Inget getförbud i byn år 2009

Nu finns det två dvärggetter i byn, Hasse & Tage. Det är meningen att de ska tugga i sig sly för att hålla delar av landskapet öppet hos min granne och barndomskamrat. Jag är jätteglad över detta, för jag har själv erfarenhet av getter och tycker de är trevliga och lättskötta personligheter och landskapsvårdare. Mycket, mycket trevligare än trimmer eller röjsåg. Men för att deras framfart ska märkas måste de få några år på sig.

Vi fick jaga de nio månader gamla tvillinggetterna Hasse & Tage i skogen i drygt fyra timmar dagen de anlände till byn – för de rymde ju genast. Halv tolv den majnatten var de infångade, tur nog. För det hade blivit mörkt. Då den ene fått en snara kring benet sprang den andre iväg. Han nådde högsta punkten där i skogen, nämligen stenarna som bildar fördämning till dammen för spånhyveln. Vi smög oss på från olika håll och strax låg kopplet kring halsen. Numera får de gå fritt ibland utan att de vill rymma. Det är de här liven som ska dra nytta av höet som slogs med lie i sommar.

Dvärggetterna Hasse & Tage. Tage är geten till vänster, tror jag.

För 288 år sen var det annorlunda här i byn. År 1721 var det säkert många getter i byn. Då infördes getförbud för några i byn boende kvinnor som troligen hade det svårt nog ändå med att få ihop till brödfödan. Samtidigt vet vi att åtminstone ett hemman låg öde och skoggått då det finns dokumenterat att det togs upp igen 1723 och att staten gav skattebefrielse i sju år. Då hade det stått öde i 17 år (1706-23) och kanske var det Karl XII:s krigföring som gjort att ägaren dött och hemmanet övergetts. Men detta återstår för mig att forska om.

I alla fall bestämdes det så här angående kvinnornas getter:

Domsagoprotokoll § 7,
2 december 1721.

Per Persson, xx, framlägger en förlikningsskrift med inhyses­folket därsammanstädes: Jon Jonssons änka Karin Jonsdotter, pigan Anna Larsdotter och änkan Dordi Persdotter låtit fatta, samt med sina namn uti vittnets Erik Jonssons och Lars Erssons i L. närvaro den 3 november 1721 lydande att bemälte inhysespersoner skola intet mera hava några getter, i anseende till den skada de göra på bybornas åker- och svedjeland vilken förlikning efter Per Pers­sons begäran, samt Kungliga förordningen av den 4 juli 1695 § 23.