Mickelsmäss den 29 september

Den 29 september 1943 skriver pappa i sin loggbok så här:

"Onsdag, mikaeli, det sägs om snön: 

"Om jag skall gå med käpp och stav skall jag visa mig före mikaeli-dag."

I år visade sig endast litet snöblandat regn på måndag."

Det där är ett talesätt som jag inte har hört men läser om som sagt i pappas loggbok och finner det intressant. Mikaelidagen ansågs vara vinterns första dag uppe i norra Sverige.

Mickelsmäss infaller den 29 september då Mikael och Mikaela har namnsdag, Svenska kyrkan firar ärkeängeln Mikaels dag den 29:e eller närmast efterföljande söndag. Skörden är avklarad och nu väntar vintern. Rotfrukter, grytor och långkok var att förvänta sig framöver. Så gott! Följer ni årstidernas växlingar genom matlagningen?

Fortfarande firas mickelsmäss med marknader. Affischen gjorde Allan Öhlund 1980.

Mickelsmäss var i äldre tid en märkesdag i almanackan då flera arbeten i bondesamhället skulle avslutas. Det var också nu som skördemarknader hölls och tjänstefolket kunde söka ny tjänst.

På webbplatsen för Institutet för språk och folkminnen kan du läsa mera: https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-arets-namn-och-handelser/handelser/mickelsmass 

Mikaelidagen ansågs alltså vara vinterns första dag i norra Sverige.Talesättet som pappa skrev ner i loggboken finns nertecknat från Lappland läser jag på isof:s hemsida!  

Böckerna sova icke

När du nalkas böckerna, sova de icke; när du spörjer och frågar, hålla de sig icke undan; de banna icke, om du tager miste; de skratta icke, om du är okunnig.

– Richard de Bury, engelsk biskop och bibliofil (1287-1345). 

Björkved

Av björkraden som fälldes blev det mycket ved. Björkved är guld värt då man värmer upp huset med vedeldning.

Behovet av att ta minuter finns då man har så mycket björk att kapa med kapverket och sen ska kubbarna klyva med yxa till lagom grova vedträn.

Arbete pågår. En rund vedkast är på gång att skapas men den övriga veden ladades så småningom in i vedboden. Sågspån blev det mycket av.

Runda vedtraven klar. (Men varför plast på toppen?)

Ser ni potatislandet där i bakgrunden. Så stora pärlann var det länge sedan jag såg hos privatpersoner, hos yrkesmässiga potatisodlare är de dock mycket större.

Kulturvägar med lång historia

Tog en sväng i söndags längs ett par gamla kommunikationsleder mellan Arboga och Örebro. Vi hade färdbeskrivning som var så där. Så vi körde fel men fick se det som intresserade oss förutom galgbacken som  vi inte hittade.

Det var under landshövding Evert August Franc´s tid ( 1729-1800) som milstolparna kom på plats längs det som kallas Kungsvägen, den medeltida Eriksgatan genom Närke och Västmanland.

Det var milstenar/milstolpar, den tidens taxameter, där man kunde räkna ut längden man färdats om man hyrde häst och vagn och åkte mellan de gästgiverier som fanns med jämna avstånd. På milstenarna från 1781 angavs hela mil eller 1/2 mil.

En stämningsfull vägsträcka.

Runstenar fanns också uppställda, detta är Nasta-stenen.

Och här syns en råröse med den högsta, flata stenen som visar rågränsens riktning.

Den grusade Ramstigen är kantad av långa sträckor med stenmurar på en sidan. Här kan man uppleva hur det var att färdas på vägarna för länge sen. Troligen var Ramstigen en genare men mer svårframkomlig rid- och vandringsväg som band ihop byar och gårdar mellan Arboga och Örebro.

Mellan Kungsvägen och Ramstigen ligger skogen Käglan. Idag är delar av skogen naturreservat men förr i tiden ett tillhåll för stråtrövare. Jag kom att tänka på en resa som Sara Videbeck och Arvid gjorde i Det går an från 1839,  C J Love Almqvists välkända bok som jag nyss läst om. Där färdas de, efter att ha åkt hjulångare från Riddarholmskajen i Sthlm till Arboga, via häst och vagn mellan Arboga och Lidköping. När de lämnar Fellingsbro kör de genom den storskogen Käglan som Sara verkar uppskatta, hon färdas ju inte ensam.

En väghållningssten med Alväng inristat passerades. Här gick gränsen för vägskötseln mellan byar. 

Från min hembygd har jag endast hört att Plogbacken utgjorde väghållningsgräns mellan hembyn och den söder därom liggande grannbyn. Plogbacken sprängdes bort då Kustlandsvägen byggdes om till Riks13 just på denna sträcka och därmed försvann även den naturliga "stensoffan", en viloplats för vandrare och luffare. Har hört om indelta soldater / båtsmän som vilade sig där på väg till exercisplatsen  Gumboda hed norr om Umeå.

Det finns mycket härligt och intressant att se om man viker av från motorvägarna. Kanske mest om man är kulturhistoriskt intresserad med kulturvägar som nörderi.

 En offerkast kan man också råka hitta.

Så vill man ha det

 Lugnt, lustfyllt och gott om plats för livet.

Kommunens digitala marknadsföring vid E4.

Björkar fälls

På Kustlandsvägens sträcka här förbi mitt hus finns björkar på båda sidor som bildar en allé. Morfar och mormor planterade björkarna 1921 då mamma föddes. Grannarnas björkar kom till senare eftersom husen byggdes efter 1921.

Per telefon fick jag veta att mina föräldrar beslutat att låta beställa nerhuggning av björkarna under tidigt 1990-tal, tror det var 1991. Jag blev oerhört ledsen, så kalt det skulle bli, så ödsligt. När beslutet ändå var taget bad jag min mor att fotografera björkarna som dokumentation. Så gjorde hon en gråmulen vårvinterdag. Det är de fyra första fotona här i inlägget.

Jag ringde och pratade med min kompis landskapsarkitekten och fick veta att björkar har inte mycket längre livslängd än de här hade, kanske något decennium till.

"Det tidiga 1900-talets lantträdgård: I regel var trädgården inhägnad med häck eller staket för att stänga djuren ute. I Norrland rekommenderades Sibirisk ärtbuske som häckväxt liksom oxel för stormigt klimat och gran i kalla lägen. Även lövträd kunde användas. Det var även vanligt att plantera alléträd, till exempel vid en speciell händelse som ett barns födelse. Häckväxter och gårdsträd togs direkt från skogen."

HÅLLA HUS - det tidiga 1900-talets lantträdgård

1991. Här ses de gamla björkarna samt häck av sibirisk ärtbuske (Caragana arborescens)

*

Inom ett par år planterade föräldrarna tre nya björkar längs vägen men inga direkt vid huset, där förblev det tomt och kalt. Där elkabeln kom in på tomten planterades en rönn som går att beskära och därför inte skulle störa luftkabeln. 

*

Men så hände det sig att jag tog initiativ till att fyra nya småbjörkar planterades under Kristi Himmelsfärdsdag 1999. Det kändes så rätt. De har växt sig stora sedan dess.

*

När Vattenfall grävde ner elkabeln här 2016 tog jag telefonkontakt med projektledaren och hörde mej för hur de tänkt gå till väga. Jag insåg att björkarna på någon sida av vägen var starkt hotade och visst var det så. Då föreslog jag att kabeln skulle grävas ner i vägen och rekommenderade honom att tala med vägsamfällighetens styrelse, varför inte sekreteraren som skulle bli direkt berörd av grävjobbet. Så gjordes och de gamla björkarna står kvar än så länge.

*

Hur tråkigt är det då inte när man på nästa fastighet söderut längs Kustlandsvägen år 2021 fäller nästan hela björkkransen runt tomten trots att långt ifrån samtliga träd var murkna och dåliga. Några få björkar blev kvar men totalt sett ser det tomt och ödsligt ut.

 

Några planer på att plantera nya finns inte men en oplanerad gran vid infarten verkar ska få växa till sig. Trädkransar eller ensidiga rader av björkar vid tomter har varit vanliga här sedan 1920-talet. Hushållningssällskapet hade som jag förstår det del i den rådgivning som spred plantering av björkrader.

 *

När Riks 13 genom bygden, med Trafikverkets försorg, fick en högre standard kapades många björkar längs vägen. Då vägbygget var klart 2018 hade trädrader vid bland annat Jan Nils Alberts fällts, i Mo togs många träd ner  t ex vid Forsbergs ärevördiga bostadshus, Alms björkrad söderut försvann, ja på än fler ställen slocknade trädrader.

*

Nu ska ni inte tro att jag är bespetsad på att alla gamla träd ska behållas. En gång i tiden fanns ofta enbart ett enda vårdträd vid gårdarna här. Landskapet var öppet eftersom all mark behövdes för odling av hö och spannmål och potatis för människornas överlevnad. Men - planerad placering av traditionella lövträd som björkar är oerhört effektfullt där de funnits sedan länge. Här i byn finns dessutom mest bostadshus från 1930- och 40-talet då trädrader blivit vanliga att plantera. 

Däremot finns det inget värre än när lövträd kommer upp som sly, helt ogenomtänkt. Där ser jag bara orkeslösa fastighetsägare som inte ids hålla landskap och tomt öppna. Det förfular för alla boende och förbipasserande.

Stöld av värdefullt hö

Lagtima Hösttinget med Nordmalings och Bjurholms Tingslag år 1865.

Till Herr Krono-Länsman N. Nolund i Nordmaling!

Som jag förleden natt, för andra gången inom en kort tid, medelst inbrott blifvit bestulen på Hö ifrån en Lada å min egande jord, och jag eger tämmeligen grundat anledning att derföre misstänka Torparen Anders Gustaf Hortell i Norrmark i främsta rummet, samt dess svåger Torparen Lars Johan Asplund der sammastädes, får jag härigenom sådant anmäla med tillkännagifvande derhjemte att jag vidtagitförberedande åtgärder som lemna mer än half wisshet derom att jag icke misstager mig på gerningsmännen; och under sådana förhållanden får jag hemställa om icke en så färsk gerning företagen undersökning i deras hemvist vore nödvändig.

Nordmaling och Leduåfors d. 1 Mars 1865
C. G,? Fellman

Av domboken ser vi att det stölden utspelade sig i slutet av februari månad. Kanske var höskörden dålig och kreaturen svalt. Korna stod råmande i sina bås i lagår´n. Då tillgrep två män stöld för att klara livhanken på folk och fä ytterligare en tid. Kanske var det så. (Hur svårt ska det då inte ha varit ett par år senare då svår missväxt drabbade landet och människor dog av svält.)

1865 den 10 Mars

(...) uti en bakom boningshuset uppförd mjölkbod (...) 14 1/2 lispund hö, hvilket foder utgjorts af timotej-, klöver- och jägare-hö, wid omvitnade tillfället hade tilltalade Asplund och Hortell frivilligt erkänt, att de tillgripit berörde hö ur en Handlanden Fällman tillhörig å det s k Svensnäset uppförd lada; Hvarjemte (...)  att han från samma lada måst uppxxx ladan (...) spikad vid wäggen.

Wid härefter ifrågasatt värdering af tillgripne hö uppgaf  Fällman, det omförmälde myrhö kunnat uppskattas till 20 öre per lispund samt det öfriga höet till 50 öre per lispund.
(...)
Handlanden Fällman fordrade ersättning för tillgripne myrhö, som icke återfåtts, samt för små kostnader å målet enligt följande räkning:
Specifikation  Bet n:5 som föredrogs.

(Jag har missat i kopieringen av texten, det var inte så att texten var svårläst och svår att transkribera.)

Torrt hö har ladats i vår mellanskottslada. Det luktar ljuvligt.

1 lispund är 8,5 kg. Det stulna höet uppgick alltså till drygt 123 kg.

Vi kan se att myrhö värderas lägst. Myrhö slog hemmansägarna i min hemby också uti fjärden som fanns innan den dikades ut helt i två omgångar. Den sista på 1920-talet. Men så sent som på 1930-talet slog man myrhö där med liar som hade en speciell uppfångsanordning. Torkningen av det böta myrhöet skedde på en för ändamålet avsatt allmänning.

Saköreslängd

11/3  -  Krono Länsman Nolund

Kolaren Lars Johan Asplund i Norrmark, dömde, att för inbrottsstöld hållas till allmänt
staffarbete, Hortell uti ett år och Asplund uti åtta månader; hvarjemte de förklarats förlustiga medborgerligt förtroende i fem år.

Hö har lassats på höskrindan för att dras in i hölage´ för att brännas senare under hösten.

1865, då Sverige var agrart, dömdes hötjuvar som kunde bevisas ha stulit, till rejält utdömda straff. Samhället har sannerligen förändras. Nu är hö inget värt här i krokarna, på åkermarken mejas höet ner men får ligga kvar. Inga kreatur/kor behöver hö och marken slyas igen, den skoggår med tiden.

Brandyxan och fogsvansen

 

I augusti fick vi anledning att använda den här lilla brandyxan, inte för att brand uppstått utan av annan anledning. Den är verkligen ett multiredskap. Nästan som en förstorad Victorinox-kniv :-)

PER. Svenskt stål.

Hejarsmide...

...tillverkad i Eskilstuna.

Fogsvansen som kom till användning i samma veva var inte heller så pjåkig med bearbetat trähandtag och skönt handgrepp. Även den fyllde sin funktion med bravur.

 

WARRANTED  *  SUPERIOR

Läder är mycket användbart

 

Den här lösningen för att ställa upp en utåtgående ytterdörr har vi haft här på gården så länge jag kan minnas. En läderrem är knuten runt en handledare eller som här överliggaren på ett räcke.

När dörren ska ställas upp träs den fria ändens ögla över trycket. Nu blåser dörren inte igen. Enklare kan det väl knappast bli?

Kalvskinn fanns hela tiden att tillgå på gården, slakten skedde på plats. Det finns flera kalvskinn kvar men de är hårda och jag har ännu inte lärt om/hur de kan mjukas upp. Läder är ju så användbart även till annat så visst vore det bra med mjukare skinn.

Det finns även förskinn kvar som pappa använde när han arbetade med kniv och trä. Förskinn är ett arbetsförkläde av garvat skinn, modellen ser ut så här.

Kulturarvsdag 2024

Ett ärende till norra Uppland på lördagen fick mej att på hemvägen gå med på visningen av ett borgarhem och godtköpshandel från sekelskiftet 1900. Byggnaden i sig är dock äldre än så. Det var kulturarvsdagar under helgen och jag hade läst på vad som vankades på platser jag passerade på väg tillbaka.

 

Gatufasaden är lång och byggnaden låg. Entrén ligger mot gårdssidan.  Längst bort till höger syns en tät dörr och den leder in till handelsboden.

Husets vindvåning rymmer tre rum, tre sommarsovrum. Så gjorde man här i huset, flyttade en trappa upp under sommaren efter att alla sovit i köket under vinterhalvåret. I mina hemtrakter flyttade familjen ut i bagarstugan.

Handelsboden är en smal tillbyggd del med enkel inredning. Här fanns en gång i tiden mängder med varor på hyllorna. På översta fotot ser man att boden är kopplad till köket.

 

En sådan här enkel inredning kan jag tänka mig att handelsboden dära Halla i hembyn också hade men den byggnaden var fristående. Det var morfarsfars styvfar Jonas Forsberg som byggde och drev den. Ingenting finns kvar av den och inte heller några foton. Var handelsboden låg har jag dock hört omtalas.

Sommarvärmen dröjde sig kvar och turisterna väldigt många i Sigtuna, Svearikets äldsta stad. Det var rätt länge sedan mina tidigare besök där men allt var sig likt. Det vackra lilla rådhuset är kvar, kyrkoruinen S:t Lars fanns där och likaså Mälardalens första tegelkyrka, S:ta Maria med sina blinderingar på gavelfasaden.

Nu passade jag på att se borgargården med inrymd handelsbod som jag inte besökt tidigare.

Varför???

"Vad tror ni människor i er närhet tycker är märkligast med det ni gör på er fastighet?" En fråga med den andemeningen fick vi i somras när vi besökte en vän.

"Det anses nog idiotiskt att vi slår tomten med lie och slåtterbalk" blev mitt svar.

 

Här slås de sista prästkragarna som fått stå för att fröa av sig.

"Nja, svarade hen, jag tror att konstigast anses vara att ni lägger ner pengar på ett gammalt hus."

Det svaret hade jag inte väntat mig. Tycker inte mina grannar att ett drygt hundra år gammalt timmerhus är värt att satsa på. Fast när jag tänker efter är kanske den inställningen vanlig här. Man har inte samma "flöde" som jag har i sociala medier där jag ser människor i hela landet, inklusive norr- och västerbottningar, som satsar på sina gamla hus. Kanske är det släktgårdar eller så köper man ett äldre hus och vill skapa en identitet till sig själv. Husköpare som inte renoverar sönder eller renoverar bort allt av kulturhistoriskt värde både då det gäller byggnader, tomt och trädgård. Jag tänker på de som vårdar sina byggnader med bra, hållbara och vackra material. Det finns många goda exempel på detta.

Ja, varför lägga ner tid, pengar och arbete på ett gammalt hus i en region/kommun där man aldrig kan få igen nedlagt kapital vid försäljning? Ett hus som ligger i ett landskap som sakta växer igen eftersom  åkermark saknar värde och där skog endast räknas som kapital. Men kanske kan en förändring i tankesätt skönjas, med början nära de större städerna.

"Är vi på väg mot en ny grön våg? Där fler vill lämna städerna och köpa ett hus på landet?

(...) Men jag ser definitivt en förändring när det gäller livsstilstrenden, när jag spanar i min omgivning: Välutbildade storstadsbor flyttar till landsbygdskommuner och/eller skaffar fritidshus i jakt på lugn och en meningsfull fritidssysselsättning med hammare och frön i händerna."

Sommarregn

 Den regnade rätt mycket i norr våren och sommaren 2024. Fasadarbetena gick bra trots regn och snö i april, arbetena färdigställdes i slutet av maj månad. Vi hann också slå och ta upp allt hö på gården och sommarstugan i juli. 

Det var fint och avkopplande att njuta av regnet genom fönstren.

Mustiga färger

 Hösten är här, hösten är härlig!

Invasiv jättebalsamin

Jättebalsaminer invaderar byn från olika håll. Mellan de här balsaminerna och grönytorna där bakom rinner bäcken. På slänten trivs jättebalsaminerna och jag upplever dem som ganska nya här.

Gamm´vägen slingrar sig här förbi, här så nära bäcken som ingen annanstans. Vägräcket skönjs, vägrenen är inte omhuldad, dvs slagen, så här mot mitten av augusti.

Det inte ovanligt att trädgårdsrens och löv dumpas i bäcken som rinner genom byn. Nerför bäckslänten  och så är man av med trädgårdavfallet. Vattendraget används som slasktratt kanske man kan säga. Inte bara just här på bilden ska tilläggas.

Även här går gamm´vägen förbi. En gång i tiden, när detta fortfarande var en ganska fin lägda med bäcken rinnande till höger, var detta platsen för den årliga majbrasan.

Till vänster ligger en bebodd fastighet där också balsaminerna breder ut sig. Har de spritt sig härifrån till bostadstomten eller tvärtom? Marken med de invasiva växterna på de fyra fotona ägs av två av ledamöterna i byalagets styrelse.

*

Här växer de förhatliga jättebalsaminerna i grannbyn med vy från Riks 13. Fotot är taget från bilen. Detta är en hästhage eller har varit en hästhage nu med invasiva växter och sly.

(Lupinerna i byn är inte bortmotade ännu men förhoppningsvis på god väg att utrotas.)

Jag anar att det öppna jordbrukslandskapet kommer att vara borta inte alltför långt in i framtiden. Det finns de som skyndar på omvandlingen genom granplanteringar. Vilken typ av nyinflyttade vill byn ha? Några som bryr sig om landskapet som helhet? Vill sådana familjer flytta hit?

Här kan man läsa om invasiva arter, skrolla ner till jättebalsamin.