Hur man mjölkar kor

I fjol satt jag och en god vän en halv dag på Stockholms universitetsbibliotek och bläddrade i en noggrant beskrivande bok om fäbodväsendet i en del av ett fylke (län) i Norge. Boken var på drygt 500 sidor och skriven av en norsk författare (dessa fantastiska hembygdsvårdande norrmän!) med utförliga beskrivningar om hur den ekonomin fungerade, vilka föremål som användes, vilka material som användes, hur processer gick till, hur fäboden förhöll sig till bondgården, hur samarbete utfördes. Med mera.

Där fanns naturligtvis även en beskrivning av hur handmjölkning går/gick till.

 Foto  härifrån.

Mjølking

Frå gamalt var det to måtar å handmjølke på: å nevamjølke (med heile handa)
og å klypemjølke (mellom to fingrar). Det var om å gjera å mjølke fort, så mjølka
suste i spannet eller ringja. Ofte song dei åt kua, for då heldt ho ikke mjølki (...)

Juret blir ofte vaska med lunka vatn og ei rein fille før mjølking. Dette blir gjort både for å reingjera juret, men også for å stimulere mjølkekjertlane til å gje mjølk ned i spenane. Ved å stryke og ta på spenane oppnår ein same effekt, og dette blir kalla å mjelte upp. Det blir peikt på at når dei mjølka for hand, var det vanleg å mjølke med turre nevar.

***

Mjölkning

För gammalt fanns det två sätt att handmjölka: att nävamjölka (med hela handen)
och att nypa mjölk (mellan två fingrar). Det handlade om att mjölka snabbt, så att mjölken susade i spannen eller hinken. Ofta sjöng mjölkerskan för kon, för då höll kon inte inne med mjölken (...)

Juvret tvättas ofta med ljummet vatten och en ren trasa innan mjölkning. Detta görs både för att rengöra juvret, men också för att stimulera mjölkkörtlarna att ge mjölk i spenarna. Genom att stryka och röra spenarna uppnås samma effekt, och detta kallas att smälta upp. Det påpekas att när de mjölkar för hand, var det vanligt att mjölka med torra händer.

Fäbodväsendet 1550-1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem, av Jesper Larsson är en avhandling från 2009. Den är intressant och klargörande och naturligtvis akademisk, författaren har inte egen praktisk erfarenhet av fäbodliv. Avhandlingen är läsvärd.

(Inga originalbyggnader finns kvar vid den fäbodvall som jag är delägare i - rätt typiskt för kulturarvet i min lilla del av Sverige- men genom studier och besök till levande fäbodar i andra landsändar kan jag förstå hur livet en gång sammanvävdes mellan bondgårdarna i byn och fäbodstugorna långt upp i skogen.)
. 
.