15 januari 2013

Gungande myr

Myrar är speciella biotoper. De är öppna, man ser långt, ljuden hörs väl. Myrar kan vara farliga, man kan gå ner sig i en myr. Myrar är vackra, färgerna speciella, vegetationen likaså. Högst upp på vårt skifte finns en myr, Lattermyran (eller Laftermyra som pappa sa) och i direkt anslutning finns Orrmyran.

När vi skulle köpa fastigheten gick vi runt skogsskiftet för första gången tillsammans, min man och jag. Det var sommaren 1999 och pappa följde med en bit, han orkade inte som förr gå runt hela skiftet. Men det hade han och jag gjort flera gånger tidigare.

Då vi kom ut på myren högst upp på skiftet blev min man aningens hänförd. Som sörlänning hade han aldrig bevistat en sådan miljö tidigare. Här var karga, låga myrtallar, tuvor med mossa, starr och hjortron och framför allt öppet landskap under en blå himmel. Vi satte oss på en berghäll invid myren och drack vårt medhavda termoskaffe medan korparna kraxade.

- "Här borde vi bygga oss en liten stuga" tyckte min man. "I all enkelhet". Jag insåg att vad han menade med det var att komma bort från all stress, alla konstgjorda ljud, all trafik, ja vara utelämnad till naturen. Precis som då man seglar på havet, någonting han gjort sedan barnsben. För mej var skogsmiljön med myrmark storslagen men inte ovanlig, tillsammans med honom som såg det med nya ögon blev jag varse det ståtliga landskapet. Naturupplevelsen dubblerades.Vi drömde om hur det lilla pörtet skulle se ut. Framöver skulle jag komma att få ner det på papper.
Lite av den här känslan... Eremitens koja av inredningsarkitekten och formgivaren Mats Theselius. Foto från nätet.
Gungande myr

Jag har gått över stormyren vid Pårek
och ändå bara sett skymten.
Förra sommaren, två timmar
över en gungande myr.
Vi var små därute,
sårbara tog vi oss framåt,
steg för steg.
Under våra fötter
en gungande myr.
Hade naturens kraft varit stor nog,
hade den sugit oss ner, djupt ner.
När vi sakta gungade framåt förstod vi att vi var små, små.
Men vi tog oss ändå över myren.
Så vi är små men starka.
Och det handlar inte om att behärska.
Där vid Pårek,
under fötterna en gungande myr,
långt framför oss,
skymten av Pårtemassivet
med kalla snötäckta toppar,
därframme fanns inte plats för
härskare.
Du kan gå försiktigt över
en gungande myr så förstår du.
Och du lär dig överleva utan att härska.
Vi var små därute förra sommaren
men starka nog
för att inte slukas.
För hoppande, gungande, tog vi oss
över myren vid Pårek.

Lars Hedström


Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

4 kommentarer:

  1. Så värst ensamt är det nog inte vid myren...myggorna håller en sällskap. :)

    SvaraRadera
  2. Vackert! Pörtet tycker jag definitivt ni ska bygga så fort tillfälle ges.

    Inlägget får mig också att minnas en ramsa från min barndom. Kanske var den förknippad med någon fingerlek också:

    Det gick en gôse på en môse med en pôse. Ett, tu tre sack han ner, å så va de itt'nå mer...

    SvaraRadera
  3. Ett tu tre sack han ner...
    Red ner mig på myren en gång. tack och lov slutade allt väl, och både hästen och jag tog oss upp utan hjälp. För några år sedan hände något liknande (den gången inte jag och inte samma häst) och det slutade med att brandkåren fick komma och dra upp hästen, som klarade sig med blotta förskräckelsen.

    SvaraRadera
  4. Mygg och knott haha...

    Kanske är det dragningen mot jordens mitt som gör myrar så tidlösa och mäktiga. Själv har jag aldrig gått ner mej men väl en mig närstående person.

    SvaraRadera

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...