Motionera mera

På vissa håll motionerar politiker om skötselplan för vägrenarna. Det tycker jag är omtänksamt och förutseende. Vem tar tag i en sådan fråga i min bygd? Vem tar vara på värdet av artika vägrenar? Själv funderar jag en hel del på hur vi bäst skulle kunna öka mångfalden till 60-talets nivå längs den grusade "gammvägen" Kustlandsvägens vägrenar.

Skylt i Mälardalen. Jag fotade den i höstas.

Det här är ett utdrag ur en motion angående vägrenar i Mälardalen:

Tyvärr sker en skövling av dessa biotoper idag. Som exempel kan nämnas de artrika vägkanterna i Lerbo, som denna sommar har slagits tre gånger. Här har till och med blommande orkidéer, som är fridlysta, mejats ner. Det gäller ett stort bestånd av fläckigt nyckelblomster och nattviol, arter som verkligen behöver skyddas om de ska finnas kvar för kommande generationer att glädjas åt. Men även andra arter som prästkrage och johannesört har slagits innan de hunnit gå i frö.


På Gotland sparas vägrenarna på många håll. Det sker dels för att den biologiska mångfalden ska få en chans, men även för att skönhetsvärdet ses som en turistisk tillgång. På samma sätt borde vi resonera i denna kommun, som kallar sig Sveriges lustgård. Nermejade orkidéer borde inte höra hemma i den lustgården.


Det är hög tid att kommunen tillsammans med Vägverket diskuterar och kommer överens om på vilket sätt de blommande vägrenarna ska hanteras och skötas. Vi måste också ta reda på var de vägrenar finns, som har de högsta biologiska värdena. Alla vägar behöver inte heller skötas på samma sätt. Små vägar har ofta fler arter än de stora. Här kan blomsterprakten få finnas kvar längre så att växterna hinner fröa av sig. Katrineholm kan sedan använda småvägarna i turistiskt syfte och locka människor att köra vackra omvägar för att njuta av prakten – till fromma även för den biologiska mångfalden. Framför allt måste de hotade arterna som ovan nämnda orkidéer skyddas!


Att köra en mindre väg med prästkragar, måror, johannesört, renfana och orkidéer på vägrenarna är en härlig skönhetsupplevelse – låt det bli ett signum för Sveriges lustgård Katrineholm.

Svensk vägskylt som visar vacker vägsträcka, ett stycke väg som är värt att köra en omväg för. Denna fotograferadd jag i Västergötland. I Europa finns kartor med vackervägar utmärkta. Efter en sådan har jag kört bil genom halva Italien. Det var inte alls dumt :-)   Tänk er att få till en levande, vänlig bygd just här, som kulturturister hittar till, hm...

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om vägren, vägkant, artikedom, vacker väg, njutbart, Kustlandsvägen

Vad innebär artrik vägkant?

Blåklockor, åkerbär, smultron, prästkragar, kattfot, renfana, rödklöver, gulsporre, ängsklocka, humleblomster, maskrosor förstås, nysört, ormrot, humleblomster - det är något av vad som kan finns på en vägren. Det sägs att väg- och dikesrenar är de biotoper som numera bevarar en ängsflora som decimerats genom jordbrukets rationalisering. Det är på de där remsorna som ängsblommorna har en fristad.

Detta är en bild från 2019, det första året efter standardhöjning av Riks13. Vägbanan är höjd med ca 20 cm och asfalterad igen. Hela slänten täcktes med makadam, grovt krossgrus ner till dikets botten, som en banvall.

Inga sparade örter, ängsblommor. Vi får se om de orkar komma igen genom att kämpa mot de här växterna. Här växer olika grässorter, åkerfräken (lokalt: granegräse), renfana samt sly av björk och sälg.

Och titta! Vad ser man där i dikesbotten? Jo en skylt där det står "ARTRIK VÄGKANT". Det finns flera skyltar längs den milslånga åtgärdade vägsträckan, samtliga lika malplacerade i mina ögon.

För mej är detta extremt provocerande, det är en skymf mot den som önskar biologisk mångfald.

Någonstans där nere i diket finns skylten "ARTRIK VÄGKANT". Rik på ruderatväxter. Det sägs att snart tar de vita flockblomstriga växterna över vägrenarna i landet. Som exempel lokor och älggräs. Så kan det bli. Bryr sig de boende ens?

 

Bild från nätet.

Trafikverket skrev i samrådsredogörelsen att "Trafikverket är medvetna om de artrika vägkanterna och kommer att hantera dem enligt gällande praxis."

I Trafikverkets förstudie till förstärkningsåtgärder för vägavsnittet, som också är samrådshandling, står att de negativa effekterna av förstärkningsåtgärderna är:

• Intrång och påverkan på natur- och kulturlandskapet vid dikesfördjupningar, trumbyten och släntåtgärder. 
• Risk för påverkan på artrika vägkanter vid dikesfördjupningar och släntåtgärder.

Punkt 4.2 i samma handling:

Försiktighetsprincipen gäller för hela vägsträckan, med artrika vägkanter på båda sidor om vägen. För effektiv återetablering av vegetation vid artrika vägkanter sparas det översta vegetationsskiktet, vilket återanvänds vid återställningsarbetet efter genomfört arbete.

Punkt 8.1:

Åtgärder i artrika vägkanter, ska följa de råd och rekommendationer som finns i Trafikverkets skötsel- och åtgärdsplaner, så att minimal skada uppkommer.

***

Jojo, så KAN Trafikverket göra. Men har man läst många miljökonsekvensbeskrivningar vet man att så inte görs om inte lokalbefolkningen står på sig och begär att myndigheten väljer detta alternativ.

Om vägsträckan gått genom ett ett socioekonomiskt starkare område/kommun hade vi boende ställt de krav på Trafikverket som de själva ställer upp som "möjliga" åtgärder för artrik vägkant. Men här tacksam för att Trafikverket över huvud taget åtgärdade vägbanan. Att spara det översta vegetationsskiktet, och återanvända det vid återställningsarbetet efter genomfört arbete på vägen är en onödig satsning på artrikedom och biologisk mångfald? Att försöka få till en gemensam aktion hade varit lönlöst. I denna bygd betraktas en person som begär något, som yttrar sig, som bråkig. Människor ska vara tysta, finna sig i sin lott. I en sådan bygd sker ingen utveckling.

Läs mer om VÄGRENARNAS VÄXTER.
.
.

Vägrenarna

Blommor på dikesrenarna är väl underbart. Det hör sommaren och kulturlandskapet till.

Jag minns hur åkerbärsblommor, kattfot och många andra ängsblommor och gräs växte längs Kustlandsvägen då jag var liten. Som cyklande såg man allt så väl och hoppade snabbt av cykeln då mogna åkerbär syntes eller man såg några örter som skulle kunna bli en vacker blombukett.

Regioner som förstått att detta med blommande dikesrenar ger mervärde och lockar besökare är Öland och Gotland. Där får inte Trafikverket slå dikesrenarna före normal skördetid, slåttanna, ja först då blommorna satt frön, här uppe är det i juli. Allt för att floran inte ska dö utan utvecklas. Men man sparar inte åtgärden ända till på hösten då blommorna vissnat och ser skräpiga ut. Man följer det gamla bondesamhällets kunnande och rytm.

http://home.swipnet.se/bobike2/2004album23.html#27

Så skulle vi i vägsamfälligheten också kunna sköta våra vägrenar till vår egen förnöjsamhet och till skönhet för passerande trafikanter, kanske särskilt för de många som promenerar. Med enkla medel skulle vi kunna försöka få till det fint här längs den grusade Kustlandsvägen också. Men hur övertygar jag de gamla männen i styrelsen och föreningen om detta??? Som det nu är kommer slyet krypande ur dikena. Kattfötterna har skattat åt förgängelsen och åkerbär är mycket sällsynta. Längs asfalterade Riks13, som Trafikverket sköter, skulle vi i bygden kunna påverka skötseln genom kontakt just med denna myndighet. Jag tror nämligen på möjlighet att påverka, inte bara låta sig påverkas.

Minns ett år då jag var ute på cykelsemester i Blekinge, det allra bästa sättet att lära känna sitt land tycker jag. Gjorde uppehåll hos en kompis vars far dagen efteråt skulle hämta något med lastbil i Grönhögen nära Ölands södra udde. Man undrade om jag ville ha en dag ledig från cyklandet och följa med till ön. Javisst, varför inte tyckte jag. Att sitta däruppe i den höga förarhytten och åka på de smala öländska vägarna var den upplevelse som fastnade mest. Det är nu cirka 30 år sedan men att se de blomstrande dikesrenarna uppifrån är ett oförglömligt minne. På väg tillbaka svängde vi in till sevärdheterna Eketorps fornborg och Capellagården i Vickleby.

I Sverige kommer floran att bli vitblommig, mer monokulturistisk, om naturen får ha sin egen gång. Hundkäx och flockblomstiga växter tar över har jag läst. Och sett. Jag är den som vill påverka kulturlandskapet och naturen. I kulturbygder har man ju alltid gjort det. Är jag ensam om mina tankar?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om blommande vägren, dikesren, cykelsemester, Kustlandsvägen, ängsblommor, kattfor, åkerbär, grusväg, Riksväg 13, kulturlandskap

Bakom glas och ram

Kom ni ihåg skräcken för att behöva pressa växter i småskolan? Inget barn jag kände tyckte inte om att pressa växter till ett herbarium. Det pratades bland oss elever om att det brukade vara en hemuppgift över ett sommarlov. Minns jag. Men faktiskt ingick det inte i Lögdeå skolas utbildning med fröken Tora Strömgren.

 

DNA från förr bakom glas och ram ;-) 

Jag som gillade växter tog itu med saken långt senare, i högstadiet gissar jag att det var. Pappa gjorde en växtpress, jag plockade, pressade och satte upp de numrerade växterna på en styv kartong och skrev de latinska namnen. Lärde mej att med lite finsalt på blå blommor som liten blåkocka höll sig den blå färgen bättre. Sen en träram och glasskiva, ja det blev två stycken. Nu är växterna bruna och sköra men där finns bland annat kattfot, ögonpyrola, klotpyrola, björkpyrola. De hittas inte alltför lätt idag i byn.

Kattfötter växte då synligt längs Kustlandsvägens ren men inte nu längre. Jag nämnde att de minskat (vilket gäller i hela landet) för en vän som sa att kattfötter hittar man idag på en viss plats längre söderut längs Riks13. Javisst finns de, men antalet biotoper där de trivs minskar snabbt. Kanske vill man trots allt tro att det mesta är som förr om man bor kvar, kanske ser man inte förändringen när man är mitt uppe i den.

Med jordbrukets förändring på 70-talet har ängsfloran så småningom blivit mindre artrik. Visst är det så. Det ligger i sakens natur, i naturens lagar. Såklart.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om herbarium, vägren, flora, kattfötter, sommaräng, ängsflora