11 januari 2013

n´Lill-Elis

En av få byggnadsvårdare i bygden är borta, kanske den ende från och i bygden. Alldeles för tidigt. Han som så väl behövdes.

n`Lill-Elis, som jag brukade kalla honom, det namn han fick då han jobbade på sågverket i Rundvik, var bårda Mobacken och Lennart var hans rätta namn. Efter sågverkstiden, där han bland andra arbetade med min far, utbildade han sig till lärare i träslöjd och arbetade i Nordmalings skola.

Senare tog han arbetet som byggnadsvårdare på Olofsfors bruk där han var verksam i tio år. Självlärd byggnadsvårdare genom kurser och praktisk verksamhet. En av våra gemensamma nämnare från förr var Per och Amanda i Levar.

Minns när han glad kom emot mej en lunch och berättade om att ett ungt par som köpt ett äldre hus i Mo arbetade med att laga källaren med lerbruk. Lennart hjälpte dem och hade hämtat blålera i älvslänten. Vem annan än Lennart visste att det där var jag intresserad av, att sådant där kommer jag i kontakt med rent professionellt? Han förstod att det där tyckte jag var intressant. Det han inte visste var att jag själv planerar göra samma sak i mitt hus framöver, då hade det varit kul att kunna prata med honom ytterligare om lererfarenheterna. Vem annat än Lill-Elis hade förstånd om vikten att bevara med sådana metoder och material? Jag menar - i min hembygd. Själv bodde han i fädernehemmet, en av de få /två/ ångermanländska korsbyggnader som fortfarande finns kvar i bygden. Visserligen starkt åtgärdad av generationen innan, av pappa Elis, men kärleksfullt omhändertagen av Lennart.
Han var oerhört glad att få igång kättingsmedjan till brukets 250-årsfirandet i somras tillsammans med smeden Sebastian Reichlin från Agnäs nya smedja. Att Bengt Spade, storkännaren av svensk teknik- och industrihistoriska miljöer varit i Olofsfors och gett sitt starka stöd till projektet, var en glädje för lill-Elis.
Då jag träffade honom i maj på Levar hotell (som för övrigt nu gått i konkurs) hade han bytt arbetsplats till kyrkogårdsförvaltningen dära Vall´n. Ett arbete där han skulle ge mer utrymme till fastigheternas vård än föregångaren gett. Den vård- och underhållsplan som för flera år sedan upprättades, skulle börja brukas och vi diskuterade eventuell anledning till nyligen nedfallen puts.

Skötseln av kyrkogården fick ett uppsving redan ett par månader efter hans tillträde som jag noterade med glädje. Grusgångarna har alltid varit fyllda med trista spår efter traktorhjul, aldrig krattade eller kantskurna på evigheter, men nu syntes en förändring. n´Lill-Elis såg vad som krävdes.

Som nybliven hemmansägare kom jag i kontakt med en skrivelse han formulerat till samtliga byalag i trakten vid den första byastämma jag bevistade, det var år 2000. Skrivelsen var ett upprop mot sly och igenväxning. Som det ser ut på Moåkern är inget att ta efter tyckte han och jag med honom. Men byåldermannen i hembyn avfärdade det hela på stämman med att säga att vi inte har några problem med detta i vår by!!! Någon som helst diskussion var inte att tala om. Själv odlar denne man sly och granar lite varstans, saknar helt klart "seende ögon". Lennart månade om kulturlandskapet, inte minst om den fortfarande outbyggda älven som meandrar genom bygden.

n´Lill-Elis hade behövts mycket längre här i verkliga livet men så blev det inte. Han dog i sitt favoritelement, skidspåret.
.
Lennart Olofsson, Mo, Lögdeå, Nordmaling

Inga kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...