Morfar slog sig i slang med bokhandlerskan som stod på en stege och höll på att putsa skyltfönstren som vette mot busstationen (tänk vilka saker man minns!).
Gissar att vykortet är från 40-talet.
Morfar och jag vandrade vidare hand i hand upp mellan husen på vykortet. Kanske gick vi in på apoteket som låg och ligger längre bort till vänster i bokhandlarkvarteret. Vi gick och gick och gick och plötsligt såg jag tanten på stegen igen. Men från ett annat håll, vi hade rundat kvarteret. DET var en hisnande känsla. Det var första gången jag upplevde rumslighet i ett planerat område med gator. Känslan av rumslig samtidighet var överväldigande. Jag var ju van vid vindlande, icke planlagda vägar och naturens ordning i skogen. Känslan var så enormt stor för den lilla flickan som var jag, att den fortfarande sitter kvar i mitt minne. Den rumsliga upplevelsen är viktig att kunna uppleva för en arkitekt, kanske började vandringen mot mitt yrkesval redan där!
Till höger på vykortet ligger den byggnad som under många år hyste Öbergs damfrisering. Som nybliven tonåring skulle jag komma att besöka Ebba Öberg för att bli riktigt kortklippt för första gången i livet. Huset finns ännu kvar, likaså bokhandlarns byggnad.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om municipalsamhälle, gator, öppna kvarter, morfar, rumslighet, samtidighet, gammalt vykort
Förmodligen var jag i samma ålder när jag hade en liknande upplevelse. Vi bodde på Söder i Stockholm, och en dag när vi klev av åttans spårvagn i korsningen Renstiernasgatan och Skånegatan kände jag igen mig i så måtto att jag förstod hur husen var belägna i förhållande till varandra.
SvaraRaderaSom du säger var det en stark känsla - att inte bara känna igen sig, utan förstå sammanhanget.
Margaretha
Denna underbara bokhandel där det luktade så gott av något som inte längre finns... trycksvärta, kanske...?
SvaraRaderaI den bokhandeln kunde jag som liten stå och välja länge, länge vilka bokmärken eller vilken klippdocka som jag helst ville ha!
Även mina äldsta pojkar har minnen därifrån bl.a var sin konduktörsväska!
En speciell känsla att åka in till "derra Valln" med mormor och handla, äta en kokt korv med bröd vid korvkiosken och gå till "grava" och sätta nya fina blommor!
Visst var det en stark och ganska obeskrivbar känsla, Margaretha. Det är inte alla jag pratar med som minns något sådant. Tack för din berättelse om att förstå sammanhanget i tid och rum.
SvaraRaderaGerda-Thyra, så roligt att någon som också varit där läser och kommenterar. Bokmärken, ja det kunde vara svårt att välja bland alla fina. Jag har kvar en chokladask med bokmärken i. Har du?
Och en kokt korv med bröd tycker jag fortfarande är väldigt gott! Men korvkiosken är borta. Jag har en bild jag tagit på den och skomakeriet innan de revs. Ska väl visa detta framöver.
Jag går fortfarande till "grava" ibland för att se till föregångarna, det är en ganska fridsam syssla.
Jag har sparat mina bokmärken, men det verkar inte som om flickorna stillsamt byter bokmärken idag. Bokmärken har ingen chans mot dataspel, internet och tennis. Andra tider, andra seder.
SvaraRadera- Mina änglar var bruna pâ avigsidan, för de var de finaste Minns att jag hade fuskat och lagt mina i svart thé för att de skulle öka i värde.
Gammelmor i Paris
Nej, vi är på utdöende, den sista bokmärksbytargenerationen :)
SvaraRaderaOch vilken genväg till brunt, det där tetricket nådde aldrig mej.
Tack för kommentar Gammelmor i Paris, det är så trevligt att få höra andra med ungefär samma upplevelser berätta om sina!!!
Klart att jag har kvar mina bokmärken! Jag näns norpa ett då och då till något pyssel... men det "sitter hårt inne", är väldigt försiktig när jag ska välja...fniss... och mina ligger också i en chokladask!
SvaraRaderaSer fram emot fotot på korvkiosken, synd att den är riven!