15 juni 2011

Vägrenarna

Blommor på dikesrenarna är väl underbart. Det hör sommaren och kulturlandskapet till.

Jag minns hur åkerbärsblommor, kattfot och många andra ängsblommor och gräs växte längs Kustlandsvägen då jag var liten. Som cyklande såg man allt så väl och hoppade snabbt av cykeln då mogna åkerbär syntes eller man såg några örter som skulle kunna bli en vacker blombukett.

Regioner som förstått att detta med blommande dikesrenar ger mervärde och lockar besökare är Öland och Gotland. Där får inte Trafikverket slå dikesrenarna före normal skördetid, slåttanna, ja först då blommorna satt frön, här uppe är det i juli. Allt för att floran inte ska dö utan utvecklas. Men man sparar inte åtgärden ända till på hösten då blommorna vissnat och ser skräpiga ut. Man följer det gamla bondesamhällets kunnande och rytm.
Så skulle vi i vägsamfälligheten också kunna sköta våra vägrenar till vår egen förnöjsamhet och till skönhet för passerande trafikanter, kanske särskilt för de många som promenerar. Med enkla medel skulle vi kunna försöka få till det fint här längs den grusade Kustlandsvägen också. Men hur övertygar jag de gamla männen i styrelsen och föreningen om detta??? Som det nu är kommer slyet krypande ur dikena. Kattfötterna har skattat åt förgängelsen och åkerbär är mycket sällsynta. Längs asfalterade Riks13, som Trafikverket sköter, skulle vi i bygden kunna påverka skötseln genom kontakt just med denna myndighet. Jag tror nämligen på möjlighet att påverka, inte bara låta sig påverkas.

Minns ett år då jag var ute på cykelsemester i Blekinge, det allra bästa sättet att lära känna sitt land tycker jag. Gjorde uppehåll hos en kompis vars far dagen efteråt skulle hämta något med lastbil i Grönhögen nära Ölands södra udde. Man undrade om jag ville ha en dag ledig från cyklandet och följa med till ön. Javisst, varför inte tyckte jag. Att sitta däruppe i den höga förarhytten och åka på de smala öländska vägarna var den upplevelse som fastnade mest. Det är nu cirka 30 år sedan men att se de blomstrande dikesrenarna uppifrån är ett oförglömligt minne. På väg tillbaka svängde vi in till sevärdheterna Eketorps fornborg och Capellagården i Vickleby.

I Sverige kommer floran att bli vitblommig, mer monokulturistisk, om naturen får ha sin egen gång. Hundkäx och flockblomstiga växter tar över har jag läst. Och sett. Jag är den som vill påverka kulturlandskapet och naturen. I kulturbygder har man ju alltid gjort det. Är jag ensam om mina tankar?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...