. Stina är rädd för att skära av sin egen historia om de säljer. Hon känner också en plikt gentemot tidigare generationer att fortsätta att vårda stället. Samtidigt som hon inte vet om det är praktiskt och ekonomiskt möjligt för henne att ta över själv. Och kanske är det inte heller bra fastna i det som har varit."
Minns min egen vånda då jag som 19-åring flyttade till Sthlm och hur jag kände när jag började fundera över framtiden och hur situationen skulle bli när föräldrarna hade gått bort eller inte klarade av att sköta hemgården längre.  Ständigt denna oro. Familjen pratade ganska tidigt om framtiden, sökte upp rådgivning. Att min syster var aldrig intresserad av att ta över blev ganska snart tydligt. Hon hade alltför trista upplevelser av byn för att vilja göra det. Och när det väl blev aktuellt ville hon bo i staden för att barnen skulle få gå i en friskola med bra pedagogik. Hon ville också bo så att barnen i möjligaste mån slapp skjutsas långväga till olika aktiviteter.

Minns sorgen när en vacker släktgård vid en sjö i Västergötland, som tillhörde en nybliven väninnas släkt, skulle säljas. En välhållen gård med snickarglädje, fina gamla tapeter och möbler. Hur ledsen och maktlös hon var. Hur hon som sista farväl ville fira sitt bröllop där. Det blev en fin fest.

Jag minns hur en arbetskamrat från Västernorrland berättade om syskonens gemensamma beslut att barndomshemmet skulle säljas. Han kände inget vemod över detta.

HÄR kan man, för den som vill, lyssna på halvtimmes-programmet om att sälja en släktgård.

Bild härifrån.

Hur skapas en "norrländsk" identitet? Hur kan vår nordliga landsända få en historia och inte bara ses som en landsdel av obearbetade naturtillgångar och nybyggare som varken har rötter eller anor. Om detta med rötter och kärlek till en plats handlade den här bloggens tredje inlägg om, det var i mars 2009.
.
.

2 kommentarer:

  1. Svår fråga det där. Mina rötter där jag föddes är kvar i farmor och farfars hus som nu bebos av farbror och faster. Huset min far byggde på tomt som han fick av sina föräldrar sålde vi min syster och jag då han gick bort för att ingen av oss ville eller kunde bo kvar i det huset.En släktsgård har andra rötter tänker jag. Men de rötterna jag växte upp ur finns ändå med mig; jag planterar lite här och där tänker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Släkter med långa anor och historia, och med stora påkostade byggnader med tillhörande mark och skog, har större anledning att bevara sin egendom för att befästa sitt existensberättigande än släkter/familjer med kortvarigt boende på platsen och enklare bostäder och kanske ingen tillhörande egendom. Det finns ingen adel med mångårigt boende i "Norrland". Däremot ägde adliga personer järnbruk som t.ex. närliggande Olofsfors bruk. Men det såldes när det kärvade till sig ekonomiskt.Man utnyttjade endast naturresurserna under lämplig tid.

      Radera

Tyck till om du vill...