Jag tror på de små sophögarna
jag tror på de stora frågorna och de kolossala
problemen
Jag tror på den lilla tingsrätten och den stora
stötestenen
jag misstror den enda vägen
Jag tror på de många stigarnaBodil MalmstenUr Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen
"Innan solstrålarna når sin jordiska bestämmelseort
måste de färdas miljoner mil.
Om destinationen är Chartres,
tillkommer en extra finess strax före resans slut:
fönstrens glasmålningar badar strålarna i färg
innan de når fram till golvet."
Det är vår tid som är mörk.
Idag, den 24 februari, är det Sverigefinnarnas dag. Att denna dag har valts som minnesdag beror på att Carl-Axel Gottlund föddes detta datum år 1796. Gottlund var en beläst man och en av de tidiga folklivsforskarna i finnskogarna i Sverige. Där finnarna bosatte sig införde de svedjebruket och det var inte enbart i Värmland som idag omnämns som svedjefinnarnas land. För övrigt arbetar Sverige nu med att få in finnskogen och svedjefinnarnas/skogsfinnarnas kultur på världsarvslistan.
Uttrycket sverigefinnar syftar på svenskar med finländsk bakgrund. Immigrationen till Sverige har pågått i åtminstone 1000 år och hänger bland annat samman med att Finland fram till 1809 var del av konungariket Sverige. Bland de finska migranterna fanns de s k svedjefinnar som från 1500-talet använde svedjebruk för att bryta odlingsmark. I modern tid har immigrationen från Finland haft karaktären av arbetskraftsinvandring, men också krigsflyktingskap. Behovet av arbetskraft i den svenska industrin under efterkrigstiden var stort. Samtidigt var arbetslösheten i Finland stor, vilket ledde till att många flyttade för att få jobb i industrier. Under andra världskriget tog Sverige emot uppemot 70 000 s k krigsbarn som placerades i fosterfamiljer. I några fall adopterades barnen av fosterfamiljen, men de flesta återvände efter kriget till sina föräldrar.
Fotona från Ritamäki i Lekvattnet utanför Torsby i Värmland tog jag efter ett föredrag som jag höll på Torsby Finnskogscentrum. Under två dagar reste jag runt i bygden och besökte fem bevarade skogsfinska gårdar med sina typiska timrade rökstugor.
Det finns mycket att skriva om sverigefinnarnas situation bara under min levnad, hur olika de bemötts i olika delar av landet.
Jag är glad över de finska vänner jag har. Vilka utbyten vi haft och vilka givande gemensamma kulturresor vi gjort. Alldeles oförglömliga.
En av mina anor går tillbaka till Anders Andersson Manginen som föddes 1684 i Revolax, Siikajoki socken. Denne Manginen är anfader på min farfarsmors sida för 9 generationer sedan. Han flyttade till Västerbotten och gifte sig här troligen 1716. Hans första hustru Margareta Andersdotter, född 1683 i Gräsmyr, Nordmaling dog 1759 i Håknäs, Nordmaling. Anders gifte om sig med en kvinna från Håknäs och de ska ha återflyttat till Revolax 1764. Där dog Anders Manginen av ålderdom 1775. En av sönerna stannade kvar i Västerbotten och blev min ana. Och många andras inser jag. Anders Manginen är alltså min farfarsmormorsmorsmormorsfarfar. På den tiden var Sverige och Finland förenade i en och samma nationalstat. Min farfarsmor Erika var född i Monäset i en stuga som med säkerhet är borta.
Hur glad blev jag inte då jag fann den här bilden. Det är september månad i början av 50-talet. Två personer står med var sitt pärgräv böjda över potatisfårorna te pärlanne. Det är potatisupptagningstid i byn. Det är pappa och min faster Fanny som arbetar på bilden.
Det som också kan ses är att en lada fortfarande står kvar på en grannes lägda. En av alla dessa lador som fanns men som försvunnit. De båda bostadshusen finns kvar idag men trähuset till vänster har efter att fotot togs klätts med eternitplattor som långt senare målats, ladugården har rivits och ett större garage har byggs istället på ny plats. Och huset till vänster har fått tak av trapetskorrugerad svart plåt.
I samband med att de markbundna tv-sändningarna i höstas krävde en ny televisionsapparat, tvingades vi köpta en ny tv trots att den gamla inte gått sönder. Den situationen gällde många av Sveriges invånare.
Det goda detta medförde var att min man äntligen kom sig för att lämna in sin Philips videobandspelare för lagning - VHS-banden trasslade alltid in sig pga något tekniskt fel. Och en skicklig reparatör ordnade till detta. Så nu kan han (vi) kolla igenom gamla inspelningar och jag hoppas innerligt att han hittar den videofilm från 1996 där vi dokumenterade hur hushållet för sista gången skördade egen potatis i ett klassiskt stort pärlann´. Sådana där odlingar som alltid syntes vid varje hemman en gång för inte alltför länge sedan. Det som var en del av min tid som barn eftersom hela familjen hjälptes åt
att sätta, lägga på (kupa) och ta upp pären och sen rulla in dem genom källargluggen ner i pärlådde´na.
Det var tider det! Och tänk att detta framsynt nog finns videofilmat.
Köket, tidigt 60-tal. Ett rum med fönster åt tre väderstreck.
Köket, också 60-tal
Hur roligt är inte detta - jag har fått ett namn på den textilformgivare som ritade mönstret på läskudden jag sydde för väldigt länge sedan.
Om läskudden
Det är på tiden att många av de kvinnliga formgivare som ritat mönster till textilindustrin för 60-70 år sedan har börjat uppmärksammas. Deras namn står sällan tryckta på textiliernas stadkant, utan de fick arbeta anonymt för företagen. Nu har mönsterskaparna börjat få namn - bättre sent än aldrig kan tyckas.
Det här är de manliga konfirmanderna den 5 april 1931, en snöig dag några månader efter att folkskolan var avslutad. Kyrkan och klockstapeln i bakgrunden. Nu var pojkarna vuxna och skulle ut i arbete, ny kostym och kanske en hatt markerade övergången från pojke till man.
På gruppfotot är pappa sittande på första raden som fyra från vänster. Han ser liten ut och den ende som dinglar med benen eftersom han inte når ner till marken. Nu var det jobb på brädgården som väntade.
Hur många av de här gossarna som fortsatte till högre utbildning vet jag inte men jag anar att det var ett fåtal. Men många, särskilt arbetarbarn, tog Hermodskurser eller brevkurser från NKI-skolan för att stilla sin vetgirighet. Kunskapstörsten var stor och min far fanns i den gruppen. Folkrörelserna och folkbildningen stod stark vid denna tid.
Jag läste ett maskinskrivet ark med uppgifter om en skolresa år 1929. Det var en resa som min pappas bror, min farbror, gjorde med sina klasskamrater i Rundviks skola. Skolresan gick av stapeln fredagen den 14 till onsdagen den 19 juni 1929. Klassen åkte tåg till Stockholm och lite kryptiskt står det "hemresa med tåg (med båt, om kassan så medgiver). Hur det blev förtäljer inte historien.
Jag är mäkta imponerad över allt som skulle beses i huvudstaden: betydelsbärande byggnader och museer ("måsten"), kvarnen på Hästholmen (nuvarande Kvarnholmen) och ett tidningstryckeri.
Så intressant att få tillgång till detta maskinskrivna ark som finns kvar.
***
Året därpå, 1930, gjorde pappa med klasskamrater en skolresa till Stockholm. Något program för den resan har jag aldrig sett, men jag tar för givet att det var ganska lika året innan. En del har jag fått berättat för mig. Klassresan kostade 35 kr per person, en summa som varje elev själv samlat ihop. I det ingick resa, logi och mat. Utöver detta hade pappa fått 5 kr i fickpengar hemifrån.
Klassen åkte den 5 juni från Nyåkers järnvägsstation och var borta en knapp vecka. Ett arrangemang man bevistade redan första dagen i Sthlm var Svenska Flaggans Dag på Stadion den 6 juni. Gustav V befann sig på Stadion där marscherande, gymnastiserande och musicerande stod på programmet.
Ett äventyr var tunneln genom Brunkebergsåsen vid Tunnelgatan, nu Olof Palmes gata. 5 öre eller något sådant kostade det att gå igenom. En del av barnen föredrog att ta trapporna.
Av skolresan mindes han också att genom att köpa någon liten del på NK fick man, genom att visa upp kvittot, åka gratisbuss till det stora utställningsområdet på Djurgården. Bussen var en dubbeldäckare inlånad från England och självklart satte sig hela klassen på övre däck.
Skollärare Johansson med fästmö Valdy var med på resan, även skollärare Eriksson med respektive. Eriksson var även med året innan då brorsans klass gjorde resan. Syftet med klassresorna till huvudstaden vid den här tiden kan ha varit att ungdomarna skulle få se och uppleva byggnader och museer med stort nationellt värde och Stockholm som sådant, för att sedan välja att stanna hemmavid och inte flytta från hembygden.
Själv skulle jag gärna ha gått omkring där på utställningsområdet. Den nya tiden, den nya folkhems-arkitekturen och formgivningen hade sin självklara plats där. Framtidstron var stor.
acceptera! den föreliggande verkligheten var parollen för
Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismens stilideal för första
gången visas upp storskaligt i Sverige.
Och se där - en paviljong av och med det nya materialet Masonite fanns också där. Ni vet den där nymodiga träfiberskivan Masonite från Rundviksverken vars tillverkningsteknik importerats från USA. Undrar just om skoleleverna kände stolthet att bo på den plats där detta framtidsmaterial tillverkades som enda plats i Sverige just då. Jag kan nog tänka mig det.
Samtliga bilder från Stockholmsutställningen 1930 har jag googlat fram. Flera av fotografierna är tagna av Stockholmsfotografen Gustaf W. Cronquist, *
Jag har hört så många berättelser om samerna som kom till vintervistet på byns mark. Några fragila rester fanns kvar för några år sedan då jag besökte den ena vinterboplatsen. Då fanns ett dött rotfast träd med täljda "steg" som på bilden ovan. En gång nådde man en förrådsbod, njalla, via det arrangemanget. Arran hade någon verkligt okunnig och vårdslös person/-er till en del förstört för att använda stenar att rikta upp en stolpe. Vi får hoppas att det inte var medvetet gjort... Att lita på att kulturminnen här i byn bevaras, samiska så väl som svenska, går inte.
Som jag förstår det hände det rätt ofta att samer och bofasta här i bygden möttes, bland annat då samerna behövde proviantera. Morfar berättade att en same kom skidande, som traditionen bjöd, endast med en stav. Han korsade Kustlandsvägen och "klättringen" uppför Hallberget intill morfars föräldrahem började snart nog. Morfar, som också hade skidorna på, följde efter men hamnade mycket snart på efterkälken trots att han hade två skidstavar. Däremot saknade han stigskinn under skidorna. Morfar hade inte en chans att hänga med uppför berget. (Jag vill minnas att man sa stigskinn och inte stighudar).
Den första samiska kongressen ägde rum i Trondheim den 6 februari 1917 och därför har detta blivit samernas nationaldag. En av drivkrafterna bakom kongressen var Elsa Laula Renberg (1877-1931), renägare, feminist och samisk aktivist och en stark kvinna från Ljusfjäll i Västerbotten. (Henne har jag läst och hört ganska mycket om bara sedan jag började blogga.)
Det här är det enda kammarlås som finns kvar på gården. Det har suttit här så länge jag minns. Självfallet är jag förtjust i det där det sitter monterat på den enkla bräddörren.
*
I mitt andra boende är samtliga kammarlås på innerdörrarna kvar. Samtliga spegeldörrar har nyckel att öppna med på gångjärnssidan och äggvred eller mässingstrycke på anslagssidan. Om de kommer att bytas ut? Nej, varför det?
...tänk att se samma vy genom samma fönster som flera generationer förut, att vara del av något större!
Läser detta finstämda på ett ig-konto, skrivet av en ung kvinna som bor på en välbevarad släktgård i en annan del av landet. Jag kan känna en viss avund. I mitt bostadshus finns inget gammalt fönster att se ut genom, de äldsta är från 1948 men de har i alla fall valsat glas som ger de vackra ojämnheterna som man inte får till skänks genom nutidens floatglas. Gammalt glas förnöjer både när man tittar ut och hur solkatterna visar sig på väggen. Kalla det gärna magi!
Jag tror inte att något bostadshus här i byn har gamla fönster kvar, på 60- och 70-talen eller än senare byttes de sista äldre fönstersnickerierna ut. Allra möjligast finns ett lunettfönster på västgaveln hos Gun, där glaset till och med kunde vara från Strömbäcks glasbruk. Jag tittade ut genom det för många år sedan men om hon följde mitt råd att spara det är jag inte alldeles säker på. I detta hus bodde min morfarsmormorsfars föräldrar Isac Pehrson och Kerstin Mattsdotter och före dem Isacs föräldrar Per och Elisabeth.
Däremot är jag nöjd med att vyn genom det valsade glaset på övervåningen fortfarande är sig rätt lik som då jag var liten. Isac och Kerstins bönning står kvar. Någon hölada har försvunnit och något stort garage har tillkommit istället för en ladugård - men annars är landskapet i stort sett sig likt.Det är fantastiskt trevligt att titta ut här en kall och tidig vintermorgon och se hur rökpelarna stiger rakt upp från några bostadshus - även från mitt som jag inte ser men vet att så är det.
Och än en gång vill jag berätta om mitt permanentboende där alla fönster finns kvar sen husets byggtid. Där är det min man som har förmånen att titta ut genom samma fönster som hans släktingar såg ut genom.
...tänk att se samma vy genom samma fönster som flera generationer förut, att vara del av något större!
*
Jag har ägnat mig åt något intressant: har transkriberat delar av ett sockenstämmoprotokoll från 1843. Det är ett nöje att finna ut mer om livet förr här i socknen. Här handlar det om bildandet av BRANDSTODSFÖRENINGAR, alltså om att försäkra sin egendom mot brand.
Sockenstämmoprotokoll 1843.
§1
Hvarje gård, den må tillhöra hemmansegare, torpare eller andre, som i brandstods föreningen vilja ingå, värderas hus för hus och utföres värdet å hvarje i värderings Protocollet, utgående brandstodsersättningen efter detta värde, likväl efter jemna tal på 50 el. 100 till lättnad vid debiteringen af brandstodet. Ingen tillåts att å sin gård sätta ett högre värde, än det hvartill den af värderingsmännen blifvit uppskattad, börandes detta understiga det verkliga med 20 procent.
§2
Värdet utrönas på det sätt, att två af Sockenmännen valde anbudsmän värdera gårdarna, hvar och en af grannarne obetaget att denna värdering öfvervara. Denna värdering förnyas hvart 10de år. Verkställer någon nybyggnad eller reparation, som öfverstiger värdet af 50 Rdr, må han ny värdering begära, hvarsnart der en gård af vanvård förfaller, sådant af grannarne bör anmälas, på det gårdens värde i värderings instrumentet måtte nedsättas. För värderingen betalas af hvarje hemmansegare 12 och af hvarje annan 8 Skgr Bo, skolande värderingsmännen af protocollet aflemna ett exemplar till Sockenskrifvaren, och ett till kyrkan, att der förvaras, samt till hvarje bya ålderman den del af protocollet, som anrör byn. Skulle tvist emellan gårdsegaren och värderingsmännen uppstå, ege den förre att ny syn på sin bekostnad begära, som då skall hållas af 2ne af Sockenmännen å nyo valde personer, jemte dem som förra värderingen hållit. De valde värderingsmännens gårdar må af andre af Sockenmännen tillkallade personer värderas.
§3
Brandsyn hålles en gång om året i Maj månad och väljas Syningsmännen af grannarna inom byn. Vid denna syn anmärkas och antecknas alla bristfällighetet och förelägges viss tid inom hvilken reparationerne skola vara verkställda och åligger det gårdsegaren att visa Syningsmännen, det de inom den utsatta tiden blifvit fullbordade, hvilken tid likväl ej får sträcka sig längre, än till den 1 Oct. För bristfälligheter, som kunna anses vara obetydliga, men vara farliga, förelägges endast 14 dagar. Verkställes ej förbättringarna inom den förelagda tiden, skall den försumlige vara förlustig sin brandstodsersättning om eldsvåda inträffar.
§4
Vid hvarje gård skall finnas en större stege, alltid tillgänglig och så placerad, att ej något hinder möter för dess användande, äfven bör en mindre med hakar af jern eller rötter? förefinnas, samt en större båtshake för hvarje by och en mindre vid hvarje gård. Hvarje by skall ock anskaffa en sådan slangspruta, som de i sednare tider i Umeå förferdigade. Denna spruta förvaras på ett för alla kändt och tillgängligt ställe i byn och anskaffas på byamännens bekostnad. Har någon redan anskaffat eller vill någon anskaffa vanlig handspruta af bleck eller koppar, vare han från deltagande i den större sprutans anskaffande frikallad. Att desse uppräknade brandredskap skall vara af Byamännen och gårdsegare anskaffad inom ett år efter det detta reglemente blifvit antaget och fastställt vid efventyr eljest, att de försumlige blifva förlustige brandstod, om eldsvåda inträffar.
§5
Sedan vådeld inträffat skall förlusten bestyrkas och ersättas efter det i värderingsprotokollet för hvarje nedbrunnet hus åsatta värdet. Badstugor och smedjor, hvilka alltid böra vara upförde aflägsne från gårdarne, värderas ej och lemnas för dom ingen ersättning, ej eller för i badstugorne befintlig spannmål.
§6
Spannmål ersättes af sista årets skörd efter gångbart pris, sedan förlusten inför Domstol, med säkra intyg eller aflagd ed blifvit bestyrkt och utgår ersättningen af hvar och en efter det belopp egaren vid husens värdering uppgifvit såsom medel afkastning af sitt hemman. Hästar, kor, svinkreatur och får ersättes likaledes efter det antal af dessa djur, som hvarje egare vid värderingen uppgifvit sig föda, dock, skall värdet af en födoråd häst? bestämmas af grannarne och ersättes ej till högre belopp än 66 Rdr 32 Skgr Bo. Inträffar förlust å spannmål eller någotdera af ofvannämnde slags kreatur, erhålles ej ersättning för större antal tunnor spannmål eller stycken kreatur, än som hvar och en vid värderingen uppgifvit. Så t. ex., om någon uppgifvit sig föda 4 kor, men 6 innebrännas, erhålles endast ersättning för de 4ne.
§7
Ålderman och Befattaren i hvarje By bör hafva inseende derå att ingen ovarsamt umgås med elden medelst bärande af stickbloss, eldbränder och tänt ljus å gårdar, uthus eller vindar. Skulle någon beträdas med en dylik vårdslöshet, vare han förfallen till en Rdr 16 Skgr Bo böter, utan böter efter lag, hvilka af uppsyningsmannen uttagas och tillfalla byakassan.
§8
Efter timad brandskada bör undersökning verkställas som vådeld upkommit och befinnes det hafva skett genom vårdslöst umgående med elden, erhålle den brottslige ingen ersättning för liden förlust.
§9
Föregående brandstods reglemente skall, sedan det af Sockenmännen blifvit gilladt och antaget, samt derå erhållits vederbörlig stadfästelse, så snart som möjligt är, tjena till alla deras efterrättelse, som, i Brandstodsföreningen ingått.
Nordmaling d. 20 Jan. 1843
H.J. Berlin
Att ofvanstående Brandstods förening med i dag hållen allmän Sockenstämma blifvit af Sockenmännen gillad och antagen, intygar å Sockenmännens vägnar:
