Mänskor som gått före

29 februari 2020

Vad innebär artrik vägkant?

Blåklockor, åkerbär, smultron, prästkragar, kattfot, renfana, rödklöver, gulsporre, ängsklocka, humleblomster, maskrosor förstås, nysört, ormrot, humleblomster - det är något av vad som kan finns på en vägren. Det sägs att väg- och dikesrenar är de biotoper som numera bevarar en ängsflora som decimerats genom jordbrukets rationalisering. Det är på de där remsorna som ängsblommorna har en fristad.

Detta är en bild från 2019, det första året efter standardhöjning av Riks13. Vägbanan är höjd med ca 20 cm och asfalterad igen. Hela slänten täcktes med makadam, grovt krossgrus ner till dikets botten, som en banvall.

Inga sparade örter, ängsblommor. Vi får se om de orkar komma igen genom att kämpa mot de här växterna. Här växer olika grässorter, åkerfräken (lokalt: granegräse), renfana samt sly av björk och sälg.

Och titta! Vad ser man där i dikesbotten? Jo en skylt där det står "ARTRIK VÄGKANT". Det finns flera skyltar längs den milslånga åtgärdade vägsträckan, samtliga lika malplacerade i mina ögon.
För mej är detta extremt provocerande, det är en skymf mot den som önskar biologisk mångfald.

Någonstans där nere i diket finns skylten "ARTRIK VÄGKANT". Rik på ruderatväxter. Det sägs att snart tar de vita flockblomstriga växterna över vägrenarna i landet. Som exempel lokor och älggräs. Så kan det bli. Bryr sig de boende ens?

 
Bild från nätet.

Trafikverket skrev i samrådsredogörelsen att "Trafikverket är medvetna om de artrika vägkanterna och kommer att hantera dem enligt gällande praxis."

I Trafikverkets förstudie till förstärkningsåtgärder för vägavsnittet, som också är samrådshandling, står att de negativa effekterna av förstärkningsåtgärderna är:

  • Intrång och påverkan på natur- och kulturlandskapet vid dikesfördjupningar, trumbyten och släntåtgärder. 
  • Risk för påverkan på artrika vägkanter vid dikesfördjupningar och släntåtgärder.

Punkt 4.2 i samma handling:
Försiktighetsprincipen gäller för hela vägsträckan, med artrika vägkanter på båda sidor om vägen. För effektiv återetablering av vegetation vid artrika vägkanter sparas det översta vegetationsskiktet, vilket återanvänds vid återställningsarbetet efter genomfört arbete.

Punkt 8.1:
Åtgärder i artrika vägkanter, ska följa de råd och rekommendationer som finns i Trafikverkets skötsel- och åtgärdsplaner, så att minimal skada uppkommer.

***
Jojo, så KAN Trafikverket göra. Men har man läst många miljökonsekvensbeskrivningar vet man att så inte görs om inte lokalbefolkningen står på sig och begär att myndigheten väljer detta alternativ.

Om vägsträckan gått genom ett ett socioekonomiskt starkare område/kommun hade vi boende ställt de krav på Trafikverket som de själva ställer upp som "möjliga" åtgärder för artrik vägkant. Men här tacksam för att Trafikverket över huvud taget åtgärdade vägbanan. Att spara det översta vegetationsskiktet, och återanvända det vid återställningsarbetet efter genomfört arbete på vägen är en onödig satsning på artrikedom och biologisk mångfald? Att försöka få till en gemensam aktion hade varit lönlöst. I denna bygd betraktas en person som begär något, som yttrar sig, som bråkig. Människor ska vara tysta, finna sig i sin lott. I en sådan bygd sker ingen utveckling.

Läs mer om VÄGRENARNAS VÄXTER.
.
.

23 februari 2020

Naturlig skönhet

Zorn frågade mig en gång om jag visste något vackrare än en svensk, blommande äng. Jag grubblar ännu över svaret.


Målaren återger landskapet med färg och pensel, men bonden formar det i original med lövkniv och lie.
Mårten Sjöbeck 1886-1976

Sjöbeck levde under den tid då jordbruket inte hade rationaliserats i hög grad och såg därför bönderna som självklara landskapsvårdare. Det gäller knappast idag även om t ex LRF med kampanjer vill få oss att tro det.
.

20 februari 2020

Gästgiveri i Godmersta

Snacka om att ha tur! Fick ett mejl från paret som bor på gården på bilderna. Genom dem har jag fått bekräftat att det fanns ett gästgiveri i Godmersta och just i detta hus!

De kan genom gamla dokument som t ex inteckningspapper, bouppteckningar, historiska kartor, genom att se ordet "Resanderum" skrivet på en vägg på nedervåningen i samband med renovering och uppgifter om (och från) tidigare ägare, bekräfta att här varit gästgiveri. Troligen fram till 1916. Den gamla Kustlandsvägen går över gårdsplanen. Om det var här min farfarsmor en gång arbetade som piga vet jag inte ännu. Huset är uppfört på 1890-talet. Ifall Erika arbetade här så var det i en ev. tidigare byggnad som vi inte känner till i dagsläget. Den nya ladugården på bilden byggdes 1953, den gamla låg inte på samma plats. Gården har varit i den nuvarande familjens ägo sedan 1927.

Tack Sture och Birgith för mejl och att jag fick tala med Sture i telefon!!!

Så här skrev jag om funderingarna om Erikas tjänsteplats tidigare: https://morfarshus.blogspot.com/2018/07/gastgiverier-i-angermanland.html
.
.

17 februari 2020

Kaffepåse som souvenir

Pappa och svågern Bertil gjorde 1959 en semestertripp till Lappland efter att hässjningen av höet var överstökat och det torkade på de 49 linhässjorna. Att sommaren 1959 gav 49 hässjor vet jag eftersom lägdornas skörd är noga antecknad från år till år i hushållets loggbok.

Edit: Efter att jag skrev inlägget har jag av en vänlig svensk läsare i Norge fått mer upplysningar om bilderna. Ibland har man allt bra tur! Fotona är lite omstuvad ordning och ny text är ljusare grå. Tack E.

 
År 1959 var fler bilturister ute, men inte alls många. Bilismen var ännu inte så utbredd och stoppen gjordes vid rastplatser med vacker utsikt. Här får en tom höskrinda dragen av en arbetshäst symbolisera det jordbruk som höll på avvecklas och centraliseras men som ännu till viss del fanns kvar.

Bilden ovan är tagen tvärs över vägen från kyrkan, i centrum av Tärnaby. Trolltrumman, en souvenirbutik som fanns/finns i huset man ser. Den öppnades 1958 och finns än i dag på samma plats.

 
Tärna kyrka besöktes och fotograferades.

 
 Vid riksgränsen kokades det Cirkelkaffe. Bilden är från gränsen på väg till Mo i Rana (stenen invigd 1939).


 
Getter fångades på foton men inga renar. Getterna gick fritt vid landsvägen och det var lite exotiskt det också kan jag tro. Troligen från norska sidan där getterna än idag går fritt.

 Se upp för renar! Vilken fin hemgjord skylt. Mycket möjligt en bild i Lycksele med tanke på gatstenar och husfasad.

 En paus på en vacker brukad sluttning ner mot en älv, kikaren kom fram.

Detta var säkerligen ett topografiskt och geografiskt viktigt stopp. Kikaren redo i rem över axeln. Skylten finns att se ett par mil västerut från Storuman.


Vida vyer och grusväg.

 
När de kom hem igen öppnades DKWns baklucka och reseutrustningen plockades ur. De två svågrarna gjorde sig lustiga över hur välutrustade de var i händelse av kyla. Och frost hade det visst varit vissa nätter. Min moster fångade de glada hemvändande Lapplandsresenärerna på foto. Det är bilder i hennes album jag skannat av.

Väl hemkomna efter några dagars bilande i inlandet fanns i bagaget  även upplevelser som blev berättelse Pappa hade också köpt en handsydd kaffepåse i renskinn - samisk och exotisk. Han var öppen för samisk kultur, ja ursprungskulturer över huvud taget. Kaffebönor från 1959 finns fortfarande kvar i skinnpåsen. Den här kaffepåsen kan mycket väl vara inköpt på den då nystartade souvenirbutiken Trolltrumman i Tärnaby.
.

14 februari 2020

Humaniora kontra naturvetenskap

"Jag är väldigt intresserad av kulturhistoria. Många naturvetare skulle ha stor nytta av att lära sig mer av humaniora. Jag tycker nog att humanister är mer intresserade av naturvetenskap än tvärtom."

Läste detta på en vetenskaplig blogg. Jag instämmer, min erfarenhet är densamma.

 

.
.

11 februari 2020

Märta Måås-Fjetterströms formgivning

Utställningen med Märta Måås-Fjetterströms vävnader visar ofta fyrfota tamdjur, byggnader och växter. På utställningen i Stockholm 2019 visas 57 objekt. Jag minns när jag under en fin  kulturcykelsemester i Halland och Bjärehalvön på 80-talet besökte vävateljén MMF AB i Båstad.

En flossamatta med hästar i hage från 1915 heter Hästbete. Jämför med den medeltida Överhogdalstapeten från sent 1000-tal eller 1100-tal med mängder av djur med och utan horn.

Fåren. Denna roligt ulliga matta i ryateknik komponerades 1930.

En närbild av ett busigt får i ullgarn.


Perugia från 1927 är vävd i rölakan. Katalogtexten berättar att MMF gärna besökte Italien och då ofta Perugia. I vävnaden tolkar hon den lilla bergsstaden byggd av vulkansten.

Rommattan komponerades 1940, året innan MMF:s bortgång och har nonfiguartivt mönster. Den vävdes i reliefflossa för Svenska Institutet i Rom. Mattan är avsedd för biblioteket där den fortfarande är placerad. Den röda mattan ovanför i rölakan kallas Sala da pranzo och är även den en av de totalt 18 stycken mattor som komponerades till kulturinstitutet i Rom.

Bild från Digitalt museum.
Byggnaden ritades av Ivar Tengbom 1937 och att som jag ha haft möjlighet att bo där under ett års tid som storstipendiat omgiven av arkitektur, möbler, målningar, skulpturer, konst av de bästa formgivare Sverige kunnat frambringa, är minnesvärt på många sätt. En tillvaro fylld av humaniora.
.
.

7 februari 2020

Naturligt vis


Den trofé, ett palmat horn av älg, som hänger på väggen har en gång i tiden fungerat som belysning. Kanske blir det så igen, vem vet... Älgjakt är väl sinnebilden för "Norrland" och vill man trycka på det ursprunget är ett skovelhorn lämpligt att använda. Som kontrast har lite svealändsk grönska har tillfälligt fastnat på hornet.
.
.

5 februari 2020

Ko-lik

Keramikfat med kreatur. Konstnär Åsa Jacobson, medlem i Blås & knåda.
.
.

2 februari 2020

Bevaransvärda djur

Ett besök på Skansen dan före dopparedan var verkligt givande. Mitt i storstan finns miljöer där man kan se hur livet förr kunde arta sig. Naturligtvis går det inte att fånga helt, vår egen tid finns med någonstans i alla fall, men det är tillräckligt bra för att kunna förstå en del av de förutsättningar som fanns här i landet före industrialismens intåg. Och vardagarna före jul finns där få turister och ingen julmarknad, man går där relativt ostörd.

Skånegården, en fyrlängad korsvirkesbyggnad, visade inget dåtida julfirande, bostaden var stängd. Men när man passerade på avstånd kacklade gäss utanför längan och i mörkret lyste det genom några små fönster. Nyfiken som man ju är drogs benen dit.

En sötchock, ett oväntat minnesbombardemang kom över mig. Kossor. Där. Det luktade gott precis som i lagårn hemma som barn och tonåring. Inte som i stora kofarmar där det verkligen kan lukta illa. Och där djuren sannerligen kan bli illa behandlade. Nej, här var vänligt och luktade som det bara luktar då några få kossor hålls. Elefanterna försvann för länge sen från Skansen, korna av rasen SLB - Svensk LåglandsBoskap, kom för några år sedan. Friluftsmuseet Skansen visar upp svenska traditionella förhållanden, är inte en djurpark med enbart vilda exotiska som tidigare. Jag blev oerhört glatt överraskad av denna djurhållning. Kor visar svensk kulturhistoria! Inga tamdjur har väl följt människan så länge och nära inpå som mjölkkor som även gett föda. Korna är människans bästa vänner.

Förr var alla svenska städer agrara. Där fanns kor, hästar getter, får, grisar, höns mm. De garanterade mattillgången, man mjölkade och mjölken blev till ostar, syrad mjölk och annat som gick att förvara, man slaktade och konserverade köttet på olika sätt. Frysar fanns ju inte. Förhållandena för stadsborna var i mångt lika landsbygdens folk. Det är långt ifrån alla som tänker på det eller ens känner till detta eftersom kreaturen numera hör landsbygden till. Bland allmänheten funderas heller inte över varifrån denna tamboskap fick mat/foder. Ägde den agrara stadsbon mark som producerade hö utanför stadsgränsen? Eller havre till hästen? Att allt kreatursfoder inte kunde köpas står klart. Fägator ledde ut ur stan till betesmarker. Skillnaden mellan stad och land var inte så avgrundsdjup som den är idag. Och så var det inte enbart i nutida välfärdsstaten Sverige.
.
.