Södra station

Tänk er att Södra Stationsområdet i Stockholm såg ut ungefär så här när jag mötte det första gången. På den tiden var det en liten nergång till pendeltågsspåren från Timmermansgatan/Fatbursgatan. Spårområdet var inte överdäckat och bebyggt, "Bofills båge" var inte uppförd och inte heller den nya stationen med nergångar från Swedenborgsgatan och Rosenlundsgatan. Det postmodernistiska stationshuset stod klart 1990.

Södra Station från Fatbursgatan 1979. Ur Minnenas Söder. Foto Christer Löfgren.

Att köra bil över området på slingriga grusvägar var inte alls fy skam. Det var kul. Min Saab V4 kom väl till pass. Det var så långt ifrån storstadsliv man kunde komma. Det hela är en gammal sjöbotten, här låg sjön Fatburen fram till 1850-talet då den fylldes igen i samband med byggandet av järnvägen. Foton från Stockholmskällan.

Jag älskar stadens bakgator och mindre perfekta områden men de försvinner. Städer är kanske mer förändringsbenägna än landsbygden, städerna förändras genom byggande när befolkningen ökar, landsbygd som ligger långt från en stad ändras numera genom inaktivitet, landskapet förändras då människor flyttar och jordbruk läggs ner.

"Lugnet", där Hammarby Sjöstad nu ligger, var ett annat favoritområde. Som en kåkstad men med obskyra verkstäder och affärsverksamhet.

Klicka på seriestrippen för att se hur Martin Kellermans Rocky ser på stan´s olika byggepoker. Haha... just så.
.
.

Längtan

Så jag längtar dit. Emellanåt. Och ofta har jag återvänt. En nutida antik och urban plats. En gång kände jag denna organism lika bra som min egen ficka. Så många gathörn, så många fantastiska byggnader, så mycken humaniora att insupa.

Ti amo, Roma.

Nu tittar jag in på Germana Giornos Instagramkonto, varifrån bilderna är hämtade, och känner dofterna av den där eviga staden.
.
.

Åkes skor

Spana in skylten Åkes skor. Den bör åtminstone ha 40 år på nacken. Skyltar är en typ av kommunikation med både samtid och dåtid. I det snabba förändringarnas samhälle känns det tryggt med en skoaffär med anor...

Det är inte bara vara neonskyltar som tilltalar mig och som är kulturhistoria. Sååååå jag gillar denna skylt - fribokstäver i omisskännligt 70-tals typsnitt. Det här var ett av typsnitten jag använde till mina egenhändigt gjorda affischer.
 
Kommuner som förstår vikten av att medborgarna känner sin historia lämnar inte rivningslov för vackra, tidstypiska eller roliga skyltar. Många byggnadsnämnder har utformat en policy för hanteringen av ortens skyltning. Länge var gågatan i Ö-vik en sådan plats som många som jag drogs till. Där fanns fina skyltar och kläd- och skobutiker som var typiska för just den staden. Inte enbart de landsomfattande kläd- och skokedjorna.

Imorgon är det stor happening i Umeå ty då öppnar IKEA Umeå med sitt stora tillhörande stora handelscentrum. Inviger gör energiminister Ibrahim Baylan. Grattis alla norrlänningar! Nu kan du tvärfara till IKEA som reklamen säger. Jag stämmer knappast in i kören men så har jag ju haft IKEA i min närhet under långliga tider. Nu är det annat som drar.
.
.

Levar hotell

Tillkomsttid: 1820–50-tal, byggnadsminne: 1995.

 

Ett vykort som kan vara från tiden efter 90-talets renovering?
Vägsträckan har inte dragits om ännu.

"

Redan 1604 anlades gästgiveri vid kustlandsvägen genom Levar by. Den nuvarande byggnaden har dock sina rötter inte fullt så djupt ner i historien. Enligt brandförsäkringshandlingar timrades Levar hotell upp 1827 i en våning med vind. Det tillbyggdes med bredare och högre mittparti på 1850-talet då byggnaden fick det utseende den har i dag.

Två tillhörande flygelbyggnader uppfördes 1833 respektive 1840. Ett stort antal ekonomihus ingick också i egendomen. Dessa byggnader har antingen rivits eller avstyckats till andra fastigheter. Bevarat är dock lusthuset som byggdes 1902. Vid storhetstiden under 1800-talet var gästgiveriet – som först vid slutet av samma sekel fick namnet Levar hotell – det största i Västerbottens län.

Huvudbyggnaden uppfördes av sockenskrivaren och verksägaren Jonas Arctaedius. Ombyggnaden på 1850-talet utfördes troligen av dennes son Erik Olof Arctaedius, som var skollärare, handelsman och organist samt klockare liksom fadern.

Ytterligare en renovering utfördes på 1890-talet. Under 1930- och 40-talen skedde stora förändringar både invändigt och utvändigt, bland annat tillkom glasverandan och övervåningens altan. Med utgångspunkt från äldre fotografier återställdes exteriören år 1991 till det utseende byggnaden hade under 1850-talet.

"

Text härifrån.

Klicka för större kartbild.

Ovan ett utsnitt ur laga skifteskartan över Levar by från 1832. Levar gästgiveri, senare Levar hotell, är utmärkt med en grön cirkel. Det såg inte ut som dagens byggnad. På ett av hemmanen på kartan föddes min mormor sex decennier senare.

Här syns Levar hotell med lägdor och hoplagda stånghässjor i förgrunden. Kustlandsvägen, som senare blev Riks13 och numera har namnet Riksvägen, bör gå där borta någonstans, dold av vägrenens växtlighet.

Detta är ett vykort som måste vara taget från hotellets altan ovanför den tillbyggda glasverandan - alltså på 30-40-talet. Man ser riksvägens tidigare dragning (ändrades på 1990-talet) med den dåvarande avfarten mot Bredvik och Järnäs som gick genom de gamla delarna av Levar by. Observera det vackra och tidstypiska staket med diagonalställda spjälor som skymtar nere till vänster. De var väldigt vanliga vid 1900-talets början, idag finns inget kvar (i de delar av kommunen där jag rör mig) vad jag vet.

Numera kan man äta bra mat på hotellet igen efter en konkurs 2012 och efterföljande ägarbyte och vi hoppas att det håller i sig. Journalisten var inte så imponerad i detta resereportage från 2010.

*********

"Uppskattningsvis skulle det behövas mellan 30 och 70 nya byggnadsminnen för att ge en representativ bild av länets byggnadsbestånd. Västerbottens län har skyddat få byggnader jämfört med övriga län i riket" enligt länsantikvarien i artikel i VK från i höstas. Det finns drygt 80 lagskyddade byggnadsminnen i Västerbottens län varav huvuddelen finns i städerna Umeå och Skellefteå, inte på landsbygden. I mitt mellansvenska län är drygt 250 byggnader förklarade som byggnadsminnen.

"Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla." (§1,Kulturminneslagen , SFS nr 1988:950)

.

Vägar och hotell

K-märkt på väg från 1992 har sänts i repris och kan ses på svt Play till den 17 augusti 2016. Vägar från den tid då resandet fick ta tid: Riksvägar och hotell

Vägsträckan på Riks 2:an med stenläggning av huggen bohusgranit i Uddevalla kommun är numera byggnadsminne.

Bild härifrån.

Tidskriften Riksettan tar upp vägars, bilismens och modernismens kulturhistoria på ett lättsamt sätt. Kolla bara!
.
.

Hotellet då och nu

Här syns Vallens stolthet på ett vykort från 1957. Men redan 1951 stod hotellet färdigt. Byggmaterialen är gedigna - rött murtegel, lertegel på taket, kalksten, granit, rostfritt, ek och glas.

Klicka för rejält större bild.

Fyra olika neonskyltar pryder den röda tegelfasaden:

HOTELL
Blommor
Lodins
Skor

Till höger syns rondellen med Kungsstenen i dess mitt. Här låg man helt klart i framkant med en rondell redan då!

Ni ser att hotellets fasadhörn till höger vid gatukorsningen är öppet på bottenvåningen, det hålls upp av en granitkolonn. Där fanns entrén till  skoaffären. De kommersiella fastigheterna i sekelskiftets Nordmaling präglas av träbyggnader med avskurna hörn där ingång till affärslokalen låg. Detta har arkitekten tagit till vara på och omtolkat i 1950-talets anda. Snyggt! Tjusigt!

Klicka för större bild.

Foto från ungefär 1999. Ni ser att alla 50-talets neonskyltar förutom Blommor var borta då bilden togs. Nu är även den skylten väck. Åhléns hade fortfarande sitt varuhus här men det lades ner strax efter att fotot togs. Orten ansågs för liten då Åhléns "renodla" sin verksamhet. 1978 upphörde hotellverksamheten. I samband med ombyggnaden till lägenheter byttes fönstren till väldigt klumpiga "likadana som de tidigare". På våningen en trappa upp är ljusinsläppet förminskat. Kan tänka mig att argumentet var energibesparing - tja, mycket fult sker med det argumentet. Troligt är väl även att innertaken sänkts. Många nya takkupor behövdes för att få till stånd en inredd vindsvåning som ni ser. Det har jag lättare för än fönsterbytena. De bytta entrépartierna på bottenvåningen är även de svårsmälta för en sådan som mig, en sådan som ser detaljer och uppskattar "det sköna". På kommunens hemsida kan man läsa följande:

"Tänker du bygga nytt hus? Har du planer på att bygga en carport eller gräva ut källaren? Funderar du på att måla om, byta fasadbeklädnad eller byta taktäckningsmaterial på ditt hus så att det väsentligt ändrar byggnadens eller områdets karaktär? Ska du sätta upp skyltar eller ljusanordningar? Då ska du ansöka om lov."

Det hade varit intressant att följa den diskussion alldeles eventuellt uppstod i samband med fönsterbytet och ändringen av entréerna! Vad tyckte den tekniske chefen som handhar bygglovsfrågorna? Här finns ingen bygglovsarkitekt, ingen med arkitektutbildning som skyddar de arkitektoniska värdena.

Reglerna är inte för att inskränka på den personliga friheten utan för att skapa vackrare och säkrare samhällen, för att värna invånarna och det allmännas intressen. I städer hålls detta efter på ett helt annat sätt än här. I Stockholm finns Skönhetsrådet som rådgivare i stadsbyggnadsfrågor (googla om du vill veta mer).

Foto från 2016.

Och ser man på - det avfasade hörnet till höger finns fortfarande kvar :-) Oh, la la...

 

 

Arkitekten har tagit till vara på N-lings kännetecken i "stadsbilden". Jag tycker det är väldigt fint gjort med gedigna material som granit, kalksten, ek, glas och tegel. Elegant arkitektur.

Det här är den enda originaldörren som är kvar. (Ok då, allt är inte original - alla glasningslister av ek är utbytta mot aluminium.) Både karosseripanelen och den vackra tidstypiska tryckplattan av ek och krom är kvar! Detta blev kvar enbart för att dörren inte längre används utan är tillbommad. Kan berätta att sådana tryckplattor tillverkas fortfarande och entréerna skulle kunna återskapas om fastighetsägaren så önskar. Jag har sett många sådana restaureringar av entrépartier i större städer.

Här har hela det ursprungliga entrépartiet bytts till aluminium. Så platt och okänsligt i mina ögon. Skyltlåda med lysrör inuti över entré och det ursprungliga fönstret.

 

Balkongerna är numera inglasade men balkongplattor och de urfina smidesräckena är kvar på gaveln! En "vårta" i form av en utbyggnad i trä har dykt upp så där bara... Innehållet har varierat under de ca 15 år den funnits där.

Den före detta blomsterhandelns entrédörr har "förbättrats" med - ja en okänslig aluminiumdörr. Den skylt sitter där och belyses med två strålkastare.

Här är den gamla neonskylten från 1951 kvar men dörren har redan bytts ut. Jag förmodar att skylten hamnade på soptippen trots sitt generella budskap.

Så här kan det gå - alldeles för mycket vitt. Inte som de smäckra täckmålade träfönstren som satt här från början. Se vilka fina fönsteromfattningar huvudvåningen en trappa upp har. Enkelt men effektivt genom att med murtegel förkroppa fasaden och artikulera fönstren. Här fanns byggnadens viktigaste funktion - hotellets matsal och foajé. Kolla in vykortet från 1950-talet igen.

Jag vet att det finns många som tycker att det har blivit bättre med de nya fönstren, man tänker enbart på att det är nytt (och därmed modernt och är det modernt så är det självklart bra tror många), inte på utseendet. Vare sig de är aluminiumklädda eller ej. Idag finns det många fönsterhantverkare som är skickliga på att renovera äldre fönster, i januari 2016 flyttade en av dem sin verksamhet till Olofsfors.

De små förändringarnas tyranni talar vi om i restaureringsbranschen, alltså stegvis förfulning av en byggnad under lång tid. Detta hotell är ett av många exempel. Här ett annat dära Vall´n där vackra dörrar bytts ut.

Lite mer skrivet om hotellet.

 

Vyn ovan visar Vallen cirka 1918. Nuvarande Handelsbanken är byggnaden till vänster. Till höger finns dåvarande lanthandeln. Byggnaden i mitten revs strax efter att fotot togs...

... och ersattes med Centralhotellet som ägdes av J P Holmlund. Det uppfördes omkring 1920 och försvann i en eldsvåda omkring 1945. Det nya hotellet stod klart 1951 men hotellverksamheten upphörde 1978.

Här i kommuncentrat finns inte längre någon möjlighet till hotellövernattning. Levar hotell finns en bit utanför centrum och sommartid ett fint vandrarhem, Lotshuset som en utpost i Järnäsklubb vid havet. Där blev min morfarsfarfarsfarfarsfar Johan lots år 1725 i samband med att Järnäs blev officiell lotsplats.
.
.

Avfasade hörn

Många av byggnaderna med kommersiellt innehåll från åren kring förra sekelskiftet hade ingång till affärslokalen/caféet på hörnet. Det gäller inte enbart dära Vall´n men det är därifrån bilderna här nedan kommer. Än finns några avfasade hushörn kvar.

Korsningen Nygatan x Kyrkogatan. Till vänster syns det som var Lindmarks bokhandel då jag var barn.

Min första rumsupplevelse av gator i rutnätssystem skedde just i detta hörn tillsammans med morfar. Då var jag sisådär 5. Det var så annorlunda att gå runt ett kvarter jämfört med att röra sig bland de organiskt placerade husen i hembyn och ännu mer eljest än att vandra i skogen.

 

Huset har sedan vykortet togs byggs på uppåt och hörnet har byggts ut i rät vinkel men den snedställda entrén finns kvar på bottenvåningen.

Här har vi samma korsning fotograferad lite längre nerifrån backen. Diagonalt över gatan finns det välbevarade huset som tidigare inrymde Sandströms Sport.

Här ser man det avkapade hörnet. Jag vet inte vilken affärslokal som låg här före sportbutiken. Vallen är ju inte min egentliga hembygd så jag har inte fördjupat mig så mycket i hur samhället såg ut långt tillbaka förutom det jag sett på gamla vykort.

Här är det lilla fina huset i absoluta centrum. En banklokal har byggts till, det är den nyare låga inklämda delen med taksarg till höger. Före detta Lindmarks bokhandel ses till höger.

Alldeles nyss har jag förstått att denna byggnad en gång var Turisthotellet. Vi befinner oss mitt emot före detta Wäringstams ekipering (nu igenbommat) och Konsum.

Under min tid på jorden var det en ingång på hörnet till Mattsons herrekipering och senare en kort tid till en blomsterhandel. Nu är affärsverksamheten borta och bostäder har byggts även på bottenvåningen. Det är samma utveckling över hela västerlandet. Centralisering sker även av handeln, stormarknader och köpcentra lockar många med bil.

Turisthotellet då. Volymen är densamma men alla vackra fönster är idag utbytta till mindre storlek :-(  Taket har fortfarande falsad plåt även om det numera är bandplåt, inte skivtäckning.

En av lägenheterna har fått en balkongdörr med uteplats :-)

På detta vykort, taget från klockstapeln kan jag tro, ser man att den ljusa byggnaden längst till höger har ingång på hörnet. Så här ser det ut nu för tiden, bottenvåningens snedskurna hörn är borta.

Foto härifrån.

En byggnad som jag inte kan hitta ett eget foto på är tidigare färghandeln på Storgatan. Som jag minns fanns det två färghandlare då jag var liten. På båda kunde man förutom färg med tillbehör samt kosmetik bland annat köpa dilutin och paraffinolja på lös vikt i medhavda glasflaskor. Det var tider det! Det luktade gott i de där butikerna. Här på hörnet finns ingången kvar. Jodå. Numera leder den till PRO:s lokal. Och tadam, de fina korspostfönstren finns kvar!

Vad är det som ger ett samhället dess karaktär, vad är värdefullt att bevara, vad kan undvaras? En stadsbildsanalys av centralorten skulle kunna reda ut det. Kyrkovallen skulle må bra av att ha ett enhetligare uttryck, en harmonisk helhet som attraherar och gör att besökare stannar till, ja kanske till och med stannar kvar. Idag är det är en spretig ort som visas upp när man rör sig här. "Du är förstörd av ditt yrke" hör jag invånare viskar. Inte alls, jag bryr mig och tänker på människors välbefinnande, för allas bästa. En orts upplevelse och planering är viktig för människors trivsel. Och om jag inte skulle bry mig om vad som händer dära Vall´n eller i hembyn skulle jag väl blogga om något annat, eller hur?

Så sent som 1951 togs idén med entré på hörnet upp i en mycket centralt placerad byggnad. Alla ni kommuninvånare som jag vet läser min blogg - tänk efter om ni vet vilket hus som jag menar...
.
.

Höjdpunkt

Minns den där vandringen upp till Chapelle Notre-Dame-du-Haut på en kulle utanför byn Ronchamp i östra Frankrike en julidag för många år sedan. Akacieträden blommade, solen värmde, grusvägen var dammig och hela tiden var det uppförsbacke. Och plötsligt fanns målet där, uppe på den gräsbevuxna kullen, den där märkliga byggnaden som jag bara sett på bild tidigare.

Kapellet ritades av Le Corbusier 1950-54 och var en stor sakral upplevelse i betong. Arkitektur är ljus sägs det ibland. Visst är det så och viss påverkar arkitektur människor.

Är man intresserad och glad i byggnader finns utflyktsmål överallt. Jag kan uppskatta både små röda stugor och världsarkitektur i betong :-)

Interiör, fasad och planritning från nätet. 
Här är kapellets officiella hemsida.
Vid den tid jag kom dit fanns inte det visitors centre som idag möter besökarna.

Hjärtats dag

Vid avenue de Neuilly
Där ligger ett slakteri,
Och när jag går till staden,
Jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
Det lyser av blod så rött,
På vita marmorskivor
Där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn
Ett hjärta, jag tror av kalv,
Som svept i goffrerat papper
Jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar
Till gamla Norrbro-Bazarn,
Där lysande fönsterraden
Beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok.

August Strindberg

ETT URTAGET HJÄRTA ur diktsamlingen Sömngångarnätter från 1884.

 Bloggliv.
.
.

Släktgårdar

"Med släktgård menas en jordbruksfastighet som varit i samma släkts ägo- eller arrendebruk i minst 200 år. Med släkt räknar vi till och med syssling. Äktenskap och adoption jämställs med släktled. En gård ska vara taxerad som jordbruksfastighet för att räknas som ”gård”. Även om gården flyttats vid skifte räknas det som samma gård. Delägarskap räknas som ägande."

Har du en gård som varit i släkten i minst 200 år?

JUF (Jordbrukareungdomens förbund) uppdaterar sin lista på släktgårdar fram till 2018. Har du en släktgård och vill finnas med på denna sammanställning - kontakta JUF.

Här i byn finns idag bara en sådan gård kvar, en parstuga med en och en halv våning, alltså en sk Västerbottensgård. Alla andra 200 år eller mer gamla bostadshus är rivna.

Ju högre upp i den sociala hierarkin desto fler gårdar finns bevarade - så är det nog. Man vet att framhäva sitt existensberättigande så mycket mera än i de socioekonomiskt svagare grupperna. Skulle den sanningen förändras och de socioekonomiskt svaga grupperna börja bli stolta över sin bakgrund och sina stugor och det omgivande landskapet, och därmed värna och vårda dem, skulle jag kunna dö lycklig. Så här skrev jag om adel kontra allmoge i mars 2009.

Faktum är att begreppet släktgård uppkom först i modern tid.
.
.

En liten stuga

Det här var Frans Thurdins stuga. Frans föddes 1890.
Frans var gift med Elida f. 1900.

Elida Thurdin dog i november 1963 då hon blev påkörd av en bilist i mörkret längs Riks13 alldeles nära den dåvarande lanthandeln i byn. Jag var barn och minns det som en obehaglig nyhet, ville ogärna passera platsen där olyckan skett. Där kunde ju finnas blodig snö trodde jag.
Frans dog 1972. Numera finns ingen med namnet Thurdin kvar i byn.
Just det här huset är sålt som fritidshus till någon som visst kallas "stockholmskan". En utböling ;-)

Jämför Frans och Elidas hem med Olga och Frans´ hus i motsatt ända av den långsträckta byn som också blivit fritidshus till en långväga bort boende. Båda husen är ungefär samtida.

#torp, #stuga, #Ångermanland
.
.

Torpen i deras hjärtan

Jag läser en Blekingeblogg. Där står:
"
På flera ställen i Blekinge spelas i vår en föreställning om det där med det svenska torpet. Det är Karlskrona Riksteaterförening som med Regionteatern Blekinge Kronoberg sätter upp denna pjäs och deras beskrivning låter så här:

Allt har sin tid

En bluesig föreställning om kärleken till ett torp, en mormor och en man. Och om att ha reda i rabatterna, som mormor sa. Eller allt har sin tid. En tid för födelse, en tid för död och en tid för att plantera. Av och med Mary Lou Ward.

Guiden Monika är precis klar med dagens sista visning av utställningen torpdrömmar* och nu är det tid för lite avslutande fika med gruppen (publiken) innan allt ska packas ihop. Monika fikar, börjar så smått packa ihop utställningen, minns och berättar.

Hon växte själv upp i ett torp tillsammans med sin älskade mormor. Torpet som hon så småningom fick ärva. Torpet som ger glädjeskutt i hjärtat så fort hon ser det bakom vägkröken. Torpet som också var kärleksnäste för henne och den stora kärleken. Han som tillhörde en annan, ja rättare sagt andra, visar det sig. Sorg, men också dråplig hämnd och förnöjsamhet med det som tilldelades. Eller?
"
Kanske skulle man ta sig en sväng söderöver, till torpkulturens bevarare.
Här är adressen till denna Blekingeblogg.
.
.

Balett i bastun

Programbeskrivning: "Myten om den tornedalske mannen ska prövas. Vad klarar han egentligen av, vilken självdistans har han, i ett av sina heligaste rum? För i Tornedalen är bastun helig mark. Så vad händer när bastun i Tornedalen intas av koreografen Justine Kirk som vill sätta upp en balett?"

Såg Bastubaletten på svt play i helgen. Fem tornedalska karlar övar in en balett under ledning av ett kvinnligt proffs. Knapsu? Fjolligt? Nej, inte alls. Viktiga ämnen och väsentligheter pratas om på vägen mot målet och det görs med självdistans och humor, alla bjuder på sig själva. De fyra halvtimmes-programmen kan ses till den 3 mars.

Om fler program av den här typen sändes från norra delen av landet skulle synen på "Norrland" förändras. Det är lätt att bli stolt över att vara "norrländska" efter att ha sett det här. Bastubaletten bevisar även att bra tv kan göras utan att en kändis intervjuar kändisar eller kändisar tävlar mot kändisar. Låt vanligt folk komma till tals istället. Mera sån´t!
Någon som säger emot?  ;-)
.
.