Marsvinter

 

Mars är en favoritmånad för min del, åtminstone i "Norrland". Fortfarande är vidderna vita, fjolårsgräset töar fram kring trädstammar och husgrunder, grusvägarna är fuktiga men snart så upptorkade att det skulle gå att spela kula och hoppa hage om så vore. Skidföret kan vara bra men lika troligt besvärligt med dagsmejan som värmer. Skoter fungerar. Kalla nätter kan ge skare som tål att gå på men vem kan lita på kylan  numera...

Hundskall från jakthundar är vanliga på "Norrlands" landsbygd. Självklart - jakt hör till en av basnäringarna/intressena. Hundskall är en av de saker som jag skulle peka ut som något typiskt för här, men något mindre frekvent nu än då.

Det är inte ovanligt att någon är ute och rastar sina jakthundar här i bygden. Förr var cykel ett vanligt fordon, åtminstone under barmarkstiden. Jag har sett hundägare här rasta sin hund från en bil men numera är det vara fyrhjulingen som används. Lättsamt för ägaren, hårdkörning för hundarna. Det här ser jag aldrig i Mellansverige. Här och i hela landet rastas dock sällskapshundar av folk gående till fots.

Drög

"En föregångare till sparkstöttingen var den så kallade drögen. I Nordisk familjebok från 1911 anges den som ganska vanlig i Sverige. Drögen var en ganska kort och bred kälke som var försedd med fyra upprättstående stöd, två korta där fram och två något högre där bak. Den styrande står på ett ben på den ena meden bakom kälken och passagerarna sitter på själva kälken. Den användes i dagligt bruk som lastkälke. Ur detta fordon utvecklades sedan sparkstöttingen." Ovanstående kan läsas här.

 En drög är lättmanövrerad och väldigt användbar på snö. Utmärkt att transportera tunga saker på. Till exempel mjölkkrukor som skulle till mjölkståndet/mjölkbordet för att hämtas av mjölkbilen och köras till mejeriet .

Jag minns den då pensionerade arkitekten som återfann ordet drög efter många långa decennier när han såg äldre foton med allmogens redskap och fordon

Han, en lovprisad, framgångsrik arkitekt med en bakgrund på den mellansvenska landsbygden som han kanske inte ville bli påmind om - kom lite tidigare än övriga i styrelsen till ett styrelsemöte i länets arkitektförening som gick av stapeln på mitt kontor. Där höll jag på att gå igenom svartvita kulturhistoriska fotografier. Han satte sig att beskåda fotona med redskap, föremål och djur som han hade sett i sin barn- och ungdom på hemgården.

Han såg en bild på en drög och drog sig till minnes att detta kallades drög och sa det till mig med häpen förundran. Det var riktigt häftigt att se hur han efter decennier återfann den barndomens glosa han så länge hade förträngt eller inte haft nytta av.

Vid ett senare styrelsemöte nämnde han i förtroende att han skulle flytta och hade frågat de båda sönerna om de ville ha gamla allmogemöbler som funnits i släktens ägo länge. Men nej, de behövde inga fler möbler och allmogemöbler platsade dessutom inte in i deras moderna Stockholmsboenden. Så skingrades släktinventarierna, han var något nedstämd över detta men ett ovanligt skeende är det knappast. Någon antikmarknad skulle inte finnas om inventarier inte släpptes till försäljning. Allmogens föremål blir värdefulla och kan hamna i välbeställda miljöer.

Helgsmål

Lugnet i blå timmen en afton i mars månad.

Earth Hour 2021

Lördag den 27 mars firas årets Earth Hour mellan klockan 20:30 och 21:30.

Earth Hour ska avnjutas med brasa i öppna spisen, levande lågor, något gott att inmundiga och kanske även högläsning. En trevlig kväll helt enkelt med en fridfull timme.

Numera finns ingen allmän vägsträcka i byn där man kan njuta av det rogivande mörkret. Skogen vid den sista fina sträckan av gamla Kustlandsvägen avverkades för något år sedan så numera finns inte mörker där, ljus från hus stör blicken. Som en HSP då det gäller elektriskt ljus, uppskattar jag mera då lättillgängligt mörker förekommer under den mörka årstiden. Synd att man mestadels bara kan uppleva fint mörker under vissa utlandsresor.

Som jag skrivit förut är det lättare att hitta och njuta mörker i södra och mellersta Sverige, märkligt nog. I norra Sverige ser det ut att ge högre status ju mer utebelysning man har, ju fler ljuspunkter som förorenar den mörka himlen. Det finns även en tävlan byar emellan. Det finns naturligtvis även en kulturell förklaring till hur elektriskt ljus används.

Allt sedan 2009 firar vi denna stämningsfulla timme. HÄR är de samlade skriverierna på den här bloggen. 

Brusa högre lilla å

Ett vackert ljud av vår!

 

Vårfrudagen

Att äta våfflor på Våffeldagen är en fin tradition att hålla vid liv. I år provades ett recept på frasvåfflor från nätet.

Föräldrarnas gamla våffeljärn från 50-talet fick komma till heders. Elpar typ 521; 220V; 700W; S-märkt.

Våffeljärn, elektriskt. Märkskylt i botten: Elpar  ESKILSTUNA. Rund. Utvändigt i stål, våffelytorna i gjutjärn. På 4 fötter i bakelit. Två vågräta handtag i bakelit på underdelen, ett uppåt lutande dito på överdelen. Uttag för stickpropp på baksidan. Maxbredd inkl handtag: 29 cm, höjd=14,5 cm.

Föremålet finns i flera museers samlingar - t ex HÄR och HÄR upptäckte jag i samband med detta blogginlägg. Våffeljärnet, som fungerar perfekt kan alltså betraktas som kulturhistoria som så mycket annat här, hehe.

Kung Bore

 

Kung Bore håller på att släppa sitt grepp. Mars 2021

Som jämförelse snömängden på samma plats vintern 1953.

Smulupptagare

Här ser ni ersättaren för tidigare decenniers smulborste/bordsborste med tillhörande skyffel - en smulupptagare i röd och vit hårdplast á la 70-tal.

Smulupptagaren fungerar mycket bra och används när en stor duk täcker hela bordsytan och duken ska fortsätta att ligga kvar efter middagen. Det enda man måste tänka på är att alltid rulla borsten åt samma håll, annars åker smulorna ut - säger en som är vis av erfarenhet :-)

Made in Sweden är den dessutom. Den öppnas och töms genom att den vita och röda delen separeras från varandra.

Hör syns en föregångare. Foto härifrån

Påkalla uppmärksamhet

Så länge jag bodde hemma och då familjen annekterat hela huset efter morfars död (efter det började vi äta på bottenvåningen tillsammans med mormor), brukade vi ha ett speciellt sätt att kalla samman familjen till middag eller annan gemensam måltid. Genom att med spiskroken slå på vedpannans järnhäll i köket som var ansluten till de vattenfyllda radiatorerna, förgrenade sig ljudet ut till hela husets radiatorer. När det ljöd behövde ingen ropa att nu är maten klar. Ljudet var speciellt, det var dovt och mycket tydligt och familjen samlade sig snart kring matbordet. Och det fungerade naturligtvis bäst vintertid då alla höll sig inom husets väggar.

För att påkalla uppmärksamhet upp till sommarstugan/sommarhuset, som låg ca 200 meter bort vid skogsbrynet intill sommarladugården, användes ett signalhorn.

När det ljöd var det något viktigt som skulle meddelas till exempel att ett telefonsamtal var på gång eller kanske en gemensam måltid. Det var särskilt från tiden när morbror, moster och kusinerna bodde där på somrarna, och så småningom jag själv på sommarloven, som jag minns den där kommunikationen. Det var långt innan mobiltelefonernas tidevarv.

 Det här hornet har och en mycket stark och tydlig signal.

Familjen tog även med sig hornet när vi cyklade vägen mot Långron för att som avtalat besöka faster och farbror i deras sommarstuga i väglöst land. När vi kom till motsatt strand i förhållande till deras stuga, höjde pappa hornet och tutade i luren. Då kom farbror V. strax puttrande i sin båt och hämtade oss för en gemytlig samvaro. Vem visste vad stress var på den tiden???

Fint som hus

Det finns hus.
Och det finns hus som har ädla proportioner.
Det finns hus med vackra detaljer.
Det finns hus med vackra skorstenar.
Det finns hus med smäckra, tunna takfötter som förr.
Det finns hus målade med äkta slamfärg.
Det finns hus med originalfönstren i behåll.
Det finns hus som pryder sitt landskap.
De finns hus som inte "växer på träd".
Men en gång i tiden var de träd.
Nu är de vackra timrade kolsänkor.

Det finns hus som är fina som snus.

Lodrät skog

Det här är ett storstadsprojekt - vegetativa höga byggnader, en vertikal, urban "skog". Fint presenterat - jag undrar hur organisationen med skötseln av växter och träd är ordnad?

Bosco verticale är ett häftigt projekt från den italienske arkitekten Stefano Boeri.

Har man, som vi landsbygdsboende, skogen inpå oss behövs inte detta. Men det handlar om hur vi vårdar vår natur in i framtiden förstås.

Liten blåklocka

Liten blåklocka utsågs den 13 mars 2021 till Sveriges nationalblomma genom en omröstning ordnad av Svenska Botaniska Föreningen. Hur glad blev inte jag över det valet...

 

Under min första sommar med en systemkamera fastnade en hel del växter på filmen. Ett trevande försök som visar var mitt intresse låg. På ett av fotona från 1977 syns många små blåklockor, den enda blåklockan som växer här. Stor blåklocka finns normalt i söder upp till Uppland.

Liten blåklocka (lat. Campanula rotundifolia L.), växte i enorm mängd i Lögd´ på den då torra vackra markytan där nu två hyreshus är uppförda och en bilväg anlagd. Just så som marken var beskaffad före bygget skulle jag vilja ha min tomt - torr, karg och med passande örter. Kattfötter skulle jag inte tacka nej till. Smaragdgrön tät och kortklippt villagräsmatta hör absolut inte ihop med min före detta bondgård. Det enda som är säkert är att många av ängsblommorna minskar när marken inte sköts som när här var ett levande jordbruk. Monokulturerna ökar istället.

 

 

Sista sommaren innan Riks13 byggdes om  till högre status (klart 2018) blommade mängder med vackra blåklockor längs den torra, sandiga vägrenen. Det var vackert och jag visste att de skulle försvinna vid ombyggnaden av asfaltvägen så jag tog hand om en tuva och planterade den på min gård.

 

Är detta vad som menas med en ARTRIK VÄGKANT som det hävdas på Trafikverkets gröna skylt???

Tulpantid

Det sägs att vi svenskar köper mest tulpaner per capita av världens alla folk. I Sverige odlas 150 miljoner tulpaner varje år. De är lättillgängliga, i varje snabbköp står en hink med tulpaner.

Såklart att jag också gillar tulpaner, sådana där som läker ut sig helt oförblommerat är allra vackrast. De som torkar ihop utan att slå ut kan få vara men tyvärr går det inte att se vilken typ det är man köper. Tiden får utvisa eller så har jag inte förstått koden för att avgöra vilket alternativ  tulpanerna har i generna. Allra vackrast är förstås franska tulpaner med sina långa stjälkar..

 Pågående torkning av kronblad.
De här dubbla rosavita tulpanerna slog ut helt och hållet.

Jag väljer att torka de utslagna kronbladen, när de gjort sitt i vasen. De breds ut på en torkolla, att torka dem i ugnen och därmed använda elektricitet anser jag är direkt miljöovänligt och resursslöseri. När kronbladen torkat blandar jag med torkade tulpanblad med andra färger och har till sist ett helt potpurri att förvara i en ofärgad glasskål eller i en vid öppen skål. Jag tar vara på skönheten än en gång.

Det går lika bra att torka rosenblad.

Jag har en bild i huvudet av en villa ritad av arkitekten Andrea Palladio (1508-1580) med ett gediget bord i mörkt trä mitt i rummet. På bordet står ett stort fat med ordentlig vidd där det ligger fullt av kronblad från röda rosor. Minns inte var men det kan ha varit i filmen Don Giovanni som bygger på Mozart´s opera från 1787. Det var oerhört enkelt och vackert, det fastnade på näthinnan.

Klassresenärens verklighet

Sedan jag köpte morfars hus har jag börjat läsa litteratur om och av klassresenärer. I mitt tidigare liv stötte jag inte på de stora skillnader som finns mellan människor i olika socioekonomiska grupper så tydligt som nu. Det beror säkert på att jag blivit äldre, att samhällsklimatet förändrats så att klassklyftorna ökat. Samt att jag under många år umgåtts i grupper med samma värdegrund som jag själv har men nu kommer i kontakt med fler olika grupper med helt andra värderingar.

Det liknar algoritmerna som skapar vår verklighetsuppfattning på internet, algoritmerna väljer ut vad de menar att du är intresserad av och vad du vill veta. Det gör att annan information hamnar under radarn och din verklighetsuppfattningen blir skev.Visst är det nyttigt att möta hela skalan av värderingar men att möta den okunskap som jag inte visste, och knappast heller trodde fanns, blev en skrämmande insikt. Och att denna okunskap är många människors verklighet.

"Även om inget hölls hemligt levde jag ett slags dubbelliv. Mellan högskolevärlden och vardagen hemma var skotten vattentäta. Under mina sex år som student på Göteborgs universitet växlade jag mellan olika roller. På högskolan var jag student och hemma var jag pappa och bagare. Den ena världen visste i princip ingenting om den andra. Och jag hade ingen att tala om mina upplevelser med, ingen jag kände eller ens visste om hade gjort samma resa. Visst var det jobbigt, men på inget sätt plågsamt."

"Problemet är att kunskaper inte syns på utsidan. Den som kommer från ett sammanhang där bildningens värde är lågt, vilket i och för sig inte gäller i mitt fall, ser ut som den samme när hen återvänder, men ingen talar om för en att det inte finns någon väg tillbaka." Läs mer HÄR.

Det här är något som man inte vet  att man måste förhålla sig till framöver, när man som ung påbörjar klassresan. Du kommer från en familj, en släkt, ett socialt sammanhang där de frågorna aldrig någonsin lyfts.

 

Att se på sig själv och sin gamla omgivning med helt andra ögon, med andra preferenser kan vara både en angenäm och tråkig insikt. Att våga stå för sina åsikter som grundar sig på kunskap och andra erfarenheter än de gängse. Att arbeta för gruppens bästa utan egen vinning i åtanke. Att tåla att bli kritiserad, ja negligerad, utan stöd från andra som inte är källkritiska. Att ändå inte ändra inställning till det man tror på, inte tystna/stryka medhårs/vända kappan efter vinden - det finns tillräckligt med detta i världen ändå. Men visst är det asjobbigt att tvingas se sin gamla omgivning med nya ögon, att omvärdera de människor man trodde man kände och kanske inse att en grav felbedömning skett. Allt det där kan ingen utom klassresenären själv förstå, den som inte har någon återvändo på livsresan.

Åttonde mars

I barndom fanns ingen i närmiljön som var uttalad kvinnosakskvinna/feminist/kvinnorättskämpe/jämlikhetssträvare/rödstrumpa/kvinnokämpe/suffragett/emanciperad kvinna. De vuxna kvinnorna arbetade i hemmet och flera även med jordbruket och hade fullt upp med detta. Några få var yrkesarbetande i kvinnoyrken men någon diskussion/argumentation för kvinnors och flickors jämställdhet minns jag inte.

Inte heller i högstadiet dära Vall´n minns jag något sådant, det var först när jag flyttade till Umeå och gymnasiet som vi tjejer i klassen pratade lite grann om jämställdhet. Då var Grupp 8 samtalsämnet. Men med mina kompisar från byn som också gick på gymnasiet minns jag endast en gång att vi förde det på tal i samband med tankar om framtiden. Det var bara jag som inte såg barn och familjebildning som den absolut viktigaste strävan. Det var först när jag flyttade till Stockholm för utbildning, som jag träffade fler jämlikar för vilka villa, Volvo och vovve inte var primärt - ja, inte det viktigaste alls. Det var befriande.

Det här med avsaknaden av kvinnliga förebilder i den närmaste omgivningen som förkämpar för jämställdhet är en av skillnaderna mellan att växa upp i en by på landsbygden kontra staden. Finns någon sådan förebild idag?

Städrock

Min mamma var en folkhemskvinna. Hon städade undan mycket som blev till övers, sparade förhållandevis lite. Men någon utpräglad "slit och släng"-människa var hon ändå inte, det uttryck som inredningsarkitekten Lena Larsson skapade till H55, Helsingborgsutställningen 1955.

 

Det såg jag när jag hittade en gammal städrock som kom till användning på 60-talet, ja kanske in på 70-talet.

Städrocken finns alltså kvar och när jag granskar den ser jag att ett hål är lappat och lagat samt att en ny hank/stropp har sytts i. Detta med lappa och laga är i fokus nu igen bland många, så underbart. Många lagningar är rent konstnärliga och japanska tekniker som sashiko och boro nämns ofta i sammanhanget lappa och laga.

Att städrocken heter Charmeuse och är tillverkad av 100 % nylon ser jag också. Nylon - en oljebaserad produkt, ett material som var lätt att skölja upp och torka.

Det är ingen konstfull lagning men visar på en sparsamhet som håller på att komma igen efter årtal av slöseri och lagningen visar även på att plagget var omtyckt. Idag kan begagnade hela och rena kläder lämnas in till klädinsamling hos någon hjälporganisation. Trasiga och rena kläder och tyger kan lämnas in till framsynta kommuners textilinsamlingar och bli textil igen. Men på ingen av dessa platser hamnar denna blå nylonrock.

Här bärs nylonrocken av min mamma. Året är 1968 och funkisentrén finns kvar med betongbro, handledare av rödmålade järnrör och en ytterdörr med fönster som på utsidan är klädd med karosseripanel. I farstun precis innanför dörren står en kokshämtare och en tom vedkorg av masonite. Jorå. Och stegen mot takfoten är gjord av trä. Jorå.

En indiansommar

Det var en sommar på 60-talet. På en berghäll ôppe Degermyra byggde vi kusiner en koja av grenar som täcktes med renlav. Kojan var liten och vi rymdes inte alla i den för då rasade den och allt fick byggas upp igen. Jorå. Men kul hade vi. Det var födelsedagar och namnsdagar för några av oss under sommaren och kusin L. hade fått en indianskrud med fjädrar, så häftig! Jag önskade en likadan till min bemärkelsedag men fick istället en pilbåge och koger (som jag minns det). Gissa om vi lekte indianer där i naturen, vi visste att indianer levde så fast i Amerika.Vi skaffade mat genom att "fiska" i en vattenfylld grop som var kvar efter att området hade använts som sandtäkt då Riks13 anlades i början av 40-talet (men det visste jag inte då). Täkten hade efteråt använt som skrotupplag för gamla avdankade bilar och annat skräp. Vi smög på allt och intet. Vår fantasi var det inget fel på. Här i skogen signalerade vi på indianers sätt, ni vet när man säger "aaaaahhhh" samtidigt som man "slår" med handen lätt på munnen. Men röksignaler lät vi bli.

Det var en riktig indiansommar om man säger så.

Annars var det ännu flera somrar med revolverlekar i och runt omkring vår ladugård. Eller så smög vi alla på varandra och sprutade vatten ur tomma Felix ketchupflaskor på den som upptäcktes i sitt gömställe eller överraskades smygande runt något hörn. Gudars så kul vi hade och vilket tjoande det var. 

Hur som helst är jag inte med på bilderna, kanske fotograferade en vuxen som inbjudits till besök för att se vilken fantastisk skapelse vi ordade om :-)  eller så hade jag börjat använda den gamla lådkameran. Till lådkameran krävdes Ilfordfilm med det större negativformatet. Minns ni lådkameror? Minns ni den där typen av Ilford film? Det där är historia nu :-)

Det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland, och dom glider så fint utan köl
Där går en flicka, som samlar på stenar, hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron
Där går en pojke som skrattar åt snö
Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar
Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är en äng och en vind
Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand och far bort på en svängande grind
Där går en flicka, som sjunger om kottar själv äger hon två
Där vid ett plank står en pojke och klottrar att jorden är blå
Där går en pojke som blev indian
där går kungen av skugga runt stan och skuggar bovar
Där fann en flicka en festlig grimas som hon provar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land
detta land är en gård och ett skjul
Där sker det farliga tågöverfallet ibland vackra kvällar när månen är gul
Där går en pojke och gissar på bilar, själv vinner han jämt
Fåglarnas sånger i olika stilar är magiska skämt
Där blir en värdelös sak till en skatt
Där blir sängar till fartyg en natt och går till månen
Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Beppe Wolgers 

Kamratpostens bungalow

Fotot visar läget för några år sedan. 

Det är bara vi som sett denna bungalow som kan fatta vilken stilig och fantastisk trädkoja 

den en gång i tiden var.

Då vi var i 10-årsåldern beslutade jag och min kompis att bygga en koja. I Kamratposten hade jag sett världens mest fantasieggande reportage om hur man bygger en bungalow i ett träd, en trädkoja. På 1960-talet var ordet bungalow supermodernt. Tydliga illustrationer redovisade förslaget som var uppbyggd runt en trädstam. Jag rev ut sidorna med bygganvisning på kojan. Skogen fanns bakom knuten.

Vi gick till verket, några dagars jobb tog det i anspråk och liiite vuxenhjälp fick vi allt. Vi använde masonite förstås, vi befinner oss i masonit-bältet :-) , bräder, träreglar, trådspik och röd slamfärg.

Kojans plan var kvadratisk med trädstammen i centrum, taket var ett tälttak  som det som kallas på fackspråk. Och det bästa av allt - kojan var placerad en bit upp på stammen så en stege behövdes för att ta sig upp. Detta var vårt reservat. Särskilt härligt var det då vi var däruppe och drog upp stegen - vi var onåbara!

Nå, fantasi blev verklighet och det var resan till förverkligandet som var roligast, vägen är mödan värd som ni vet. Det visade sig att det klättrade stackmyror på granstammen. Såklart tog de sig in i vår bungalow och det var inte KUL! Vi var en erfarenhet rikare. Men gissa om vi hade roligt, det var underbart att kunna genomföra en idé - om än inte egen utan ur Kamratposten - och se det fysiska resultatet som blev väldigt tjusigt.