Vanerökare

Ända sedan 80-talet har jag varit vanerökare. Det började med att pappa och jag rökte var sin cigarill en nyårsafton till mammas förtjusning, hon tyckte att det luktade så gott!!! Det var cigarillerna Bellman Siesta vi hade att tillgå, inget utsökt fin cigarr med maggördel. Men härligt var det med lilla Lützen i hemmet. Vem som kom på det hela minns jag inte, ingen i familjen var rökare.

Jag har så klart fortsatt rökningen efter pappas död. En vanerökare slutar inte bara så där ;-) Så en gång om året tänder jag en cigarr eller cigarill, bolmar, blåser rökringar och snusar på den doft som snart enbart är kulturhistoria. Jag känner mej nöjd så och ser fram emot det nya året!
.
.

Dahlströms bokhandel

Den gamla skolan dära Vall´n var en träbyggnad som låg på Storgatan. Där bodde familjen Dahlström och där öppnade man en bokhandel 1880. Byggnaden revs, troligen på 50-talet då nya skolor uppfördes. Jag är inte uppdaterad på tätortens alla tilldragelser, byn ligger närmare till hands :-)

År 1891 flyttade familjen Dahlström till huset på bilden nedan, vid Kungsvägen. Bokhandeln följde med till nya stället.

 Förstora genom att klicka på bilden.

Min mamma beskrev bokhandeln, som hon minns den, som ett djupt, rätt mörkt rum med en disk längst in. Där bakom disken befann sig Betty Carloz. Det är så som jag föreställer sig en typisk boklåda.

Betty Dahlström dog 1958 och trähuset bör ha rivits inte långt efter detta för att bereda väg för moderniteten. Där uppfördes en ny byggnad i betong - Wäringstams ekipering med hyreslägenheter i två våningar ovanpå centralt belägen vid Kungsvägen.

 

Detta hus köptes av Kooperativa Förbundet och revs i sin tur i början av 2016 . Det ersattes då av en parkeringsyta tillhörande Coop. Som alla förstår är markpriserna låga i tätorter i denna del av landet när ett flerfamiljshus och affärslokal ersätts av en parkeringsyta i marknivå.

Rivning pågår. Byggmaterialsortering - nej! Bild från nätet.

Själv minns jag Lindmarks bokhandel dära Vall´n i korsningen Nygatan / Kyrkogatan. Där intill hade jag som 4-5-åring  min första upplevelse av tid och rum i en tätort, av stadsplanering, av kvarter. En hisnande känsla var det!

Här är inte kända för att måna om bevarande av äldre byggnader och miljöer. Inga protester hörs när hus ska rivas. Byggnader hinner heller inte bli väldigt gamla innan de byts ut mot något annat. Det sägs att människors behov av identitetsskapande miljöer ökar i en osäker tillvaro där bland annat urbaniseringen gjort oss rotlösa. Det tar inte marknadskrafterna någon som helst hänsyn till.

 

Till vänster Dahlströms bokhandel. Till höger lite längre bort det dåvarande Turisthotellet. Framför det mynnar Bryggargatan ut på Kungsvägen.
Observera lummigheten! Det var en annan tid, parkeringsplatser tog inte upp stor yta, en slags estetik i stadsplaneringen förekom ännu.

Två andra inlägg om Dahlströms:
Sträng uppsyn
Sofia Tysk med familj

 

 Samma vy vintertid och några år tidigare.

Detta vykort gör mig förvirrad. Vad är det jag ser förutom Kungsstenen från 1921 mitt i en trafikrondell? Vilken byggnad är detta? Finns den kvar? Är det Kyrkgatan ner mot söder? Man står frågande inför fotografiskt faktum.
Observera alla björkar!

Kungsvägen med Kungsstenen. Konsum har byggts (man ser den brunlaserade taksargen med blåvit skylt bakom bensinmacken). Wäringstams byggnad står mitt emot Bryggargatan. Det f d Turisthotellt är dolt bakom lummigheten.
Observera björkarna!

Foto från Bryggargatan ner mot Kungsvägen (huvudväg genom samhället). Konsum med ny fasadkulör och med ny p-plats till höger om sig. F d Tursithotellet i grönt skymtar längst till höger.
Observera stubbarna efter björkarna till höger. Träden planeras inte att ersättas.

På fotona nedan ser man att än fler björkar sågats ner och ytorna har asfalterats. Allt till bilarnas bästa. Även in på en gård har man öppnat upp för bilparkering.

Valle´n förfallen enligt en som har en åsikt om ortens utveckling.
.
.

Joy around the Tree

Joy around the Tree, 1913-1914 Alice Bailly 100 x 81 cm. Olja på duk

Förra julen kom den här bilden med en glad hälsning till bloggens mejladress från en vän i den digitala världen. Jag blev väldigt glad, så klart...

Nu får Alice Bailly´s målning glädja alla som läser och ser detta. Joy around the Tree!
.
.

Sofia Tysk med familj

Vi tar den här familjebilden igen. 

Jag har inte funnit något foto med en äldre Sofia.

Catharina Eskilsdotter och Jonas Forsberg uppfostringsjänta, Sofia Tysk Forsberg, gifte sig den 8/8 1880 med Edvard Dahlström. Till detta giftermål hade Sofias biologiske far, smeden Nils Tysk lämnade skriftligt bifall. Paret bosatte sig i municipalsamhället Nordmaling.

Edvard Dahlström var född i Närsta, Alnö, Sundsvall - alltså nära Sofias biologiska familj. Efter studier vid seminariet i Härnösand flyttade Edvard till Nordmaling där han innehade tjänst som folkskollärare och organist (klockare) och startade därutöver 1880 en bokhandel. Paret kom att tillhöra detta samhälles borgerskap.

Paret Dahlströms barn var:
BETTY Catharina (1881-1958)
HEDVIG Maria (1883-1960)
KARL Johan Nikodemus (1884-1856)
Klara OLGA Viktoria (1892-1974)
ASTRID Sofia (1894-1974)

Betty, 

den förstfödda dottern, 
fotograferad den 15 sept 1882 då hon är 1 år och 3 månader.

 Syskonen Dahlström

Den yngsta systern, sittande på pall är ASTRID Dahlström, född 1894, liksom sina syskon i Nordmaling, död 1974 i Bollnäs. Hon var folkskollärare och aktiv genealog.

I mellersta raden sitter KARL Dahlström (1884-1856), senare kyrkoherde och kontraktsprost i Malå, Lappland/Västerbotten.

BETTY  (1881-1958) gift med skriftställaren Carlo Olzen Carloz. Betty var bokhandlare och kommunalpolitiker i Nordmaling som ordförande i fattigvårdstyrelsen, ledamot av barnavårds-nämnden och pensionsnämnden samt ombud för riksförsäkringsanstalten.

Stående längst bak syns HEDVIG (1883-1960) gift med civilingenjör Abraham Lindgren. Hedvig var folkskollärare. Paret bodde i yngre dagar utomlands, senare i Sandviken.

OLGA (1892-1974) gift med rektor Johannes Björzén, bosatta i Fagersta.

Betty Dahlström var den enda av barnen som blev kvar i Nordmaling. Porträttfotot är från 1898 då hon bedrev handelsstudier och musikstudier i Stockholm. Efter organistexamen var hon vikarierande organist för fadern i Nordmaling. Hon drev Dahlströms bokhandel i Nordmaling efter faderns död 1915 till 1955 då den avvecklades. Betty dog i februari 1958.

Betty gifte sig 1929, vid 48 år ålder, med den 24-årige författaren/skriftställaren Carlo H Olzén Carlos (1905-1934) från Köpenhamn. Han insjuknade och dog redan efter 5 års äktenskap.

Det har inte varit svårt att finna porträttfotografier och uppgifter om familjen på internet (Rötters hemsida med Porträttfynd). Jag uppfattar uppgifterna som sakliga. Foton på den vuxna Sofia Tysk-Forsberg-Dahlström saknar jag dock.

Karl Dahlström som student 1902.

Nordmalings kyrka inför Edvard Dahlströms begravning 1915. VBM.

Här roar sig Nordmalingsungdomar vid midsommar 1903. En av systrarna Dahlström, Betty eller Hedvig, syns stående som nr 4 från höger om jag tytt fotot rätt.

Ett sällskap utklädda människor i Nordmaling. Sammanhanget okänt. Betty D. syns under siffran 11. Enligt uppgift är personerna:

1. Ada Nordlander
2. Kjellgren
3. Reinhold Thorsen
4. Hertrud Stolge ?
5. Karl Johan Karlberg
6. Artur Östman
7. Hilda Karlberg
8. Saga Turdfjäll
9. Seth Sillén
10. Stenberg
11. Betty Dahlström
12. Elisabeth Ortman
13. Elin Strömberg
14. Mia Edlund
15. Leo Nordlander

* * *

Sträng uppsyn

Detta är ett porträtt av Catharina Eskilsdotter, även kallad Karin, född 1819, en bonddotter från Löjd´.

1843 gifte hon sig med en handelsman i samma by och år 1847 föddes sonen Johan Olof. Tio år efter giftermålet, 1853, blev Catharina änka. Eftersom kvinnor på den tiden var omyndiga, fick Catharina en förmyndare, en man från samma by. Så var lagstiftningen vid denna tid - ogifta kvinnor och änkor måste ha en förmyndare.

Catharina gifte sig för andra gången 1855, två år efter förste makens död. Vid det giftermålet äktade hon den nio år yngre Jonas Forsberg (1828-1887), en torparson från Mo. För detta måste hon naturligtvis ha förmyndarens tillstånd.

Paret Jonas Forsberg - Catharina Eskilsdotter flyttade till ett torp i min hemby som fanns i mina anfäders ägo. Exakt vilket av de försvunna torpen det gällde har jag inte rett ut ännu, men det kan mycket väl ha varit det som låg uppe vid Degermyran (och som troligtvis upphörde som torplägenhet i samband med laga skiftet). Degermyran var 1855 ännu inte utdikad, jordbruk bedrevs vid den tiden inte i stor omfattning där.

Året 1863 köpte paret del av hemmanet numero 4 på Halla. Köpedokument finns. Troligen hyrde/arrenderade de bostadshuset något tidigare. Angående detta återstår att hitta gamla dokument. En handelsbod uppfördes intill Kustlandsvägen (Gamm´vägen). Jonas blev ganska snart välbeställd handlare i byn och långväga inköpsresor var inte ovanliga. Det hände att fru och styvson följde med, se fotot nedan:

* * *

Jonas blev också djupt engagerad i baptismen och var en av dem som startade baptistförsamlingen i byn 1861. Det sägs att de första mötena hölls dära Halla.Ända fram tills ett kapell uppfördes 1892 hölls baptisternas möten hemma hos medlemmarna.

I Sverige fanns 1860 över 4 000 baptister. Konventikelplakatet som lagligen förbjöd att folk samlades för gudstjänst hemmavid utan en kyrkans präst närvarande, mildrades 1858 och upphävdes fullständigt 1868, och på så sätt bröts motståndet mot rörelsen. 

I november 1892 invigde baptiströrelsen sitt nyuppförda Salemkapell i Mo. Baptistförsamlingen har sedan starten samlat bygdens egenföretagare och även kvinnor med arbeten utanför hemmet, bygdens borgerskap.

Efter hand blev Salemkapellet omodernt och icke-funktionellt. Det gamla trähuset revs och ett nytt uppfördes.

Nu för tiden ser det ut som på bilden ovan. I byn Mo har inte någon hembygdsbok blivit skriven, därför är byggnadens historia lite dunkel för mig.

* * *

Paret Forsberg/Eskilsdr tog år 1871 till sig en fosterdotter, Sofia Tysk, född 1858, en systerdotter till Catharina. Vid dopet nämns bland andra Jonas Forsberg som gudfar.

Catharinas yngre syster Hedda Sophia hade gift sig med smeden Nils Tysk och flyttat till Viksjö, Sundvall. De fick fem barn, den yngsta dottern född 1870. Anledningen till att äldsta dottern Sofia, 13 år, lämnades som uppfostringsjänt´är inte känd. Hon var äldst och familjens barn nummer fem föddes året innan Sofia kom till fosterföräldrarna. Den 27 juni 1871 blir smedsdottern Hedvig Sofia Tysk skriven i N-lings socken.

Att ta fosterbarn (uppfostringsbarn som man sade) var inte ovanligt vid den här tiden. Då förekom inte adoption från andra länder, inte heller var IVF eller surrogatmödraskap möjliga.

Sofia var 13 år då hon 1871 kom till paret Forsberg/Eskilsdr. Detta visitkort är från den tiden kan jag tro.

 

På detta foto, som är beskuret, finns inget ateljénamn tryckt och inte heller står skrivet med säkerhet vem som är avbildad. På grund av halsutsmyckningen, som är densamma som på första fotot, drar jag slutsatsen att det är Sofia.Fotot finns precis som det ovanför och nedanför i samma familjealbum,

Edit: Detta är inte Sofia. Från en trovärdig källa har jag fått veta att kvinnan är Ida Hörning född 1841, gift Hörling.

Familjen Forsberg/Eskilsdr, förutom sonen Johan Olof som nu bildat egen familj, är samlad för fotografering i F. M.Stridbergs fotoateljé i Umeå. Fotoateljén fanns ca 1870 och framåt. År 1882 övertogs den av Hanna Lundborg. Att fotografering var en allvarlig sak syns på de avporträtterades uppsyn.

Jonas dog 1887 och Catharina blev då änka för andra gången som 68-åring. Hon dog 1894 och bodde då med två pigor på sin gård på Halla. Pigorna var Maria Leontina Jonsdotter f. 1871 och Vendla Maria Henrietta Gidlöf f. 1866. Bouppteckningen efter Catharina har jag transkriberat. De inventarier som finns upptagna kan delvis identifieras vilket gör det hela riktigt intressant. Hon var min mffm.

Fosterdottern Sofia Tysk kommer jag att skriva mer om.
.

Kommunikationsmedel

Så här såg min allra första telefon ut. En Ericsson Dialog av grön termoplast inköpt hos Televerket. Till den drogs en kopparlina till ett uttag för fast telefoni. Telefonen var placerad på ett bord. Det var evigheter sedan.

Dialog formgavs 1962 av arkitektkontoret AOS Arkitekter och producerades 1962-1978. Jag har fått berättat för mig av en arkitekt som var med, hur processen gick till. Telefonlurens och klykans design var särskilt viktiga, telefonlurens nya, lätta material gjorde att utformningen var väsentlig för att samtalet skulle brytas då luren lades/kastades på. Av honom fick jag fick jag en röd Dialog till min samling :-)

Min L M Ericsson bakelittelefon (1947-1962) med textilsladd och fingerskiva av bakelit är dock favoriten. När föräldrarnas gamla telefon byttes ut tillhörde den staten, Televerket, så telefonen tog telegubben med sig till mitt stora förtret - jag hade bett föräldrarna spara den till mig vid utbytet. Några år senare fick jag en likadan oanvänd bakelittelefon i originalkartong av en god vän. Det kallar jag lycka.

Många andra telefoner har passerat revy i mitt liv men av de fasta telefonerna är dessa presenterade de mest minnesvärda.
.
.

Borta men hemma

 Hur underbart är det inte med snö!

Timmer & Masonite

Om byggnadsvård, kulturhistoria, att bo på landsbygden, glädjen i det lilla, landskapsvård, naturvård och skörheten i det nuvarande.

OM glädjen och vedermödorna av att bli hemmansägare.

OM att ta hand om ett timmerhus.

OM att bevara en inredning av masonite från 50-talet.

OM släkten, hembygden, den "norrländska" landsbygden, kulturhistorien, samhällshistorien och byggnadsvården.

OM det som var och om dagens verklighet. Om varför det som är, är som det är. Kanske…

.
.

Hur man mjölkar kor

I fjol satt jag och en god vän en halv dag på Stockholms universitetsbibliotek och bläddrade i en noggrant beskrivande bok om fäbodväsendet i en del av ett fylke (län) i Norge. Boken var på drygt 500 sidor och skriven av en norsk författare (dessa fantastiska hembygdsvårdande norrmän!) med utförliga beskrivningar om hur den ekonomin fungerade, vilka föremål som användes, vilka material som användes, hur processer gick till, hur fäboden förhöll sig till bondgården, hur samarbete utfördes. Med mera.

Där fanns naturligtvis även en beskrivning av hur handmjölkning går/gick till.

 Foto  härifrån.

Mjølking

Frå gamalt var det to måtar å handmjølke på: å nevamjølke (med heile handa)
og å klypemjølke (mellom to fingrar). Det var om å gjera å mjølke fort, så mjølka
suste i spannet eller ringja. Ofte song dei åt kua, for då heldt ho ikke mjølki (...)

Juret blir ofte vaska med lunka vatn og ei rein fille før mjølking. Dette blir gjort både for å reingjera juret, men også for å stimulere mjølkekjertlane til å gje mjølk ned i spenane. Ved å stryke og ta på spenane oppnår ein same effekt, og dette blir kalla å mjelte upp. Det blir peikt på at når dei mjølka for hand, var det vanleg å mjølke med turre nevar.

***

Mjölkning

För gammalt fanns det två sätt att handmjölka: att nävamjölka (med hela handen)
och att nypa mjölk (mellan två fingrar). Det handlade om att mjölka snabbt, så att mjölken susade i spannen eller hinken. Ofta sjöng mjölkerskan för kon, för då höll kon inte inne med mjölken (...)

Juvret tvättas ofta med ljummet vatten och en ren trasa innan mjölkning. Detta görs både för att rengöra juvret, men också för att stimulera mjölkkörtlarna att ge mjölk i spenarna. Genom att stryka och röra spenarna uppnås samma effekt, och detta kallas att smälta upp. Det påpekas att när de mjölkar för hand, var det vanligt att mjölka med torra händer.

Fäbodväsendet 1550-1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem, av Jesper Larsson är en avhandling från 2009. Den är intressant och klargörande och naturligtvis akademisk, författaren har inte egen praktisk erfarenhet av fäbodliv. Avhandlingen är läsvärd.

(Inga originalbyggnader finns kvar vid den fäbodvall som jag är delägare i - rätt typiskt för kulturarvet i min lilla del av Sverige- men genom studier och besök till levande fäbodar i andra landsändar kan jag förstå hur livet en gång sammanvävdes mellan bondgårdarna i byn och fäbodstugorna långt upp i skogen.)
. 
.

Immateriellt kulturarv

I Unesco:s konvention om det immateriella kulturarvet ingår i definitionen av immateriellt kulturarv sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskaper och färdigheter - och tillvägagångssätt, ändamål, artefakter och kulturella miljöer.

Som:

• sociala sedvänjor, ritualer och högtider
• kunskap och seder om naturen
• traditionell slöjd och hantverk
• dialekter, muntliga traditioner och uttryck
• musik, dans, teater och framföranden

Vad skulle vi i vår hembygd kunna hänföra till vårt immateriella kulturarv?

Hur många kan utförligt beskriva hur man handmjölkade en ko eller get. Snart, om inte redan, är det ett akademiskt ämne utan förankring i praktisk verklighet.

Hur många vet vad en darjkangj är? Hur många kan uttala detta dialektala ord med rätt betoning?

Hur många har hört en äldre människa som verkligen tror på vitterkärringen och baran, berätta om dessa väsen?

Hur många kan göra en tralj? Hur många vet hur föremålet ska användas?

Hur många känner till hur kornkärvarna hängs upp för torkning på en storhässja?

Hur många minns skillingtrycket om ångfartyget Johan Nyberg som förliste utanför Långron 1915?

Listan kan göras oräkneligt lång...
.
.

Hyggesfritt skogsbruk

Hyggesfria skogsbruk ”Ska vara en närmiljö där människor ska trivas”, 1 minut från SVT Nyheter.

Hyggesfritt skogsbruk är skogsbruksmetoder som inte kallägger marken. Det innefattar olika former av blädning, luckhuggning och skärmar. Metoderna innebär att skogsbruket inte leder till kala hyggen och att skogskänslan blir kvar.

Texten ovan är hämtad från Skogsstyrelsens hemsida.

Nu läser och ser åtminstone jag mer och mer, fler och fler artiklar och inslag, om hyggesfritt skogsbruk. Undrar om den skogsbruksmetoden kommer att få genomslag igen? I Sverige? I Norrland?

.
.

Tunnelseende

En tunnel kan vara ett nöje att passera genom. Som Brunkebergstunneln.
.
.

Så nära till ett naturreservat - men så långt borta

Norrländsk myrmark. Större delen av området utgörs av aapamyrar. I södra delen av reservatet finns en av de nordligaste högmossarna i Sverige.

 

 

Bilder från maj och juli i år. Vid det senare besöket fick jag en familj, som satt på en sten bland nedskräpningen och åt, att inse att det var fin vy om man gick några meter in från stoppet vid E4. Pappan sa, när han såg myren, att han stannat flera gånger tidigare men aldrig insett att utsikten var så pass mäktig. Småpojkarna tyckte mest det var kul att springa ikapp på spången.

Skylt till vilken nytta?

Om en upplevelse av orörd myr.

.
.

Lekstugor som kulturhistoriskt fenomen

Tisdag 26 november 2019 kl. 18:00–19:00 hålls ett föredrag om "Lekstugan" på Nordanå kulturområde i Skellefteå.

Bilden kommer från Skellefteå museums samlingar, SM LS 00082.

 Lekstugan, historien om den lilla stugan med stora möjligheter

Lekstugan har älskats av generationer av barn och väcker för många kära minnen. Kanske växte du upp med en i barndomshemmet, eller har en hemma på gården för dina barn att leka med?

Den här kvällen kommer byggnadsantikvarie Pernilla Lindström berätta om just lekstugans historia och om kända och mindre kända lekstugor för allt från prinsessor till arbetarbarn.

 Eventet är kostnadsfritt.

Arrangör Skellefteå museum, Hålla Hus

***

Den här arkitektritade lekstugan uppfördes år 1918 till två små disponentdöttrar vid ett järnbruk i Mellansverige. Den innehåller kök med vedspis att elda i och zinkbänk, storstuga, vardagsrum och sovrum. Alla möbler är specialformgivna i barnstorlek för just denna lekstuga.

Storstugans matgrupp i lekstugan från 1918. På några möbler har döttrarnas initialer snidats. Lekstugorna i hembygden var långt ifrån av den digniteten på formgivningen och därför sätter man inte något värde på de där små husen. De försvinner.

Det här är min lekkamrat Karins lekstuga hemma på deras gård. Den är riven.

Småflickor skulle lära sig sköta ett hem i ett minihus och lekstugan blev ett hjälpmedel. En vanlig lek var rollspelet mamma, pappa, barn. Först skapades lekstugorna i högreståndsmiljöer och så småningom under 1900-talet spreds lekstugor för barn till enklare miljöer dit hembygdens små hus kan räknas. Min farmor och mormor, födda 1882 och 1890 hade inga lekstugor.

***

Min och syrrans lekstuga byggdes senare, den var klädd med faluröd fjällpanel, hade tre fönster och en dörr på ena gaveln. Lekstugan innehöll två rum: kök och sovrum/vardagsrum. Sängar blev det av två upp-och-nervända potatislådor (pärlåd:er) per bädd, med skumgummimadrass ovanpå och sänglinne förstås. Här kan den sagobetonade tapeten ses. Så roligt det var att vakna upp efter en natts sömn (lite skraja kunde vi vara innan vi somnade) med blå himmel och molntussar som susade förbi fönstret. Den gavs bort för länge sedan som jaktkoja.

Lekstugans köksbord och stolar av trä och masonite finns kvar även om lekstugan sedan länge är borta. Den stod där vedbacken nu är belägen. Jag tog fram möblerna för fotografering för några år sedan. Det är enkla konstruktioner i vitt (trä) och rött (Masonite). En gång väldigt omtyckta och använda. Elspisen, även den av träfiberskiva, är en köpt leksak. 

Här är den enda helt funktionalistiska lekstuga i min hembygd som jag uppmärksammat. Byggd av släta träfiberskivor med pulpettak och fin veranda/farstukvist. Den är nu borta, flyttad påstås det. Den var enkel men hade inte mindre kulturhistoriskt värde för det. Men det är tyvärr byggnader av den typen som försvinner om man inte väljer att bevara sin historia.

Nu uppmärksammas lekstugorna och deras kulturhistoria av Skellefteå museum. Ingen är gladare än jag för det. Det är behjärtansvärt då många överloppsbyggnader försvinner eftersom få sätter värde i dem. De hemmabyggda lekstugorna försvinner och ersätts av köpta friggebodar. Men vem vet, kanske kommer en lekstuga i funktionalistisk stil att visas på bild där i Skellefteå tisdag den 26 november. Nästa gång kanske föredraget hålls här i kommunen...
.
.